Att hålla två tankar i huvudet samtidigt

charlie2015originalJag har de senaste dagarna gång på gång hävdat att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Både när jag diskuterat med människor som förfasas över att det är fritt fram att sprida bilder som hädar och trampar på redan förtryckta. Och när jag diskuterar med människor som fruktar försök att relativisera yttrandefriheten. Jag tycker att den bild som pryder förstasidan på det nya numret av Charlie Hebdo sätter fingret på det jag försökt säga. För säkerhets skull tar jag det igen, och när jag nu inte lånar andras kommentarsfält tillåter jag mig vara utförlig:

(1) Yttrande- och pressfrihet är grundläggande för ett demokratiskt samhälle. Det radikala med dessa friheter är att de även gäller åsikter och yttranden man själv inte håller med om, yttranden och åsikter man tycker är förfärliga, smaklösa, oanständiga och sårande.  Inskränkningarna ska därför vara få, och gäller i Sverige främst förtal och hets mot folkgrupp. Lackmustestet på om någon verkligen stödjer yttrandefriheten är att man stöder den även för sådant man själv tycker väldigt illa om.

(2) Med varje frihet följer också ett moraliskt ansvar. Det är inte en inskränkning av friheten, utan en konsekvens av den. Att ha friheten att säga och trycka vad man vill betyder därför inte att man alltid bör använda den friheten. Situationen för en tidningsredaktion som fått en elak skämtteckning är i grunden densamma som situationen för mig när jag står bredvid en medmänniska med en stor och i mina ögon mycket ful näsa: Ska jag säga det eller inte? Det finns situationer där det är befogat. Men också situationer där det är onödigt, där en enkel konsekvensanalys säger att den smärta man åsamkar inte på något sätt vägs upp av de tänkbara fördelarna med att få det sagt.

Själva poängen med yttrande- och pressfrihet är att avgörandet ligger i de enskilda människornas och de enskilda redaktionernas händer, inte i statens. Vi är fria att själva bestämma vad vi vill yttra och publicera. Vi måste därför tåla en diskussion om det kloka och moraliska i våra beslut.

x   x   x

I något kommentarsfält på Facebook skrevs häromdagen att det blir tokfel om man konstruerar meningar som börjar ”Visst är jag för yttrandefrihet, men …”  Jag höll med, ty sådana konstruktioner blir omedelbart tvetydiga, och kommer att läsas som att man egentligen vill inskränka den. Däremot, skrev jag, måste man kunna sätta punkt efter ordet yttrandefrihet, börja ett nytt stycke, och presentera ytterligare en tanke. Ungefär som jag gjort ovan. Kan man inte göra det, då hamnar man i samma slags fundamentalism, som när ingen tanke ska få samexistera med att man inte bör häda.

Jag försökte säga det här redan för en handfull år sedan, när det diskuterades Jyllandspost och rondellhundar. Lars Vilks har ovillkorlig rätt att rita sina rondellhundar, och försöka få dem utställda. Gallerister har ovillkorlig rätt att ställa ut dem. Det är djupt moraliskt fel att försöka hindra Vilks att ställa ut bilderna, och ännu värre att försöka mörda honom. Jag betalar gladeligen skatt för att skydda både Vilks och hans gallerister mot galningars attentatsförsök.

Samtidigt tycker jag det varit omdömeslöst och moraliskt fel av Lars Vilks att rita bilderna, och försöka få dem utställda. Och jag tycker det var festligt att en del av yttrandefrihetens rustningsklädda riddare inte såg det paradoxala i att de ropade att det var fel av mig att säga vad jag tyckte om Vilks bilder för att mina yttranden skulle kunna störa kampen för yttrandefrihet, samtidigt som de tyckte det var jättebra att Vilks bilder publicerades överallt, oavsett vilka konsekvenser de publiceringarna fick.

Det är uppenbarligen inte alltid lätt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

x   x   x

Nu pryds det nya numret av Charlie Hebdo av en karikatyr av profeten Muhammed, som med en tår i ögonvrån håller skylten ”Je suis Charlie Hebdo”. Bakom honom står ”Allt är förlåtet”. Som alla intelligenta teckningar är den tvetydig. Är det profeten som gör avbön, och redaktionen som förlåter honom? Eller är det redaktionen som vänt sig till profeten, och här berättar att de fått hans förlåtelse?

Charlie Hebdo och andra redaktioner har ovillkorlig rätt att publicera den bilden. De har rätt att göra det utan att straffas av vare sig stat, medborgargarden eller terrorister. Att attackera tecknaren, det som är kvar av redaktionen, eller dem som hjälper redaktionen att publicera bilderna skulle vara ett vedervärdigt brott, och i förlängningen hota yttrandefriheten.

Ändå är frågan komplicerad om det varit klokt av redaktioner att publicera och sprida bilden. Jag kan se ett antal skäl att tveka:

  • Många muslimer tolkar sin religion så att det skulle vara förbjudet att publicera bilder av profeten. De upplever en sådan här bild som sårande.
  • Jag tror visserligen att bilden är ritad med en kärleksfull glimt i ögat, men likväl använder den ett stort antal fördomsfulla stereotyper. Har man sett de antisemitiska nidbilderna från förra sekelskiftet och 1930-talets Tyskland är det svårt att inte se slående stilistiska likheter. Bilden är även av den anledningen kränkande och sårande.
  • Det här är inte en satir som sparkar uppåt, från relativt maktlösa tecknare mot de rika och mäktiga i samhället. Det är en teckning som trampar nedåt, där människor i den relativt välbeställda och inflytelserika franska kultureliten hånar miljontals av Frankrikes fattigaste och mest marginaliserade invånare.

Mot detta står att man befinner sig i en utpressningssituation: Militanta terrorgrupper säger: ”Avstå från att publicera, annars mördar eller bombar vi.” Varken läsare, redaktioner eller terrorister kommer därför att kunna veta om en redaktion avstår från att publicera för att man viker sig för ett hot, eller om man avstår för att man inte tycker publiceringen i sig är motiverad. Bästa sättet att klargöra att man inte böjer sig för terrorn är att i vart fall en gång publicera det terroristerna vill att man ska låta bli. Av den anledningen pryder bilden toppen på denna bloggpost. Trots att jag som sagt egentligen tycker att bilden är osmaklig.

Jag försöker hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ni dömer hur jag lyckas med det.

x   x   x

Det både besvärliga och fina med yttrandefrihet är alltså att det varken är jag eller folkmajoriteten som bestämmer om den här bilden, andra Muhammedteckningar och andra nidbilder ska publiceras. Det bestäms av en massa redaktioner, publicister och bloggare. Var för sig. Som alla ska ha rätt att själva fatta sina beslut. Och där jag tänker försvara denna rätt, även de gånger jag tycker besluten är olyckliga.

För jag kan ju ha fel. Och i morgon kan det vara jag som har något viktigt att säga, som de flesta andra tycker är förolämpande och fel.

Advertisements

Om Henrik B

Molekylärbiolog. Science writer. Piratpartist.
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

32 kommentarer till Att hålla två tankar i huvudet samtidigt

  1. Ulric skriver:

    Det är mördarna som är förlåtna och Muhammed menar samma sak som alla andra som säger sig vara Charlie Hebdo. Jag tycker teckningen är genial.

  2. Henrik B skriver:

    Med den tolkningen är budskapet mycket vasst, åt många håll. Det entydiga är som sagt sällan lika bra som det mångtydiga. :)

  3. Patrik skriver:

    Väldigt bra inlägg!

    Om det finns något att tillägga så är det väl att upprepa en sak som jag skrivit i ett annat sammanhang – jag förstår att man vill vara nyanserad och påpeka att de bilder Charlie Hebdo publicerar kan uppfattas som osmakliga eller förolämpande. MEN… att ta upp den diskussionen just efter att flera av de som jobbar på tidningen blivit mördade tycker jag är okänsligt och osmakligt. Man behöver naturligtvis inte helgonförklara tidningen, men man måste inte vara ”balanserad” och tycka att bilderna var osmakliga heller. Just idag tycker jag att det räcker att fördöma attentatet. Om man inte såg det som viktigt nog att kritisera bilderna igår, innan attentatet, så kan det vänta en stund så att de efterlevande åtminstone får lite tid att sörja innan vi börjar med vad som i andra sammanhang skulle kallas för victim-blaming.

    Jag vill också bidra med lite balanserande argument i ditt resonemang om publicerande eller inte:

    * Att säga att muslimer tolkar sin religion så att man inte får avbilda Muhammed är i sig utpressning, även om hotet endast består i att de känner sig kränkta. I förlängningen hotar det att normalisera att vem som helst kan lägga sitt veto mot vilken publicering som helst genom att säga sig bli kränkt av den. Därför finns det personer som ser det faktum att personer blir kränkta som en anledning i sig att publicera.

    * Är stereotyper fördomsfulla? Kanske, men de är också oundvikliga. Vitsen med en teckning är att man omedelbart ska förstå vad den handlar om, och då måste man använda en symbol som är omedelbart igenkänningsbar. Det går inte att teckna en bild av en person som omedelbart känns igen som muslim, och samtidigt inte är stereotyp. Samma sak gäller vilken grupp man än vill avbilda, det ligger i sakens natur att om man reducerar en hel grupp till ETT utseende så blir det en stereotyp.

    * Man kan inte entydigt säga att kritik av en religion hånar en fattig minoritet. Man kan precis lika gärna säga att den hånar de omåttligt rika Saudiska ledarna eller mordiska barbarer i IS.

  4. Henrik B skriver:

    Hej Patrik, tack för kloka synpunkter. Ett par kommentarer:

    Jag förstår helt ditt argument för att man borde vänta, att man inte borde säga något om eventuella reservationer kring bedömningsfrågan om att publicera samtidigt som man uttalar sig om okränkbarheten i rätten att publicera, tidigt efter ett barbariskt brott. Problemet är bara att man då förstör sin bästa möjlighet att nå fram till dem som är så känslomässigt upprörda över det i deras ögon förkastliga innehållet i det publicerade, att de inte klarar av att se att det är två separata frågor. Ska jag nå fram till den som är upprörd över en hädelse är det mycket lättare att jag kan säga ”Visst, jag delar din upprördhet över den där hemska bilden, och jag skulle aldrig ha publicerat den om jag var chefredaktör. Men hörru, själva poängen med yttrandefrihet är ju att man ska kunna publicera även de saker du och jag tycker illa om …”. För mig väger chansen att bli lyssnad på av dem som är genuint upprörda över en publicering men ändå mottagliga för principargumentet över.

    Jag har aldrig sagt att all kritik av religoner hånar fattiga minoriteter. Om man hånar ledarna för wahabismen i en saudiarabisk blogg är udden definitivt riktad uppåt. Men i en skämttidning som publiceras i Frankrike är skämt om troende muslimers tro i mer än 99% av fallen riktade mot människor som befinner sig under skämttecknarna och redaktörerna i de relativt spetsiga makt-, status- och rikedomspyramiderna i Frankrike.

  5. Kristofer Pettersson skriver:

    Jag måste instämma i Patriks kritik.

    Det vore intressant att höra hur dina tankar går om vi skulle pröva att ändra fokus för satiren till en mycket mindre minoritet: KKK i USA. Den här religiösa minoriteten har ofta beskrivits med karikatyrer och hån. Vem upplever att det hånet är orättvist eller ett orättfärdigt förtryck? Föremålet för hånet är inte betydelselöst. Motivet bakom en karikatyr är en del av satirens kvalité. Muhammed teckningen har många kvalitativa och djupgående aspekter som människor behöver ta till sig för att bli bättre människor. På samma sätt hade nog de flesta varit väldigt kritiska till satir över hur svältande människor i Etiopien gör allt de kan för att föda sina ungar. Sådan satir hade få skrattat över.

    Jag förstår verkligen inte alls din motivation och din synpunkt att karikatyren är ”osmaklig”. Det är så karikatyr teckningar ser ut oavsett vad som porträtteras. Ta ”Simsons” eller ”South park” till exempel. Där ges väl knappas smickrande bilder av alla möjliga etniska grupper men de förmedlar ett budskap om vilka värden som gör oss bättre människor. Gör de inte?

    ”Har man sett de antisemitiska nidbilderna från förra sekelskiftet och 1930-talets Tyskland är det svårt att inte se slående stilistiska likheter. Bilden är även av den anledningen kränkande och sårande.” => Kränkande och sårande för vem? För dig som aktivt jämför med bilder från 30-talets Tyskland? För människor som idag lever med övertygelsen om att Islam beskriver världens egentliga struktur och att alla som påstår annorlunda kommer till helvetet? För Judiska israeler som nu tvingas uppleva att samma sorts teckningar används på deras arabiska fiender? Jag kommer inte på rak hand ihåg hur nidbilder på Judar såg ut på 30-talet och jag har svårt att applicera dagens politik med dåtidens kontext och jag tvivlar uppriktigt på att du kan göra det själv. För övrigt har själva ordet ”kränkning” blir löjligt urvattnat i den offentliga debatten. Alla har tydligen rätt att påstå sig vara kränka för vad som helst. En kränkning handlar om du systematiskt behandlar människor illa för egenskaper de inte själva valt eller som du inte tillåter att de väljer bort.Till exempel sexuell läggning, hudfärg, kön, DNA. Om du aktivt väljer att tro på en religion som i många fall står direkt i strid med vetenskap eller rationellt beteende får du stå ditt kast!

    Jag tillhörde de som försvarade Ecco Homo-utställningen och det var många ”kristna” som kände sig direkt kränkta och till och med Påven agerade kraftfullt fördömande. Ändå var det rätt att utställningen fick äga rum och den var inte osmaklig alls (i mitt tycke). Med den bakgrunden förstår jag inte hur jag ska kunna generalisera ditt ställningstagande så att jag kan agera konsekvent i mitt liv.

    Omdömeslöst blir ett agerande om det sätter andra människor i livsfara helt i onödan och för väldigt liten vinning. Det är inte omdömeslöst att vilja skapa en debatt eller att uttrycka ogillande. Det kan inte vara kränkande att ha en avvikande åsikt. Löjeväckande, men inte kränkande.

  6. Kristofer Pettersson skriver:

    ok, jag har snor i huvudet idag så min kritik kanske missar någon viktigt poäng i det du skrev. Det som sticker ut mest är att du publicerar en Muhammed-teckning på din blog som du tycker är ”osmaklig”. Är inte det inkonsekvent? Eller är det en debatt om osmaklighetens innersta struktur och hur vi ska förhålla oss till den, och är inte det i sig i så fall ett osmakligt ämne. :)

  7. Henrik B skriver:

    Kristofer, den sista frågan besvaras tydligt i inlägget.

    Ecce Homo-utställningen hade arrangörerna naturligtvis all rätt att genomföra. Sedan tycker jag inte det finns någon kvalitet i konstnärens verk, hon är i mina ögon en sådan som älskar provokationen för provokationens egen skull, och som jag därför personligen tycker är högeligen ointressant som konstnär. Men det förtar inte hennes rätt att skapa konst, och rätten hos dem som vill visa den att göra så.

    Om du inte vet hur de nazistiska nidbilderna på judar såg ut under 1930-talet förstår jag att du inte ser de uppenbara kopplingarna, och därför inte tar åt dig på samma sätt som jag av bilden. Jag övervägde ett ögonblick att stoppa in en sådan bild bredvid just för att underlätta den jämförelsen och förståelsen, men det skulle nog ha tolkats som att jag menade mer än jag försöker säga.

    Det har blivit högsta mode idag hos dem som föraktar religioner att förfasa sig över om någon använder ordet ”kränka”. Hata ordet om du vill, och spy du galla över om människor blir kränkta av att få det de håller heligt trampat på. Det är något de måste tåla i ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet, men det hindrar inte att vi kan fundera över vilken hänsyn vi tar när vi använder våra friheter.

    Slutligen så är frågan om vad som är smakligt och osmakligt naturligtvis en ren smakfråga, och smaken är som bekant liksom baken delad på raken. Så om vi har olika smak är det inget konstigt.

    Vad du är ute efter med frågan om kkk går mig fullständigt förbi.

  8. Mattias skriver:

    Som vanligt mycket klarsynt och välskrivet!

  9. Johanna Drott skriver:

    Närhelst jag hamnar i meningsutbyte med någon som uttrycker ett allt för kraftig entusiasm för yttrandefrihet, så brukar jag kalla dem kortsiktiga fanatiker vars tänkande inte sträcker sig längre än deras täppta näsor kan snyta sig. Eller någonting liknande – det brukar vanligtvis bli en salig blandning av oförblommade personangrepp, omotiverade oartigheter och helt onödiga elakheter.

    En klassiker är ”du är ful”. Den slår sällan fel.

    De som förstår varför jag helt prompt blir oförskämd brukar skratta till och medge att det är en snygg poäng. De som inte förstår brukar försöka säga emot, vilket inte är mig emot. De har nämligen bevisat min poäng, den poäng som uttrycks i inlägget ovan: att jag har rätt att helt prompt bli oförskämd innebär inte att det alltid är en bra idé att jag blir det, och än mindre att de drabbade måste finna sig i situationen.

    En får tycka att jag blivit skitjobbig helt i onödan. Det är en självgörande poäng. ;)

  10. Kristofer skriver:

    Johanna: Jag kan inte låta bli att fnissa lite. Det låter som en inspirerad text.

    Henrik: kkk är där som exempel på en minoritet ingen av oss skulle försvara. Jag vill visa på det besvärliga i att försöka tänka sig in i hur den andra sidan ser på saken när det uppenbarligen är något man inte kan sympatisera med. Det finns goda skäl att kritisera religioner. Ibland genom satir och ibland genom mer subtila metoder. Din motivation till varför bilden är smaklös är svag tycker jag och du borde utveckla tanken. Faktum är att du även skriver att den är bra så vad tycker du egentligen? Jag hoppas på ett bra svar för den är inte ett lätt ämne och du är en bra vägledare.

  11. Henrik B skriver:

    Kristofer, saker behöver inte vara entydiga. Bilden är å ena sidan blasfemisk eftersom den skildrar den profet många tycker inte ska skildras, därtill enligt min mening förolämpande (så slipper vi det besvärliga ordet kränkande) eftersom den bygger på stilistiska drag och stereotypa framställningar av muslimer som har allt annat än smickrande innebörd (även om andra av deras teckningar är betydligt grövre än denna i det avseendet), och dessutom sparkar den nedåt vilket i mina ögon gör den mindre värdefull som satir än de teckningar som gisslar uppåt. Det är sammantaget anledningen till att jag skrev att den är smaklös, möjligen skulle jag kvalificerat det med att den i dessa avseenden är smaklös. Samtidigt är själva innehållet i den onekligen intelligent och fyndigt, den är rolig och har uppenbarligen minst tre tänkbara svar på frågan vem eller vilka som egentligen är förlåtna. Det som avgjorde frågan om att publicera bilden för mig var dock inte bilden i sig utan den omkringliggande omständigheten att terrorister intensifierat sin utpressning, där de hotar med våld och mord om man publicerar Muhammedteckningar. Att publicera denna bild var för mig ett sätt att visa att jag inte böjer mig för den typen av hot, fastän jag egentligen tycker det skulle vara tveksamt att publicera den. Hoppas det blivit lite klarare hur jag tänker om bilden.

    Jag är nog lika lite trakterad av jihadistiska muslimer som jag är av kkk-arna, så jag är nog inte märkbart mer avogt inställd till kkk än till dem som attackerat Charlie Hebdo. I den mån det finns en symbol som varken kkk-are eller mer moderata kristna vill se vanhelgad tycker jag man i görligaste mån ska undvika vanhelga sådana symboler.

  12. thebrainyzebra skriver:

    En sak slår mig när jag läser din text: Om nu Charlie Hebdo vill rikta udden av sin kritik mot pompösa pampar och galna terrorister som använder islam som ursäkt för allehanda oursäktliga handlingar, varför avbildar de inte dem istället?

  13. Kristofer Pettersson skriver:

    @thebrainyzebra Det är faktiskt en riktigt bra fråga! Möjligen kan man tycka att det är ett mått på osund fanatism att förhindra en avbildning rent generellt, men det är en bra poäng att satiren inte syftar till att förlöjliga de löjeväckande terroristerna utan försöker snarare attackera det de tror på. Intressant vinkel.

    @henrik b Nja. Jag upplever det fortfarande som du försöker äta kakan och ha den kvar. Det är klart att saker inte alltid är entydiga men entydighet (konsekvent tänkande) är mer önskvärt och värdefullare än tvetydighet. Det senare tenderar att bli förvirrande snarare än upplysande.

  14. Henrik B skriver:

    Kristofer; I mina ögon är världen en aning mer komplicerad än att det alltid finns entydiga svar på alla frågor. I de flesta frågor som är värda att diskutera finns det vägande argument för både den ena och den andra hållningen, och en fråga blir riktigt svår när det i ens egen vågskål väger nära jämt. Är då frågan sådan att man ändå måste fatta ett beslut (som att ha med eller inte ha med bilden i bloggposten) måste man ändå känna efter åt vilket håll vikterna väger tyngst, och jag har försökt redovisa hur de olika vikterna sett ut i mina ögon. Så vill du ha ett entydigt budskap från mig är det följande: Somliga saker är så komplicerade att man måste titta på dem från flera håll samtidigt.

    Thebrainyzebra: Klok fråga!

  15. Patrik skriver:

    Henrik, jag vill förtydliga att jag inte menade att du gör fel som tar upp det du skriver om. Tvärt om, jag tycker att du skrev ett bra och balanserat inlägg (även om jag kanske inte håller med till 100% om varje detalj). Det jag menar är inte att man inte kan diskutera innehållet i bilderna, men att man måste väga in att de anhöriga har det väldigt jobbigt just. Hänsyn, inte förbud, och jag tycker att du lyckas bra med det. Andra har inte lyckats lika bra; det finns många som rent ut kallar Charlie Hebdo för rasister och fokuserar mer på det än morden.

    När det gäller det där med hänsyn så tycker jag att ekvationen ser ut ungefär så här:

    – Mord är en otroligt mycket allvarligare kränkning än att publicera hånfulla bilder.

    – Att komma med kritik mot utpekade personer är mycket känsligare än att håna en tanke eller religion som delas av miljarder människor. Samhällsintresset är dessutom mycket mindre.

    – Att kritisera någon som utsatts för våld är känsligt eftersom det kan ses som stöd för våldet.

    En vettig balans i det här fallet är om man kritiserar mördarna….låt oss säga…1000x mer än tecknarna? Det är inte riktigt så att man ska säga åt de som kritiserar tecknarna att hålla tyst, men nästan.

    (Fortsättning följer)

  16. Patrik skriver:

    När jag skriver att kritik mot en religion inte entydigt kan sägas ”trampa nedåt” syftar jag på det du skrev:

    ”Det här är inte en satir som sparkar uppåt, från relativt maktlösa tecknare mot de rika och mäktiga i samhället. Det är en teckning som trampar nedåt, där människor i den relativt välbeställda och inflytelserika franska kultureliten hånar miljontals av Frankrikes fattigaste och mest marginaliserade invånare.”

    Jag håller helt enkelt inte med om att det här är en satir som entydigt trampar nedåt. Om man kritiserar islam, kritiserar man rimligen ALLA muslimer, terroristerna i IS och saudier lika väl som mer sekulära muslimer i Frankrike. Bara för att teckningarna publiceras i Frankrike och ses mestadels av fransmän så betyder inte det att teckningen är riktad mot franska muslimer. Tvärt om så har några av de teckningar jag sett från Charlie Hebdo uttryckligen riktat sig mot andra muslimska grupper än de som bor i Frankrike, exempelvis muslimska demonstranter i Egypten, IS och terroristgruppen Boko Haram i Nigeria.

    Jag ser inte ens riktigt vad som skulle vara kränkande i just den bild vi diskuterar? Är det kränkande att Muhammed har turban på sig? Att han har skägg? Stora ögon? Stor näsa? Att han existerar? Att han är ledsen? Att han skulle ställa sig på tecknarnas sida?

    Som jag skrev förut är det en nödvändighet att hitta en symbol som människor kan känna igen om man ska kunna uttrycka sig i bildspråk. Ska man, med en enkel och slagkraftig bild överföra ett budskap om en grupp människor så MÅSTE man sammanfatta gruppen människor i en symbol (eller stereotyp). Symbolen kommer att ha ETT utseende, som naturligtvis inte stämmer med alla i gruppen. Man kan naturligtvis kalla det för rasistiskt om man vill, men i och med att det är en fullständigt nödvändig sak att göra för att över huvud taget kunna kommunicera i bilder så…ja, jag är inte så sympatisk till sådana resonemang helt enkelt.

    Blir stereotyperna elaka? Visst. Bilder där människor avbildas med åsneöron, horn, överdrivet stort leende, clownnäsa eller -smink kan vara elaka (samtliga exempel som jag hittade med en enkel google-sökning). Finns det sådana attribut inmixade i den här bilden? Om det finns det så ser jag dem inte i så fall. Det mest framträdande är möjligen näsan, men argumentet att det skulle vara rasistiskt faller så fort man tittar på andra bilder från samma källa; de verkar genomgående teckna stora näsor i sina bilder. Det måste vara något franskt…

    Kan man på annat sätt håna? Visst, när jag kollade på andra bilder så hittade jag många exempel där man tecknar någon i ett sammanhang eller med en bildtext som säger något elakt. Till exempel att man jämför miss Frankrike med en hora, att man låter Le Pen prata med kuken, att man säger att judar har ett förhållande med hatkärlek till nazismen, o.s.v.

    Men det finns ju inget sådant i bilden heller!?! Hur kan det vara kränkande att bli avbildad i samband med bildtexten ”Allt är förlåtet”? Hur kan det vara kränkande att avbilda Muhammed med en ”je suis Charlie”-skylt. För att det skulle antyda att Muhammed tror på yttrandefrihet? För att det skulle antyda att Muhammed inte ställer sig bakom terroristernas våld?

    Nej, jag förstår faktiskt inte hur man kan anse att bilden på något vis är kränkande. Inte utan orimliga och oresonliga argument som ”all avbildning av Muhammed är blasfemi”. Du får gärna förklara hur du tänker när du skriver att bilden är problematisk.

  17. Henrik B skriver:

    Jag förstod att du var uppskattande, Patrik. Jag uppskattar mycket att du kommenterar här. Du ser världen och saker från ett lite annat håll än jag, men tar dig tid att läsa vad jag skriver och reagera på det, så även om du inte alltid övertygar mig kommer jag ur våra diskussioner med en rikare, mer mångfacetterad syn på saker.

  18. Patrik skriver:

    @Johanna: Du får komma med omotiverade oartigheter mot mig närsomhelst!

    Kruxet med ditt resonemang är att även om du möjligen kan visa att den du diskuterar med är en hycklare, så säger det inget om sakfrågan i sig. Att säga ”du är ett pucko, därför har du fel” är bara billig retorik, och det tror jag att du är väl medveten om. Att det finns idioter som tror på X betyder inte att X måste vara fel. Det spelar ingen roll om X är islam, yttrandefrihet eller något annat.

    För den tveksamma fördelen att få platta till en enskild person utan att bemöta det denne säger, så avslöjar du att du inte har moral nog att låta bli att använda retoriska fulknep och dessutom riskerar du att framstå som en total galning för den som inte följer diskussionen så noga. Jag skulle kalla det för självmål. ;)

  19. Henrik B skriver:

    Patrik, Om balansen: Jag förstår som sagt ditt argument ur ett principiellt perspektiv, men jag lägger också ett pragmatiskt på det: Jag vill försöka få de vänner jag har som har mycket fokus på den ena sidan av saken att se att det finns en annan sida också. När jag sett hur debatten varit på väg att polariseras har jag sett det som viktigt att få så många som möjligt att förstå att de två tankarna kan existera parallellt, att de inte behöver utesluta varandra. Av omsorg om yttrandefriheten. Av omsorg om toleransen.

    Om den här konkreta bilden: Min första anledning till att vara tveksam är den du betecknar som ”orimlig”, att många människor upplever den som blasfemisk, därför kränkande det de håller för heligt, och därmed också förolämpande dem. Om att detta inte får vara ett absolut hinder för oss att i varje läge publicera en bild på profeten håller jag med om (annars hade jag ju inte gjort det själv), men för mig är det ett vägande skäl att tveka. Därom är vi uppenbarligen oense.

    Kring själva sättet bilden är ritad på har du kloka synpunkter. Vad som triggat mina ryggradsreaktioner var att tankarna omedelbart gick till nazitidens tyska judeskildringar, och innan jag publicerade det kollade jag av mot ett antal bilder ur Der Sturmer, där det verkligen fanns tydliga likheter. Möjligen har jag överreagerat på dem, men jag är inte säker på det. Om de stora näsorna i denna genre av franska satirteckningar har jag dock misstanken att de ofta just är markörer för att den avbildade är antingen muslim eller jude, i vart fall så länge de förutom sin storlek har en viss karaktäristisk form.

    Kring frågan om att sparka uppåt eller neråt har vi uppenbarligen olika åsikter om hur kontextberoende det är. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Charlie hånat IS och olika härskare i arabiska länder, men om nu en bild av profeten uppfattas som sårande av många troende muslimer och huvuddelen av de troende muslimerna i det område där tidskriften säljs befinner sig långt under tecknarna och redaktörerna på den sociala stegen, då blir det något annat än att sparka uppåt mot makthavare. Och jag säger inte att det ska vara förbud mot att sparka neråt i satir, bara att det är en av många faktorer en redaktör kan ha skäl att fundera över när hen gör sin lämplighetsbedömning.

  20. Ulric skriver:

    Bilden sparkar på terrorister, *inte* på islam. Om någon fortfarande tvivlar på detta, ta en titt på fler av teckningarna i det nya numret.

  21. Henrik B skriver:

    Det var märkligt vad somliga är tvärsäkra på exakt hur bilder ska tolkas i en genre där just tvetydighet är en del av konsten.

  22. Jan skriver:

    Well Henrik.

    Jag gör det enkelt för mig o säger bara att du formulerat dig jädrigt bra i ditt inlägg!

    Jobba på o ha det!
    Jan

  23. Patrik skriver:

    Henrik, nu när du berättat lite vilka bilder du jämför med så har jag suttit och kollat på bilder från Der Stürmer. Jag förstår vad du reagerar på, men jag tror att du tänker fel. Det gemensamma drag hos judarna jag kan se i bilderna från Der Stürmer är att de har buskiga ögonbryn och höknäsa. Ofta även runda glasögon. Är det ungefär det du också ser? Tittar man på araberna i Charlie Hebdo så finns motsvarande markörer.

    Varför teckna judar/araber på det här sättet? Jo, vitsen är ju att teckna en bild som gör att den som ser bilden omedelbart känner igen att det är en jude eller arab som åsyftas – och då använder man markörer som är typiska för den grupp som avbildas. I verkligheten HAR judar och araber oftare höknäsa än tyskar, så det blir en symbol för dem. Samma sak gäller de buskiga ögonbrynen. För att det ska vara lättare att identifiera överdriver man de här attributen.

    Är det här rasistiskt? Nej, det tycker jag inte. Inte mer än att säga att afrikaner generellt är mer mörkhyade än skandinaver. Vi har olika karaktäristiska drag, helt enkelt.

    Är det här kränkande? Nej, det tycker jag inte heller. Är det verkligen en förolämpning att säga att någon har svart hår? Höknäsa? Om det stämmer?

    Det som däremot ÄR rasistiskt och kränkande är sammanhanget i Der Stürmer. Texten ”judarna är vår olycka” som verkar vara en stående text, exempelvis. Eller bilder när en girig judisk bankir sitter på en hög dödskallar. Om man översätter det till skriftspråk så är skillnaden att Charlie Hebdos bild säger ”Muhammed är ledsen över terrorattacken. Allt är förlåtet.” medan Der Stürmer säger saker som ”judar är hemska och planerar att mörda oss alla. Judarna är vår olycka.”

    Jag hoppas att du kan se skillnaden? Att bara avbilda en jude eller arab med karaktäristiska drag, det är ungefär som att använda orden ”jude” och ”arab” i skriftspråk. Det kan vara rasistiskt, beroende på sammanhanget, men det behöver inte vara det.

    När det gäller näsorna, så tror jag vi båda har rätt. Om du kollar på bilder av signaturen ”Charb” så ser du att han ritar stora näsor på alla, oavsett om de är påven, britter, ryssar, neanderthalare, gamla vita tanter eller sitter i franska regeringen. Det är hans stil, helt enkelt. Signaturen ”Luz” som ritat den bild vi pratar om är mer nyanserad, och stämmer mer med det du skriver. Det som gjorde att jag funderade om det var något franskt var serier som ”Asterix & Obelix” och ”Gaston”. Kolla på de näsorna!

  24. Patrik skriver:

    När det gäller hur mycket hänsyn man ska ta till religiösa förbud så tänker vi uppenbart olika. Det är ju också det som verkar vara en stor del av varför du anser att bilden ”trampar nedåt”. Jag förstår att det finns många människor som kan känna sig kränkta av det.

    Anledningen till att jag inte tar hänsyn till det är att jag ser det som förtryck och utpressning när någon vill påtvinga andra sina egna regler. Det gäller även om de inte hotar med våld, utan enbart med att bli kränkta. Att hota med att bli kränkt är som när en person i en relation säger ”om du lämnar mig så tar jag livet av mig”. Det är utpressning. Det är dessutom ett förtäckt hot om våld, eftersom det inte är väldefinierat vad det innebär att blir upprörd och kränkt och det KAN inkludera våld. Det är som att säga ”jag blir förbannad om du säger så där”. Man aviserar i förhand att man kommer att bli…någonting odefinierat som KAN inkludera våld.

    Ovanstående ÄR en kränkning. Det är att tvinga någon annan att följa dina egna, godtyckliga regler, vilket kränker dennes rätt att själv bestämma. Min definition av tolerans är: Du får göra, tycka och säga precis vad som helst (inom lagens gränser), och har all rätt i världen till det. Dina rättigheter slutar i det ögonblick du vill involvera någon annan. Du har ingen som helst rättighet att föreskriva, kräva eller tvinga någon annan att bete sig på ett visst sätt. Detsamma gäller för mig.

    Gränsen mellan att tycka något om någon och att kräva något av densamme är naturligtvis inte glasklar, men i fallet med avbilder av Muhammed är vi solklart över gränsen i och med att ordet ”förbud” används och att vissa hotar med våld. I mina ögon är det här en förolämpning och ett hån. Det är att säga ”jag är viktigare än dig”. Det är att trampa på MINA värderingar. Det är att håna min rätt att vara den jag är.

    Om man bara gör den enkla skillnaden att man BER mig ta hänsyn, då har man erkänt att jag har ett fritt val. Då har jag oftast inga problem med att anpassa mig; det är trots allt inte speciellt betyngande att låta bli att teckna bilder av Muhammed. Så länge jag inte behöver ge upp rätten att själv bestämma hur jag får uttrycka mig tar jag gärna hänsyn till andra – i mycket, men inte i allt. Rätten att själv bestämma är däremot viktig för mig, och den ger jag inte upp i första taget. Det är beklagligt om någon annan känner sig kränkt över det, men det påverkar inte mitt ställningstagande.

    (Fortsättning följer)

  25. Patrik skriver:

    Fortsättning på avbilder av Muhammed…

    Förutom att jag ser det som en ren kränkning att kräva och hota för att förhindra att bilder av Muhammed publiceras är det en galen tolkning av islam! Så vitt jag förstår så finns inget absolut förbud i islam, däremot så är det olämpligt på grund av att det kan uppmuntra till avgudadyrkan. Charlie Hebdos bilder är alltså enbart blasfemiska om någon lockas till att bygga ett altare runt tidningen och tillbe tidningens avbild av Muhammed. Någon som tror att det är realistiskt? (Det kan också vara blasfemiskt om det kan uppfattas som en ringaktning eller hån, förvisso.)

    MEN, det är inte nog med det! Islam har samma förbud för ALLA profeter, vilket även inkluderar Jesus och Moses. Det är alltså enligt islam precis lika förbjudet att avbilda Jesus. Om det finns en risk att man tillber avbilden. Vilket alltså är ungefär vad som sker i precis varenda kristen kyrka i hela världen!

    ”Förbudet” mot att avbilda Muhammed är alltså inte bara en förolämpning mot fritt tänkande och tolerans, det är dessutom en vantolkning av vad islams heliga skrifter faktiskt säger OCH det är ett rejält hyckleri i och med att det är en väldigt selektiv tillämpning av islams påbud att bara bråka om avbilder av Muhammed med inte av Jesus OCH det är ett helt omöjligt förbud att upprätthålla eftersom det finns en annan religion för vilken det är centralt ATT få avbilda personer som räknas som profeter i islam (Jesus). Hur man än gör så blir någon kränkt.

    Nej, jag har verkligen inte mycket till övers för att muslimer känner sig kränkta, pratar om blasfemi och hotar med dödsdomar när Muhammed avbildas. Fast jag stannar inte där heller. Jag tycker precis lika illa om kristna som säger att man inte får missbruka Guds namn, eller politiskt korrekta personer som säger att man inte får säga ”neger”. I samtliga fall uppfattar jag det som att man trampar på andra personers rätt att uttrycka sig fritt, och det ser jag som intolerant, omoraliskt, oförskämt, förmätet, dumt, trångsynt och rent vidrigt.

    Jag skulle däremot aldrig komma på tanken att säga att ingen får säga dumheter om mig. Kalla mig idiot, gris eller fårskalle, det står var och en fritt – och jag har ingen som helst rätt att försöka tvinga eller hota någon att avstå. Det enda jag kan göra är att argumentera för att du har fel; jag har ingen som helst rätt att sätta mig över din rätt att säga sådana saker.

    Tolerans, för mig, kan inte finnas om en sida kan föreskriva vad den andra får göra eller säga (utöver det som föreskrivs av lagen). Först när man erkänner att båda sidor har all rätt i världen att skrika och förolämpa varandra kan man välja att vara tolerant och respektera varandra. Innan dess är det tvång, och då kan man inte kalla det för tolerans i mina ögon.

  26. Henrik B skriver:

    Jag håller med om att det är en oacceptabel kränkning när terrorister hotar att mörda och bomba om man inte gör som de vill. Jag skulle till och med uppfatta det som en kränkning om någon stod framför mig och var så upprörd att hen sprutade fradga och skrek åt mig att om jag publicerar den här bilden kommer hen aldrig att förlåta mig. Problemet är att vi förutom en liten minoritet som beter sig på det sättet har en massa troende människor som lugnt och snällt säger ”Snälla, om ni vill ta hänsyn till oss som tycker så här (insert i vår religion finns ett förbud mot …, så vi upplever väldigt obehag om …) så skulle det bli så mycket trevligare för oss om du inte publicerar bilder av Muhammed som rondellhund.” De som säger så förtjänar att bli lyssnade på. (OBS, att lyssna är inte samma sak som att alltid lyda.) Och det blir väldigt problematiskt ifall vi slutar lyssna på dem för att det finns några idioter som börjar hota. Då låter vi en liten grupp idioter förstöra för en stor massa människor. Och ger den lilla gruppen våldsbenägna idioter en makt de inte förtjänar.

    För glöm inte att terroristerna VILL att vi ska publicera. Terroristerna VILL att vi ska bli så arga på dem, att vi börjar göra saker, som får de moderata att ta anstöt, och bli upprörda, så att det blir lättare att övertyga dem att ansluta sig. Alla terroriströrelser, från 1800-talets anarkister över 1970-talets vänsterterrorism, ETA, IRA och PKK till dagens islamister har byggt på samma grundstrategi: Man har haft problem med att folket inte ansluter sig eftersom fienden inte är lika otäck som ideologin säger att hen ska vara. Alltså måste man få fienden att visa sitt verkliga ansikte, och för att göra det gör man terrorattacker. Så att poliserna visar sig mer på gatorna, blir hårdare mot arbetarna/den egna etniska gruppen/muslimerna, startar mer övervakning, skärper lagar, publicerar fler Muhammedbilder, osv, osv. Och etablisemanget lär sig aldrig, utan svarar precis som terroristerna hoppats. Jag med.

  27. Patrik skriver:

    Bra synpunkt Henrik! Man ska definitivt inte tro att ett fåtal knäppskallar representerar en hel rörelse. Frågan är däremot hur man ska bedöma en rörelse (eller en religion)? Jag håller nämligen inte med om din bedömning att ”…förutom en liten minoritet…har en massa troende människor som lugnt och snällt…”. Eller, jo, det finns förstås många lugna och snälla muslimer i absoluta tal räknat, men jag tror inte att de som ber lugnt och snällt representerar någon slags majoritet. Jag tror också att det finns många som tänker ”jävla blasfemiska hedningar” men inte blir terrorister, många som inte tänker alls på saken och inte bryr sig om bilderna publiceras, o.s.v.

    Så, hur ska man bedöma en hel grupp med människor som bara har det gemensamt att de alla betecknar sig som muslimer (eller katoliker, miljöpartister, kommunister, whatever)?

    Låt oss titta på katolicismen. För några hundra år sedan agerade den på likartat sätt: om man tecknade eller sade sådant som var blasfemiskt, så kunde man bli torterad och dödad. Sedan hände något. På ett drygt århundrade skedde flera revolutioner, och den västliga världen sekulariserades. Katolicismen hade knappast förändrats inifrån utan det, men på grund av att omvärlden (läs: den tysta massan) tog ställning för andra värderingar så tvingades katolicismen anpassa sig, och idag utfärdar inte längre påven några direktiv om att kättare ska brännas på bål.

    Det är omöjligt att veta exakt vad den tysta massan tycker, just för att den är tyst. Samtidigt finns det ett talspråk som säger ”den som tiger samtycker”. Ledarna för en rörelse är aldrig så starka att de ensamma kan påtvinga stora grupper av människor sitt ledarskap, utan de är ledare i kraft av samtycke från åtminstone stora delar av den grupp de leder. Man skulle kunna uttrycka det som att ledarna säljer idéer, och de som väljer att beteckna sig som det ena eller det andra köper. Väljer man att köpa katolicismen, exempelvis, så gör man det för att man gillar en hel del av de idéer som katolicismen står för – men det är ett paketerbjudande, och även om du inte riktigt gillar idén med att påven är guds ställföreträdare på jorden så kommer du att stärka den idén genom att kalla dig för katolik. Köper du produkten så kommer dina pengar (eller i det här fallet din röst) att stödja säljarens sak, även om du inte håller med om den.

    Att inte ha en uttalad åsikt är dock ett bekvämt sätt att ha ”plausible deniability”. Man kan tyst gillande se på när t.ex. inkvisitionen bränner judar och andra kättare på bål, utan att få blod på sina egna händer. Man kan naturligtvis vara förfärad över det också, men hur mycket är det värt om man låter någon annan begå illdåd i ens namn utan att varken protestera eller ta avstånd från den religion eller idé i vars namn illdåden begås? Dessutom är det ju märkligt hur katoliker kommer undan att associeras med katolicismens illdåd mot exempelvis judar, när anhängare av en annan rörelse som begick illdåd mot judar i princip brukar göras till personligen ansvariga för sin rörelses illdåd? Du vet vilka jag menar, eller hur?

    Hursomhelst tycker jag att det enda rimliga sättet att bedöma en rörelse är genom att se till ledarna i rörelsen för att bedöma rörelsen som helhet. Många gillar inte det, därför att de vill behålla sin ”plausible deniability”. De vill säga, ”javisst, det finns extremister, men de flesta är inte sådana”. De vill få mig att tro på och acceptera att alla är resonliga, utom de som syns. Jag köper inte det. Det är ett val att vara tyst, och konsekvensen av det valet är att man överlåter åt andra att definiera vad rörelsen står för. På gott och ont. Jag kräver absolut inte att varje katolik ska ta ett personligt ansvar för inkvisitionen – men jag accepterar inte heller att de är helt fria från ansvar. De har ett ansvar att åtminstone acceptera kritik och erkänna att det finns ett problem i sin rörelse.

    Så, är det bara ett fåtal galningar, som hotar med våld om Muhammed avbildas?

    Nej, det tror jag att du också vet att det inte är. Ayatollor i Iran kan inte avfärdas som ”enstaka galningar”, de är höga religiösa ledare ungefär som biskopar i kristendomen. Lika lite kan man avfärda lagstiftningen i Saudiarabien som verket av enstaka galningar. Eller för den delen ISIS eller talibaner – de kan knappast karaktäriseras som ”ett fåtal” när de kontrollerar hela nationer.

    Samtidigt är det positivt att det finns muslimska organisationer – kanske främst i Europa – som fördömer våldet också. När jag kollade upp hoten mot Lars Vilks som bakgrund till det här inlägget så ser jag att europeiska fatwarådet tar avstånd från hoten mot Lars Vilks och står upp för yttrandefriheten! Bra! Det betyder inte att islam blir en fredlig religion som helhet, men det är ett steg på vägen. Det finns mycket kvar att kritisera, men det ger i hopp att det finns positiva signaler också.

    Islam är fortfarande en religion, naturligtvis… Fast det är en annan fråga. :)

  28. Henrik B skriver:

    1) Det är bara en liten minoritet av muslimerna i väst som ägnar sig åt terrorism, och det är bara en minoritet av dem som stödjer terrorismen. Tänk på att alla de som gärna ser att vi inte publicerar Muhammedteckningar men ber om det snällt och trevligt inte syns i massmedia, för de åstadkommer inte tillräckligt skarp konflikt, ingen dramaturgi och få offer att tycka synd om. Dem måste man träffa i verkligheten för att få höra.

    2) Sedan känns det som att det finns en kollektivistisk utgångspunkt för ditt sätt att resonera som jag – trots att jag är gammal socialist – har svårt att köpa. Du skriver ”Så, hur ska man bedöma en hel grupp med människor som bara har det gemensamt att de alla betecknar sig som muslimer (eller katoliker, miljöpartister, kommunister, whatever)?” Why is that an issue? Det finns en massa människor, en massa individer. Vad en ledare säger, det säger något just den ledaren, och den specifika organisation just den ledaren leder. Inget om de människor som av högst individuella anledningar anser sig vilja tillbe samma gud som den ledaren. Så ser du ju också tämligen olika uttalande från olika ledare för olika muslimska rörelser idag.

    Vi måste se människorna, inte gruppen! Se de enskilda människans dröm att det hen håller heligt respekteras, och inte göra alla muslimer kollektivt ansvariga för några fås försyndelser. Resonera på samma sätt som vi gjorde då vi inte gick ut och brände norska flaggor för att protestera mot Breivik och visa att vi minsann står upp för även antinationalisters yttrandefrihet.

    3) Vidare är det lustigt hur referenspunkten för varje diskussion om religionens förbrytelser i Sverige blir den katolska kyrkan, när den protestantiska kyrkans syndaregister är så mycket större. Varför var det i ett katolskt land kyrkan tog till otäcka metoder för att försöka hejda den heliocentriska världsbilden? För att det bara var i de katolska länderna, och just den katolska kyrkan, som finansierat den forskning och de lärdomssäten, som gjorde det möjligt för de nya idéerna att formuleras och spridas. I de protestantiska länderna var universiteten stängda, eller förvandlade till den lutheranska ortodoxins motsvarighet till talibanernas koranskolor. Inkvisitionen var hemsk, men protestantismens häxjakt sju resor värre. Ändå gör jag inte mina lutheranskt troende vänner ansvariga för det.

    4) Man kan nämligen aldrig vara ansvarig för andras missgrepp i namn av den tro man har eller de symboler man använder. Låt mig, eftersom jag förstått att du är matematiker, ta ett skruvat exempel. Antag att någon knäppgök startar en rörelse som misstolkar en del av pythagoras lära, bestämmer sig för att tillbe matematiken, sätter upp den rätvinkliga triangeln som helig symbol och sedan bildar kampfronten AlGebhra, som lämnar rätvinkliga trianglar inbrända på sina offers kroppar. Som matematiker blir du antagligen känslomässigt upprörd över deras tilltag. Men ska du bara för att du är matematiker vara mer moraliskt förpliktigad att förhålla dig till dem och ta avstånd från dem än jag som är biolog? NEJ!!! Jag kommer naturligtvis att gilla om du gör det. Men någon särskild moralisk plikt har du inte bara för att några galningar börjar göra hemska saker i namnet av just något du gillar.

  29. Patrik skriver:

    1) Jag tror att du missade mitt tidigare resonemang om att jag inte drar gränsen vid terrorism och stöd till terrorism. Jag drar gränsen vid ”tycker du att ditt religiösa påbud ska trumfa yttrandefriheten?”. Jag pratar om andelen människor som skulle stifta en lag som förbjöd avbildningar av Muhammed, om de hade makten att bestämma. De som säger, ”jag är för yttrandefrihet, MEN…”

    Jag tror du kan hålla med om att den här gruppen är LÅNGT större är gruppen terrorister och terroristanhängare?

  30. Patrik skriver:

    2) När du argumenterar emot kritik av idén islam genom att vissa muslimer kan bli orättvist kränkta av kritiken, då är det faktiskt du som kopplar ihop människor med idén islam. Det enda jag då säger är att du inte kan koppla idén islam endast till vissa muslimer, utan om du ska resonera så får du ta hänsyn till ALLA muslimer och ALLA idéer som islam står för. Ja, naturligtvis blir det kollektivism när man ska diskutera islam utifrån argument som ”men anhängarna är si eller så…”!

    Jag ser för övrigt inga egentliga problem med resonemanget, så länge man kommer ihåg att det är en IDÉ vi diskuterar och inte individer. För mig är det ungefär som när politiska partier bedriver valrörelse. Ta SD – när man diskuterar om man ska rösta på dem eller inte, ska man då endast titta på Jimmie Åkesson eller ska man titta på HELA rörelsen som han ingår i?

    Jo, visst förstår jag att enskilda muslimer kan göra islam till en del av sin identitet och därmed känns sig kränkta när idén kritiseras. Jag respekterar det däremot inte. Det man gör är att agera mänsklig sköld för att hindra att dåliga saker kritiseras, och det har jag ingen respekt för.

    BTW, om du googlar ”sharialagar i …” så hittar du lite smått och gott som förhoppningsvis visar att det inte bara är extremistiska knäppgökar som vill införa sharialagar i de länder de lever. Sharia inskränker både yttrandefrihet och religionsfrihet på ett sätt som i alla fall jag uppfattar som helt oacceptabelt. Enligt en tysk undersökning så är en _majoritet_ av Europas muslimer för ett införande av sharialagar. Jag har inte läst noggrannare hur de definierat ”muslim”, hur de har undersökt det hela, o.s.v. och självklart ska man vara försiktig med undersökningar i kontroversiella ämnen – men det är något att gräva vidare i. Jag vill inte vara oförskämd, men du har ju anfört exakt noll och intet till stöd för påståendet att endast en liten, liten minoritet har problem med yttrandefrihet och det tillmäter jag ingen trovärdighet alls.

  31. Patrik skriver:

    3) Varför får du intrycket av att jag diskuterar just religionens förbrytelser i Sverige?

    Anledningen till att jag valde katolicismen och inkvisitionen som exempel är dels för att det är ett klockrent exempel där just yttrandefriheten attackerades. Att exemplet fungerar visar du genom att associera till Galileo (som jag inte nämnde, men som är ett tydligt exempel). Dels är det för att katolicismen har en tydlig ledargestalt (påven) som illustrerar hur enstaka ledargestalter i större grad formar en rörelse än ”den tysta massan”. Dessutom är det ett klockrent exempel eftersom Charlie Hebdo ofta kritiserar just katolicismen genom att avbilda påven och biskopar.

    Jag funderade faktiskt över häxprocesserna också, men de kändes inte lika relevanta för diskussionen som katolicismen. Men, om du vill så kan jag naturligtvis säga att protestantismen har en hel del att svara för den också! Häxprocesserna är ett uppenbart – och fasansfullt – exempel. I vilken mån tycker jag att protestanter av idag ska ta ansvar för dem?

    De bör inte förneka eller dölja de missdåd som har skett. De måste vara öppna för att skit har hänt i religionens namn, och det betyder att det kan hända igen. Lite som att tyskarna kollektivt tar ansvar för förintelsen.

    De bör ta ansvar för att de förhärligar okritiskt tänkande och blind tro och sprider dem som ideal. Det är en mycket bördigare grogrund för extremism och fanatism än kritiskt tänkande och personligt ansvar.

    Jag vet inte riktigt vad du har för sinnebild av hur du tror att jag menade att religiösa människor skulle vara ansvariga för sin religion, men jag hoppas att ovanstående förtydligar det. Jag menar i princip att man ska ta ansvar för de idéer man sprider, och man ska kunna diskutera hemskheter utan att förneka eller dölja dem så att man kan hitta lösningar och åtgärda problem i stället för att sopa dem under mattan.

  32. Patrik skriver:

    4) Nu är vi tillbaka till förhållandet mellan en idé och de som flockas till den. Låt oss ta ett lite mindre teoretiskt exempel:

    – vilket ansvar har en tysk medborgare som röstade på Hitler för förintelsen?
    – vilket ansvar har en medlem i nazistpartiet som inte själv deltog i förintelsen, men kände till den?
    – vilket ansvar har SD som sprider samma idégods som nazisterna men inte deltagit i förintelsen?

    ”Aldrig” är ett väldigt definitivt ord, och jag tror inte att det är lämpligt att använda i det här sammanhanget. Alternativt så har du en väldigt specifik definition av vad det innebär att ha ”ansvar”. Min bild är att ansvar är något man kan ha i olika grader. Man är naturligtvis mer ansvarig om man själv deltar i ett givet dåd, men man kan också ha mindre grader av ansvar om man möjliggör eller direkt eller indirekt stödjer dådet. Kanske blandar du ihop ”ansvar” och ”skuld”?

    För att ta ett annat exempel som jag har för mig att du borde vara bekant med: feminism och patriarkat. Patriarkatet har genom historien förtryckt kvinnor, och att det därför är allas _ansvar_ (särskilt männens) att nu rätta till orättvisan? Jag har för mig att du är sympatiskt inställd till det resonemanget?

    Precis som jag skrev tidigare är min åsikt att man måste se till helheten. I ditt teoretiska exempel så nämner du EN knäppskalle. Så länge övriga 99,99% av världens matematiker inte agerar på samma sätt eller uttrycker gillande för AlGhebras kamp så har de naturligtvis inget ansvar alls. Det vore absurt att karaktärisera gruppen ”matematiker” som triangelbrännmärkare i det fallet.

    Om du däremot var medlem i kampfronten AlGhebra, uttryckte gillande av deras kamp, försökte skyla över deras dåd i missriktade försök att förhindra att matematiken kritiserades, eller på annat sätt bistod rörelsen – då har du definitivt ett ansvar i mina ögon, även om du inte själv någonsin brännmärkt en människa med en rätvinklig triangel. Triangelbrännmärkningar är (enligt förutsättningarna i ditt exempel) intimt förknippat med gruppen AlGhebra, och då är det inte rimligt att försöka dissociera gruppen från brännmärkningarna. Även om det finns en eller två (eller rent av en majoritet) av medlemmar i gruppen som inte deltar i brännmärkningarna.

    Ja, det är jobbigt att ta ansvar. Det är jobbigt att fundera över vilka idéer man står för, i stället för att bara glida med för att man tycker att de andra i gruppen är trevliga eller roliga att umgås med.

    Att det är jobbigt betyder inte att det är fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s