Tintin i Kongo hör hemma på barnhyllan!

Så har Janne Josefsson lyckats starta debatten om ”negerkungar” och Tintin i Kongo ett varv till. Bortanför alla praktiska frågor om plats på biblioteken och det självklara i att slitna böcker och sådana som inte lånas ut behöver gallras, har jag en mycket bestämd åsikt i den grundläggande principfrågan: Vi ska inte gömma undan för våra barn att min generation och mina föräldrars läst, skrattat åt och njutit av skildringar som idag känns väldigt ofräscha. Jag hör så ofta ”Visst ska Tintin i Kongo finnas, men den behöver ju inte stå i barnbokhyllan. Det räcker att man kan beställa fram den, eller hitta den i en särskild hylla, där vi upplysta vuxna, vi som förstår, kan hitta den.” Det är just den typen av förmyndaraktig giftskåpsmentalitet jag vänder mig mot.

För det första: Jag tror att de allra flesta barn är begåvade och har förmåga att själva reflektera. Så länge barnen huvudsakligen möter böcker där människor med olika hudfärg, kön, sexualitet, utseende, kroppsfunktioner osv framställs som rimliga, vettiga, normala människor, så kommer barnen att upptäcka att det är något konstigt med ett seriealbum där alla mörkhyade framställs som vore de femåringar, en bok där alla kvinnor framställs som vore de imbecilla, eller alla judar som vore de onda. Så länge det unkna och otidsenliga är en liten andel uppblandat med mycket annat är min övertygelse att barn varken tar skada eller får obehagliga värderingar eller en obehaglig syn på sin nästa av att då och då stöta på dem. De skulle kunna göra det om allt de möter är unket på samma sätt. Men inte om en del av det unkna finns kvar, uppblandat med annat.

För det andra: En av de viktigaste saker våra barn och ungdomar bör lära sig är att vår förmåga att skilja rätt från fel utvecklas över tiden. Att  tankar och idéer som idag kan kännas ofräscha var allmängods för femtio år sedan, och sådana vi upplever som djupt obehagliga delades av många för mindre än hundra år sedan. Förstår man inte det blir mycket av de senaste hundrafemtio årens historia obegripligt. Eller snarare, för att göra den begriplig måste ondskan abstraheras och flyttas bort från de konkreta människor av kött och blod man kan relatera till. Hitlers, Maos och kung Leopolds hantlangare och bödlar blir någon slags rymdödlor, och det blir obegripligt att tusentals, tiotusentals, miljontals kunde entusiastiskt applådera ledarna, och att det i många fall var rena tillfälligheter som avgjorde om någon i farfars eller mormorsmors generation blev en av tjänarna i deras system. Jag minns hur mycket klarare saker blev för mig när jag i tolvåråldern satt på golvet och bläddrade i gamla uppslagsverk, och råkade hamna på ”neger” i den första upplagan av Nordisk Familjebok, och lite senare ”zigenare” i svensk uppslagsbok. Att möta gamla fördomsfulla framställningar här och där när man rotar bland böcker och seriealbum gör en helt enkelt bättre rustad att förstå historien. Ser man att det finns i de serier mamma och pappa läste, de böcker farmor och morfar läste, då blir det begripligt hur miljontals tyskar kunde rösta fram Hitler och varför kolonialismen och imperialismen så lite ifrågasattes i de europeiska länderna. Det var inte rymdödlor. Det var sådana som pappa, farmor och och farmorsfar.

För det tredje gör det inte bara barnen och ungdomarna klokare kring det som varit, det gör dem också bättre rustade att möta framtiden. För när man får känslomässig förbindelse med att inte bara några knäppa rasister och nazister, utan ens egna nära och kära och deras föräldrar, marinerats i och en gång haft knäppa åsikter, då är steget inte så långt till att ställa frågorna: ”Och vi då?” ”Jag då?” ”Vad har min generation för blinda fläckar?”

Och om man tänker efter lite är det rätt mycket i den kulturhistoria vi marineras i som bär på spår av det gamla och unkna. Strindbergs kvinnosyn var sannerligen inte att leka med. Betyder det att vi inte ska låta dagens skolungdomar läsa hans dramer? I var och var annan kyrka med medeltida kalkmålningar finns groteska nidbilder av judar. Ska de målas över, innan man släpper in barnkörerna? Shakespeares ”Köpmannen i Venedig” har en djupt obehaglig antisemitism. Ska den svartlistas för skolföreställningar? I Hjalmar Bergmans romaner framstår det som fullständigt normalt och legitimt att slå barn. Ska de rensas ut från gymnasiets läslistor? Och så vidare, och så vidare, och så vidare.

Judesugga i Uppsala domkyrka.

Nej, självklart ska judesuggor inte huggas bort och målas över i våra kyrkor, självklart ska både Strindberg, Shakespeare och Bergman kunna läsas i våra skolor, och precis lika självklart ska en nyfiken nioåring kunna ramla över ”Tintin i Kongo” på biblioteket, och undra ”Va fan är det här?” Att själv ha fått upptäcka saken och själv ställa den frågan kommer att ge henne oändligt mycket mer postkolonial, normkritisk visdom, än tio pedagogiska lektioner om ämnet i skolan. För det är våra egna upplevelser av sakernas tillstånd vi verkligen lär oss av. Även när vi är små.

Riv giftskåpen! Tintin i Kongo till barnhyllorna!

Not 1:
Trots allt jag skrivit ovan anser jag att just revisionen av just Pippi-böckernas beteckning på pappa Efraims yrke var rätt rimlig. Språket utvecklas nämligen hela tiden, och därmed olika ords konnotationer. Det gör att de flesta böcker genomgår en språklig revision vid nya upplagor, så att nya generationer läsare av boken ska läsa ungefär så som författaren avsåg att sända. Jag hör till en generation mitt emellan de som var barn när boken kom ut och dagens barn, och i mina ögon ger den omarbetade formuleringen mer rättvisa i dagens värld till hur vi läste när jag var liten. Vi vet dessutom att även Astrid själv gärna såg att uttrycket ändrades. Så att boken reviderades till en nyupplaga är helt rimligt.  Däremot tycker jag det är olyckligt om bibliotek rensar den gamla upplagan (ifall böckerna fortfarande är hela) eftersom den är ett så tydligt exempel på just hur vårt sätt att tala om ”de andra” förskjutits.

Not 2:
Denna postning handlar om hur vi ska förhålla oss till ofräscha saker i vårt kulturarv inför våra barn. vad vi använder för ord när vi pratar om våra medmänniskor är en helt annan sak. I mina ögon är det fullständigt självklart att respektera människors önskemål om hur de vill bli omtalade, och hur de inte vill bli det. Bara empatilösa drumlar envisas med att av principiella skäl fortsätta kalla chokladbollar med n-ordet.

Annons