Ett varmare Piratparti

ljus2Jag har sagt det många gånger, senast i det blogginlägg där jag berättade att jag skulle kliva ner som partisekreterare. Vi måste göra något åt samtalsklimatet i Piratpartiet. Jag skulle vilja vara så drastisk som att säga att det är en ödesfråga för partiet. Vårt interna klimat dränerar oss på aktiva. Blir det ingen förändring riskerar partiet att sjunka ner i betydelselöshet. Därför måste vi alla rannsaka oss själva och vårt uppträdande.

Det hela har flera aspekter:

Att uppmuntra och kritisera
Vi är som parti beroende av att en massa människor arbetar ideellt för oss. För att man ska göra det brukar två saker krävas. Dels att man är motiverad för själva saken, och där har vi det rätt lätt. Våra frågor är så viktiga att många blir motiverade. Men det kräver också i längden att man tycker det är roligt, att man har kul. Och för att tycka att något är kul hjälper det om man får uppmuntran, och det stjälper om man ständigt möts av kritik. Och där har vi jätteproblem. För är det något man möts av när man försöker göra något i partiet, så är det kritik.

Hur många meter facebookstråd har till exempel ägnats åt brister i verktyget för medlemsmöten, jämfört med tacksamhet till dem som offrar dag och natt av fritiden till att sitta i presidiet för att organisera mötena? Hur mycket kraft ägnades i somras åt att kritisera kampanjmaterialet med katter, jämfört med hur mycket kraft som ägnades åt att berömma innehåll och formuleringar i valmanifest?

Jag säger inte att vi ska sluta kritisera det som är dåligt. Det måste vi göra. Men vi måste ändra proportionen mellan kritik och beröm. Jag tycker vi ska ta som tumregel att berömma (ärligt) minst tre gånger för varje gång vi kritiserar. För det är ju så med beröm och kritik, att ett nålstick känns mycket kraftigare än en uppmuntrande klapp på axeln. Så för att de aktiva i partiet ska uppleva lika mycket beröm, stöd och uppåtknuff som kritik och nedåtknuff, så måste vi alla ge många gånger mer beröm än kritik.

Att respektera olikheter
En av de allra viktigaste frågorna för Piratpartiet handlar om respekten för allas lika värde, och allas rätt att vara just sådana och det de är. ”Allas rätt att vara tönt sitt sätt”, som en klok partivän uttryckt saken. Däri ligger att man ska få vara datanörd och spelfantast, rullstolsbunden eller neuropsykiatriskt funktionshindrad, homosexuell eller transsexuell, ljushyad eller mörkhylt. Man ska kunna vara både man eller kvinna eller vadannat man själv uppfattar sig som. Utan att det ska göra skillnad. Man ska ha samma rättigheter och möjligheter. Man ska ha samma rätt att säga vad man tycker. Man sa ha samma rätt att bli lyssnad på. Inte bara av ”samhället” och ”politikerna” utanför partiet. Utan också av oss medlemmar och makthavare i partiet.

Och då duger det inte att folk kommer med glirningar om en partiväns sexualitet i en sakdiskussion om vår politik i mångfaldsfrågor. Då duger det inte om man bara orkar lyssna på de partivänner som har samma sociala koder inprogrammerade som vi själva. Då duger det inte att prata nedvärderande om kvinnor. Då duger det inte att vända ryggen till ”töntar” och fnissa när de inte hör. Och, då duger det inte att avfärda varje diskussion om ett konkret problem för en konkret grupp med att säga att vi inte ska prata om den konkreta gruppen, utan bara om allas lika rättigheter. För så länge det finns en massa olika grupper som inte har lika rättigheter och möjligheter, så kommer man aldrig att komma någon vart om man inte tar upp de konkreta problem som drabbar de olika grupperna, och funderar vad man ska göra åt just dem. Annars blir slutresultatet att man bara bryr sig om den lilla minoritet som utgörs av medelålders, välutbildade, vita, heterosexuella cis-män utan alltför synliga funktionshinder (dvs sådana som jag), som omständigheterna gjort det väldigt lätt för.

Så ska vi kunna behålla en mångfald av olika medlemmar måste vi helt enkelt undvika glirningar och skämt om annorlunda, och se till att lyssna på alla, även de som inte gör eller uppför sig riktigt som vi själva. Och vi måste säga ifrån när vi märker att våra vänner missar. Jag påstår inte att det är lätt. Jag påstår inte att jag själv lyckas. Men vi måste alla försöka.

Att förstå att man inte alltid själv har rätt
Ju mer man vet om en fråga, desto tydligare brukar det bli att frågan är komplex, och kan ses från många olika håll. Men i Piratpartiet är vi väldigt många, som har väldigt lätt att vara övertygade om att vi själva har rätt, och de andra har fel. Därför får vi inte sällan helt surrealistiska debatter, där folk kastar länkar till forskningsrapporter från olika forskningsparadigm i huvudet på varandra, utan att inse att vad de visar inte är att man själv har rätt och motparten fel, utan att det är en fråga forskningen ännu inte har något bra svar på. Dessutom har vi en hel del medlemmar som inte förstått att de ord som används både i vetenskaplig och vardaglig kommunikation är vaga, och glider över flera olika betydelser. Så att frågan om vem som är exempelvis sexist, homofob eller feminist i mycket hög utsträckning beror på exakt vad man lägger i ordet.

När jag var ung umgicks jag mycket med aktiva kommunister, moderater och socialdemokrater. De samtalen gick nästan aldrig ut på att bevisa att man själv hade rätt och de andra fel. De gick istället ut på att ta reda på varför vi tyckte olika. Oftast visade det sig handla om att vi såg samhället från olika håll och därför såg olika saker, utan att någon av oss såg i syne. Någon gång handlade det om olika grundvärderingar. Nästan aldrig om att en av oss grundade sin åsikt på något som var helt osant.

Så låt oss fundera över om den hetsiga diskussion vi håller på med egentligen bara beror på att vi menar olika saker med ett av orden vi använder. Om det kan vara så att det där faktumet vi bråkar så hårt om kanske inte är ett vetenskapligt utropstecken utan ett frågetecken. Eller om det kan vara så att vi ser samma sak från olika håll.

Dramatik och hetsighet:
Jag kommer från en socialdemokrati där det funnits intensiva och hårda politiska strider. Men aldrig har jag sett något som liknat den aggressivitet och teatralitet jag mött i Piratpartiet. Inte bara det att perifiera småfrågor (som korrekt avsändare av ett brev eller katters vara eller ickevara på en affisch) diskuterats i ett tonläge som gällde det liv eller död. När man är missnöjd med något deklareras det dessutom med största möjliga bokstäver på offentligast möjligast plats – ofta utan någon noggrannare faktakoll. När man lämnar sina uppdrag görs det under maximal dramatik. Jag får tyvärr konstatera att jag själv påverkats av den kulturen.

Jag är inte säker på att de traditionella partiernas vana att tysta ner konflikter och göra upp i slutna rum alla gånger är önskvärd att ta efter. Alla partier behöver öppen diskussion och ifrågasättande. Men ska vi överleva som parti måste vi göra det på ett varmare, mer inkännande sätt. Till exempel skulle man innan man postar ett inlägg kunna ställa sig följande fyra frågor:

  1. Har jag kollat att den jag är sur på har samma verklighetsbild som jag?
  2. Är det kanske ett bättre sätt att både reda ut saken och påverka, om jag skickar ett mail till någon i styrelsen, ledningen eller vilka det nu kan vara jag är sur på, och frågar hur de egentligen tänkte, och berätta vad jag själv tycker är konstigt. Och nöja mig med att posta offentligt de gånger det verkligen visar sig finnas en åsiktsskillnad, och inte bara ett missförstånd.
  3. Har jag uttryckt mig på ett lugnt och sansat sätt, och undvikit att förolämpa folk i onödan?
  4. Jag har väl inte ”gömt” en anklagelse mot en eller ett par enskilda personer genom att peka mot en grupp (”styrelse”, ”ledning”, ”anställda” ”PIFS-are”)? Gör man så kommer en massa gruppmedlemmarna att vara oskyldigt misstänkliggjorda, och det är synnerligen obehagligt.

x     x     x

Jag vill inte peka finger åt något håll. Den som är helt oskyldig må kasta första stenen – många torde rättfärdigt träffa mig. Men jag tror det är väldigt viktigt att vi alla tänker till, och funderar över hur vi uppför oss mot varandra i diskussionen i Piratpartiet. Lyckas vi med det, då tror jag att partiet kan gå en strålande framtid till mötes!

Annonser

Om Henrik B

Molekylärbiolog. Science writer. Piratpartist.
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Ett varmare Piratparti

  1. Patrik skriver:

    Du beskriver att du har en bakgrund inom socialdemokrati och har erfarenhet av diskussioner med kommunister, moderater och socialdemokrater. Det känns som om du är förvånad över att kulturen är väsentligt annorlunda inom piratpartiet. Piratpartiet måste faktiskt inte vara som andra partier. Tvärt om, jag vill minnas att många var rätt så stolta över att INTE vara som andra. Speciellt inte som andra politiker. Har du funderat över om det kan vara du som är katten bland hermelinerna?

    Jag förstår var du kommer ifrån, frågan är om du förstår de du kritiserar? Du, Anna och några till har ju suttit i toppen ett tag nu, och så vitt jag kan minnas har väl budskapet varit detsamma från er hela tiden? Ändå så finns det en massa envisa människor som helt enkelt vägrar lyda! Kulturen i partiet vägrar helt enkelt anpassa sig! I alla fall låter det så när man läser det ni skriver.

    Är inte det DITT misslyckande? Det är ju du som haft uppgiften att leda…och om det hittills inte fungerat att hamra in ditt budskap, är det verkligen rätt att fortsätta hamra? Är inte det exakt vad Einsteins definition av vansinne är?

    Jag misstänker att det jag skriver verkar vara fullständigt vansinne för dig. Du har ju RÄTT, f-n i mig! Kanske. Fast var inte det EXAKT vad du klagade på? ”Men i Piratpartiet är vi väldigt många, som har väldigt lätt att vara övertygade om att vi själva har rätt, och de andra har fel.”

    Har du övervägt att du kanske har fel själv? Har du övervägt att du kanske är fel person att vara ledare, när du inte accepterar kulturen inom partiet? Har du funderat över att det du skriver ovan kan ses som en långt vidrigare förolämpning och mindre respektfullt än om du skrivit ”ni är alla en bunt jävla idioter”, om man har annorlunda sociala koder än vad du är van vid?

    OBS! Jag är INTE medlem i PP längre. Det var månader eller t.o.m. år sedan jag sist skrev något om PP, så jag är knappast en av de du klagar på som bidrar till dålig stämning i partiet. Anledningen till att jag skriver det här är att jag faktiskt ”gillar olika”. Jag har sett och känner att jag förstår mig på både den kultur du representerar, och den kultur som du beskriver som problematisk. Jag ser båda, jag accepterar båda, jag kan se för- och nackdelar med båda. Jag tycker inte att du verkar vara lika öppensinnad.

  2. Henrik B skriver:

    Hej Patrik. Tack för utmanande och tankeväckande kommentarer!

    Jag skulle nog köpt mycket av dina synpunkter rakt av om det var en sällskapsklubb eller spelförening jag gått med i. Där syftet är göra saker tillsammans med sådana som är tillräckligt lika en själv för att vilja göra dem på samma sätt som en själv. Nu är PP istället ett politiskt parti, med ambition att påverka samhällsutvecklingen, och där tror jag att mina erfarenheter av hur saker går till i de partier som lyckats med den saken är relevanta. Då räcker det inte att vara en klubb för dem som är precis på samma sätt som den grupp som bildade partiet, är man det blir man aldrig ett stort parti utan en sektliknande grupp. Utan då måste man anpassa sig efter hur stora delar av resten av människorna är.

    Visst har jag varit en katt bland hermeliner. När man uppmanade mig att kandidera till styrelsen för snart fyra år sedan var det just för att man hoppades jag skulle kunna bidra med erfarenheter av hur andra partier fått saker att fungera som PP hade problem med. Jag var glasklar med att om man valde mig, så skulle min ambition vara att försöka hjälpa partiet att utnyttja en del av de erfarenheter andra partier dragit, och försöka hitta sätt att gifta ihop de erfarenheterna med de saker som var och är unika och värdefulla hos Piratpartiet. Självklart har jag inte ständigt hittat rätt i de försöken. Självklart kan man kalla det för ett misslyckande.

    Sedan köper jag inte beskrivningen att kulturen i partiet vägrar att ändra sig. Att ändra kulturen i en organisation tar tid, och under de snart fyra år som gått sedan jag första gången klev in i styrelsen har väldigt mycket hänt. Mycket har hänt bara under de senaste två åren, sedan vi i dåvarande ledningen började lyfta frågorna om sexuella trakasserier ordentligt.

    Jag är övertygad om att ifall PP ska kunna uppfylla sitt syfte måste den kulturförändringen fortsätta, i ungefär samma riktning. Det är naturligtvis bara min övertygelse, och du verkar ha en annan. Jag kan naturligtvis inte objektivt veta vem av oss som har rätt, men för mig räcker det just nu rätt bra med den övertygelse jag har, för att jag ska fortsätta argumentera för att vi ska fortsätta utveckla vår partikultur. Jag inser att en sådan utveckling kan vara smärtsam för en del medlemmar, vars piratidentitet hör nära samman med den kultur jag tror behöver förändras. Men min övertygelse är att det är nödvändigt om vi ska komma framåt och bli ett långsiktigt trovärdigt politiskt alternativ till de partier som idag i glatt samförstånd leder oss in i ett allt otäckare övervakningssamhälle. För de många väljarna.

  3. Patrik skriver:

    Tack för svaret. För att förtydliga det om att ”kulturen vägrar ändra sig” så är det uppfattningen jag får när jag läser det du (och andra) skriver. Mitt avslutande ”OBS!” var just för att förtydliga att jag inte har förstahandskunskaper om det, det är som sagt endast det intryck jag får av det du skriver eftersom jag tycker att det låter ungefär lika nu som för några år sedan.

    Jag förstår naturligtvis att du är fullständigt övertygad om att det finns ett sätt – och exakt ett sätt? – att förändra. Samtidigt hoppas jag att du inser det paradoxala i att för att vi ska kunna acceptera allas rätt att vara olika – så måste vi alla acceptera den kultur som du anser är rätt för att kunna förändra? För mig är det lite som att säga till HBTQ-människor att de måste tona ned sig lite och vara lite mer hetero för att de ska kunna få bredare acceptans i samhället och kunna förändra det. Tror du att de eventuellt skulle kunna känna sig lite…stötta…om någon föreslog det?

    I grund och botten tror jag att du har käpprätt fel när du skriver ”Då räcker det inte att vara en klubb för dem som är precis på samma sätt som den grupp som bildade partiet, är man det blir man aldrig ett stort parti utan en sektliknande grupp”. Ta SD som exempel. De har lyckats hyfsat med att attrahera väljare. Tror du verkligen att den interna kulturen inom SD följer samma mönster som det du vill se inom PP?

    Om inte, då borde det väl vara helt uppenbart att ditt sätt inte är det ENDA sättet att faktiskt få genomslag och påverka, eller hur? Nu säger jag naturligtvis inte att PP ska föra samma politik som SD, men poängen är att det går att få genomslag även med en annan intern kultur än den du förespråkar. Jag tror dessutom att SD och PP konkurrerar om missnöjesrösterna från de som vill protestera mot de etablerade partierna, och att SD inte är som andra partier gynnar dem i det hänseendet.

    Så, ja, du har helt rätt i att jag inte på samma sätt som du är övertygad om att man måste förändra kulturen i PP för att kunna få genomslag. Tvärt om tycker jag att det finns ganska mycket som talar för motsatsen. Dessutom tycker jag att PP har blivit ett väsentligt annorlunda parti – ett parti som jag inte längre är intresserat av att rösta på – sedan den här ”kulturrevolutionen” inleddes. Det är liksom ingen vits med att få spridning om man samtidigt förlorar det budskap som förtjänade att spridas!

  4. Henrik B skriver:

    Patrik, Det är naturligtvis svårt att se sina egna fläckar, men jag tycker inte att jag propagerar för en enda ”den sanna och riktiga vägen” till en annan internkultur. Jag tycker att jag granskar ett antal olika sidor av partikulturen och kommer med massor av olika konkreta små förslag, som jag hoppas tillsammans ska kunna göra lite skillnad. Hade jag varit övertygad om VÄGEN med stora bokstäver hade jag nog provat att använda lite kraftigare medel än vädjanden i blogginlägg för att få partiet att vandra längs den. Kanske hade jag då stannat kvar som partisekreterare och försökt knuffa upp partiet på den.

    Visst, SD har attraherat väljare, och de har en helt annan partikultur än de demokratiska partiernas. Den utmärks av fullständig frånvaro av interndemokrati, men bortsett från det finns där inte mycket kvar av den ursprungliga kultur, som partiets grundargeneration kan känna igen sig i. Med extremt hårda nypor har ledningen tvingat fram ett helt annat klimat och partikultur. Från rakat huvud och kängor till slips och kostym. Nolltolerans mot att säga sådant så att media hör, som var alla aktivas livsluft för tio år sedan. Från naziretorik till folkhemsnostalgi. Med hjälp av massiva uteslutningar av de medlemmar som vägrat anamma den nya kulturen. Sådan var SDs väg till valframgångar. En sådan väg har jag inte velat använda. Jag tror på samtal och exemplets makt.

    Sedan har jag svårt att förstå din sista poäng – att partiets budskap skulle sitta i just samtalstonen i partiet.

  5. pontus skriver:

    Man kanske bör börja med att definiera partiet så att både medlemmar och väljare vet vad dom får?

    Idag är framtoningen (<= OBS!) extremliberal i invandrar-frågor, ekonomiska frågor, feministiska frågor, drogrelaterade frågor, nät-frågor och hbtq-frågor medan partiets interna debattklimat är hårdhänt och osakligt. Samtidigt vill partiet inte profilera sig som liberaler, många frågor som rör it-politik debatteras publikt av starka vänsteranhängare och folk i rörelsen för fri mjukvara. HBTQ-frågorna finns inga frågetecken omkring, bögar, flator och andra minoriteter får en självklar särställning, den särställningen behövs inte!

    Personligen tycker gott partiet skulle bli ett få-frågeparti, profilera sig starkt inom internet-frågor, humanistiska frågor, folkrättsliga frågor och liknande och tvärvägra att meddela någon som helst syn på jobb, tillväxt och så vidare (både internt och externt). Det vill säga låta medlemmarna ta ställning till sådant enskilt men låta få-frågorna styra vilken regering man ska stödja om det nu kommer till den situationen. Vi behöver ett parti som behandlar folket som folk i riksdagen, vi behöver inte ett parti till som profilerar sig med en eller två frågor för att sedan sälja ut de frågorna för en krona eller två.

    Just my 2 cents…

  6. Henrik B skriver:

    Pontus, Jag tycker det är tydligt definierat, i det principprogram som togs våren 2012, och de sakpolitiska ställningstaganden som därefter gjorts och samlats i vårt partiprogram. Jag tycker dessutom att de olika delarna av politiken hänger väl ihop, och baserar sig på en tydlig bottenplatta kring informationens och kunskapens växande betydelse, och att kontrollen över kunskapen ska hamna i alla människors händer, så att de själva ska ha makten över vad andra ska få veta om dem, men sedan ha samma rätt och möjlighet som alla andra att komma åt,vidareutveckla och remixa det andra släppt ut och gjort tillgängligt.

    Däremot misstänker jag att det finns ett glapp mellan de medlemmar som varit aktiva internt i partiet under de senaste två åren, deltagit i den utvecklingsprocessen och upplever sig delaktiga i det resultat som kommit ut, och olika grupper av medlemmar som inte varit med – antingen för att de haft en paus i sitt engagemang, eller kommit nya men haft en bild av hur partiet var för några år sedan. Jag kan inte direkt se hur vi med de små resurser vi haft hade kunnat förebygga att det glappet dök upp, men man kan säkert om man ser på det senaste året i backspegeln se att det hade gått att hantera och överbrygga det bättre.

  7. Patrik skriver:

    Henrik, notera att jag satte ett frågetecken efter ”och exakt ett sätt?” just därför att jag inte visste hur du ser på saken. Helt uppenbart är att du tror på ditt sätt att göra saker, men jag visste däremot inte hur öppen du var för andra sätt. Det jag främst tänker på är din formulering:

    ”Nu är PP istället ett politiskt parti, med ambition att påverka samhällsutvecklingen, och där tror jag att mina erfarenheter av hur saker går till i de partier som lyckats med den saken är relevanta. Då räcker det inte att vara en klubb för dem som är precis på samma sätt som den grupp som bildade partiet, är man det blir man aldrig ett stort parti utan en sektliknande grupp. Utan då måste man anpassa sig efter hur stora delar av resten av människorna är.”

    I princip säger du ”så här måste man göra för att bli ett seriöst parti”. Det känns ganska definitivt för mig, och det lämnar inte speciellt mycket utrymme för ”men man kan göra så här i stället”. Det du verkar beskriva är att för att bli ett seriöst parti så MÅSTE man vara inklusiv, representera människor i allmänhet, o.s.v. Fast sedan så inser du att SD har en annan väg som också är möjlig (även om den är osmaklig för dig). Det finns alltså MINST två sätt att bli ett framgångsrikt parti.

    Att anpassa sig till hur stora delar av resten av mänskligheten är är alltså INTE nödvändigt, och jag ser en risk i det – risken att man tappar ”själen” i en rörelse när man försöker bli en rörelse som ska anpassa sig till alla. Jag tror inte att det endast finns två tänkbara alternativ; inklusivitet eller SD. Jag är i stället övertygad om att det finns lika många olika interna kulturer som det finns organisationer.

    (Fortsättning följer)

  8. Patrik skriver:

    Du frågar om hur jag kan koppla samtalstonen till partiets budskap? Om du inte förstår hur de hänger ihop är det inte så lätt att förklara eftersom jag misstänker att det handlar om att förklara tankesätt som är helt främmande för dig, men jag ska försöka så gott jag kan:

    Hur vi uttrycker oss och kommunicerar är en följd av hur vi tänker och resonerar. Ofta kan slitningar mellan olika personer handla väldigt lite om de ord de faktiskt använder och mycket mer om att de har olika värderingar och tankemönster, och därför hela tiden missförstår varandra när de kommunicerar. De klassiska exemplen hittar man mellan könen, även om det inte på något sätt är strikt könsbundet. Ta ett så enkelt exempel som att säga ”jag älskar dig”. Ett av könen säger det ofta, och tycker att det tyder på ointresse om det inte används ofta. Det andra könet ser inte alls behovet, och tycker i stället att det är distraherande att säga tomma fraser regelbundet. Det är självklart en grov förenkling, och det är endast ett exempel på de otaliga sätt som man kan få problem i kommunikation på grund av att man i grund och botten tänker olika. Jag vill också upprepa att även om många uppenbara exempel är könsbundna så är det inte något som är enbart könsbundet.

    Det här är väldigt viktigt att känna till om man ska kunna utöva effektivt ledarskap. Om man ska kunna vara en bra ledare så måste man kunna förstå hur andra fungerar för att på ett effektivt sätt kunna kommunicera med dem. Det räcker inte att förstå ord, utan man måste förstå vilka värderingar de har och vad som motiverar dem. Om man inte gör det så uppstår slitningar. Jag VET inte att det är det som har hänt när du skriver om samtalstonen i partiet, men jag misstänker det. Det låter som ett problem av den typen i mina öron.

    OM jag har rätt, så betyder det att det finns ett glapp mellan ”det gamla” och ”det nya” när det gäller värderingar och tankesätt. Båda är en del av det budskap som partiet sänder ut, en del i det som ska attrahera väljare.

    Men, kanske någon invänder, vi använder ju EXAKT SAMMA ORD som tidigare?!?

    Ja, men orden är bara en del av budskapet. De värderingar vi kommunicerar är egentligen mycket viktigare, men samtidigt är de mer diffusa. Samma ord kan nämligen innehålla helt olika värderingar, så det är lätt att tro att man är ense fast man har helt olika värderingar.

    Ett sådant ord är ”jämställdhet”. Vilka olika värderingar kan man lägga i det? Hur kan det uppstå konflikt kring ordet mellan två personer som båda två förespråkar jämställdhet?

  9. Henrik B skriver:

    Tack Patrik, för att du tar dig tid att svara och förklara. Jag läser, tänker och smälter. Förlåt att jag läste slarvigt före mitt senaste svar.

    Jag tror du läste delar av mitt första svar för starkt. Att säga att jag tror att jag har erfarenheter som är relevanta är inte riktigt samma sak som att säga att jag vet precis hur man ska göra, utan att jag tror att jag kan ha erfarenheter och synpunkter om hur man kan göra som vi kan vinna på att låta brytas mot andra erfarenheter som partiet gjort under sitt arbete. Att vi på något sätt måste bättre anpassa oss efter att många människor utanför partiet är annorlunda oss som är i partiet är jag övertygad om. Däremot har jag aldrig trott mig om att veta exakt vad vi då måste göra – bara haft en del tankar och idéer, som naturligtvis måste brytas mot andras.

  10. Patrik skriver:

    Henrik, självklart kan det vara så att mitt intryck av det du skriver inte stämmer med hur du tänker. Det blir lätt så, och då får man diskutera och ställa frågor om hur man egentligen menar, om man har tänkt på att det kan uppfattas på ett annat sätt, o.s.v. Ungefär som vi gör nu. :)

    Man framstår gärna som mer fanatisk/extrem än vad man själv känner sig eftersom man sällan är riktigt så vidsynt som man vill tro. Det fungerar ungefär så här:

    Att osynliggöra något är en effektiv härskarteknik, det känner du säkert till? Man osynliggör saker genom att låta bli att prata om dem, eller bekräfta att de finns. Om de inte finns, då behöver man inte diskutera dem och inte analysera dem.

    Om man är övertygad om att något är rätt, då är det väldigt lätt att osynliggöra alla andra alternativ. Det kan vara för att man helt enkelt inte tänker på att det finns andra alternativ, eller för att man ju redan har beslutat att alla andra alternativ är sämre, och därför inte förtjänar att nämnas. Man är ju övertygad att man själv har rätt, så det det spelar ju ingen större roll, eller hur?

    Mja…

    Jag är kanske lite udda som har en bakgrund inom matematik och vetenskap, men vissa saker kan jag inte låta bli att tycka att andra borde ta efter. Att vara lite mer stringenta ibland när man pratar om saker, exempelvis. Om man ska bevisa något i vetenskaplig mening så är det INTE acceptabelt att ta några genvägar. Att utelämna alternativ är fel, och om jag skulle försöka bevisa en tes utan att ta hänsyn till alla tänkbara alternativ – då är beviset felaktigt. Även om resultatet i slutet skulle råka bli rätt ändå, så är beviset fel.

    Anledningen till det är att vi alla är människor och har fel och brister. Vi är inte allvetande. Även om man för det mesta är övertygad om sin egen förträfflighet, så visar det sig när man tvingas vara stringent att….ooops! Man var visst inte så ofelbar som man ville tro. Man har ibland helt fel. I den bästa av världar lär man sig efter ett tag hur viktigt det är att inte osynliggöra delar man tycker är självklara; man lär sig att vägen till att hitta det som är sant går via att belysa och tillåta diskussion av ALLA alternativ och möjligheter.

    Det är väldigt mänskligt att tro på att man själv har rätt. Jag skulle också vilja påstå att det är något av det mest ondskefulla som finns. Även de som gör fel är övertygade om att de har rätt, och när vi har en kultur där det är acceptabelt att tillmäta sin egen åsikt större vikt än andras… Ja, du förstår säkert.

    Nu är det ju något paradoxalt att jag så tvärsäkert lägger fram det här. :)

    Klart att man kan tro på sig själv. Klart att man kan känna sig säker på sin sak. Det är inte på något vis så att vetenskap (där kunskap och sanning är rätt så centrala begrepp) är en ohämmad åsiktsmaskin. Vetenskap är läran om skillnaden mellan vad man VET, och vad man TROR eller tycker. Där finns både verktyg och normer för att skilja mellan ”åsikt” och ”fakta”. Det är det jag tycker att mänskligheten skulle må bra av att få mer av.

    Notera att jag pratar om RIKTIG vetenskap. Inte om humaniora eller annan pseudo-vetenskap. :)

    Jag kom just på ytterligare en trippel riktigt bra exempel på ord som representerar helt olika saker beroende på vilken bakgrund och vilka värderingar man har: ”veta”, ”tro” och ”teori”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s