Vänner feminister, vänner biologer och vänner feministiska biologer!

1.

Jag tror de flesta som följer mig vid det här laget vet att jag är feminist. Att jag anser att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter, att det inte är på det sättet idag, och att det finns skäl inbyggda i våra samhällsstrukturer som gör att det oftast är kvinnor som drabbas av dessa orättvisor. Och att vi därför måste bygga om samhället, så att strukturer anpassade efter det arketypiskt manliga lämnar plats för strukturer anpassade lika efter alla människor.

2.

Under alla år jag sysslat med jämställdhet i olika föreningar och organisationer har jag som biolog stört mig på att många av mina feministvänner suttit fast i en missuppfattning av vad biologin har att säga om könsskillnader. De har till leda hört människor som i de flesta fall inte kan särskilt mycket biologi upprepa dumheter som att ”kvinnor och män är av naturen så olika varandra i huvudet att de är anpassade för olika roller och uppgifter i samhället”. Vilket rent biologiskt är trams. De skillnader man kan se i hjärnan mellan könen är små, och i de flesta fall med stora överlapp. Så de ger inget stöd för påståenden som att ”kvinnor inte är lämpade för matematik”, eller ”kvinnors naturliga roll är att stanna i hemmet med barnen medan mannen är ute och jagar”. Som en motreaktion mot sådana dumheter hoppade många feminister till den motsatta extremen, och formulerade en hypotes om ett biologiskt kön som bara har med genitalier att göra, och att allt annat bara hade med socialisation att göra.

 3.

Där hoppade man dock i något som vetenskapligt visat sig vara en galen tunna. Idag VET vi att det förekommer en viss prägling av hjärnan utifrån närvaro/frånvaro av Y-kromosom, som ger närvaro/frånvaro av testiklar, som påverkar hur mycket testosteron fostret badar i under (främst början av) fosterutvecklingen. Vi vet att det har stor påverkan på storleken av några nervknippen inne i de djupaste delarna av hjärnan, som bland annat påverkar sexuella beteeden. Vi vet att mängden testosteron i hjärnan under fosterutvecklingen påverkar allt från relativ styrka i de nervbanor som ger svanka- respektive jucka-beteende, över om man främst tänder på män eller kvinnor, till egenskaper som till synes inte har så mycket med fortplantning att göra, som verbalitet, sociala intressen och tendens att som barn ägna sig åt slagsmålslekar. MEN till skillnad från präglingen av könsorganen (där frågan är nära binär) är dessa präglingar av hjärnan frågan om grader på glidande skalor, med stora överlapp mellan dem med och utan Y-kromosom. Och där dessa medfödda präglingar av hjärnan sedan bara är en utgångspunkt för hur hjärnan formas vidare i mötet med miljön: med föräldrar, uppfostran, syskon, kompisar, vänner, förväntningar, normer, kultur, samhällstrukturer … Som det mesta annat alltså en interaktion mellan arv och miljö. Medfött och förvärvat. Naturgivet och socialt/kulturellt konstruerat. För en djupare beskrivning och referenser, se detta nästan färdiga bokkapitel.

4.

Så länge jag framför allt tänkte på jämställdhetsfrågor var det här lätt att hantera. Jag lät mina vänner feminister tro vad de ville om saken, och tyckte att det där var en detalj, som inte hade någon praktisk betydelse. Biologin är ju deskriptiv, inte normativ. För värderingen att män och kvinnor har lika värde, och därför ska ha lika rättigheter och möjligheter spelar det ju ingen roll om det finns små medfödda skillnader i hjärnan eller ej. Vi är ju alla människor.

5.

Men under senare år har det i min vänkrets dykt upp allt fler människor som är öppna med att de inte känt sig hemma i den kropp de fötts med, med de könsorgan de haft vid födelsen, och därmed också med det kön samhället bestämt att de ska ha. Och jag har insett att deras upplevelse är jättelätt att förklara utifrån beskrivningen att det sker en könsprägling både i underlivet och i hjärnan, men att de sker vid lite olika tidpunkter under fosterutvecklingen och genom delvis olika mekanismer, som är olika känsliga för exakta halter av könshormoner i fostret. Så att det inte är ett dugg konstigt att de olika präglingarna inte alltid går i fas. Och om man dessutom tänker på att det är ett antal olika präglingar som sker av hjärnan inser man att alla kombinationer är möjliga av snopp och snippa, känsla av att vara man respektive kvinna, att tända på män respektive kvinnor, ha arketypiskt manliga respektive kvinnliga intressen, osv. Där allt utom det första i dessutom är glidande skalor med stora överlapp där både miljön under uppväxten om det omgivande samhällets förväntningar spelar viktiga roller.

6.

För att uttrycka det med andra ord: Utifrån en modern biologisk syn på könsprägling är det inte ett dugg svårt att få ihop en radikal feministisk agenda (de manliga strukturer som begränsar främst kvinnor men även män måste rivas och lämna plats för mänskliga strukturer lika anpassade efter alla) med en respekt för transpersoners upplevelse av att vara födda med ett kön som inte överensstämmer medderas genitalier.

7.

För de feminister som sitter fast i föreställningen om att det inte finns någon biologisk könsprägling i hjärnan blir däremot transpersoners erfarenheter uppenbarligen jättesvåra att förhålla sig till. När de (och för den delen även homosexuella) säger ”vi är födda så” så säger de ju också att en del av det många gjort till dogm att bara är insocialiserat faktiskt till en del är medfött. I den diskussion som nu blossat upp ser man allt från ett direkt eller indirekt förnekande av transpersoners erfarenheter (Kajsa Ekis Ekman), över ett försök att förena de oförenliga positionerna med hjälp av en för utomstående närmast obegriplig ideologisk exegetik (Ebba Witt-Brattström, som jag annars respekterar högt), till Nina Björks ärligt uttryckta vånda över problemet att förena en tes hon håller kär med respekt för och solidaritet med transpersoner.

8.

Mitt råd till många av mina feministvänner är därför: Släpp taget om sargen. Överge tanken om att det inte finns något biologiskt inflytande över hjärnans könsprägling. Världen går inte under för den skull. Det kommer fortfarande att vara precis lika möjligt att argumentera för lika rättigheter och lika möjligheter. Vi är fortfarande alla människor, med samma värde. Och de skillnader som finns i hjärnan som påverkar annat än reproduktion är så små och med så stora överlapp, att de omöjligt på ett seriöst sätt kan vara ett argument för olika upgifter och olika roller i samhället. Och går ni över från att säga: ”Det finns inga biologiska skillnader” till att säga ”De är så små att de inte spelar roll för det här”, till dem som kommer dragande med misogyna idiotbiologiska argument, så kommer biologer och naturvetare att sluta skratta åt er bakom ryggen, och blir istället tvungna att se efter vad modern biologisk forskning egentligen säger. Och då har vi vunnit diskussionen i sak. Även inför dem som tycker att det är biologi och inte människosyn som ska avgöra frågan om allas lika möjligheter.

Så jag sammanfattar:

Det inte biologi utan vår männsikosyn som ska avgöra frågan om jämställdhet. Det biologin visar är att de medfödda skillnaderna i hjärnan mellan könen (när det gäller annat än fortplantningsbeteende) är så små att de inte kan användas för att vare sig förklara eller motivera olika roller och olika samhällsposition. Men att skillnader finns, och förklarar varför människor på goda grunder kan uppleva sig vara födda i fel kropp och ha ett annat kön än genitalierna antyder.

 #   #   #

 

Det jag skrivit ovan är en lite längre förklaring och bakgrund till de inhopp i debatten jag gjort de senaste veckorna:

Artikel på Aftonbladet Kultur (180201).
Intervju i P3s Morgonpasset (Från 30 min in i klippet).
Medverkan i P1s Studio Ett (En timme 25 min in i klippet).

Den som vill veta mer om den biologiska bakgrunden och ha utförliga vetenskapliga referenser kan läsa ett inte helt färdiga kapitel i en bok jag håller på att skriva.

Tillägg till mina biologvänner:

I diskussionen med dem som tror att kön utöver genitalier bara är socialisation och kultur finns två typer av argument som man rent teoretiskt skulle kunna använda.

Den ena typen av argumentation är evolutionsbiologisk. Det är ett fält där biologisk forskning ser ut ungefär som Popper beskrev den. Man kan sätta upp hypoteser, men dessa kan aldrig egentligen styrkas och bevisas, bara motbevisas. Så ska man argumentera vetenskapligt för en evolutionsbiologisk hypotes/teori måste man först redogöra för varför hypotesen är rimlig, och sedan för alla de undersökningar man gjort som misslyckats med att motbevisa hypotesen. Där de allra flesta av undersökningarna är extremt krångliga, teoretiska och indirekta. Det är därför mycket frestande att istället berätta att man ser precis samma beteende hos schimpanser och babianer, och berätta en ”just so”-historia om varför det beteedet skulle kunna tänkas vara till nytta för grottmänniskan. Därmed hamnar man omedelbart i tre samverkande pedagogiska/retoriska problem: (i) För dem som inte tycker att hypotesen är omdelbart tilltalande och intuitiv spelar det inte så stor roll hur många undersökningar man redovisar som misslyckats med att motbevisa den. Man tycker den är motbevisad redan av sunda förnuftet, och kräver motbevis mot det motbeviset. (ii) De flesta människor gillar inte, särskilt när det kommer till sex, att få veta att de funkar på samma sätt som vrålande babianhanar eller schimpanshonor, som de i naturfilmer sett visar upp sin röda bak för hela flocken. (iii) Intelligenta människor känner igen en just so-historia som just en sådan, och frågar sig hur vi kan ha sådan detaljerad kunskap om hur saker gick till på stenåldern. Vilket vi ju inte har. Att det kanske gick till så som historien beskriver är ju en slutledning från den evolutionsbiologiska teori, som återstod att bevisa för läsaren. Ovanpå detta är dessutom en hel del av de evolutionsbiologiska teorierna kring sexualitet vetenskapligt omstridda, inte bara av genusvetare som underkänner hela tanken att beteendena haft en genetisk grund, utan även av antropologer, som ifrågasätter giltigheten i generella extrapoleringar mellan arter. Jag säger inte att evolutionsbiologiska argument och resonemang nödvändigtvis är felaktiga. Men de är väldigt svåra att förmedla så att de övertygar andra än de redan övertygade.

Den andra typen av argumentation är mekanistisk. Att berätta vad vi vet om väldigt konkreta saker, som exempelvis relationen mellan testosteronnivåer i fostervatten och sannolikhet för att som vuxen tända på män respektive kvinnor. Eller storleken på konkreta nervknippen vid födseln, och vad de är hopkopplade med. Sådana påståenden är konkreta. De är lätta att förklara. Det är lätt för läsaren att förstå att det hela går att mäta. Och de väcker vanligen inte lika starka emotionella reaktioner som påståenden som lätt tolkas som att de i grunden inte skulle vara något annat än en grottmännsika eller babian. Gissa varför jag valt att presentera den senare typen av forskning i den här diskussionen.

Annonser

Om Henrik B

Molekylärbiolog. Science writer. Piratpartist.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vänner feminister, vänner biologer och vänner feministiska biologer!

  1. Ping: Biologen om kön | Rebellas andra

  2. Maria skriver:

    Henrik, vad avser du med grottmänniskor?

  3. Henrik B skriver:

    Maria: Dumt vald metafor för människor långt tidigare än vi i mänsklighetens historia. Stenåldersmänniskor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s