Metoo, eller manligheten inför verkligheten

Det har nu gått några månader sedan en våg av #metoo-taggar sköljde genom mitt flöde på Facebook. Kvinna efter kvinna som jag känner nära, känner ytligt eller bara lite grann berättade om egna erfarenheter av sexuella kränkningar, sexuella trakasserier, sexuellt utnyttjande, våldtäkter och systematisk kvinnomisshandel. Det följdes av avslöjanden i massmedia om en handfull trakasserande media- och kulturprofiler, och av en lång rad upprop mot tystnadskultur och sextrakasserier i olika branscher och samhällsgrenar. Hela tiden har det som en sidoström hörts protester och invändningar: ”inte alla män”, ”jag är inte ansvarig för vad slemgubbar gör”, ”lynchmobb”,  ”folkdomstolar” och ”kvinnornas ansvar då?”

Jag har varit rätt aktiv med att dela, och jag postade tidigt på Facebook en kort  egen betraktelse taggad #Meaculpa”. Där jag till några killkompisars stora fasa konstaterade att även om jag inte känner till att jag själv förgripit mig, så har jag ändå ett medansvar. Ett medansvar för att ha blundat, för att ha tittat åt sidan, inte sagt ifrån då jag sett bedrövliga saker, inte skällt ut killkompisar när jag fått veta vad de gjort, och över huvud taget inte ha tänkt till. För hade jag tänkt till det där lilla extra och inte tagit sakernas ordning för given skulle jag ha sagt till inte bara den där enstaka lilla gången, utan många gånger, och kanske varit med och gett några omkring mig den tankeställare som behövts för att det kanske skulle ha blivit färre offer i framtiden. Mitt ansvar. Min skuld. Mea culpa.

Så följde en lavin av olika avslöjanden och berättelser i olika fora. Jag tror att om man ska förhålla sig till det som hänt så hjälper det att dela upp den amorfa massa av berättelser som kallas för ”#metoo” i minst tre olika delar.

1. En flod av enskilda människors egna berättelser med förövaren anonymiserad. Det var vad som först mötte mig och det jag ser som huvudsaken i #metoo. Den floden hade en enorm verkan på mig. Naturligtvis är det möjligt att jag har en icke-representativ bekantskapskrets, för jag gillar starka självständiga kvinnor. Men floden av berättelser från väldigt många av dem flyttade mig från att vara rent intellektuellt medveten om att trakasserier förekommer till att vara känslomässigt medveten om att de allra flesta av mina kvinnliga vänner hade blivit det. Och inte på små oskyldiga vis som med lite god vilja skulle kunna tolkas annorlunda, utan grovt och utstuderat. Från berättelserna blev det också uppenbart att sådana saker måste ha skett när jag funnits med i rummet, men ingenting märkt. Att det bland tölparna (för att använda ett mycket milt uttryck) måste ha funnits män som hört till mina vänner och bekanta, som jag aldrig skulle ha trott om något sådant. Den gjorde det helt enkelt möjligt för mig att se hur stort problemet var, och inse in i köttet och benen, att inget kommer att förändras förrän vi män skärper oss och börjar säga ifrån till varandra.

Med denna massa av enskilda berättelser har jag svårt att förstå att man kan se några problem. I nästan alla berättelser jag sett har förövaren varit anonymiserad, i de flesta fall så väl att inte ens en vän kunde förstå vem som hade varit tölpen. Så få har lidit skada av dessa berättelser, och de har hjälpt att väcka många av oss män, som sovit eller legat i dvala. Och jag kan livligt föreställa mig att de kunnat hjälpa många utsatta kvinnor att se att de inte varit ensamma, att många andra kvinnor, även sådana nära dem själva, burit på liknande erfarenheter. Och att det kan ha stärkt dem till att också våga berätta.

Ändå har jag mött många män som uppenbarligen blivit både kränkta och skrämda av att se denna mur av i deras ögon anklagande berättelser resa sig. ”Ska man inte få flirta längre?” har varit en återkommande fråga. Som bara upprepats och upprepats gång på gång, oaktat hur många gånger kvinnor förklarat att det är en sak att göra en invit, och en helt annan sak att inte acceptera om den avböjs. Kan man läsa signaler är det ju en uppenbar skillnad mellan att fortsätta flirta efter att ha fått gensvar på en invit, och att tränga sig på någon som avvisat inviten. (Med normal begåvning och en liten smula inlevelseförmåga är det dessutom lätt att förstå att om man är uppdragsgivare, chef, handledare, lärare eller någon vars rekommendation den andre är beroende av i arbetslivet, måste man dessutom räkna med att ett leende som svar inte utesluter att den uppvaktade känner djup avsmak inombords.)

Fast det finns en ambrovink här, som borde intressera en samtid besatt av intersektionalism. Funktionsvariation i autismspektrat yttrar sig just i att man har svårt att läsa och tolka signaler. Manliga vänner med sådan variation har berättat hur ett av de största problemen för dem är att tolka reaktionen på romantiska inviter, och att veta om man själv fått en sådan eller ej. Vilket gjort att några uppfattas som tölpaktiga av det motsatta könet, medan andra suttit ensamma år efter år, rädda att tränga sig på. Det har cirkulerat många ”översättningsguider” mellan ”aspbergerska” och ”funktionsnormativt språk” kring saker som rör arbete och fritidsaktiviteter. Men jag har inte sett någon som gripit sig an frågor kring romantik och erotik.

2. Utpekanden av namngivna kändisar i media. Rätt tidigt dök det dessutom upp en handfull berättelser som inte handlade om en anonym kollega, mellanchef eller redaktör, utan om TV-kändisar, uppburna skådespelare, regissörer och musiker, radioprofiler och en ”kulturprofil”. Som snabbt letade sig ut i traditionella media, där de pressetiska system vi tidigare haft om namnpubliceringar bröt ihop i en enda röra. Vilket ledde till en massa arga kommentarer om ”dömas utan rättegång”, ”folkdomstolar” och ”lynchmobbar”, i några fall till och med omdömen som ”rättstatens sammanbrott”. Om dessa reaktioner finns mycket att säga.

För det första så blandar många av dem som skriker högt om saken ihop den sista droppen som satte igång översvämningen (#metoo) med det faktum att bägaren redan var överfull – att de senaste femton årens utveckling av media och sociala media gjort det pressetiska systemet obsolet, hur sympatiskt det än är. Det var inte en fråga om ifall utan om när det skulle rämna. Så länge publiceringen av de namn som inte nämndes i traditionella media hamnade på Flashback och inga andra ställen, var det rätt enkelt för media att låtsas som att det regnade, och fortsätta skriva om ”33-åringar” och ”programledare” i sina artiklar och rubriker. Men när de flesta av tidningarnas läsare nu möter artiklarna på Facebook, uppblandade med länkar till blogginlägg och tweets, där offer nämner samma personer vid namn, då rämnar förr eller senare det gamla pressetiska systemet kring namnpubliceringar. Och detta ”förr eller senare” inträffade just denna vinter. Vill man  anstränga sig för att göra #metoo ansvarigt för denna obehagliga händelse kan man säga att det blev den utlösande faktorn. Men hade inte #metoo inträffat skulle det triggats av något annat lite senare. Eller skett successivt, utan någon identifierbar trigger.

För det andra blandar många debattörer,  även sådana som borde veta betydligt bättre, bort korten om vad rättssäkerhet är. Rättssäkerhet är något vi ska ha kring de processer där staten använder sitt våldsmonopol till att bestraffa dem som inte följt statens skrivna lagar. Men förutom samhällets skrivna lagar och samhällets system för statlig straffutmätning finns i alla sociala grupper ytterligare normer, och sätt för människor att varna varandra för dem som inte följer normerna, inte är att lite på. ”Jag har sett handlare Olofsson skära bort mögel från falukorven och sälja den som färsk!” ”Akta dig för att göra affärer med Petra, hon är en jäkel på att luras!” ”Var försiktig med Tompa, han är en verklig tafsgubbe”. Sådant har vi i årtusenden sagt i förtroliga samtal med varandra, vi har spridit informationen/ryktena vidare, och det är en fullständigt grundläggande social funktion i varje samhälle där människor samarbetar och samarbetet bygger på förtroende,  inte bara på lagar, polis och statlig repression.

Denna handfull namnpubliceringar tycks typiskt ha börjat med att en människa drabbats, inte av kompisens kompis ”Tompa”, utan av en känd ”programledare” eller ”musikprofil”. Varpå hon bestämt sig för att varna sina medmänniskor. Och eftersom ”programledaren” eller ”musikprofilen” inte bara rör sig i hennes umgängeskrets, utan mycket brett över hela landet eller världen, berättar hon inte bara runt middagsbordet med vänninnorna, utan i en blogg, på Facebook, eller på twitter. Sett ur det persektivet är det alltså precis samma slags ”varna mina medmänniskor”-beteende som vi alltid ägnat oss åt. Inget nytt. Å andra sidan har sedan sådär tio år vi alla människor numera tack vare sociala medier lika lätt som tidigare bara Herbert Tingsten eller Jan Guillou att berätta så att hela landet eller hela världen potentiellt kan höra. Sociala media har gett oss megafoner, som vi inte haft tidigare. Och det förändrar dramatiskt konsekvenserna av att vi gör precis samma sak som förut. Kanske skulle man kunna åkalla den gamla dialektiska principen om kvantitativa förändringars övergång i kvalitativa. När hundratusen istället för tio kan höra har något förändrats. Utpekandet sprids inte bara till tänkbara framtida offer, utan till alla oss nyfikna. I allmänhetens ögon framstår personen som skyldig, oavsett om hen är det eller ej.

Lägger man ett historiskt persektiv på saken innebär detta kanske bara att vi är på väg tillbaka till det historiskt normala, som då alla i byn eller häradet kunde veta allt som fanns att veta om varandra. Kanske har 1900-talets på gott och ont varit en historisk parentes, där vi i stora städer utan sociala medier kunnat dra oss undan i anonymitet och gömma oss i massan? (Samtidigt som vi varit lätta att styra för dem som behärskat de enkelriktade massmedier, som före sociala medier varit våra huvudsakliga informationskanaler.)

Har det då varit rätt att i några högprofilerade fall peka ut med namn, eller med så noggrann beskrivning att alla i en branch kan identifiera personen? Å ena sidan är det onekligen så att folk kan råka ut för falska anklagelser, men det är nog väldigt sällsynt. Lite värre är att ena sidans perspektiv på ett skeende, som kan ha varit komplext och ser olika ut från olika håll, blir den bild som sätter sig i offentligheten. Vilket säkerligen i några fall kan bli orättvist. Å andra sidan har de allra flesta av dessa högprofilerade kändisar en sådan ställning att de kan räkna med både förstasidespuffar och löpsedlar den dag de bestämmer sig för att ge ”sin sida av saken”. Så risken är nog mycket liten att felaktigheter får stå oemotsagda, om utpekade kändisar önskar ge en alternativ bild.

Därför tänker jag som så, att om en människa av fri vilja väljer att ge sig ut i ett liv i offentligheten, att spela en offentlig roll, och i den rollen vika ut olika sidor av sin person – då får den människan också acceptera att hennes person granskas. Att även de som har mindre smickrande saker att säga om henom släpps fram. Så länge namn nämns för personer som självmant gjort sig till offentliga personer har jag alltså inget emot det. Om det är personer som rör sig över stora arenor men utan att ha gjort sig offentliga kan jag se vägande skäl både för att nämna namn och för att anonymisera. Och är det icke-offentliga personer föredrar jag den typ av  berättelser med anonymiserad förövare, som utgör mer än 99% av dem jag läst.

3. Redigerade upprop från olika branscher och samhällssektorer.  Efter dessa två mer eller mindre spontana processer följde en serie publiceringar av organiserade upprop från olika samhällssektorer och branscher, där ett antal konkreta berättelser om upplevelser presenterades i redigerad form, med en mycket lång rad underskrifter. Arbetet med dessa var säkert viktiga för att sätta igång dikussioner bland kvinnor och män i sektorerna/branscherna, men de gjorde inte alls samma intryck på mig som den vägg av spontana berättelser jag mötte i början av händelsekedjan. Trots att de ju ger en betydligt massivare och mer systematiserad vittnesbörd.

En del av förklaringen är enkel psykologi. När jag ser en konkret berättelse bredvid ansiktet av den vän som berättar blir det emotionellt lätt att ta till sig, krypa in i hennes kläder. Närhet. Vidare sägs ofta att ”en människas lidande kan man leva sig in i, men hundras blir bara statistik”.  Massverkan är inte alltid av godo för att få känslomässig kontakt med något.

Men en annan del av förklaringen tror jag är att det hängde några besvärande formproblem och obesvarade frågor över de där uppropen. Det som störde mig mest var att de innehöll en massa konkreta berättelser, där varje berättelse på sin höjd skulle kunna intygas av en eller ett par personer, samtidigt som sammanställningen av dessa berättelser var underteckande av hundratals namn, som genom att sätta sitt namn där faktiskt intygade sanningen i var och en av alla berättelser ovanför. Det gick helt enkelt inte ihop. Om det var grundläggande feltänk i konstruktionen av uppropen eller slarv i utförandet vet jag inte, men det skavde.

Likaså var det oklart om alla som skrev under hade bidragit med en egen berättelse som sedan blivit bortredigerad av platsbrist, eller om många skrev under utan att ha gett en berättelse, för att demonstrera sympati med saken. Som texterna var utformade utgick jag till en början från att det var på det första av sätten, att antalet underteckare därmed var en lägstasiffra för antalet som själv drabbats. Men jag har senare förstått att det antagligen snarare var på det andra sättet, att det visade hur många som uttryckte avsky för händelserna och sympati med de utsatta. Det var i så fall naturligtvis inte fel i sig att låta alla som sympatiserade skriva under. Men det borde i så fall ha framgått.

Dessa ofullkomligheter tar inte ifrån berättelserna och uppropen deras värde som vittnesbörd. Men bidrar till att förklara varför de inte gjorde så stort intryck på mig, och misstänker jag, många andra. Dessutom gjorde de det möjligt att på ett mycket orättvist sätt kasta tvivel över hela #metoo-rörelsen genom ställa frågor om dessa detaljer med ordvändningar som om de skulle upphäva allt som alla andra publiceringar lyft fram. Jag har bland annat sett det vid delningar av en debattartikel häromdagen från Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo,  där hon undrar varför journalister inte ställde tuffare frågor om uppropen. Även om de frågor hon ställer tangerar mina undringar övergår det mitt förstånd varför Hedenmo  ser dessa upprop och tidningars namnpubliceringar som själva huvudsaken i #metoo.

Huvudsaken var att massor av kvinnor alldeles spontant och oorganiserat inspirerade varandra till att  berätta!

#    #    #

#Metoo har varit och är en revolution. Revolutionen utfördes varken av tidningar som publicerade namn, eller av redaktörer som sammanställde och publicerade branschupprop. Den utfördes av otaliga miljoner kvinnor världen över som under ett par veckor i höstas inspirerade och gav varandra mod att spontant berätta, i de allra flesta fall utan att peka ut förövare. Att berätta offentligt, för alla som hade ögon och öron öppna nog att se och lyssna. Så att det stod bedövande klart för alla som vågade se och lyssna att sexuella trakasserier drabbar de allra flesta kvinnor, drabbar dem på ett sätt som direkt påverkar deras liv och möjligheter att leva som de vill. Det visade drabbade kvinnor att de inte var ensamma. Och det visade för oss män att de flesta av oss varit blinda, tittat bort, och inte reagerat på sådant vi borde ha reagerat på. Det visade för oss att många av oss – jag själv inräknad – varit fega.

Men de män jag känner vill inte vara fega. Vi vill vara modiga, vi vill göra rätt. Därför tror jag att #metoo inte bara varit en revolution av vår och det offentliga samhällets verklighetsbild. Jag tror att det också startat en revolution av förmågan hos oss män att se det som inte är rätt omkring oss, och att säga ifrån.

Och en insikt om att vi misslyckats med det tidigare. #meaculpa.

PS
”Och kvinnornas ansvar, då?” frågar många. Naturligtvis har kvinnor ett ansvar för vad de gör. (Inte i anslutning till övergrepp, förstås.  Men i relation till att upprätthålla normer, kulturer och strukturer.) Men vem är jag att skriva dem på näsan hur de ska förvalta det? För mig är den viktiga frågan vad vi män kan och bör göra.

Annonser

Om Henrik B

Molekylärbiolog. Science writer. Piratpartist.
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s