Vänner feminister, vänner biologer och vänner feministiska biologer!

1.

Jag tror de flesta som följer mig vid det här laget vet att jag är feminist. Att jag anser att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter, att det inte är på det sättet idag, och att det finns skäl inbyggda i våra samhällsstrukturer som gör att det oftast är kvinnor som drabbas av dessa orättvisor. Och att vi därför måste bygga om samhället, så att strukturer anpassade efter det arketypiskt manliga lämnar plats för strukturer anpassade lika efter alla människor.

2.

Under alla år jag sysslat med jämställdhet i olika föreningar och organisationer har jag som biolog stört mig på att många av mina feministvänner suttit fast i en missuppfattning av vad biologin har att säga om könsskillnader. De har till leda hört människor som i de flesta fall inte kan särskilt mycket biologi upprepa dumheter som att ”kvinnor och män är av naturen så olika varandra i huvudet att de är anpassade för olika roller och uppgifter i samhället”. Vilket rent biologiskt är trams. De skillnader man kan se i hjärnan mellan könen är små, och i de flesta fall med stora överlapp. Så de ger inget stöd för påståenden som att ”kvinnor inte är lämpade för matematik”, eller ”kvinnors naturliga roll är att stanna i hemmet med barnen medan mannen är ute och jagar”. Som en motreaktion mot sådana dumheter hoppade många feminister till den motsatta extremen, och formulerade en hypotes om ett biologiskt kön som bara har med genitalier att göra, och att allt annat bara hade med socialisation att göra.

 3.

Där hoppade man dock i något som vetenskapligt visat sig vara en galen tunna. Idag VET vi att det förekommer en viss prägling av hjärnan utifrån närvaro/frånvaro av Y-kromosom, som ger närvaro/frånvaro av testiklar, som påverkar hur mycket testosteron fostret badar i under (främst början av) fosterutvecklingen. Vi vet att det har stor påverkan på storleken av några nervknippen inne i de djupaste delarna av hjärnan, som bland annat påverkar sexuella beteeden. Vi vet att mängden testosteron i hjärnan under fosterutvecklingen påverkar allt från relativ styrka i de nervbanor som ger svanka- respektive jucka-beteende, över om man främst tänder på män eller kvinnor, till egenskaper som till synes inte har så mycket med fortplantning att göra, som verbalitet, sociala intressen och tendens att som barn ägna sig åt slagsmålslekar. MEN till skillnad från präglingen av könsorganen (där frågan är nära binär) är dessa präglingar av hjärnan frågan om grader på glidande skalor, med stora överlapp mellan dem med och utan Y-kromosom. Och där dessa medfödda präglingar av hjärnan sedan bara är en utgångspunkt för hur hjärnan formas vidare i mötet med miljön: med föräldrar, uppfostran, syskon, kompisar, vänner, förväntningar, normer, kultur, samhällstrukturer … Som det mesta annat alltså en interaktion mellan arv och miljö. Medfött och förvärvat. Naturgivet och socialt/kulturellt konstruerat. För en djupare beskrivning och referenser, se detta nästan färdiga bokkapitel.

4.

Så länge jag framför allt tänkte på jämställdhetsfrågor var det här lätt att hantera. Jag lät mina vänner feminister tro vad de ville om saken, och tyckte att det där var en detalj, som inte hade någon praktisk betydelse. Biologin är ju deskriptiv, inte normativ. För värderingen att män och kvinnor har lika värde, och därför ska ha lika rättigheter och möjligheter spelar det ju ingen roll om det finns små medfödda skillnader i hjärnan eller ej. Vi är ju alla människor.

5.

Men under senare år har det i min vänkrets dykt upp allt fler människor som är öppna med att de inte känt sig hemma i den kropp de fötts med, med de könsorgan de haft vid födelsen, och därmed också med det kön samhället bestämt att de ska ha. Och jag har insett att deras upplevelse är jättelätt att förklara utifrån beskrivningen att det sker en könsprägling både i underlivet och i hjärnan, men att de sker vid lite olika tidpunkter under fosterutvecklingen och genom delvis olika mekanismer, som är olika känsliga för exakta halter av könshormoner i fostret. Så att det inte är ett dugg konstigt att de olika präglingarna inte alltid går i fas. Och om man dessutom tänker på att det är ett antal olika präglingar som sker av hjärnan inser man att alla kombinationer är möjliga av snopp och snippa, känsla av att vara man respektive kvinna, att tända på män respektive kvinnor, ha arketypiskt manliga respektive kvinnliga intressen, osv. Där allt utom det första i dessutom är glidande skalor med stora överlapp där både miljön under uppväxten om det omgivande samhällets förväntningar spelar viktiga roller.

6.

För att uttrycka det med andra ord: Utifrån en modern biologisk syn på könsprägling är det inte ett dugg svårt att få ihop en radikal feministisk agenda (de manliga strukturer som begränsar främst kvinnor men även män måste rivas och lämna plats för mänskliga strukturer lika anpassade efter alla) med en respekt för transpersoners upplevelse av att vara födda med ett kön som inte överensstämmer medderas genitalier.

7.

För de feminister som sitter fast i föreställningen om att det inte finns någon biologisk könsprägling i hjärnan blir däremot transpersoners erfarenheter uppenbarligen jättesvåra att förhålla sig till. När de (och för den delen även homosexuella) säger ”vi är födda så” så säger de ju också att en del av det många gjort till dogm att bara är insocialiserat faktiskt till en del är medfött. I den diskussion som nu blossat upp ser man allt från ett direkt eller indirekt förnekande av transpersoners erfarenheter (Kajsa Ekis Ekman), över ett försök att förena de oförenliga positionerna med hjälp av en för utomstående närmast obegriplig ideologisk exegetik (Ebba Witt-Brattström, som jag annars respekterar högt), till Nina Björks ärligt uttryckta vånda över problemet att förena en tes hon håller kär med respekt för och solidaritet med transpersoner.

8.

Mitt råd till många av mina feministvänner är därför: Släpp taget om sargen. Överge tanken om att det inte finns något biologiskt inflytande över hjärnans könsprägling. Världen går inte under för den skull. Det kommer fortfarande att vara precis lika möjligt att argumentera för lika rättigheter och lika möjligheter. Vi är fortfarande alla människor, med samma värde. Och de skillnader som finns i hjärnan som påverkar annat än reproduktion är så små och med så stora överlapp, att de omöjligt på ett seriöst sätt kan vara ett argument för olika upgifter och olika roller i samhället. Och går ni över från att säga: ”Det finns inga biologiska skillnader” till att säga ”De är så små att de inte spelar roll för det här”, till dem som kommer dragande med misogyna idiotbiologiska argument, så kommer biologer och naturvetare att sluta skratta åt er bakom ryggen, och blir istället tvungna att se efter vad modern biologisk forskning egentligen säger. Och då har vi vunnit diskussionen i sak. Även inför dem som tycker att det är biologi och inte människosyn som ska avgöra frågan om allas lika möjligheter.

Så jag sammanfattar:

Det inte biologi utan vår männsikosyn som ska avgöra frågan om jämställdhet. Det biologin visar är att de medfödda skillnaderna i hjärnan mellan könen (när det gäller annat än fortplantningsbeteende) är så små att de inte kan användas för att vare sig förklara eller motivera olika roller och olika samhällsposition. Men att skillnader finns, och förklarar varför människor på goda grunder kan uppleva sig vara födda i fel kropp och ha ett annat kön än genitalierna antyder.

 #   #   #

 

Det jag skrivit ovan är en lite längre förklaring och bakgrund till de inhopp i debatten jag gjort de senaste veckorna:

Artikel på Aftonbladet Kultur (180201).
Intervju i P3s Morgonpasset (Från 30 min in i klippet).
Medverkan i P1s Studio Ett (En timme 25 min in i klippet).

Den som vill veta mer om den biologiska bakgrunden och ha utförliga vetenskapliga referenser kan läsa ett inte helt färdiga kapitel i en bok jag håller på att skriva.

Tillägg till mina biologvänner:

I diskussionen med dem som tror att kön utöver genitalier bara är socialisation och kultur finns två typer av argument som man rent teoretiskt skulle kunna använda.

Den ena typen av argumentation är evolutionsbiologisk. Det är ett fält där biologisk forskning ser ut ungefär som Popper beskrev den. Man kan sätta upp hypoteser, men dessa kan aldrig egentligen styrkas och bevisas, bara motbevisas. Så ska man argumentera vetenskapligt för en evolutionsbiologisk hypotes/teori måste man först redogöra för varför hypotesen är rimlig, och sedan för alla de undersökningar man gjort som misslyckats med att motbevisa hypotesen. Där de allra flesta av undersökningarna är extremt krångliga, teoretiska och indirekta. Det är därför mycket frestande att istället berätta att man ser precis samma beteende hos schimpanser och babianer, och berätta en ”just so”-historia om varför det beteedet skulle kunna tänkas vara till nytta för grottmänniskan. Därmed hamnar man omedelbart i tre samverkande pedagogiska/retoriska problem: (i) För dem som inte tycker att hypotesen är omdelbart tilltalande och intuitiv spelar det inte så stor roll hur många undersökningar man redovisar som misslyckats med att motbevisa den. Man tycker den är motbevisad redan av sunda förnuftet, och kräver motbevis mot det motbeviset. (ii) De flesta människor gillar inte, särskilt när det kommer till sex, att få veta att de funkar på samma sätt som vrålande babianhanar eller schimpanshonor, som de i naturfilmer sett visar upp sin röda bak för hela flocken. (iii) Intelligenta människor känner igen en just so-historia som just en sådan, och frågar sig hur vi kan ha sådan detaljerad kunskap om hur saker gick till på stenåldern. Vilket vi ju inte har. Att det kanske gick till så som historien beskriver är ju en slutledning från den evolutionsbiologiska teori, som återstod att bevisa för läsaren. Ovanpå detta är dessutom en hel del av de evolutionsbiologiska teorierna kring sexualitet vetenskapligt omstridda, inte bara av genusvetare som underkänner hela tanken att beteendena haft en genetisk grund, utan även av antropologer, som ifrågasätter giltigheten i generella extrapoleringar mellan arter. Jag säger inte att evolutionsbiologiska argument och resonemang nödvändigtvis är felaktiga. Men de är väldigt svåra att förmedla så att de övertygar andra än de redan övertygade.

Den andra typen av argumentation är mekanistisk. Att berätta vad vi vet om väldigt konkreta saker, som exempelvis relationen mellan testosteronnivåer i fostervatten och sannolikhet för att som vuxen tända på män respektive kvinnor. Eller storleken på konkreta nervknippen vid födseln, och vad de är hopkopplade med. Sådana påståenden är konkreta. De är lätta att förklara. Det är lätt för läsaren att förstå att det hela går att mäta. Och de väcker vanligen inte lika starka emotionella reaktioner som påståenden som lätt tolkas som att de i grunden inte skulle vara något annat än en grottmännsika eller babian. Gissa varför jag valt att presentera den senare typen av forskning i den här diskussionen.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Metoo, eller manligheten inför verkligheten

Det har nu gått några månader sedan en våg av #metoo-taggar sköljde genom mitt flöde på Facebook. Kvinna efter kvinna som jag känner nära, känner ytligt eller bara lite grann berättade om egna erfarenheter av sexuella kränkningar, sexuella trakasserier, sexuellt utnyttjande, våldtäkter och systematisk kvinnomisshandel. Det följdes av avslöjanden i massmedia om en handfull trakasserande media- och kulturprofiler, och av en lång rad upprop mot tystnadskultur och sextrakasserier i olika branscher och samhällsgrenar. Hela tiden har det som en sidoström hörts protester och invändningar: ”inte alla män”, ”jag är inte ansvarig för vad slemgubbar gör”, ”lynchmobb”,  ”folkdomstolar” och ”kvinnornas ansvar då?”

Jag har varit rätt aktiv med att dela, och jag postade tidigt på Facebook en kort  egen betraktelse taggad #Meaculpa”. Där jag till några killkompisars stora fasa konstaterade att även om jag inte känner till att jag själv förgripit mig, så har jag ändå ett medansvar. Ett medansvar för att ha blundat, för att ha tittat åt sidan, inte sagt ifrån då jag sett bedrövliga saker, inte skällt ut killkompisar när jag fått veta vad de gjort, och över huvud taget inte ha tänkt till. För hade jag tänkt till det där lilla extra och inte tagit sakernas ordning för given skulle jag ha sagt till inte bara den där enstaka lilla gången, utan många gånger, och kanske varit med och gett några omkring mig den tankeställare som behövts för att det kanske skulle ha blivit färre offer i framtiden. Mitt ansvar. Min skuld. Mea culpa.

Så följde en lavin av olika avslöjanden och berättelser i olika fora. Jag tror att om man ska förhålla sig till det som hänt så hjälper det att dela upp den amorfa massa av berättelser som kallas för ”#metoo” i minst tre olika delar.

1. En flod av enskilda människors egna berättelser med förövaren anonymiserad. Det var vad som först mötte mig och det jag ser som huvudsaken i #metoo. Den floden hade en enorm verkan på mig. Naturligtvis är det möjligt att jag har en icke-representativ bekantskapskrets, för jag gillar starka självständiga kvinnor. Men floden av berättelser från väldigt många av dem flyttade mig från att vara rent intellektuellt medveten om att trakasserier förekommer till att vara känslomässigt medveten om att de allra flesta av mina kvinnliga vänner hade blivit det. Och inte på små oskyldiga vis som med lite god vilja skulle kunna tolkas annorlunda, utan grovt och utstuderat. Från berättelserna blev det också uppenbart att sådana saker måste ha skett när jag funnits med i rummet, men ingenting märkt. Att det bland tölparna (för att använda ett mycket milt uttryck) måste ha funnits män som hört till mina vänner och bekanta, som jag aldrig skulle ha trott om något sådant. Den gjorde det helt enkelt möjligt för mig att se hur stort problemet var, och inse in i köttet och benen, att inget kommer att förändras förrän vi män skärper oss och börjar säga ifrån till varandra.

Med denna massa av enskilda berättelser har jag svårt att förstå att man kan se några problem. I nästan alla berättelser jag sett har förövaren varit anonymiserad, i de flesta fall så väl att inte ens en vän kunde förstå vem som hade varit tölpen. Så få har lidit skada av dessa berättelser, och de har hjälpt att väcka många av oss män, som sovit eller legat i dvala. Och jag kan livligt föreställa mig att de kunnat hjälpa många utsatta kvinnor att se att de inte varit ensamma, att många andra kvinnor, även sådana nära dem själva, burit på liknande erfarenheter. Och att det kan ha stärkt dem till att också våga berätta.

Ändå har jag mött många män som uppenbarligen blivit både kränkta och skrämda av att se denna mur av i deras ögon anklagande berättelser resa sig. ”Ska man inte få flirta längre?” har varit en återkommande fråga. Som bara upprepats och upprepats gång på gång, oaktat hur många gånger kvinnor förklarat att det är en sak att göra en invit, och en helt annan sak att inte acceptera om den avböjs. Kan man läsa signaler är det ju en uppenbar skillnad mellan att fortsätta flirta efter att ha fått gensvar på en invit, och att tränga sig på någon som avvisat inviten. (Med normal begåvning och en liten smula inlevelseförmåga är det dessutom lätt att förstå att om man är uppdragsgivare, chef, handledare, lärare eller någon vars rekommendation den andre är beroende av i arbetslivet, måste man dessutom räkna med att ett leende som svar inte utesluter att den uppvaktade känner djup avsmak inombords.)

Fast det finns en ambrovink här, som borde intressera en samtid besatt av intersektionalism. Funktionsvariation i autismspektrat yttrar sig just i att man har svårt att läsa och tolka signaler. Manliga vänner med sådan variation har berättat hur ett av de största problemen för dem är att tolka reaktionen på romantiska inviter, och att veta om man själv fått en sådan eller ej. Vilket gjort att några uppfattas som tölpaktiga av det motsatta könet, medan andra suttit ensamma år efter år, rädda att tränga sig på. Det har cirkulerat många ”översättningsguider” mellan ”aspbergerska” och ”funktionsnormativt språk” kring saker som rör arbete och fritidsaktiviteter. Men jag har inte sett någon som gripit sig an frågor kring romantik och erotik.

2. Utpekanden av namngivna kändisar i media. Rätt tidigt dök det dessutom upp en handfull berättelser som inte handlade om en anonym kollega, mellanchef eller redaktör, utan om TV-kändisar, uppburna skådespelare, regissörer och musiker, radioprofiler och en ”kulturprofil”. Som snabbt letade sig ut i traditionella media, där de pressetiska system vi tidigare haft om namnpubliceringar bröt ihop i en enda röra. Vilket ledde till en massa arga kommentarer om ”dömas utan rättegång”, ”folkdomstolar” och ”lynchmobbar”, i några fall till och med omdömen som ”rättstatens sammanbrott”. Om dessa reaktioner finns mycket att säga.

För det första så blandar många av dem som skriker högt om saken ihop den sista droppen som satte igång översvämningen (#metoo) med det faktum att bägaren redan var överfull – att de senaste femton årens utveckling av media och sociala media gjort det pressetiska systemet obsolet, hur sympatiskt det än är. Det var inte en fråga om ifall utan om när det skulle rämna. Så länge publiceringen av de namn som inte nämndes i traditionella media hamnade på Flashback och inga andra ställen, var det rätt enkelt för media att låtsas som att det regnade, och fortsätta skriva om ”33-åringar” och ”programledare” i sina artiklar och rubriker. Men när de flesta av tidningarnas läsare nu möter artiklarna på Facebook, uppblandade med länkar till blogginlägg och tweets, där offer nämner samma personer vid namn, då rämnar förr eller senare det gamla pressetiska systemet kring namnpubliceringar. Och detta ”förr eller senare” inträffade just denna vinter. Vill man  anstränga sig för att göra #metoo ansvarigt för denna obehagliga händelse kan man säga att det blev den utlösande faktorn. Men hade inte #metoo inträffat skulle det triggats av något annat lite senare. Eller skett successivt, utan någon identifierbar trigger.

För det andra blandar många debattörer,  även sådana som borde veta betydligt bättre, bort korten om vad rättssäkerhet är. Rättssäkerhet är något vi ska ha kring de processer där staten använder sitt våldsmonopol till att bestraffa dem som inte följt statens skrivna lagar. Men förutom samhällets skrivna lagar och samhällets system för statlig straffutmätning finns i alla sociala grupper ytterligare normer, och sätt för människor att varna varandra för dem som inte följer normerna, inte är att lite på. ”Jag har sett handlare Olofsson skära bort mögel från falukorven och sälja den som färsk!” ”Akta dig för att göra affärer med Petra, hon är en jäkel på att luras!” ”Var försiktig med Tompa, han är en verklig tafsgubbe”. Sådant har vi i årtusenden sagt i förtroliga samtal med varandra, vi har spridit informationen/ryktena vidare, och det är en fullständigt grundläggande social funktion i varje samhälle där människor samarbetar och samarbetet bygger på förtroende,  inte bara på lagar, polis och statlig repression.

Denna handfull namnpubliceringar tycks typiskt ha börjat med att en människa drabbats, inte av kompisens kompis ”Tompa”, utan av en känd ”programledare” eller ”musikprofil”. Varpå hon bestämt sig för att varna sina medmänniskor. Och eftersom ”programledaren” eller ”musikprofilen” inte bara rör sig i hennes umgängeskrets, utan mycket brett över hela landet eller världen, berättar hon inte bara runt middagsbordet med vänninnorna, utan i en blogg, på Facebook, eller på twitter. Sett ur det persektivet är det alltså precis samma slags ”varna mina medmänniskor”-beteende som vi alltid ägnat oss åt. Inget nytt. Å andra sidan har sedan sådär tio år vi alla människor numera tack vare sociala medier lika lätt som tidigare bara Herbert Tingsten eller Jan Guillou att berätta så att hela landet eller hela världen potentiellt kan höra. Sociala media har gett oss megafoner, som vi inte haft tidigare. Och det förändrar dramatiskt konsekvenserna av att vi gör precis samma sak som förut. Kanske skulle man kunna åkalla den gamla dialektiska principen om kvantitativa förändringars övergång i kvalitativa. När hundratusen istället för tio kan höra har något förändrats. Utpekandet sprids inte bara till tänkbara framtida offer, utan till alla oss nyfikna. I allmänhetens ögon framstår personen som skyldig, oavsett om hen är det eller ej.

Lägger man ett historiskt persektiv på saken innebär detta kanske bara att vi är på väg tillbaka till det historiskt normala, som då alla i byn eller häradet kunde veta allt som fanns att veta om varandra. Kanske har 1900-talets på gott och ont varit en historisk parentes, där vi i stora städer utan sociala medier kunnat dra oss undan i anonymitet och gömma oss i massan? (Samtidigt som vi varit lätta att styra för dem som behärskat de enkelriktade massmedier, som före sociala medier varit våra huvudsakliga informationskanaler.)

Har det då varit rätt att i några högprofilerade fall peka ut med namn, eller med så noggrann beskrivning att alla i en branch kan identifiera personen? Å ena sidan är det onekligen så att folk kan råka ut för falska anklagelser, men det är nog väldigt sällsynt. Lite värre är att ena sidans perspektiv på ett skeende, som kan ha varit komplext och ser olika ut från olika håll, blir den bild som sätter sig i offentligheten. Vilket säkerligen i några fall kan bli orättvist. Å andra sidan har de allra flesta av dessa högprofilerade kändisar en sådan ställning att de kan räkna med både förstasidespuffar och löpsedlar den dag de bestämmer sig för att ge ”sin sida av saken”. Så risken är nog mycket liten att felaktigheter får stå oemotsagda, om utpekade kändisar önskar ge en alternativ bild.

Därför tänker jag som så, att om en människa av fri vilja väljer att ge sig ut i ett liv i offentligheten, att spela en offentlig roll, och i den rollen vika ut olika sidor av sin person – då får den människan också acceptera att hennes person granskas. Att även de som har mindre smickrande saker att säga om henom släpps fram. Så länge namn nämns för personer som självmant gjort sig till offentliga personer har jag alltså inget emot det. Om det är personer som rör sig över stora arenor men utan att ha gjort sig offentliga kan jag se vägande skäl både för att nämna namn och för att anonymisera. Och är det icke-offentliga personer föredrar jag den typ av  berättelser med anonymiserad förövare, som utgör mer än 99% av dem jag läst.

3. Redigerade upprop från olika branscher och samhällssektorer.  Efter dessa två mer eller mindre spontana processer följde en serie publiceringar av organiserade upprop från olika samhällssektorer och branscher, där ett antal konkreta berättelser om upplevelser presenterades i redigerad form, med en mycket lång rad underskrifter. Arbetet med dessa var säkert viktiga för att sätta igång dikussioner bland kvinnor och män i sektorerna/branscherna, men de gjorde inte alls samma intryck på mig som den vägg av spontana berättelser jag mötte i början av händelsekedjan. Trots att de ju ger en betydligt massivare och mer systematiserad vittnesbörd.

En del av förklaringen är enkel psykologi. När jag ser en konkret berättelse bredvid ansiktet av den vän som berättar blir det emotionellt lätt att ta till sig, krypa in i hennes kläder. Närhet. Vidare sägs ofta att ”en människas lidande kan man leva sig in i, men hundras blir bara statistik”.  Massverkan är inte alltid av godo för att få känslomässig kontakt med något.

Men en annan del av förklaringen tror jag är att det hängde några besvärande formproblem och obesvarade frågor över de där uppropen. Det som störde mig mest var att de innehöll en massa konkreta berättelser, där varje berättelse på sin höjd skulle kunna intygas av en eller ett par personer, samtidigt som sammanställningen av dessa berättelser var underteckande av hundratals namn, som genom att sätta sitt namn där faktiskt intygade sanningen i var och en av alla berättelser ovanför. Det gick helt enkelt inte ihop. Om det var grundläggande feltänk i konstruktionen av uppropen eller slarv i utförandet vet jag inte, men det skavde.

Likaså var det oklart om alla som skrev under hade bidragit med en egen berättelse som sedan blivit bortredigerad av platsbrist, eller om många skrev under utan att ha gett en berättelse, för att demonstrera sympati med saken. Som texterna var utformade utgick jag till en början från att det var på det första av sätten, att antalet underteckare därmed var en lägstasiffra för antalet som själv drabbats. Men jag har senare förstått att det antagligen snarare var på det andra sättet, att det visade hur många som uttryckte avsky för händelserna och sympati med de utsatta. Det var i så fall naturligtvis inte fel i sig att låta alla som sympatiserade skriva under. Men det borde i så fall ha framgått.

Dessa ofullkomligheter tar inte ifrån berättelserna och uppropen deras värde som vittnesbörd. Men bidrar till att förklara varför de inte gjorde så stort intryck på mig, och misstänker jag, många andra. Dessutom gjorde de det möjligt att på ett mycket orättvist sätt kasta tvivel över hela #metoo-rörelsen genom ställa frågor om dessa detaljer med ordvändningar som om de skulle upphäva allt som alla andra publiceringar lyft fram. Jag har bland annat sett det vid delningar av en debattartikel häromdagen från Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo,  där hon undrar varför journalister inte ställde tuffare frågor om uppropen. Även om de frågor hon ställer tangerar mina undringar övergår det mitt förstånd varför Hedenmo  ser dessa upprop och tidningars namnpubliceringar som själva huvudsaken i #metoo.

Huvudsaken var att massor av kvinnor alldeles spontant och oorganiserat inspirerade varandra till att  berätta!

#    #    #

#Metoo har varit och är en revolution. Revolutionen utfördes varken av tidningar som publicerade namn, eller av redaktörer som sammanställde och publicerade branschupprop. Den utfördes av otaliga miljoner kvinnor världen över som under ett par veckor i höstas inspirerade och gav varandra mod att spontant berätta, i de allra flesta fall utan att peka ut förövare. Att berätta offentligt, för alla som hade ögon och öron öppna nog att se och lyssna. Så att det stod bedövande klart för alla som vågade se och lyssna att sexuella trakasserier drabbar de allra flesta kvinnor, drabbar dem på ett sätt som direkt påverkar deras liv och möjligheter att leva som de vill. Det visade drabbade kvinnor att de inte var ensamma. Och det visade för oss män att de flesta av oss varit blinda, tittat bort, och inte reagerat på sådant vi borde ha reagerat på. Det visade för oss att många av oss – jag själv inräknad – varit fega.

Men de män jag känner vill inte vara fega. Vi vill vara modiga, vi vill göra rätt. Därför tror jag att #metoo inte bara varit en revolution av vår och det offentliga samhällets verklighetsbild. Jag tror att det också startat en revolution av förmågan hos oss män att se det som inte är rätt omkring oss, och att säga ifrån.

Och en insikt om att vi misslyckats med det tidigare. #meaculpa.

PS
”Och kvinnornas ansvar, då?” frågar många. Naturligtvis har kvinnor ett ansvar för vad de gör. (Inte i anslutning till övergrepp, förstås.  Men i relation till att upprätthålla normer, kulturer och strukturer.) Men vem är jag att skriva dem på näsan hur de ska förvalta det? För mig är den viktiga frågan vad vi män kan och bör göra.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | Lämna en kommentar

En modern mansbild och den heliga familjen

De senaste dagarna är det mycket tankar som flugit runt i huvudet. Förundran över många mäns svårighet att ta till sig essensen i metoo-kampanjen. Minnen av diskussioner med vänner som arbetat med kvinnor som drabbats av vestibulit, och vänner som själva drabbats. En kronisk sjukdom som ger enorma smärtor i slidan vid samlag. Men där de flesta pojkvänner och män som den självklaraste sak i världen tycker att de snart ska ha samlag i alla fall. Och där kvinnorna sällan ifrågasätter dessa barocka önskemål. (Uppenbarligen finns en mycket spridd penetreringsnorm!) Läsningen av Ebba Witt-Brattströms senaste essäsamling, om mans- och kvinnobilder i litteraturen, och inte minst om bilden i Sverige av Jesu moder Maria, och den heliga Birgittas skildringar av sina möten med henne.

Så glider tankarna till diskussioner för något år sedan, om behovet av en ny mansroll och manliga förebilder. Och jag drabbas av en nästan klaustrofobisk känsla: Finns ingenstans i vår kultur en motbild mot  föreställningen om mannen som den som ska ha både första ordet och det sista i varje diskussion, som ska föra taktpinnen, bestämma och penetrera? Tankarna snurrar, runt om mig i staden pinglar julsång efter julsång, och när jag sätter mig ner med en trippel Espresso träder bilden fram av Maria och Josef på väg mot skattskrivningen i Betlehem. Och plötsligt inser jag: Den heliga familjen! Där finns ju en motbild. Men trots dess centrala roll i religionen, så märkligt undanskuffad i vår kultur.

Runt om mig finns en föreställning – och jag tänker inte ge mig in i debatten om den är kulturellt eller biologiskt inpräglad – av att mannen är den som har ett projekt, en agenda, en karriär, och dessutom ska vara den sexuellt aktive, som ber, pressar på, begär eller tar. Och som vaktar som en hök över sin utvaldas ”ärbarhet” och ”heder”. (Så han inte råkar ut för att behöva föda upp, försörja och lämna sitt arv till en ”oäkting”.) I det perspektivet är Josef en patetisk looser: Han vandrar vid sidan av en kvinna som bär ett barn som inte är hans. Han har inte ens penetrerat henne. Men han inte bara stannar där vid hennes sida, han kommer att att ge upp sin karriär och gå i landsflykt för att skydda det barn som inte är hans. Allt för att stödja det stora projekt där hans trolovade Maria ska spela en huvudroll, men han själv får en roll som knappt höjer sig över statistens. (För er som bara läst julevangeliet i bibeln är det stället i stort sett det enda där Josef förekommer.) Han går ändå där vid hennes sida, och stödjer henne på vägen mot Betlehem.

När man funderar lite på saken är det nästan så man undrar om inte evangelisterna (i alla fall Matteus och Lucas) hade en hemlig feministisk agenda när de mejslade ut hans roll. För de skapade en Josef, som visade inte bara att en annan slags man är möjlig, utan att han också är nödvändig, om världen och människan ska kunna räddas. En man som kan leva med att hans kvinna har en viktigare uppgift och kallelse än han själv. Som kan tänka sig att offra tid, kraft och resurser på att hjälpa henne. Som inte bara accepterar att hennes projekt är viktigare än hans, utan stöttar, hjälper, och engagerar sig för hennes, även när det går ut över hans. Fastän han inte fått penetrera henne. Fastän hon föder ett barn, som inte är hans.

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Kyrkovalet – en mångdimensionell trasselsudd

Som många av mina vänner vet är jag inte med i svenska kyrkan. Jag föddes utanför kyrkan, hade ateism som barnatro, men tror numera att jag tror, utan att ha kommit till skott att ansluta mig till något samfund. När jag nu nyfiket följer diskussionen (eller avsaknaden av diskussion) inför kyrkovalet är det alltså som nyfiken utomstående.

Att få en begriplig ordning på vad diskussionen gäller är inte lätt, och efter att ha pratat med några insatta vänner tycks det mig bero på att det finns konflikter längs många olika dimensioner i kyrkan, som bara delvis följer varandra. Och där man kan ha mycket olika åsikter kring vilken dimension man uppfattar som den viktigaste:

  • Episkopal/kongregationalistisk ordning: Ska makten över kyrkan, dess verksamhet, prästutnämningar och resurser följa ”smörjning”/”vigning”, och utgå från ärkebiskop via biskop och präst till församling längs den ”väg” som symboliseras av vigningar och sakrament?  Eller ska makten ligga hos församlingar, som väljer sig en präst, och ser till att det finns en nationell servicestruktur? Denna fråga är kärnan bakom det missnöje som finns med hela systemet med kyrkoval och att beslutsmakten är placerad i de valda organen. Frågan kompliceras av att denna lösning var det ”pris” kyrkan fick betala för att staten inte skulle göra anspråk på delar av de enorma egendomar kyrkan fick behålla vid separationen från staten. Även inom ramen för nuvarande system är frågan laddad, och handlar i grunden om i vilken utsträckning de valda organen ödmjukt ska lyssna på och följa råd från präst och biskop, och i vilken utsträckning de ska kunna köra över dem, omplacera präster som drar åt annat håll och bestämma att stora tårtbitar av församlingens resurser ska gå till sådant prästen inte tycker borde prioriteras. Bakom de komplicerade orden ryms alltså en mycket principiell fråga om ren makt.
  • Traditionella/församlingsbaserade partier: Traditionellt har de politiska partierna ställt upp i kyrkoval, och ledamöter i kyrkofullmäktige har därför ofta varit människor som visserligen är troende, ofta deltar i kyrkans verksamhet, men ändå har sitt primära engagemang i ett traditionellt politiskt parti, som s eller c, inte i den lokala församlingens verksamhet. Sedan flera årtionden har dock alternativa partier växt fram av församlingsaktiva, som velat att kyrkopolitiken ska utgå från just dem som är aktiva i församlingen. Bakom skymtar frågan om makt ska utgå från medlemskap eller aktivism.
  • Hög/lågkyrklighet: En flerhundraårig spänning inom kyrkan som inte tycks släppa: I mycket handlar det om synen på liturgi, själva formerna för verksamheten, där högkyrkligheten drar i riktning mot katolicism (med utsmyckning, ritualer och – i alla fall nuförtiden – viss tolerans för mystik) medan lågkyrkligheten lutar mot frikyrkligheten (där sådant jox ofta anses riskera stå ivägen för den troendes direkta möte med Gud).
  • Bibel- och ämbetssyn: Det frågekomplex som senaste årtionden tagit mest plats i den offentliga debatten i Sverige, och just nu inte kretsar så mycket kring kvinnliga präster som kring frågan om alla präster måste vara beredda att viga samkönade par.
  • Höger/vänster: Mycket uppmärksammat under senare år. Handlar i vart fall till del om tolkningen av själva Jesusgestalten och bibelställen som månglarna i templet, eller kamelen och nålsögat: Kan man läsa in ett socialistiskt/socialliberalt budskap i texterna, eller ”bara” ett mer allmänmänskligt om plikten att hjälpa? Uttryckt lite brutalt: Uppmanar Jesus oss alla att hjälpa vår nästa, men lägger beslutet om ifall och hur vi vill göra det i våra egna händer (varefter vi vid den yttersta domen får se om han är nöjd med oss?) Eller föreskriver Jesus höga obligatoriska skatter till en centralt administrerad omfördelning? Och skulle Jesus accepterat de statsgränser vi ritat upp som legitim indelning mellan sådana vi ska hjälpa och inte hjälpa?
  • Kulturradikal/konservativ: (Det är möjligt att den här axeln egentligen sönderfaller i ännu fler oberoende.) Ska kyrkan bara värna traditionellt kulturarv, eller sticka ut huvudet med exempelvis ecce homo-utställning? Ska kyrkan bara rikta sig mot protestantiska kristna, eller ska den upplåta plats även åt andra andliga och religiösa riktningar?
  • Dogmatisk/flummig: Hur ska kyrkan förhålla sig till trosbekännelsen? Ska det vara självklart att kyrkan och dess präster och biskopar ska tro på Kristi fysiska uppståndelse, jungfruavelsen och andra mysterier (med den självklara reservationen om tolerans för att alla troende ibland hamnar i andliga kriser), eller ska det räcka med att man ser sådana textställen som symboler för djupare sanningar, och kanske kombinerar det med lite chicka new age-inspirerade tillägg?

Det som gör situationen så rörig att media uppenbarligen inte klarar av att hantera den är  att dessa konfliktlinjer inte följer varandra, utan skär varandra kors och tvärs: Det finns präster som gömmer flyktingar och deltar i prideparader, men inte vill viga homosexuella. Jag känner en kulturradikal kvinnoprästvän som uppmanar folk att lägga sin röst på det parti som en gång skapades av kvinnoprästmotståndare, för att hon tycker att frågan om episkopal ordning är central. (Själv skulle jag nog utgöra en så till synes osannolik kombination som episkopal + traditionella partier + högkyrklig + tolerans mot olika bibelsyner + vänster + kulturradikal + dogmatisk. )

Det betyder att man inte kan orientera sig genom att skapa en enkel axel med ”progressiva” i ena änden och ”konservativa” på den andra. Utan att man måste reda ut för sig själv vilka av dessa frågor man anser allra viktigast, och sedan reda ut vad de olika partierna tycker om just dem.

Lycka till, vänner som är medlemmar i svenska kyrkan, med att tänka och ta ställning. Jag tror att det här är ett ovanligt betydesefullt kyrkoval. Inte i första hand för att SD spänner musklerna inför det. Utan för att många av de grundläggande frågorna om vad kyrkan bör vara och hur verkar vara på väg att hamna i riktigt skarpt läge.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tintin i Kongo hör hemma på barnhyllan!

Så har Janne Josefsson lyckats starta debatten om ”negerkungar” och Tintin i Kongo ett varv till. Bortanför alla praktiska frågor om plats på biblioteken och det självklara i att slitna böcker och sådana som inte lånas ut behöver gallras, har jag en mycket bestämd åsikt i den grundläggande principfrågan: Vi ska inte gömma undan för våra barn att min generation och mina föräldrars läst, skrattat åt och njutit av skildringar som idag känns väldigt ofräscha. Jag hör så ofta ”Visst ska Tintin i Kongo finnas, men den behöver ju inte stå i barnbokhyllan. Det räcker att man kan beställa fram den, eller hitta den i en särskild hylla, där vi upplysta vuxna, vi som förstår, kan hitta den.” Det är just den typen av förmyndaraktig giftskåpsmentalitet jag vänder mig mot.

För det första: Jag tror att de allra flesta barn är begåvade och har förmåga att själva reflektera. Så länge barnen huvudsakligen möter böcker där människor med olika hudfärg, kön, sexualitet, utseende, kroppsfunktioner osv framställs som rimliga, vettiga, normala människor, så kommer barnen att upptäcka att det är något konstigt med ett seriealbum där alla mörkhyade framställs som vore de femåringar, en bok där alla kvinnor framställs som vore de imbecilla, eller alla judar som vore de onda. Så länge det unkna och otidsenliga är en liten andel uppblandat med mycket annat är min övertygelse att barn varken tar skada eller får obehagliga värderingar eller en obehaglig syn på sin nästa av att då och då stöta på dem. De skulle kunna göra det om allt de möter är unket på samma sätt. Men inte om en del av det unkna finns kvar, uppblandat med annat.

För det andra: En av de viktigaste saker våra barn och ungdomar bör lära sig är att vår förmåga att skilja rätt från fel utvecklas över tiden. Att  tankar och idéer som idag kan kännas ofräscha var allmängods för femtio år sedan, och sådana vi upplever som djupt obehagliga delades av många för mindre än hundra år sedan. Förstår man inte det blir mycket av de senaste hundrafemtio årens historia obegripligt. Eller snarare, för att göra den begriplig måste ondskan abstraheras och flyttas bort från de konkreta människor av kött och blod man kan relatera till. Hitlers, Maos och kung Leopolds hantlangare och bödlar blir någon slags rymdödlor, och det blir obegripligt att tusentals, tiotusentals, miljontals kunde entusiastiskt applådera ledarna, och att det i många fall var rena tillfälligheter som avgjorde om någon i farfars eller mormorsmors generation blev en av tjänarna i deras system. Jag minns hur mycket klarare saker blev för mig när jag i tolvåråldern satt på golvet och bläddrade i gamla uppslagsverk, och råkade hamna på ”neger” i den första upplagan av Nordisk Familjebok, och lite senare ”zigenare” i svensk uppslagsbok. Att möta gamla fördomsfulla framställningar här och där när man rotar bland böcker och seriealbum gör en helt enkelt bättre rustad att förstå historien. Ser man att det finns i de serier mamma och pappa läste, de böcker farmor och morfar läste, då blir det begripligt hur miljontals tyskar kunde rösta fram Hitler och varför kolonialismen och imperialismen så lite ifrågasattes i de europeiska länderna. Det var inte rymdödlor. Det var sådana som pappa, farmor och och farmorsfar.

För det tredje gör det inte bara barnen och ungdomarna klokare kring det som varit, det gör dem också bättre rustade att möta framtiden. För när man får känslomässig förbindelse med att inte bara några knäppa rasister och nazister, utan ens egna nära och kära och deras föräldrar, marinerats i och en gång haft knäppa åsikter, då är steget inte så långt till att ställa frågorna: ”Och vi då?” ”Jag då?” ”Vad har min generation för blinda fläckar?”

Och om man tänker efter lite är det rätt mycket i den kulturhistoria vi marineras i som bär på spår av det gamla och unkna. Strindbergs kvinnosyn var sannerligen inte att leka med. Betyder det att vi inte ska låta dagens skolungdomar läsa hans dramer? I var och var annan kyrka med medeltida kalkmålningar finns groteska nidbilder av judar. Ska de målas över, innan man släpper in barnkörerna? Shakespeares ”Köpmannen i Venedig” har en djupt obehaglig antisemitism. Ska den svartlistas för skolföreställningar? I Hjalmar Bergmans romaner framstår det som fullständigt normalt och legitimt att slå barn. Ska de rensas ut från gymnasiets läslistor? Och så vidare, och så vidare, och så vidare.

Judesugga i Uppsala domkyrka.

Nej, självklart ska judesuggor inte huggas bort och målas över i våra kyrkor, självklart ska både Strindberg, Shakespeare och Bergman kunna läsas i våra skolor, och precis lika självklart ska en nyfiken nioåring kunna ramla över ”Tintin i Kongo” på biblioteket, och undra ”Va fan är det här?” Att själv ha fått upptäcka saken och själv ställa den frågan kommer att ge henne oändligt mycket mer postkolonial, normkritisk visdom, än tio pedagogiska lektioner om ämnet i skolan. För det är våra egna upplevelser av sakernas tillstånd vi verkligen lär oss av. Även när vi är små.

Riv giftskåpen! Tintin i Kongo till barnhyllorna!

Not 1:
Trots allt jag skrivit ovan anser jag att just revisionen av just Pippi-böckernas beteckning på pappa Efraims yrke var rätt rimlig. Språket utvecklas nämligen hela tiden, och därmed olika ords konnotationer. Det gör att de flesta böcker genomgår en språklig revision vid nya upplagor, så att nya generationer läsare av boken ska läsa ungefär så som författaren avsåg att sända. Jag hör till en generation mitt emellan de som var barn när boken kom ut och dagens barn, och i mina ögon ger den omarbetade formuleringen mer rättvisa i dagens värld till hur vi läste när jag var liten. Vi vet dessutom att även Astrid själv gärna såg att uttrycket ändrades. Så att boken reviderades till en nyupplaga är helt rimligt.  Däremot tycker jag det är olyckligt om bibliotek rensar den gamla upplagan (ifall böckerna fortfarande är hela) eftersom den är ett så tydligt exempel på just hur vårt sätt att tala om ”de andra” förskjutits.

Not 2:
Denna postning handlar om hur vi ska förhålla oss till ofräscha saker i vårt kulturarv inför våra barn. vad vi använder för ord när vi pratar om våra medmänniskor är en helt annan sak. I mina ögon är det fullständigt självklart att respektera människors önskemål om hur de vill bli omtalade, och hur de inte vill bli det. Bara empatilösa drumlar envisas med att av principiella skäl fortsätta kalla chokladbollar med n-ordet.

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Freda alla biobanker från polisen!

early fingerprints ev WellcomeÅter rapporteras att regeringen funderar på att ge polisen tillgång till PKU-registret, och åter höjs piratröster som ropar: Stopp! Men det är mer än så som står på spel. Hela regelverket om biobanker är nämligen uppe för utredning igen. Och idag räcker det inte med att kräva fortsatt skydd för just PKU-registret, vi måste kräva ett sådant skydd för alla biobanker. Samt bevaka principen att prover i biobanker bara används till sådan forskning givaren gett informerat samtycke för.

Vad är biobanker? Varje gång sjukvården tar ett blodprov eller vävnadsprov från mig tar de en del av mig, som man kan plocka ut en massa information ur. Analysera kemiskt. Ta ett genetiskt fingeravtryck. Eller numera helt sekvensbestämma. Saker som säger en hel del om mig. Saker som är integritetskänsliga.

Samtidigt är stora samlingar sådana prover guld för forskare. Särskilt om de vet saker om de personer som lämnat proverna. Då kan man undersöka om speciella kemikalier i blodet är kopplade till vissa sjukdomar. Om en viss genvariant ökar eller minskar risken för en annan sjukdom. Osv. De kan utveckla nya metoder att diagnosticera, att prognostisera. Man får kunskap som bidrar till pusslet om varför och hur sjukdomen uppkommer. Och det kan i förlängningen öppna för helt nya behandlingar och läkemedel.

Biobankslagen: Alltså vill forskare spara prover, och koppla ihop dem med databaser över deras givare, och deras journaler, och resultat av olika undersökningar. Sådana sparade samlingar av prover kallas biobanker. Till en början fanns en vilda västern-attityd hos forskare, som ville få samla ihop och använda sådana prover i stort sett som de ville. Efter en lång debatt kom en lag på plats som tydligt säger att prover från sådana biobanker bara får användas till det givaren gett aktivt informerat samtycke till.

Dags för modernisering: Den lagen har nu funnits på plats en tid, och under den tiden har den tekniska utvecklingen revolutionerat vad man kan göra med biobanker, och sättet forskning bedrivs och organiseras har förändrats radikalt, så att vad som förr var små lokala forskargrupper som arbetade med sina egna prover alltmer blivit stora transnationella konsortier av forskarnätverk. Regelverket behöver därför moderniseras och uppdateras, och samtidigt vill man rätta till ett antal små praktiska ofullkomligheter och kantigheter mot andra regelverk. Det är därför självklart och rätt att regeringen tillsatt en utredare för att se över hela regelverket.

Men det finns två risker i det arbetet:

Risk 1: Uppmjukning av de starka kraven på informerat samtycke: Det kommer att finnas ett starkt tryck från delar av forskarvärlden att mjuka upp de nu rätt hårda kraven på informerat samtycke. De reglerna gör livet för forskarna svårare. Så mycket svårare att en del i och för sig angelägen forskning inte blir av. Det är ett pris, men ett pris värt att betalas. Dels av rent principiella skäl: det är en del av min kropp, och det är jag som ska bestämma vad den ska användas till. Dels av pragmatiska, för forskningens långsiktiga skull: att folk känner förtroende för att de kan lita på vad vård och forskare säger är jätteviktigt för att folk i längden ska vara beredda att lämna prover till forskning.

Risk 2: Polisens tillgång till prover:  En mycket omdebatterad är frågan om polisen ska ha rätt att beslagta ett prov i en biobank i en polisutredning. Som det är nu har polisen den rätten vad gäller de vanliga biobanker som finns utspridda i hela den svenska sjukvården, men det har hittills inte varit så mycket värt för polisen, eftersom de inte vetat vilka personer som haft sina prover var. Det kommer med stor sannolikhet att ändras, allt eftersom dessa banker växer och byggs ihop med gemensamma register. Däremot har de inte haft den rätten med det sk PKU-registret, med små blodprov som i 40 år tagits av alla nyfödda. (Oklarhet kring vad som gällde gjorde dock att ett prov lämnades ut under utredningen av Anna Lindh-mordet)

En utredning för några år sedan hade som instruktion att lägga ett förslag som gav alla biobanker samma skydd som PKU-registret. Den föreslog skrivningar i rättegångsbalken, som skulle undanta biobanker från sådant polis och åklagare får beslagta i utredningar. Men förslaget väckte motstånd, och blev tyvärr liggande. Nu har utredningen i uppgift att förutsättningslöst se över hela frågan igen.

Jag tror det är mycket viktigt att det ursprungliga förslaget genomförs. Åter både av principiella och pragmatiska skäl: Ger man bort en del av sitt nyfödda barns kropp till forskning, då ska materialet inte sedan användas till annat. Särskilt inte annat, som kan vara till nackdel för det enskilda barnet. Och håller man inte strikt på den principen kommer en massa människor att vägra låta forskarna spara deras prover i biobanker. Vilket skulle bli ett stort problem för forskningen, eftersom bankerna blir värdefullare ju mer kompletta de är. Och där det är särskilt problematiskt ifall det blir systematiska bortfall, vilket riskerar bli fallet om dels politiskt medvetna frihetsälskare och dels de som misstänker att de kan komma i klammeri med rättvisan hoppar av.

Så piratvänner: Låt oss

  • hålla koll på utredningen, vars direktiv finns här.
  • Kraftigt försvara tanken om aktivt informerat samtycke för den forskning ens prover ska användas till
  • Verka för den tidigare biobanksutredningens förslag att allt material från biobanker ska vara fredat från polis och åklagare.

Fördjupning:

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vad kan vi lära av de grönas röra?

miljoparti3677652_803_470

 

 

Det som pågår i miljöpartiet nu är mycket intressant, och också lärorikt för oss pirater.

  • De är ett parti som bildades för att de hade en egen fråga, de tyckte/insåg var viktigare än alla de som dominerade det politiska samtalet. Det gäller oss också.
  • De drog till sig mängder med människor som ansåg att de minsann var mycket mer moraliska än alla de fifflande och rufflande politikerna i de andra partierna. Vi också.
  • De hade en dröm om en annan slags politiker, fria att rösta efter eget samvete, som inte skulle göra upp i slutna rum. Så ock vi.
  • De var dessutom tidigt på det klara med att de inte bara ville sitta bredvid och skrika sig hesa, utan vara beredda att sälja sina röster i vissa frågor för att få utdelning i sina kärnfrågor. Precis som vi.

Tänker vi över saken är det just krocken mellan dessa fyra och den obönhörliga verkligheten som får MP att just nu vrida sig i kramper och konvulsioner. De har prioriterat miljön och det de får till miljön med regeringsmakten framför migranterna. De har prioriterat den superpolitiske manlige broilern framför den kunnige kvinnliga antipolitikern, som aldrig lyckades lära sig hur man spinner media. Och för detta brinner det internt, och de löper gatlopp i media.

Vad kan vi lära av detta? Vad ska vi tänka på för att vara bättre förberedda när vi om fyra eller åtta år varit vågmästare åt en regering några år, folk börjar bli missnöjda, och saker blir tunga?

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | 2 kommentarer

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – Integritet

Piratpartiets vårmöte har just beslutat att riva upp alla de sakpolitiska ställningstaganden som arbetats fram under de senaste åren. Av debatten att döma – där jag själv deltog – hade de blivit så många och spretiga och ibland så detaljerade och dessutom överlappande, att ingen längre i en ideellt driven organisation klarade av att hålla reda på vad partiet egentligen tyckte. Alltså menade en majoritet på mötet, dags att avskaffa alla i ett svep, och börja bygga upp en något mindre vildvuxen sakpolitik, där vi återvinner det som var värt att bevara.

Jag har börjat fundera över hur vi kan göra det, och börjar med den fråga som ligger mig själv allra varmast om hjärtat, integritet. Först kommer några allmänna tankar om återuppbyggnaden. Sedan ett utkast till förslag. Sedan, som bakgrund, vad som redan står i det principprogram vi behållit, vad som står i det partiprogram som styrelsen tog fram utifrån de avskaffade ställningstagandena , och de ställningstaganden vi hade i området.

Allmänna tankar

I diskussionen på vårmötet blev den enligt min mening rätt klart att vi behöver en sakpolitik som inte är lika omfattande, och därmed inte heller lika detaljerad som den vi haft. Enligt min mening är ett viktigt sätt att uppnå detta att vi beskriver hur vi vill att saker ska vara – inte exakt hur man ska ta sig dit. Och att man låter bli att göra i sammanhanget självklara preciseringar.  (Säger partiet till exempel att vi vill avskaffa FRA-lagen behöver vi inte dessutom tala om att det inte ska ersättas av något annat liknande.)

Vidare var det också tydligt att många tycker att vi bara ska göra nya sakpolitiska ställningstaganden som har tydlig koppling till våra grundvärderingar och vårt principprogram. Jag håller med, och har alltid tyckt så. Kring integritet tror jag vi alla är ense om att de ställningstaganden vi haft ligger nära kärnan av de grundvärderingar som förenar nästan alla piratpartister. (Även om en del ställningstaganden naturligtvis har bäring på spänningen mellan ”integritet” och ”total öppenhet”.  Som jag ser saken är den frågan dock avgjord genom att skrivningarna i principprogrammet så tydligt slår vakt om rätten till integritet.)

Utkast till framtida ställningstaganden

Detta utkast skulle innebära 18 ställningstaganden om sammanlagt 372 ord istället för som tidigare 28 ställningstaganden om 791 ord. Alltså en halvering av volymen. Och då är det ett mycket centralt område för oss.

Ingen avlyssning eller annan övervakning utan konkret misstanke mot just den övervakade om grovt brott. All generell övervakning av kommunikation mellan människor förbjuds i grundlag.

Brevhemligheten utvidgas till bli en allmän rätt till kommunikationshemlighet oavsett vilken teknik som används.

Det ska vara möjligt att leva ett normalt liv och röra sig fritt i samhället utan att efterlämna elektroniska fotavtryck. Exempelvis måste system för betalning av varor, bussbiljetter, trängselskatter samt lås till hyreslägenheter utformas så att de inte lämnar bestående elektroniska avtryck som kan användas för att kartlägga en människas liv och rörelser.

Rätt till anonymitet i vardagen och i det politiska samtalet. I Sverige ska man kunna resa anonymt med kollektivtrafik och delta anonymt både i demonstrationer och diskussioner på nätet.

Varje individ ska ha den yttersta makten över uppgifter om hennes person. Sådana ska, med några få undantag som folkbokföringsuppgifter, bara ska få samlas in, lagras och användas efter ett aktivt, informerat samtycke. Starka myndigheter måste skapas för att övervaka reglerna om datasäkerhet.

Information som stat, myndigheter och företag samlar in om personer får bara användas för det ändamål som angetts som syfte vid insamlingen, så att exempelvis uppgifter från vägavgifts-betalstationer inte får hamna hos säkerhetspolisen, uppgifter i PKU-registret inte får användas vid brottsutredningar osv.

Garantera anonymitet och integritet för dem som ställer upp som forskningsobjekt. Uppgifter och prover från biobanker ska bara få användas till forskning av det slag givarna gett samtycke till.

Arbetsgivare ska som regel inte kunna begära utdrag ur brottsregistret, utom ifall ett yrke i lag uttryckligen sägs kräva ett sådant.

Hänsyn till den personliga integriteten måste vara vägledande vid allt politiskt beslutsfattande. Integritetskonsekvensanalys ska göras inför varje politiskt beslut.

Implementeringen av EUs datalgringsdirektiv upphävs.

IPRED ska upphävas

FRA-lagen avskaffas. FRAs spaning på civil kabeltrafik läggs ner.

Kameraövervakning av offentliga rum ska bara få användas i särskilda undantagsfall.

Ingen ska kunna tvingas till godtyckliga drogtester.

Staten har ett ansvar att se till att medborgare kan ha kontakt med myndigheter och allmänna tjänster utan att detta spåras eller katalogiseras av andra än den berörda myndigheten.

Myndigheter ska inte använda sig av utländska aktörer för hantering av känslig information.

Fler poliser och nattvandrare på utsatta platser ger mer trygghet än övervakningskameror.

Videokameror ska inte få ersätta nattpersonal på äldreboenden.

 

Bilaga 1: Följande skrivningar finns idag i principprogrammet om integritet:

1.1.1

Möjligheten att vara anonym i det offentliga samtalet ska bevaras.

1.2.1

Demokrati är inte bara rätten att rösta. För att kunna göra ett välinformerat val måste man fritt kunna inhämta och sprida information och tala öppet eller anonymt om samhällsutvecklingen, utan att riskera repressalier. Det är därför ett direkt hot mot demokratin att makthavare på olika sätt försöker övervaka och begränsa människors kommunikation. Allmän och slentrianmässig övervakning och begränsningar gör inte skillnad mellan dem som faktiskt begått brott och oskyldiga människor. Det som motiveras som ett skydd mot terrorister eller brottslingar blir därför ofta i själva verket ett hot mot den egna integriteten och det öppna samhället.

I Sverige övervakas medborgarna allt mer. All digital information och kommunikation som passerar Sveriges geografiska gränser filtreras och kan plockas ut för noggrannare granskning. Då både internet och telefoni mellan två punkter i Sverige ofta tar omvägen via utlandet innebär det att i stort sett all telefoni och internetanvändning idag kan vara övervakad. Eftersom allt fler människor idag använder digital kommunikation till sådant som tidigare skedde via brev, på telefon och i samtal över cafébord innebär detta en övervakning av samma slag som om alla telefoner ständigt avlyssnades, alla brev när som helst kunde ångas upp och läsas och det dessutom satt mikrofoner under borden på alla caféer och restauranger.

Övervakningstrenden drivs dessutom vidare, inte minst på EU-nivå. Fler och fler inskränkningar i den personliga integriteten föreslås och röstas igenom. Vår privata kommunikation övervakas, inte ens information om var vi befinner oss, vilka tidningsartiklar vi läser, vilka resor vi bokar eller vem man dejtar är längre heligt. Sådana åtgärder innebär inte bara grova ingrepp i enskilda människors integritet. De hämmar också den fria spridningen av information. Exempelvis leder de till att journalister får svårt att garantera anonymitet åt sina källor, vilket begränsar deras förmåga att granska makthavare. Även möjligheten för privatpersoner att förbli anonyma när de diskuterar på internet skadas. Det innebär att många människor som på olika sätt sätt inte följer normen kan skrämmas till tystnad. Många viktiga röster riskerar därmed att aldrig bli hörda. Slentrianövervakning erbjuds allt oftare som ett sätt att behandla symptomen på samhällets problem istället för att man tar sig an de underliggande problemen. Vi erbjuds kameraövervakade gator och torg, istället för traditionellt polisarbete som är långt mer effektivt. Äldre människor erbjuds kameraövervakade sovrum som en ersättning för mänsklig hjälp och kontakt.

Piratpartiet anser att fri kommunikation och rätten till privatliv är viktiga grundpelare för demokratin och att varje människas integritet och privatliv måste värnas. Övervakning och andra intrång på den personliga integriteten ska bara få ske vid grundad misstanke om grova brott, och efter individuell prövning. System som människor använder i sin vardag (för exempelvis betalning och passering) ska utformas så att man undviker eller minimerar mängden bevarade elektroniska fotavtryck. Mänsklig social närvaro i samhällsservice ska inte ersättas med elektronisk övervakning.

1.3.1

Demokrati är inte bara rätten att rösta. För att kunna göra ett välinformerat val måste man fritt kunna inhämta och sprida information och tala öppet eller anonymt om samhällsutvecklingen, utan att riskera repressalier. Det är därför ett direkt hot mot demokratin att makthavare på olika sätt försöker övervaka och begränsa människors kommunikation. Allmän och slentrianmässig övervakning och begränsningar gör inte skillnad mellan dem som faktiskt begått brott och oskyldiga människor. Det som motiveras som ett skydd mot terrorister eller brottslingar blir därför ofta i själva verket ett hot mot den egna integriteten och det öppna samhället.

I Sverige övervakas medborgarna allt mer. All digital information och kommunikation som passerar Sveriges geografiska gränser filtreras och kan plockas ut för noggrannare granskning. Då både internet och telefoni mellan två punkter i Sverige ofta tar omvägen via utlandet innebär det att i stort sett all telefoni och internetanvändning idag kan vara övervakad. Eftersom allt fler människor idag använder digital kommunikation till sådant som tidigare skedde via brev, på telefon och i samtal över cafébord innebär detta en övervakning av samma slag som om alla telefoner ständigt avlyssnades, alla brev när som helst kunde ångas upp och läsas och det dessutom satt mikrofoner under borden på alla caféer och restauranger.

Övervakningstrenden drivs dessutom vidare, inte minst på EU-nivå. Fler och fler inskränkningar i den personliga integriteten föreslås och röstas igenom. Vår privata kommunikation övervakas, inte ens information om var vi befinner oss, vilka tidningsartiklar vi läser, vilka resor vi bokar eller vem man dejtar är längre heligt. Sådana åtgärder innebär inte bara grova ingrepp i enskilda människors integritet. De hämmar också den fria spridningen av information. Exempelvis leder de till att journalister får svårt att garantera anonymitet åt sina källor, vilket begränsar deras förmåga att granska makthavare. Även möjligheten för privatpersoner att förbli anonyma när de diskuterar på internet skadas. Det innebär att många människor som på olika sätt sätt inte följer normen kan skrämmas till tystnad. Många viktiga röster riskerar därmed att aldrig bli hörda. Slentrianövervakning erbjuds allt oftare som ett sätt att behandla symptomen på samhällets problem istället för att man tar sig an de underliggande problemen. Vi erbjuds kameraövervakade gator och torg, istället för traditionellt polisarbete som är långt mer effektivt. Äldre människor erbjuds kameraövervakade sovrum som en ersättning för mänsklig hjälp och kontakt.

Piratpartiet anser att fri kommunikation och rätten till privatliv är viktiga grundpelare för demokratin och att varje människas integritet och privatliv måste värnas. Övervakning och andra intrång på den personliga integriteten ska bara få ske vid grundad misstanke om grova brott, och efter individuell prövning. System som människor använder i sin vardag (för exempelvis betalning och passering) ska utformas så att man undviker eller minimerar mängden bevarade elektroniska fotavtryck. Mänsklig social närvaro i samhällsservice ska inte ersättas med elektronisk övervakning.

Bilaga 2: Det hittillsvarande partiprogrammets skrivningar

Den personliga integriteten är omistlig i ett öppet och demokratiskt samhälle. Alla människor måste ha rätt att själva bestämma vilka delar av sitt privatliv de vill lämna ut till andra. Alla människor måste ha rätt att söka och hämta information och att kommunicera med vänner och bekanta utan att övervakas.

Detta måste gälla dagisbarn likaväl som studenter, arbetande och pensionärer. Det måste gälla friska som sjuka, gamla som unga, arbetare som tjänstemän, arbetslösa som sysselsatta, män som kvinnor, HBTQ-are som straighta, utlandsfödda som infödda och ateister som troende. Piratpartiet vill helt enkelt värna den personliga integriteten för alla. Hänsyn till den personliga integriteten måste bli vägledande vid allt politiskt beslutsfattande.

2.1 Samma rätt till privatliv på nätet som utanför

Under senare tid har rädsla för terrorister och piratkopierare fått lagstiftare världen över att tumma allt mer på den personliga integriteten. Framför allt har den monterats ner för elektronisk kommunikation. Men man har samma rätt att slippa få sitt brev tjuvläst av polis och säkerhetstjänst när man skickar det med mail som när man stoppar det i ett kuvert i en postlåda. Man har samma rätt att inte bli avlyssnad när man pratar via skype som på en vanlig telefon eller över ett cafébord.

Piratpartiet vänder sig därför mot varje form av avlyssning och övervakning så länge det inte finns en konkret misstanke mot den övervakade om grovt brott. All generell övervakning av människors kommunikation ska avskaffas. Grundlagen ska omarbetas så den skyddar mot massövervakning utan konkret brottsmisstanke mot den övervakade. FRA-lagen ska avskaffas och FRAs spaning på civil kabeltrafik läggas ner. Implementeringen av datalagringsdirektivet ska rivas upp.

Vi vill att samma regler ska gälla för övervakning av e-post och annan elektronisk kommunikation, som för avlyssningsutrustning på caféer, telefonavlyssning och öppnande av privata brev. Brevhemligheten ska utvidgas till en allmän rätt till kommunikationshemlighet oavsett vilken teknik som används.

Den som blivit övervakad, utan att man kunnat visa brott, ska meddelas om saken och ha rätt till skadestånd. Information från övervakning ska inte kunna användas i åtal för småbrott, som inte i sig själva hade motiverat övervakningen.

Även företag och andra aktörer som kartlägger enskilda människor på internet och samlar in personuppgifter utgör ett stort hot mot den personliga integriteten. Piratpartiet tycker att det är självklart att varje individ ska ha den yttersta makten över uppgifter om hennes person, och att sådana bara ska få sparas och användas efter ett aktivt, informerat samtycke. Denna princip måste upprätthållas inte bara i Sverige utan även på EU-nivå och i andra internationella fora.

2.2 Integritet i det offentliga rummet

Även utanför internet har dagens övervakningshysteri gått alldeles för långt. Ingen ska kunna tvingas till godtyckliga drogtester. Vi tycker att kameraövervakning av offentliga rum bara ska få användas i särskilda undantagsfall. Samma regler för tillståndsgivning som gäller för fungerande övervakningskameror i det offentliga rummet också bör gälla för attrapper. Säkerhetskontroller vid flygresor ska vara proportionerliga i förhållande till hotbilden.

Det ska vara möjligt att leva ett normalt liv och röra sig fritt i samhället utan att ständigt lämna efter sig elektroniska fotavtryck. System för betalning av varor, bussbiljetter, trängselskatter mm måste därför utformas så att de inte lämnar bestående elektroniska avtryck som kan användas för att kartlägga en människas rörelser. Samma sak måste gälla låssystem till människors bostäder – oavsett om man är medelålders, gammal, ung eller funktionshindrad. Det måste vara möjligt att resa anonymt på bussar och tåg.

Integritet handlar också om möjligheten att vara anonym, både i vardagen och i det politiska samtalet. Avvikande röster försvinner och den demokratiska debatten utarmas om man inte har möjlighet att delta anonymt i exempelvis diskussioner på nätet och demonstrationer. Det handlar inte om att dölja huliganism och dåligt uppförande. Det handlar om möjligheten för dem med åsikter eller livsstilar utanför normerna att över huvud taget våga göra sig hörda.

2.3 Trygghet istället för övervakning

Makthavare försöker ofta använda övervakning för att lösa problem som egentligen handlar om brist på mänsklig närvaro. Vi vill att elektronisk övervakning aldrig ska få ersätta mänsklig närvaro och trygghet.

Till exempel ska videokameror inte få ersätta nattpersonal på äldreboenden och inom sjukvård. Fler poliser och nattvandrare på utsatta platser ger mer trygghet än övervakningskameror.

Istället för övervakning kan kommuner förebygga brott genom områdessatsningar med grönområden, god belysning, skadegörelsebekämpning, konstinstallationer, och bakgrundsmusik i exempelvis parkeringsgarage och stationsbyggnader.

2.4 En offentlighet som är varsam med information om människor

Staten har ett ansvar att se till att medborgare kan ha kontakt med myndigheter och allmänna tjänster utan att detta spåras eller katalogiseras av andra än den berörda myndigheten. Myndigheter ska inte använda sig av utländska aktörer för hantering av känslig information.

Stat, landsting, kommuner och företag måste vara mycket aktsamma med den information de samlar in om enskilda människor. Den ska bara få användas till det ändamål som angavs som syfte när informationen samlades in, så att exempelvis uppgifter från vägavgiftsstationer inte hamnar hos polis eller säkerhetstjänst. Så att data om patienter inte används för att spåra papperslösa flyktingar.

Anonymitet och integritet måste värnas för dem som ställer upp som försökspersoner i forskning. Prover i biobanker (som PKU-registret) ska bara få användas till den forskning som angetts för givarna,och inte lämnas ut till rättsväsendet. Försök att identifiera personerna bakom anonymiserat material i biobanker och databaser bör kriminaliseras. Löften om anonymitet för forskningsobjekt ska väga högre än offentlighetsprincipen.

Uppgifter ur brottsregistret ska inte få lämnas ut till arbetsgivare, med undantag för särskilt känsliga yrken där lagen ska ange vilka uppgifter som ska kunna lämnas ut för det enskilda yrket.

Bilaga 3: Tidigare ställningstaganden:

EUs datalagringsdirektiv ska upphävas. Om så icke sker ska det inte implementeras i Sverige.

IPRED ska upphävas och IPRED2 inte genomföras.

EUs forskningsmedel ska inte få användas för att utveckla nya tekniker för övervakning av medborgare. INDECT-projektet ska omedelbart avbrytas.

SWIFT-data, passagerardata och annan medborgardata ska aldrig lämnas ut av EU till land utanför EU utan konkret brottsmisstanke, och då endast efter formell begäran grundad på misstanke om gärning som är straffbar inom EU.

Ett starkt skydd för persondata och privata data på europeisk nivå är både uppnåeligt och önskvärt, och partiet ska verka för att EU också i framtiden ligger i framkant med utvecklingen av starka rättsliga skydd för individens dataautonomi.

Samma regler för tillståndsgivning som gäller för fungerande övervakningskameror i det offentliga rummet också bör gälla för attrapper.

Regler för kontantfakturor inte ska innebära att en privatperson som är kund måste ange namn och adress.

Vi motsätter oss alla försök att införa ny immaterialrättslig lagstiftning via handelsavtal som förhandlats fram utan demokratisk insyn.

Ingen avlyssning eller annan övervakning utan konkret misstanke mot den övervakade om grovt brott. All generell övervakning av kommunikation mellan människor – som de som tillåts enligt FRA-lagen och datalagringsdirektivet – avskaffas.

Överskottsinformation från övervakning eller husrannsakan ska inte få användas för att lagföra annat brott, vars allvarlighetsgrad inte skulle motiverat åtgärden

De som blivit övervakade men där brott inte kunnat styrkas ska meddelas om detta och ha rätt till skadestånd. Det ska även vara möjligt att i efterhand överklaga ett beslut om övervakning.

Brevhemligheten utvidgas till bli en allmän rätt till kommunikationshemlighet oavsett vilken teknik som används. Samma regler ska gälla för övervakning av e-post eller annan elektronisk kommunikation, som för avlyssningsutrustning på caféer, telefonavlyssning och öppnande av privata brev

Rätt till anonymitet i vardagen och i det politiska samtalet. I Sverige ska man kunna resa anonymt med kollektivtrafik och delta anonymt i sådant som demonstrationer och diskussioner på nätet.

Det ska vara möjligt att leva ett normalt liv och röra sig fritt i samhället utan att efterlämna elektroniska fotavtryck. Detta innebär att exempelvis system för betalning av varor, bussbiljetter, trängselskatter samt lås till hyreslägenheter måste utformas så att de inte lämnar bestående elektroniska avtryck som kan användas för att kartlägga en människas liv och rörelser.

FRA-lagen avskaffas. FRAs spaning på civil kabeltrafik läggs ner utan att ersättas av andra övervakningssystem.

Säkerhetskontroller vid flygresor ska vara proportionerliga i förhållande till hotbilden.

Kameraövervakning av offentliga rum ska bara få användas i särskilda undantagsfall.

Ingen ska kunna tvingas till godtyckliga drogtester.

Garantera anonymitet och integritet för dem som ställer upp som forskningsobjekt. Prover från biobanker (inklusive PKU-registret) ska inte få lämnas ut till rättsväsendet, utan bara användas till forskning av det slag givarna gett samtycke till. Kriminalisera försök att identifiera personerna bakom anonymiserat material i biobanker, forskningsdatabaser etc. Löften om anonymitet för forskningsobjekt ska väga högre än offentlighetsprincipen.

Information som stat, myndigheter och företag samlar in om personer får bara användas för det ändamål som angetts som syfte vid insamlingen, så att exempelvis uppgifter från vägavgifts-betalstationer inte får hamna hos säkerhetspolisen, uppgifter i PKU-registret inte får användas vid brottsutredningar osv.

Hänsyn till den personliga integriteten måste vara vägledande vid allt politiskt beslutsfattande.

Arbetsgivare ska som regel inte kunna begära utdrag ur brottsregistret, utom då det i lag fastslagits att yrket är av en sådan känslig art att vissa delar av brottsregisternoteringarna kan ligga i allmänhetens intresse att arbetsgivaren känner till innan anställningen. Detta regelverk måste utformas på ett sådant sätt att arbetssökanden inte kan manipuleras att frånsäga sig sin rätt till privatliv och integritet, till exempel genom att arbetsgivaren utnyttjar sin väsentligt starkare ställning för att begära att arbetssökanden via sin medborgerliga rätt att få sitt eget personliga registerutdrag i hand således förringar sin personliga sfär.

Elektronisk övervakning kan inte ersätta mänsklig närvaro och trygghet.

Fler poliser och nattvandrare på utsatta platser ger mer trygghet än övervakningskameror.

Videokameror ska inte få ersätta nattpersonal på äldreboenden.

Företag och andra aktörer som kartlägger enskilda människor på internet och samlar in personuppgifter utgör ett stort hot mot den personliga integriteten. Piratpartiet tycker det är självklart att varje individ ska ha den yttersta makten över uppgifter om hennes person, och att sådana bara ska få sparas och användas efter ett aktivt, informerat samtycke. Denna princip måste drivas och upprätthållas inte bara i Sverige utan även på EU-nivå och i andra internationella fora. Starka myndigheter måste skapas för att övervaka reglerna

Massövervakning av individer utan brottsmisstanke ska förbjudas genom att grundlagen omarbetas så den tydligt förbjuder massövervakning av individer utan konkret brottsmistanke.

Staten har ett ansvar att se till att medborgare kan ha kontakt med myndigheter och allmänna tjänster utan att detta spåras eller katalogiseras av andra än den berörda myndigheten.

Myndigheter ska inte använda sig av utländska aktörer för hantering av känslig information.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | Lämna en kommentar