En modern mansbild och den heliga familjen

De senaste dagarna är det mycket tankar som flugit runt i huvudet. Förundran över många mäns svårighet att ta till sig essensen i metoo-kampanjen. Minnen av diskussioner med vänner som arbetat med kvinnor som drabbats av vestibulit, och vänner som själva drabbats. En kronisk sjukdom som ger enorma smärtor i slidan vid samlag. Men där de flesta pojkvänner och män som den självklaraste sak i världen tycker att de snart ska ha samlag i alla fall. Och där kvinnorna sällan ifrågasätter dessa barocka önskemål. (Uppenbarligen finns en mycket spridd penetreringsnorm!) Läsningen av Ebba Witt-Brattströms senaste essäsamling, om mans- och kvinnobilder i litteraturen, och inte minst om bilden i Sverige av Jesu moder Maria, och den heliga Birgittas skildringar av sina möten med henne.

Så glider tankarna till diskussioner för något år sedan, om behovet av en ny mansroll och manliga förebilder. Och jag drabbas av en nästan klaustrofobisk känsla: Finns ingenstans i vår kultur en motbild mot  föreställningen om mannen som den som ska ha både första ordet och det sista i varje diskussion, som ska föra taktpinnen, bestämma och penetrera? Tankarna snurrar, runt om mig i staden pinglar julsång efter julsång, och när jag sätter mig ner med en trippel Espresso träder bilden fram av Maria och Josef på väg mot skattskrivningen i Betlehem. Och plötsligt inser jag: Den heliga familjen! Där finns ju en motbild. Men trots dess centrala roll i religionen, så märkligt undanskuffad i vår kultur.

Runt om mig finns en föreställning – och jag tänker inte ge mig in i debatten om den är kulturellt eller biologiskt inpräglad – av att mannen är den som har ett projekt, en agenda, en karriär, och dessutom ska vara den sexuellt aktive, som ber, pressar på, begär eller tar. Och som vaktar som en hök över sin utvaldas ”ärbarhet” och ”heder”. (Så han inte råkar ut för att behöva föda upp, försörja och lämna sitt arv till en ”oäkting”.) I det perspektivet är Josef en patetisk looser: Han vandrar vid sidan av en kvinna som bär ett barn som inte är hans. Han har inte ens penetrerat henne. Men han inte bara stannar där vid hennes sida, han kommer att att ge upp sin karriär och gå i landsflykt för att skydda det barn som inte är hans. Allt för att stödja det stora projekt där hans trolovade Maria ska spela en huvudroll, men han själv får en roll som knappt höjer sig över statistens. (För er som bara läst julevangeliet i bibeln är det stället i stort sett det enda där Josef förekommer.) Han går ändå där vid hennes sida, och stödjer henne på vägen mot Betlehem.

När man funderar lite på saken är det nästan så man undrar om inte evangelisterna (i alla fall Matteus och Lucas) hade en hemlig feministisk agenda när de mejslade ut hans roll. För de skapade en Josef, som visade inte bara att en annan slags man är möjlig, utan att han också är nödvändig, om världen och människan ska kunna räddas. En man som kan leva med att hans kvinna har en viktigare uppgift och kallelse än han själv. Som kan tänka sig att offra tid, kraft och resurser på att hjälpa henne. Som inte bara accepterar att hennes projekt är viktigare än hans, utan stöttar, hjälper, och engagerar sig för hennes, även när det går ut över hans. Fastän han inte fått penetrera henne. Fastän hon föder ett barn, som inte är hans.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Kyrkovalet – en mångdimensionell trasselsudd

Som många av mina vänner vet är jag inte med i svenska kyrkan. Jag föddes utanför kyrkan, hade ateism som barnatro, men tror numera att jag tror, utan att ha kommit till skott att ansluta mig till något samfund. När jag nu nyfiket följer diskussionen (eller avsaknaden av diskussion) inför kyrkovalet är det alltså som nyfiken utomstående.

Att få en begriplig ordning på vad diskussionen gäller är inte lätt, och efter att ha pratat med några insatta vänner tycks det mig bero på att det finns konflikter längs många olika dimensioner i kyrkan, som bara delvis följer varandra. Och där man kan ha mycket olika åsikter kring vilken dimension man uppfattar som den viktigaste:

  • Episkopal/kongregationalistisk ordning: Ska makten över kyrkan, dess verksamhet, prästutnämningar och resurser följa ”smörjning”/”vigning”, och utgå från ärkebiskop via biskop och präst till församling längs den ”väg” som symboliseras av vigningar och sakrament?  Eller ska makten ligga hos församlingar, som väljer sig en präst, och ser till att det finns en nationell servicestruktur? Denna fråga är kärnan bakom det missnöje som finns med hela systemet med kyrkoval och att beslutsmakten är placerad i de valda organen. Frågan kompliceras av att denna lösning var det ”pris” kyrkan fick betala för att staten inte skulle göra anspråk på delar av de enorma egendomar kyrkan fick behålla vid separationen från staten. Även inom ramen för nuvarande system är frågan laddad, och handlar i grunden om i vilken utsträckning de valda organen ödmjukt ska lyssna på och följa råd från präst och biskop, och i vilken utsträckning de ska kunna köra över dem, omplacera präster som drar åt annat håll och bestämma att stora tårtbitar av församlingens resurser ska gå till sådant prästen inte tycker borde prioriteras. Bakom de komplicerade orden ryms alltså en mycket principiell fråga om ren makt.
  • Traditionella/församlingsbaserade partier: Traditionellt har de politiska partierna ställt upp i kyrkoval, och ledamöter i kyrkofullmäktige har därför ofta varit människor som visserligen är troende, ofta deltar i kyrkans verksamhet, men ändå har sitt primära engagemang i ett traditionellt politiskt parti, som s eller c, inte i den lokala församlingens verksamhet. Sedan flera årtionden har dock alternativa partier växt fram av församlingsaktiva, som velat att kyrkopolitiken ska utgå från just dem som är aktiva i församlingen. Bakom skymtar frågan om makt ska utgå från medlemskap eller aktivism.
  • Hög/lågkyrklighet: En flerhundraårig spänning inom kyrkan som inte tycks släppa: I mycket handlar det om synen på liturgi, själva formerna för verksamheten, där högkyrkligheten drar i riktning mot katolicism (med utsmyckning, ritualer och – i alla fall nuförtiden – viss tolerans för mystik) medan lågkyrkligheten lutar mot frikyrkligheten (där sådant jox ofta anses riskera stå ivägen för den troendes direkta möte med Gud).
  • Bibel- och ämbetssyn: Det frågekomplex som senaste årtionden tagit mest plats i den offentliga debatten i Sverige, och just nu inte kretsar så mycket kring kvinnliga präster som kring frågan om alla präster måste vara beredda att viga samkönade par.
  • Höger/vänster: Mycket uppmärksammat under senare år. Handlar i vart fall till del om tolkningen av själva Jesusgestalten och bibelställen som månglarna i templet, eller kamelen och nålsögat: Kan man läsa in ett socialistiskt/socialliberalt budskap i texterna, eller ”bara” ett mer allmänmänskligt om plikten att hjälpa? Uttryckt lite brutalt: Uppmanar Jesus oss alla att hjälpa vår nästa, men lägger beslutet om ifall och hur vi vill göra det i våra egna händer (varefter vi vid den yttersta domen får se om han är nöjd med oss?) Eller föreskriver Jesus höga obligatoriska skatter till en centralt administrerad omfördelning? Och skulle Jesus accepterat de statsgränser vi ritat upp som legitim indelning mellan sådana vi ska hjälpa och inte hjälpa?
  • Kulturradikal/konservativ: (Det är möjligt att den här axeln egentligen sönderfaller i ännu fler oberoende.) Ska kyrkan bara värna traditionellt kulturarv, eller sticka ut huvudet med exempelvis ecce homo-utställning? Ska kyrkan bara rikta sig mot protestantiska kristna, eller ska den upplåta plats även åt andra andliga och religiösa riktningar?
  • Dogmatisk/flummig: Hur ska kyrkan förhålla sig till trosbekännelsen? Ska det vara självklart att kyrkan och dess präster och biskopar ska tro på Kristi fysiska uppståndelse, jungfruavelsen och andra mysterier (med den självklara reservationen om tolerans för att alla troende ibland hamnar i andliga kriser), eller ska det räcka med att man ser sådana textställen som symboler för djupare sanningar, och kanske kombinerar det med lite chicka new age-inspirerade tillägg?

Det som gör situationen så rörig att media uppenbarligen inte klarar av att hantera den är  att dessa konfliktlinjer inte följer varandra, utan skär varandra kors och tvärs: Det finns präster som gömmer flyktingar och deltar i prideparader, men inte vill viga homosexuella. Jag känner en kulturradikal kvinnoprästvän som uppmanar folk att lägga sin röst på det parti som en gång skapades av kvinnoprästmotståndare, för att hon tycker att frågan om episkopal ordning är central. (Själv skulle jag nog utgöra en så till synes osannolik kombination som episkopal + traditionella partier + högkyrklig + tolerans mot olika bibelsyner + vänster + kulturradikal + dogmatisk. )

Det betyder att man inte kan orientera sig genom att skapa en enkel axel med ”progressiva” i ena änden och ”konservativa” på den andra. Utan att man måste reda ut för sig själv vilka av dessa frågor man anser allra viktigast, och sedan reda ut vad de olika partierna tycker om just dem.

Lycka till, vänner som är medlemmar i svenska kyrkan, med att tänka och ta ställning. Jag tror att det här är ett ovanligt betydesefullt kyrkoval. Inte i första hand för att SD spänner musklerna inför det. Utan för att många av de grundläggande frågorna om vad kyrkan bör vara och hur verkar vara på väg att hamna i riktigt skarpt läge.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tintin i Kongo hör hemma på barnhyllan!

Så har Janne Josefsson lyckats starta debatten om ”negerkungar” och Tintin i Kongo ett varv till. Bortanför alla praktiska frågor om plats på biblioteken och det självklara i att slitna böcker och sådana som inte lånas ut behöver gallras, har jag en mycket bestämd åsikt i den grundläggande principfrågan: Vi ska inte gömma undan för våra barn att min generation och mina föräldrars läst, skrattat åt och njutit av skildringar som idag känns väldigt ofräscha. Jag hör så ofta ”Visst ska Tintin i Kongo finnas, men den behöver ju inte stå i barnbokhyllan. Det räcker att man kan beställa fram den, eller hitta den i en särskild hylla, där vi upplysta vuxna, vi som förstår, kan hitta den.” Det är just den typen av förmyndaraktig giftskåpsmentalitet jag vänder mig mot.

För det första: Jag tror att de allra flesta barn är begåvade och har förmåga att själva reflektera. Så länge barnen huvudsakligen möter böcker där människor med olika hudfärg, kön, sexualitet, utseende, kroppsfunktioner osv framställs som rimliga, vettiga, normala människor, så kommer barnen att upptäcka att det är något konstigt med ett seriealbum där alla mörkhyade framställs som vore de femåringar, en bok där alla kvinnor framställs som vore de imbecilla, eller alla judar som vore de onda. Så länge det unkna och otidsenliga är en liten andel uppblandat med mycket annat är min övertygelse att barn varken tar skada eller får obehagliga värderingar eller en obehaglig syn på sin nästa av att då och då stöta på dem. De skulle kunna göra det om allt de möter är unket på samma sätt. Men inte om en del av det unkna finns kvar, uppblandat med annat.

För det andra: En av de viktigaste saker våra barn och ungdomar bör lära sig är att vår förmåga att skilja rätt från fel utvecklas över tiden. Att  tankar och idéer som idag kan kännas ofräscha var allmängods för femtio år sedan, och sådana vi upplever som djupt obehagliga delades av många för mindre än hundra år sedan. Förstår man inte det blir mycket av de senaste hundrafemtio årens historia obegripligt. Eller snarare, för att göra den begriplig måste ondskan abstraheras och flyttas bort från de konkreta människor av kött och blod man kan relatera till. Hitlers, Maos och kung Leopolds hantlangare och bödlar blir någon slags rymdödlor, och det blir obegripligt att tusentals, tiotusentals, miljontals kunde entusiastiskt applådera ledarna, och att det i många fall var rena tillfälligheter som avgjorde om någon i farfars eller mormorsmors generation blev en av tjänarna i deras system. Jag minns hur mycket klarare saker blev för mig när jag i tolvåråldern satt på golvet och bläddrade i gamla uppslagsverk, och råkade hamna på ”neger” i den första upplagan av Nordisk Familjebok, och lite senare ”zigenare” i svensk uppslagsbok. Att möta gamla fördomsfulla framställningar här och där när man rotar bland böcker och seriealbum gör en helt enkelt bättre rustad att förstå historien. Ser man att det finns i de serier mamma och pappa läste, de böcker farmor och morfar läste, då blir det begripligt hur miljontals tyskar kunde rösta fram Hitler och varför kolonialismen och imperialismen så lite ifrågasattes i de europeiska länderna. Det var inte rymdödlor. Det var sådana som pappa, farmor och och farmorsfar.

För det tredje gör det inte bara barnen och ungdomarna klokare kring det som varit, det gör dem också bättre rustade att möta framtiden. För när man får känslomässig förbindelse med att inte bara några knäppa rasister och nazister, utan ens egna nära och kära och deras föräldrar, marinerats i och en gång haft knäppa åsikter, då är steget inte så långt till att ställa frågorna: ”Och vi då?” ”Jag då?” ”Vad har min generation för blinda fläckar?”

Och om man tänker efter lite är det rätt mycket i den kulturhistoria vi marineras i som bär på spår av det gamla och unkna. Strindbergs kvinnosyn var sannerligen inte att leka med. Betyder det att vi inte ska låta dagens skolungdomar läsa hans dramer? I var och var annan kyrka med medeltida kalkmålningar finns groteska nidbilder av judar. Ska de målas över, innan man släpper in barnkörerna? Shakespeares ”Köpmannen i Venedig” har en djupt obehaglig antisemitism. Ska den svartlistas för skolföreställningar? I Hjalmar Bergmans romaner framstår det som fullständigt normalt och legitimt att slå barn. Ska de rensas ut från gymnasiets läslistor? Och så vidare, och så vidare, och så vidare.

Judesugga i Uppsala domkyrka.

Nej, självklart ska judesuggor inte huggas bort och målas över i våra kyrkor, självklart ska både Strindberg, Shakespeare och Bergman kunna läsas i våra skolor, och precis lika självklart ska en nyfiken nioåring kunna ramla över ”Tintin i Kongo” på biblioteket, och undra ”Va fan är det här?” Att själv ha fått upptäcka saken och själv ställa den frågan kommer att ge henne oändligt mycket mer postkolonial, normkritisk visdom, än tio pedagogiska lektioner om ämnet i skolan. För det är våra egna upplevelser av sakernas tillstånd vi verkligen lär oss av. Även när vi är små.

Riv giftskåpen! Tintin i Kongo till barnhyllorna!

Not 1:
Trots allt jag skrivit ovan anser jag att just revisionen av just Pippi-böckernas beteckning på pappa Efraims yrke var rätt rimlig. Språket utvecklas nämligen hela tiden, och därmed olika ords konnotationer. Det gör att de flesta böcker genomgår en språklig revision vid nya upplagor, så att nya generationer läsare av boken ska läsa ungefär så som författaren avsåg att sända. Jag hör till en generation mitt emellan de som var barn när boken kom ut och dagens barn, och i mina ögon ger den omarbetade formuleringen mer rättvisa i dagens värld till hur vi läste när jag var liten. Vi vet dessutom att även Astrid själv gärna såg att uttrycket ändrades. Så att boken reviderades till en nyupplaga är helt rimligt.  Däremot tycker jag det är olyckligt om bibliotek rensar den gamla upplagan (ifall böckerna fortfarande är hela) eftersom den är ett så tydligt exempel på just hur vårt sätt att tala om ”de andra” förskjutits.

Not 2:
Denna postning handlar om hur vi ska förhålla oss till ofräscha saker i vårt kulturarv inför våra barn. vad vi använder för ord när vi pratar om våra medmänniskor är en helt annan sak. I mina ögon är det fullständigt självklart att respektera människors önskemål om hur de vill bli omtalade, och hur de inte vill bli det. Bara empatilösa drumlar envisas med att av principiella skäl fortsätta kalla chokladbollar med n-ordet.

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Freda alla biobanker från polisen!

early fingerprints ev WellcomeÅter rapporteras att regeringen funderar på att ge polisen tillgång till PKU-registret, och åter höjs piratröster som ropar: Stopp! Men det är mer än så som står på spel. Hela regelverket om biobanker är nämligen uppe för utredning igen. Och idag räcker det inte med att kräva fortsatt skydd för just PKU-registret, vi måste kräva ett sådant skydd för alla biobanker. Samt bevaka principen att prover i biobanker bara används till sådan forskning givaren gett informerat samtycke för.

Vad är biobanker? Varje gång sjukvården tar ett blodprov eller vävnadsprov från mig tar de en del av mig, som man kan plocka ut en massa information ur. Analysera kemiskt. Ta ett genetiskt fingeravtryck. Eller numera helt sekvensbestämma. Saker som säger en hel del om mig. Saker som är integritetskänsliga.

Samtidigt är stora samlingar sådana prover guld för forskare. Särskilt om de vet saker om de personer som lämnat proverna. Då kan man undersöka om speciella kemikalier i blodet är kopplade till vissa sjukdomar. Om en viss genvariant ökar eller minskar risken för en annan sjukdom. Osv. De kan utveckla nya metoder att diagnosticera, att prognostisera. Man får kunskap som bidrar till pusslet om varför och hur sjukdomen uppkommer. Och det kan i förlängningen öppna för helt nya behandlingar och läkemedel.

Biobankslagen: Alltså vill forskare spara prover, och koppla ihop dem med databaser över deras givare, och deras journaler, och resultat av olika undersökningar. Sådana sparade samlingar av prover kallas biobanker. Till en början fanns en vilda västern-attityd hos forskare, som ville få samla ihop och använda sådana prover i stort sett som de ville. Efter en lång debatt kom en lag på plats som tydligt säger att prover från sådana biobanker bara får användas till det givaren gett aktivt informerat samtycke till.

Dags för modernisering: Den lagen har nu funnits på plats en tid, och under den tiden har den tekniska utvecklingen revolutionerat vad man kan göra med biobanker, och sättet forskning bedrivs och organiseras har förändrats radikalt, så att vad som förr var små lokala forskargrupper som arbetade med sina egna prover alltmer blivit stora transnationella konsortier av forskarnätverk. Regelverket behöver därför moderniseras och uppdateras, och samtidigt vill man rätta till ett antal små praktiska ofullkomligheter och kantigheter mot andra regelverk. Det är därför självklart och rätt att regeringen tillsatt en utredare för att se över hela regelverket.

Men det finns två risker i det arbetet:

Risk 1: Uppmjukning av de starka kraven på informerat samtycke: Det kommer att finnas ett starkt tryck från delar av forskarvärlden att mjuka upp de nu rätt hårda kraven på informerat samtycke. De reglerna gör livet för forskarna svårare. Så mycket svårare att en del i och för sig angelägen forskning inte blir av. Det är ett pris, men ett pris värt att betalas. Dels av rent principiella skäl: det är en del av min kropp, och det är jag som ska bestämma vad den ska användas till. Dels av pragmatiska, för forskningens långsiktiga skull: att folk känner förtroende för att de kan lita på vad vård och forskare säger är jätteviktigt för att folk i längden ska vara beredda att lämna prover till forskning.

Risk 2: Polisens tillgång till prover:  En mycket omdebatterad är frågan om polisen ska ha rätt att beslagta ett prov i en biobank i en polisutredning. Som det är nu har polisen den rätten vad gäller de vanliga biobanker som finns utspridda i hela den svenska sjukvården, men det har hittills inte varit så mycket värt för polisen, eftersom de inte vetat vilka personer som haft sina prover var. Det kommer med stor sannolikhet att ändras, allt eftersom dessa banker växer och byggs ihop med gemensamma register. Däremot har de inte haft den rätten med det sk PKU-registret, med små blodprov som i 40 år tagits av alla nyfödda. (Oklarhet kring vad som gällde gjorde dock att ett prov lämnades ut under utredningen av Anna Lindh-mordet)

En utredning för några år sedan hade som instruktion att lägga ett förslag som gav alla biobanker samma skydd som PKU-registret. Den föreslog skrivningar i rättegångsbalken, som skulle undanta biobanker från sådant polis och åklagare får beslagta i utredningar. Men förslaget väckte motstånd, och blev tyvärr liggande. Nu har utredningen i uppgift att förutsättningslöst se över hela frågan igen.

Jag tror det är mycket viktigt att det ursprungliga förslaget genomförs. Åter både av principiella och pragmatiska skäl: Ger man bort en del av sitt nyfödda barns kropp till forskning, då ska materialet inte sedan användas till annat. Särskilt inte annat, som kan vara till nackdel för det enskilda barnet. Och håller man inte strikt på den principen kommer en massa människor att vägra låta forskarna spara deras prover i biobanker. Vilket skulle bli ett stort problem för forskningen, eftersom bankerna blir värdefullare ju mer kompletta de är. Och där det är särskilt problematiskt ifall det blir systematiska bortfall, vilket riskerar bli fallet om dels politiskt medvetna frihetsälskare och dels de som misstänker att de kan komma i klammeri med rättvisan hoppar av.

Så piratvänner: Låt oss

  • hålla koll på utredningen, vars direktiv finns här.
  • Kraftigt försvara tanken om aktivt informerat samtycke för den forskning ens prover ska användas till
  • Verka för den tidigare biobanksutredningens förslag att allt material från biobanker ska vara fredat från polis och åklagare.

Fördjupning:

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vad kan vi lära av de grönas röra?

miljoparti3677652_803_470

 

 

Det som pågår i miljöpartiet nu är mycket intressant, och också lärorikt för oss pirater.

  • De är ett parti som bildades för att de hade en egen fråga, de tyckte/insåg var viktigare än alla de som dominerade det politiska samtalet. Det gäller oss också.
  • De drog till sig mängder med människor som ansåg att de minsann var mycket mer moraliska än alla de fifflande och rufflande politikerna i de andra partierna. Vi också.
  • De hade en dröm om en annan slags politiker, fria att rösta efter eget samvete, som inte skulle göra upp i slutna rum. Så ock vi.
  • De var dessutom tidigt på det klara med att de inte bara ville sitta bredvid och skrika sig hesa, utan vara beredda att sälja sina röster i vissa frågor för att få utdelning i sina kärnfrågor. Precis som vi.

Tänker vi över saken är det just krocken mellan dessa fyra och den obönhörliga verkligheten som får MP att just nu vrida sig i kramper och konvulsioner. De har prioriterat miljön och det de får till miljön med regeringsmakten framför migranterna. De har prioriterat den superpolitiske manlige broilern framför den kunnige kvinnliga antipolitikern, som aldrig lyckades lära sig hur man spinner media. Och för detta brinner det internt, och de löper gatlopp i media.

Vad kan vi lära av detta? Vad ska vi tänka på för att vara bättre förberedda när vi om fyra eller åtta år varit vågmästare åt en regering några år, folk börjar bli missnöjda, och saker blir tunga?

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | 2 kommentarer

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – Integritet

Piratpartiets vårmöte har just beslutat att riva upp alla de sakpolitiska ställningstaganden som arbetats fram under de senaste åren. Av debatten att döma – där jag själv deltog – hade de blivit så många och spretiga och ibland så detaljerade och dessutom överlappande, att ingen längre i en ideellt driven organisation klarade av att hålla reda på vad partiet egentligen tyckte. Alltså menade en majoritet på mötet, dags att avskaffa alla i ett svep, och börja bygga upp en något mindre vildvuxen sakpolitik, där vi återvinner det som var värt att bevara.

Jag har börjat fundera över hur vi kan göra det, och börjar med den fråga som ligger mig själv allra varmast om hjärtat, integritet. Först kommer några allmänna tankar om återuppbyggnaden. Sedan ett utkast till förslag. Sedan, som bakgrund, vad som redan står i det principprogram vi behållit, vad som står i det partiprogram som styrelsen tog fram utifrån de avskaffade ställningstagandena , och de ställningstaganden vi hade i området.

Allmänna tankar

I diskussionen på vårmötet blev den enligt min mening rätt klart att vi behöver en sakpolitik som inte är lika omfattande, och därmed inte heller lika detaljerad som den vi haft. Enligt min mening är ett viktigt sätt att uppnå detta att vi beskriver hur vi vill att saker ska vara – inte exakt hur man ska ta sig dit. Och att man låter bli att göra i sammanhanget självklara preciseringar.  (Säger partiet till exempel att vi vill avskaffa FRA-lagen behöver vi inte dessutom tala om att det inte ska ersättas av något annat liknande.)

Vidare var det också tydligt att många tycker att vi bara ska göra nya sakpolitiska ställningstaganden som har tydlig koppling till våra grundvärderingar och vårt principprogram. Jag håller med, och har alltid tyckt så. Kring integritet tror jag vi alla är ense om att de ställningstaganden vi haft ligger nära kärnan av de grundvärderingar som förenar nästan alla piratpartister. (Även om en del ställningstaganden naturligtvis har bäring på spänningen mellan ”integritet” och ”total öppenhet”.  Som jag ser saken är den frågan dock avgjord genom att skrivningarna i principprogrammet så tydligt slår vakt om rätten till integritet.)

Utkast till framtida ställningstaganden

Detta utkast skulle innebära 18 ställningstaganden om sammanlagt 372 ord istället för som tidigare 28 ställningstaganden om 791 ord. Alltså en halvering av volymen. Och då är det ett mycket centralt område för oss.

Ingen avlyssning eller annan övervakning utan konkret misstanke mot just den övervakade om grovt brott. All generell övervakning av kommunikation mellan människor förbjuds i grundlag.

Brevhemligheten utvidgas till bli en allmän rätt till kommunikationshemlighet oavsett vilken teknik som används.

Det ska vara möjligt att leva ett normalt liv och röra sig fritt i samhället utan att efterlämna elektroniska fotavtryck. Exempelvis måste system för betalning av varor, bussbiljetter, trängselskatter samt lås till hyreslägenheter utformas så att de inte lämnar bestående elektroniska avtryck som kan användas för att kartlägga en människas liv och rörelser.

Rätt till anonymitet i vardagen och i det politiska samtalet. I Sverige ska man kunna resa anonymt med kollektivtrafik och delta anonymt både i demonstrationer och diskussioner på nätet.

Varje individ ska ha den yttersta makten över uppgifter om hennes person. Sådana ska, med några få undantag som folkbokföringsuppgifter, bara ska få samlas in, lagras och användas efter ett aktivt, informerat samtycke. Starka myndigheter måste skapas för att övervaka reglerna om datasäkerhet.

Information som stat, myndigheter och företag samlar in om personer får bara användas för det ändamål som angetts som syfte vid insamlingen, så att exempelvis uppgifter från vägavgifts-betalstationer inte får hamna hos säkerhetspolisen, uppgifter i PKU-registret inte får användas vid brottsutredningar osv.

Garantera anonymitet och integritet för dem som ställer upp som forskningsobjekt. Uppgifter och prover från biobanker ska bara få användas till forskning av det slag givarna gett samtycke till.

Arbetsgivare ska som regel inte kunna begära utdrag ur brottsregistret, utom ifall ett yrke i lag uttryckligen sägs kräva ett sådant.

Hänsyn till den personliga integriteten måste vara vägledande vid allt politiskt beslutsfattande. Integritetskonsekvensanalys ska göras inför varje politiskt beslut.

Implementeringen av EUs datalgringsdirektiv upphävs.

IPRED ska upphävas

FRA-lagen avskaffas. FRAs spaning på civil kabeltrafik läggs ner.

Kameraövervakning av offentliga rum ska bara få användas i särskilda undantagsfall.

Ingen ska kunna tvingas till godtyckliga drogtester.

Staten har ett ansvar att se till att medborgare kan ha kontakt med myndigheter och allmänna tjänster utan att detta spåras eller katalogiseras av andra än den berörda myndigheten.

Myndigheter ska inte använda sig av utländska aktörer för hantering av känslig information.

Fler poliser och nattvandrare på utsatta platser ger mer trygghet än övervakningskameror.

Videokameror ska inte få ersätta nattpersonal på äldreboenden.

 

Bilaga 1: Följande skrivningar finns idag i principprogrammet om integritet:

1.1.1

Möjligheten att vara anonym i det offentliga samtalet ska bevaras.

1.2.1

Demokrati är inte bara rätten att rösta. För att kunna göra ett välinformerat val måste man fritt kunna inhämta och sprida information och tala öppet eller anonymt om samhällsutvecklingen, utan att riskera repressalier. Det är därför ett direkt hot mot demokratin att makthavare på olika sätt försöker övervaka och begränsa människors kommunikation. Allmän och slentrianmässig övervakning och begränsningar gör inte skillnad mellan dem som faktiskt begått brott och oskyldiga människor. Det som motiveras som ett skydd mot terrorister eller brottslingar blir därför ofta i själva verket ett hot mot den egna integriteten och det öppna samhället.

I Sverige övervakas medborgarna allt mer. All digital information och kommunikation som passerar Sveriges geografiska gränser filtreras och kan plockas ut för noggrannare granskning. Då både internet och telefoni mellan två punkter i Sverige ofta tar omvägen via utlandet innebär det att i stort sett all telefoni och internetanvändning idag kan vara övervakad. Eftersom allt fler människor idag använder digital kommunikation till sådant som tidigare skedde via brev, på telefon och i samtal över cafébord innebär detta en övervakning av samma slag som om alla telefoner ständigt avlyssnades, alla brev när som helst kunde ångas upp och läsas och det dessutom satt mikrofoner under borden på alla caféer och restauranger.

Övervakningstrenden drivs dessutom vidare, inte minst på EU-nivå. Fler och fler inskränkningar i den personliga integriteten föreslås och röstas igenom. Vår privata kommunikation övervakas, inte ens information om var vi befinner oss, vilka tidningsartiklar vi läser, vilka resor vi bokar eller vem man dejtar är längre heligt. Sådana åtgärder innebär inte bara grova ingrepp i enskilda människors integritet. De hämmar också den fria spridningen av information. Exempelvis leder de till att journalister får svårt att garantera anonymitet åt sina källor, vilket begränsar deras förmåga att granska makthavare. Även möjligheten för privatpersoner att förbli anonyma när de diskuterar på internet skadas. Det innebär att många människor som på olika sätt sätt inte följer normen kan skrämmas till tystnad. Många viktiga röster riskerar därmed att aldrig bli hörda. Slentrianövervakning erbjuds allt oftare som ett sätt att behandla symptomen på samhällets problem istället för att man tar sig an de underliggande problemen. Vi erbjuds kameraövervakade gator och torg, istället för traditionellt polisarbete som är långt mer effektivt. Äldre människor erbjuds kameraövervakade sovrum som en ersättning för mänsklig hjälp och kontakt.

Piratpartiet anser att fri kommunikation och rätten till privatliv är viktiga grundpelare för demokratin och att varje människas integritet och privatliv måste värnas. Övervakning och andra intrång på den personliga integriteten ska bara få ske vid grundad misstanke om grova brott, och efter individuell prövning. System som människor använder i sin vardag (för exempelvis betalning och passering) ska utformas så att man undviker eller minimerar mängden bevarade elektroniska fotavtryck. Mänsklig social närvaro i samhällsservice ska inte ersättas med elektronisk övervakning.

1.3.1

Demokrati är inte bara rätten att rösta. För att kunna göra ett välinformerat val måste man fritt kunna inhämta och sprida information och tala öppet eller anonymt om samhällsutvecklingen, utan att riskera repressalier. Det är därför ett direkt hot mot demokratin att makthavare på olika sätt försöker övervaka och begränsa människors kommunikation. Allmän och slentrianmässig övervakning och begränsningar gör inte skillnad mellan dem som faktiskt begått brott och oskyldiga människor. Det som motiveras som ett skydd mot terrorister eller brottslingar blir därför ofta i själva verket ett hot mot den egna integriteten och det öppna samhället.

I Sverige övervakas medborgarna allt mer. All digital information och kommunikation som passerar Sveriges geografiska gränser filtreras och kan plockas ut för noggrannare granskning. Då både internet och telefoni mellan två punkter i Sverige ofta tar omvägen via utlandet innebär det att i stort sett all telefoni och internetanvändning idag kan vara övervakad. Eftersom allt fler människor idag använder digital kommunikation till sådant som tidigare skedde via brev, på telefon och i samtal över cafébord innebär detta en övervakning av samma slag som om alla telefoner ständigt avlyssnades, alla brev när som helst kunde ångas upp och läsas och det dessutom satt mikrofoner under borden på alla caféer och restauranger.

Övervakningstrenden drivs dessutom vidare, inte minst på EU-nivå. Fler och fler inskränkningar i den personliga integriteten föreslås och röstas igenom. Vår privata kommunikation övervakas, inte ens information om var vi befinner oss, vilka tidningsartiklar vi läser, vilka resor vi bokar eller vem man dejtar är längre heligt. Sådana åtgärder innebär inte bara grova ingrepp i enskilda människors integritet. De hämmar också den fria spridningen av information. Exempelvis leder de till att journalister får svårt att garantera anonymitet åt sina källor, vilket begränsar deras förmåga att granska makthavare. Även möjligheten för privatpersoner att förbli anonyma när de diskuterar på internet skadas. Det innebär att många människor som på olika sätt sätt inte följer normen kan skrämmas till tystnad. Många viktiga röster riskerar därmed att aldrig bli hörda. Slentrianövervakning erbjuds allt oftare som ett sätt att behandla symptomen på samhällets problem istället för att man tar sig an de underliggande problemen. Vi erbjuds kameraövervakade gator och torg, istället för traditionellt polisarbete som är långt mer effektivt. Äldre människor erbjuds kameraövervakade sovrum som en ersättning för mänsklig hjälp och kontakt.

Piratpartiet anser att fri kommunikation och rätten till privatliv är viktiga grundpelare för demokratin och att varje människas integritet och privatliv måste värnas. Övervakning och andra intrång på den personliga integriteten ska bara få ske vid grundad misstanke om grova brott, och efter individuell prövning. System som människor använder i sin vardag (för exempelvis betalning och passering) ska utformas så att man undviker eller minimerar mängden bevarade elektroniska fotavtryck. Mänsklig social närvaro i samhällsservice ska inte ersättas med elektronisk övervakning.

Bilaga 2: Det hittillsvarande partiprogrammets skrivningar

Den personliga integriteten är omistlig i ett öppet och demokratiskt samhälle. Alla människor måste ha rätt att själva bestämma vilka delar av sitt privatliv de vill lämna ut till andra. Alla människor måste ha rätt att söka och hämta information och att kommunicera med vänner och bekanta utan att övervakas.

Detta måste gälla dagisbarn likaväl som studenter, arbetande och pensionärer. Det måste gälla friska som sjuka, gamla som unga, arbetare som tjänstemän, arbetslösa som sysselsatta, män som kvinnor, HBTQ-are som straighta, utlandsfödda som infödda och ateister som troende. Piratpartiet vill helt enkelt värna den personliga integriteten för alla. Hänsyn till den personliga integriteten måste bli vägledande vid allt politiskt beslutsfattande.

2.1 Samma rätt till privatliv på nätet som utanför

Under senare tid har rädsla för terrorister och piratkopierare fått lagstiftare världen över att tumma allt mer på den personliga integriteten. Framför allt har den monterats ner för elektronisk kommunikation. Men man har samma rätt att slippa få sitt brev tjuvläst av polis och säkerhetstjänst när man skickar det med mail som när man stoppar det i ett kuvert i en postlåda. Man har samma rätt att inte bli avlyssnad när man pratar via skype som på en vanlig telefon eller över ett cafébord.

Piratpartiet vänder sig därför mot varje form av avlyssning och övervakning så länge det inte finns en konkret misstanke mot den övervakade om grovt brott. All generell övervakning av människors kommunikation ska avskaffas. Grundlagen ska omarbetas så den skyddar mot massövervakning utan konkret brottsmisstanke mot den övervakade. FRA-lagen ska avskaffas och FRAs spaning på civil kabeltrafik läggas ner. Implementeringen av datalagringsdirektivet ska rivas upp.

Vi vill att samma regler ska gälla för övervakning av e-post och annan elektronisk kommunikation, som för avlyssningsutrustning på caféer, telefonavlyssning och öppnande av privata brev. Brevhemligheten ska utvidgas till en allmän rätt till kommunikationshemlighet oavsett vilken teknik som används.

Den som blivit övervakad, utan att man kunnat visa brott, ska meddelas om saken och ha rätt till skadestånd. Information från övervakning ska inte kunna användas i åtal för småbrott, som inte i sig själva hade motiverat övervakningen.

Även företag och andra aktörer som kartlägger enskilda människor på internet och samlar in personuppgifter utgör ett stort hot mot den personliga integriteten. Piratpartiet tycker att det är självklart att varje individ ska ha den yttersta makten över uppgifter om hennes person, och att sådana bara ska få sparas och användas efter ett aktivt, informerat samtycke. Denna princip måste upprätthållas inte bara i Sverige utan även på EU-nivå och i andra internationella fora.

2.2 Integritet i det offentliga rummet

Även utanför internet har dagens övervakningshysteri gått alldeles för långt. Ingen ska kunna tvingas till godtyckliga drogtester. Vi tycker att kameraövervakning av offentliga rum bara ska få användas i särskilda undantagsfall. Samma regler för tillståndsgivning som gäller för fungerande övervakningskameror i det offentliga rummet också bör gälla för attrapper. Säkerhetskontroller vid flygresor ska vara proportionerliga i förhållande till hotbilden.

Det ska vara möjligt att leva ett normalt liv och röra sig fritt i samhället utan att ständigt lämna efter sig elektroniska fotavtryck. System för betalning av varor, bussbiljetter, trängselskatter mm måste därför utformas så att de inte lämnar bestående elektroniska avtryck som kan användas för att kartlägga en människas rörelser. Samma sak måste gälla låssystem till människors bostäder – oavsett om man är medelålders, gammal, ung eller funktionshindrad. Det måste vara möjligt att resa anonymt på bussar och tåg.

Integritet handlar också om möjligheten att vara anonym, både i vardagen och i det politiska samtalet. Avvikande röster försvinner och den demokratiska debatten utarmas om man inte har möjlighet att delta anonymt i exempelvis diskussioner på nätet och demonstrationer. Det handlar inte om att dölja huliganism och dåligt uppförande. Det handlar om möjligheten för dem med åsikter eller livsstilar utanför normerna att över huvud taget våga göra sig hörda.

2.3 Trygghet istället för övervakning

Makthavare försöker ofta använda övervakning för att lösa problem som egentligen handlar om brist på mänsklig närvaro. Vi vill att elektronisk övervakning aldrig ska få ersätta mänsklig närvaro och trygghet.

Till exempel ska videokameror inte få ersätta nattpersonal på äldreboenden och inom sjukvård. Fler poliser och nattvandrare på utsatta platser ger mer trygghet än övervakningskameror.

Istället för övervakning kan kommuner förebygga brott genom områdessatsningar med grönområden, god belysning, skadegörelsebekämpning, konstinstallationer, och bakgrundsmusik i exempelvis parkeringsgarage och stationsbyggnader.

2.4 En offentlighet som är varsam med information om människor

Staten har ett ansvar att se till att medborgare kan ha kontakt med myndigheter och allmänna tjänster utan att detta spåras eller katalogiseras av andra än den berörda myndigheten. Myndigheter ska inte använda sig av utländska aktörer för hantering av känslig information.

Stat, landsting, kommuner och företag måste vara mycket aktsamma med den information de samlar in om enskilda människor. Den ska bara få användas till det ändamål som angavs som syfte när informationen samlades in, så att exempelvis uppgifter från vägavgiftsstationer inte hamnar hos polis eller säkerhetstjänst. Så att data om patienter inte används för att spåra papperslösa flyktingar.

Anonymitet och integritet måste värnas för dem som ställer upp som försökspersoner i forskning. Prover i biobanker (som PKU-registret) ska bara få användas till den forskning som angetts för givarna,och inte lämnas ut till rättsväsendet. Försök att identifiera personerna bakom anonymiserat material i biobanker och databaser bör kriminaliseras. Löften om anonymitet för forskningsobjekt ska väga högre än offentlighetsprincipen.

Uppgifter ur brottsregistret ska inte få lämnas ut till arbetsgivare, med undantag för särskilt känsliga yrken där lagen ska ange vilka uppgifter som ska kunna lämnas ut för det enskilda yrket.

Bilaga 3: Tidigare ställningstaganden:

EUs datalagringsdirektiv ska upphävas. Om så icke sker ska det inte implementeras i Sverige.

IPRED ska upphävas och IPRED2 inte genomföras.

EUs forskningsmedel ska inte få användas för att utveckla nya tekniker för övervakning av medborgare. INDECT-projektet ska omedelbart avbrytas.

SWIFT-data, passagerardata och annan medborgardata ska aldrig lämnas ut av EU till land utanför EU utan konkret brottsmisstanke, och då endast efter formell begäran grundad på misstanke om gärning som är straffbar inom EU.

Ett starkt skydd för persondata och privata data på europeisk nivå är både uppnåeligt och önskvärt, och partiet ska verka för att EU också i framtiden ligger i framkant med utvecklingen av starka rättsliga skydd för individens dataautonomi.

Samma regler för tillståndsgivning som gäller för fungerande övervakningskameror i det offentliga rummet också bör gälla för attrapper.

Regler för kontantfakturor inte ska innebära att en privatperson som är kund måste ange namn och adress.

Vi motsätter oss alla försök att införa ny immaterialrättslig lagstiftning via handelsavtal som förhandlats fram utan demokratisk insyn.

Ingen avlyssning eller annan övervakning utan konkret misstanke mot den övervakade om grovt brott. All generell övervakning av kommunikation mellan människor – som de som tillåts enligt FRA-lagen och datalagringsdirektivet – avskaffas.

Överskottsinformation från övervakning eller husrannsakan ska inte få användas för att lagföra annat brott, vars allvarlighetsgrad inte skulle motiverat åtgärden

De som blivit övervakade men där brott inte kunnat styrkas ska meddelas om detta och ha rätt till skadestånd. Det ska även vara möjligt att i efterhand överklaga ett beslut om övervakning.

Brevhemligheten utvidgas till bli en allmän rätt till kommunikationshemlighet oavsett vilken teknik som används. Samma regler ska gälla för övervakning av e-post eller annan elektronisk kommunikation, som för avlyssningsutrustning på caféer, telefonavlyssning och öppnande av privata brev

Rätt till anonymitet i vardagen och i det politiska samtalet. I Sverige ska man kunna resa anonymt med kollektivtrafik och delta anonymt i sådant som demonstrationer och diskussioner på nätet.

Det ska vara möjligt att leva ett normalt liv och röra sig fritt i samhället utan att efterlämna elektroniska fotavtryck. Detta innebär att exempelvis system för betalning av varor, bussbiljetter, trängselskatter samt lås till hyreslägenheter måste utformas så att de inte lämnar bestående elektroniska avtryck som kan användas för att kartlägga en människas liv och rörelser.

FRA-lagen avskaffas. FRAs spaning på civil kabeltrafik läggs ner utan att ersättas av andra övervakningssystem.

Säkerhetskontroller vid flygresor ska vara proportionerliga i förhållande till hotbilden.

Kameraövervakning av offentliga rum ska bara få användas i särskilda undantagsfall.

Ingen ska kunna tvingas till godtyckliga drogtester.

Garantera anonymitet och integritet för dem som ställer upp som forskningsobjekt. Prover från biobanker (inklusive PKU-registret) ska inte få lämnas ut till rättsväsendet, utan bara användas till forskning av det slag givarna gett samtycke till. Kriminalisera försök att identifiera personerna bakom anonymiserat material i biobanker, forskningsdatabaser etc. Löften om anonymitet för forskningsobjekt ska väga högre än offentlighetsprincipen.

Information som stat, myndigheter och företag samlar in om personer får bara användas för det ändamål som angetts som syfte vid insamlingen, så att exempelvis uppgifter från vägavgifts-betalstationer inte får hamna hos säkerhetspolisen, uppgifter i PKU-registret inte får användas vid brottsutredningar osv.

Hänsyn till den personliga integriteten måste vara vägledande vid allt politiskt beslutsfattande.

Arbetsgivare ska som regel inte kunna begära utdrag ur brottsregistret, utom då det i lag fastslagits att yrket är av en sådan känslig art att vissa delar av brottsregisternoteringarna kan ligga i allmänhetens intresse att arbetsgivaren känner till innan anställningen. Detta regelverk måste utformas på ett sådant sätt att arbetssökanden inte kan manipuleras att frånsäga sig sin rätt till privatliv och integritet, till exempel genom att arbetsgivaren utnyttjar sin väsentligt starkare ställning för att begära att arbetssökanden via sin medborgerliga rätt att få sitt eget personliga registerutdrag i hand således förringar sin personliga sfär.

Elektronisk övervakning kan inte ersätta mänsklig närvaro och trygghet.

Fler poliser och nattvandrare på utsatta platser ger mer trygghet än övervakningskameror.

Videokameror ska inte få ersätta nattpersonal på äldreboenden.

Företag och andra aktörer som kartlägger enskilda människor på internet och samlar in personuppgifter utgör ett stort hot mot den personliga integriteten. Piratpartiet tycker det är självklart att varje individ ska ha den yttersta makten över uppgifter om hennes person, och att sådana bara ska få sparas och användas efter ett aktivt, informerat samtycke. Denna princip måste drivas och upprätthållas inte bara i Sverige utan även på EU-nivå och i andra internationella fora. Starka myndigheter måste skapas för att övervaka reglerna

Massövervakning av individer utan brottsmisstanke ska förbjudas genom att grundlagen omarbetas så den tydligt förbjuder massövervakning av individer utan konkret brottsmistanke.

Staten har ett ansvar att se till att medborgare kan ha kontakt med myndigheter och allmänna tjänster utan att detta spåras eller katalogiseras av andra än den berörda myndigheten.

Myndigheter ska inte använda sig av utländska aktörer för hantering av känslig information.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | Lämna en kommentar

En obehaglig pamflett mot Aleksijevitjs författarskap

c4c7cc4d9a86a2Jag fick just en svensk översättning av en liten skrift av den amerikanske slavisten Vladimir Golstein, som påstås vara en kritisk läsning av Svetlana Aleksijevitjs verk. Det lät spännande, så jag kastade mig över den. Han började med att hylla Nobelpristagaren för det som inte går att komma förbi: att hon ger gripande röst åt många, många människors berättelser om de olika svåra prövningar, som drabbat de sovjetiska folken.

Men det räcker inte för att Aleksijevitj ska vara en värdig Nobelpristagare i Golsteins ögon.

För det första ger hon inte läsarna hela bilden. Verket påstås inte alls som Aleksijevitj och alla andra säger vara polyfont, utan ger bara ena sidans historia.  Och vi får  av henne varken veta att det var USA som lurade Sovjetunionen att invadera Afghanistan, eller att NATO-länder startat en massa krig efter unionens sammanbrott. (Vad det nu har med hennes verk att göra.)

För det andra kritiseras Aleksijevitj för att i uttalanden och intervjuer – vid sidan om sina litterära verk – ha en alldeles för kritisk bild av makten. Att kalla Lukasjenko för diktator är enligt Golstein onyanserat, och att nämna Putins försvarsminister Shoigu och Stalins inrikesminister Berija i samma mening skrattretande.

För det tredje anklagas Aleksijevitj för att förakta och förråda det folk, vars lidande hon beskriver:

Men betraktat i rätt perspektiv kan detta ständiga upprivande av sår, alla dessa avslöjanden och detta tvångsmässiga behov av att stirra på ondskan och få också andra att göra det också, ses som småaktigt, simpelt och ofta egoistiskt, eftersom avslöjandet och utnyttjandet av de egna landsmännens smärta blir en lönsam affärsverksamhet som belönas med framgång och erkännande.

I skriftens allra smutsigaste passage blir Aleksijevitj på något sätt själv indirekt medskyldig både till det lidande hon skildrar, och till kriget i Ukraina:

För länge sedan skämtade en rysk cyniker (…) om att Sovjet måste döda alla stora ryska poeter för att Brodsky skulle vinna sitt Nobelpris i litteratur. Utan någon önskan att tvista om Brodskys meriter kan jag säga att tusentals oskyldiga måste dö i hela den forna Sovjetunionen, från Afghanistan till Tjernobyl, från Donbas till Odessa, för att Aleksijevitj skulle få sitt Nobelpris.

Sedan slutar skriften med ett hårt angrepp på den ryska liberala intelligentian, som visserligen skildrar folkets lidande, men inte delar det, och som exploaterar det i sina egna egoistiska syften. Vilket leder till en enda stor lögn. Som svenska akademin nu Nobelprisbelönat.

Jag läste texten med stigande obehag, och undrade till en början hur en erfaren slavist kunde missa så fundamentala inslag i Aleksijevitjs texter. Hur han kunnat undgå att upptäcka hur hon lyckas krypa in under huden inte bara på kommunismens offer, utan också på dess anhängare. Inte sett hur hon mer finstämt än någon annan jag läst fångar de gamla troende kommunisternas sätt att förklara sina val, försvara Sovjetunionen och beklaga dess fall. Att hon inte alls sätter sig till doms över den ”sovjetmänniska” hon skildrar, utan tvärt om uttryckligen identifierar sig med denna, och att hennes verk kan läsas som hennes egen närkamp med ”sovjetmänniskan” i henne själv.

Men sedan insåg jag att det inte alls är fråga om någon oförmåga att läsa och förstå. Ty plötsligt dök Bulgakovs ”mästare” upp i mitt huvud, sittande i sin lilla källarvåning i trettiotalets Moskva, läsande en lång rad artiklar med precis denna slags anklagelser mot den bok han förgäves försökt få publicerad.

Det är helt enkelt så här man skriver litteraturkritik när man tjänar herren i Kreml. Tekniken är väl beprövad.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | Lämna en kommentar

”Hur ska man lösa det rent praktiskt?”

Nu har jag för hundrafemtioelfte gången hamnat i en Fb-diskussion där man frågar ”men hur ska man göra rent praktiskt om man ska ta emot alla som kommer”? Och för i alla fall tionde gången var jag på väg att skriva ett långt seriöst svar, för frågan är verkligen befogad. Men så såg jag framför mig det svaret liksom alla andra jag skrivit bara sjunka ner i Fb-s bottenlösa träsk av trådar man aldrig hittar tillbaka till. Så jag skriver här istället.

1. Var ska flyktingarna placeras här och nu?

Har jag fattat rätt har man dammsugit rätt ordentligt efter hus som är tomma, som man kan göra om till boenden. Ska vi kunna ordna plats till dem som nu flyr betyder det att man måste börja använda hus där det redan pågår saker, som kan trängas ihop eller ställas in eftersom det inte är nödvändigt.

Jag har ännu inte hört talas om en enda kurs, konferens eller ”kick off” som blivit inställd eftersom konferensgården behövts som flyktingförläggning. Jag har inte hört talas om en enda skola där bockhoppning i gympasalen bytts till jogging och aerobics i parker i närheten, för att flyktingar sover i gympasalen. I vart fall i tennishallarna halvvägs längs cykelvägen från mitt hem till centrum spelas idag tennis, inga flyktingar sover där. Man har knappt börjat undersöka hur många svenskar som frivilligt skulle kunna tänka sig hyra ut ett rum eller två – och då föreställer jag mig att det finns få bättre sätt att börja integration än att bo tillsammans med människor som bott här länge och kan landet.

Min mentala gräns går ungefär bortom dessa exempel. Den dag all ”icke-nödvändig” verksamhet skjutits upp eller makat på sig, och inga frivilliga finns kvar som vill avvara/hyra ut några rum i sin bostad, då kommer jag nog att ställa upp på beskrivningar som att ”det är fullt” och ”vi har inte plats”. Men i mina ögon är det långt kvar dit.

2. Hur ska alla som kommer få bostad på sikt?

Här vill jag göra ett viktigt påpekande. Även utan anstormningen av flyktingar har bostadsmarknaden havererat, och bostadsbristen är skriande, särskilt för dem som inte har möjlighet att skaffa bostadsrätt. Men bostadspolitiken sitter fast i gamla ideologiska låsningar, där högern föredrar att fortsätta skattesubventionera reparationer av befintliga hus istället för att subventionera byggande av nya hyresrätter, och vänstern vägrar inse att man måste göra något åt de inlåsningsproblem och orimliga kedjor av andra-tredje-fjärde-femtehandsuthyrningar, som hyresregleringarna skapat.

Detta kan näppeligen lösas med mindre än en stor kohandel där högern accepterar att skattepengar går till att subventionera byggande av hyresrätter och vänstern accepterar friare hyressättning. Tyvärr har den bostadsbrist vi hittills haft inte varit tillräckligt stor för att skapa ett tillräckligt krismedvetande för att någondera sidan skulle våga sig på något sådant. Förhoppningsvis kan dagens migration förändra den saken. Det skulle i så fall inte bara lösa frågan om bostäder för migranter, utan också för väldigt många infödda, särskilt unga.

Sedan måste naturligtvis ett sådant handslag kombineras med snabba reformer av regelverken kring boende, så att byggandet på nya områden kan starta väldigt mycket snabbare än idag. Jag älskar i och för sig möjligheten att överklaga och obstruera okänsligt stadsplanerande. Och i ett läge utan bostadsbrist, och med planerat byggande som motsvarar behoven, skulle jag försvara våra utdragna processer. Men nu behöver byggande på en helt annan nivå än dagens komma igång snabbt.

Även om man gör så kommer det att fortsätta vara bostadsbrist och trångbott en handfull år. I ett par år kommer det att bli ännu värre. Men jag ser ingen annan utväg än ett sådant handslag. Tittar vi på vad som hände runt valutakrisen i början av 1990-talet ser vi också att yttre kriser kan göra det möjligt att fatta beslut som skulle vara mycket svåra för partierna att få intern acceptans för under normalare omständigheter. En sådan kompromiss måste därför isf göras nu, när trycket fortfarande är stort, och det finns en stark känsla av ”urgency”.

3. Skola till mängder av unga migranter

Det sägs att det tar fem år att bygga en ny skola. Sant, men inte att sätta upp baracker utanför skolor som redan finns, eller på helt nya ställen. Jag undervisade i flera år på en högskola, som bestod av en liten stad av baracker, plus en gammal nedlagd fabrikslokal. Det tar lång tid att utbilda nya lärare, men inte att fortbilda redan utbildade lärare i svenska för invandrare, och svenska som andra språk. Det finns mängder av pensionerade lärare som är intresserade av att hoppa in och göra en insats nu. Om de är så många att de ger ett stort eller litet bidrag till att lösa situationen kan man inte veta förrän man undersökt saken. Det sägs att antalet barn vi kan vänta oss om migrationsströmmarna fortsätter i nuvarande takt är lika många som en hel årskurs. Dvs 1/9 så många som redan går i skolan. Skulle man inte få fram fler lärare motsvarar det alltså drygt tre ytterligare elever i varje klass. Eller att var tionde lektion blev lärarlös. Det blev ungefär just var tionde lektion under ett år när det skulle sparas när jag gick i gymnasiet. Det var naturligtvis inte lika bra som om vi hade haft lärare på de lektionerna. Men inte var det kris, katastrof och skolsystemets undergång.

4. Massor av nyanlända som ska komma ut på arbetsmarknaden.

Här är grundläget detsamma som med bostäder. Vi har redan ett verkligt och allvarligt problem alldeles oaktat det stora antalet flyktingar som nu kommer. Den gymnasieelev som inte orkar med skolan har idag ingen chans att få ett vettigt jobb. Inte ens något i stil med min ungdoms ”ungdomslag” finns, där man kunde få prova på att jobba med en ersättning som var i alla fall en liten bit på väg mot avtalsenlig lön. Det man kallar trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden är helt enkelt enorma.

Sådär i princip och i ”normalare situationer” är jag en varm anhängare av både höga ingångslöner, LAS och det mesta annat arbetsgivare vill avskaffa för att göra det billigare och lättare att anställa. Men när verkligheten förändras kan ens prioriteringar mellan olika mål förändras. Idag behöver det bli lättare än det är både för unga svenskar och nykomna invandrare som inte har någon arbetslivserfarenhet i Sverige att komma in på arbetsmarknaden. Mycket lättare. Det måste göras på ett sätt som är stabilt över tiden, och inte ändras varje gång vi byter riksdagsmajoritet (om några sådana nu finns …)  Det behövs helt enkelt ett handslag mellan bägge de politiska blocken och arbetsmarknadernas parter, en kohandel, där man tar och ger över den politiska mittlinjen, där både subventioner för jobb till arbetslösa, ingångslöner, anställningsskydd och annat ligger på bordet. Precis som med bostadspolitiken är chanserna för en sådan uppgörelse som störst så länge det fortfarande finns en föreställning om ”kris”

x   x   x

Det här är naturligtvis inte alla de praktiska problem som måste hanteras och lösas. Men det är några av de största, och några av dem som oftast förs fram i debatten. Det här är så långt jag lyckats tänka om dem. Jag är övertygad om att det finns ytterligare många bra idéer och tänkbara dellösningar, som jag inte kommit på eller inte hört talas om eller missat att få med. Men det som ryms i sammanställningen räcker för att jag ska känna att det är borde vara möjligt att klara av att ta emot betydligt fler än dem som kommit hittills, och att jag är beredd att göra de uppoffringar och de kompromisser med åsikter som annars är mig kära, som behövs för att vi ska kunna fortsätta ta emot och ge asyl till dem som flyr krig och förtryck.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | 5 kommentarer