Freda alla biobanker från polisen!

early fingerprints ev WellcomeÅter rapporteras att regeringen funderar på att ge polisen tillgång till PKU-registret, och åter höjs piratröster som ropar: Stopp! Men det är mer än så som står på spel. Hela regelverket om biobanker är nämligen uppe för utredning igen. Och idag räcker det inte med att kräva fortsatt skydd för just PKU-registret, vi måste kräva ett sådant skydd för alla biobanker. Samt bevaka principen att prover i biobanker bara används till sådan forskning givaren gett informerat samtycke för.

Vad är biobanker? Varje gång sjukvården tar ett blodprov eller vävnadsprov från mig tar de en del av mig, som man kan plocka ut en massa information ur. Analysera kemiskt. Ta ett genetiskt fingeravtryck. Eller numera helt sekvensbestämma. Saker som säger en hel del om mig. Saker som är integritetskänsliga.

Samtidigt är stora samlingar sådana prover guld för forskare. Särskilt om de vet saker om de personer som lämnat proverna. Då kan man undersöka om speciella kemikalier i blodet är kopplade till vissa sjukdomar. Om en viss genvariant ökar eller minskar risken för en annan sjukdom. Osv. De kan utveckla nya metoder att diagnosticera, att prognostisera. Man får kunskap som bidrar till pusslet om varför och hur sjukdomen uppkommer. Och det kan i förlängningen öppna för helt nya behandlingar och läkemedel.

Biobankslagen: Alltså vill forskare spara prover, och koppla ihop dem med databaser över deras givare, och deras journaler, och resultat av olika undersökningar. Sådana sparade samlingar av prover kallas biobanker. Till en början fanns en vilda västern-attityd hos forskare, som ville få samla ihop och använda sådana prover i stort sett som de ville. Efter en lång debatt kom en lag på plats som tydligt säger att prover från sådana biobanker bara får användas till det givaren gett aktivt informerat samtycke till.

Dags för modernisering: Den lagen har nu funnits på plats en tid, och under den tiden har den tekniska utvecklingen revolutionerat vad man kan göra med biobanker, och sättet forskning bedrivs och organiseras har förändrats radikalt, så att vad som förr var små lokala forskargrupper som arbetade med sina egna prover alltmer blivit stora transnationella konsortier av forskarnätverk. Regelverket behöver därför moderniseras och uppdateras, och samtidigt vill man rätta till ett antal små praktiska ofullkomligheter och kantigheter mot andra regelverk. Det är därför självklart och rätt att regeringen tillsatt en utredare för att se över hela regelverket.

Men det finns två risker i det arbetet:

Risk 1: Uppmjukning av de starka kraven på informerat samtycke: Det kommer att finnas ett starkt tryck från delar av forskarvärlden att mjuka upp de nu rätt hårda kraven på informerat samtycke. De reglerna gör livet för forskarna svårare. Så mycket svårare att en del i och för sig angelägen forskning inte blir av. Det är ett pris, men ett pris värt att betalas. Dels av rent principiella skäl: det är en del av min kropp, och det är jag som ska bestämma vad den ska användas till. Dels av pragmatiska, för forskningens långsiktiga skull: att folk känner förtroende för att de kan lita på vad vård och forskare säger är jätteviktigt för att folk i längden ska vara beredda att lämna prover till forskning.

Risk 2: Polisens tillgång till prover:  En mycket omdebatterad är frågan om polisen ska ha rätt att beslagta ett prov i en biobank i en polisutredning. Som det är nu har polisen den rätten vad gäller de vanliga biobanker som finns utspridda i hela den svenska sjukvården, men det har hittills inte varit så mycket värt för polisen, eftersom de inte vetat vilka personer som haft sina prover var. Det kommer med stor sannolikhet att ändras, allt eftersom dessa banker växer och byggs ihop med gemensamma register. Däremot har de inte haft den rätten med det sk PKU-registret, med små blodprov som i 40 år tagits av alla nyfödda. (Oklarhet kring vad som gällde gjorde dock att ett prov lämnades ut under utredningen av Anna Lindh-mordet)

En utredning för några år sedan hade som instruktion att lägga ett förslag som gav alla biobanker samma skydd som PKU-registret. Den föreslog skrivningar i rättegångsbalken, som skulle undanta biobanker från sådant polis och åklagare får beslagta i utredningar. Men förslaget väckte motstånd, och blev tyvärr liggande. Nu har utredningen i uppgift att förutsättningslöst se över hela frågan igen.

Jag tror det är mycket viktigt att det ursprungliga förslaget genomförs. Åter både av principiella och pragmatiska skäl: Ger man bort en del av sitt nyfödda barns kropp till forskning, då ska materialet inte sedan användas till annat. Särskilt inte annat, som kan vara till nackdel för det enskilda barnet. Och håller man inte strikt på den principen kommer en massa människor att vägra låta forskarna spara deras prover i biobanker. Vilket skulle bli ett stort problem för forskningen, eftersom bankerna blir värdefullare ju mer kompletta de är. Och där det är särskilt problematiskt ifall det blir systematiska bortfall, vilket riskerar bli fallet om dels politiskt medvetna frihetsälskare och dels de som misstänker att de kan komma i klammeri med rättvisan hoppar av.

Så piratvänner: Låt oss

  • hålla koll på utredningen, vars direktiv finns här.
  • Kraftigt försvara tanken om aktivt informerat samtycke för den forskning ens prover ska användas till
  • Verka för den tidigare biobanksutredningens förslag att allt material från biobanker ska vara fredat från polis och åklagare.

Fördjupning:

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vad kan vi lära av de grönas röra?

miljoparti3677652_803_470

 

 

Det som pågår i miljöpartiet nu är mycket intressant, och också lärorikt för oss pirater.

  • De är ett parti som bildades för att de hade en egen fråga, de tyckte/insåg var viktigare än alla de som dominerade det politiska samtalet. Det gäller oss också.
  • De drog till sig mängder med människor som ansåg att de minsann var mycket mer moraliska än alla de fifflande och rufflande politikerna i de andra partierna. Vi också.
  • De hade en dröm om en annan slags politiker, fria att rösta efter eget samvete, som inte skulle göra upp i slutna rum. Så ock vi.
  • De var dessutom tidigt på det klara med att de inte bara ville sitta bredvid och skrika sig hesa, utan vara beredda att sälja sina röster i vissa frågor för att få utdelning i sina kärnfrågor. Precis som vi.

Tänker vi över saken är det just krocken mellan dessa fyra och den obönhörliga verkligheten som får MP att just nu vrida sig i kramper och konvulsioner. De har prioriterat miljön och det de får till miljön med regeringsmakten framför migranterna. De har prioriterat den superpolitiske manlige broilern framför den kunnige kvinnliga antipolitikern, som aldrig lyckades lära sig hur man spinner media. Och för detta brinner det internt, och de löper gatlopp i media.

Vad kan vi lära av detta? Vad ska vi tänka på för att vara bättre förberedda när vi om fyra eller åtta år varit vågmästare åt en regering några år, folk börjar bli missnöjda, och saker blir tunga?

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | 2 kommentarer

Sakpolitisk omstart för Piratpartiet – Integritet

Piratpartiets vårmöte har just beslutat att riva upp alla de sakpolitiska ställningstaganden som arbetats fram under de senaste åren. Av debatten att döma – där jag själv deltog – hade de blivit så många och spretiga och ibland så detaljerade och dessutom överlappande, att ingen längre i en ideellt driven organisation klarade av att hålla reda på vad partiet egentligen tyckte. Alltså menade en majoritet på mötet, dags att avskaffa alla i ett svep, och börja bygga upp en något mindre vildvuxen sakpolitik, där vi återvinner det som var värt att bevara.

Jag har börjat fundera över hur vi kan göra det, och börjar med den fråga som ligger mig själv allra varmast om hjärtat, integritet. Först kommer några allmänna tankar om återuppbyggnaden. Sedan ett utkast till förslag. Sedan, som bakgrund, vad som redan står i det principprogram vi behållit, vad som står i det partiprogram som styrelsen tog fram utifrån de avskaffade ställningstagandena , och de ställningstaganden vi hade i området.

Allmänna tankar

I diskussionen på vårmötet blev den enligt min mening rätt klart att vi behöver en sakpolitik som inte är lika omfattande, och därmed inte heller lika detaljerad som den vi haft. Enligt min mening är ett viktigt sätt att uppnå detta att vi beskriver hur vi vill att saker ska vara – inte exakt hur man ska ta sig dit. Och att man låter bli att göra i sammanhanget självklara preciseringar.  (Säger partiet till exempel att vi vill avskaffa FRA-lagen behöver vi inte dessutom tala om att det inte ska ersättas av något annat liknande.)

Vidare var det också tydligt att många tycker att vi bara ska göra nya sakpolitiska ställningstaganden som har tydlig koppling till våra grundvärderingar och vårt principprogram. Jag håller med, och har alltid tyckt så. Kring integritet tror jag vi alla är ense om att de ställningstaganden vi haft ligger nära kärnan av de grundvärderingar som förenar nästan alla piratpartister. (Även om en del ställningstaganden naturligtvis har bäring på spänningen mellan ”integritet” och ”total öppenhet”.  Som jag ser saken är den frågan dock avgjord genom att skrivningarna i principprogrammet så tydligt slår vakt om rätten till integritet.)

Utkast till framtida ställningstaganden

Detta utkast skulle innebära 18 ställningstaganden om sammanlagt 372 ord istället för som tidigare 28 ställningstaganden om 791 ord. Alltså en halvering av volymen. Och då är det ett mycket centralt område för oss.

Ingen avlyssning eller annan övervakning utan konkret misstanke mot just den övervakade om grovt brott. All generell övervakning av kommunikation mellan människor förbjuds i grundlag.

Brevhemligheten utvidgas till bli en allmän rätt till kommunikationshemlighet oavsett vilken teknik som används.

Det ska vara möjligt att leva ett normalt liv och röra sig fritt i samhället utan att efterlämna elektroniska fotavtryck. Exempelvis måste system för betalning av varor, bussbiljetter, trängselskatter samt lås till hyreslägenheter utformas så att de inte lämnar bestående elektroniska avtryck som kan användas för att kartlägga en människas liv och rörelser.

Rätt till anonymitet i vardagen och i det politiska samtalet. I Sverige ska man kunna resa anonymt med kollektivtrafik och delta anonymt både i demonstrationer och diskussioner på nätet.

Varje individ ska ha den yttersta makten över uppgifter om hennes person. Sådana ska, med några få undantag som folkbokföringsuppgifter, bara ska få samlas in, lagras och användas efter ett aktivt, informerat samtycke. Starka myndigheter måste skapas för att övervaka reglerna om datasäkerhet.

Information som stat, myndigheter och företag samlar in om personer får bara användas för det ändamål som angetts som syfte vid insamlingen, så att exempelvis uppgifter från vägavgifts-betalstationer inte får hamna hos säkerhetspolisen, uppgifter i PKU-registret inte får användas vid brottsutredningar osv.

Garantera anonymitet och integritet för dem som ställer upp som forskningsobjekt. Uppgifter och prover från biobanker ska bara få användas till forskning av det slag givarna gett samtycke till.

Arbetsgivare ska som regel inte kunna begära utdrag ur brottsregistret, utom ifall ett yrke i lag uttryckligen sägs kräva ett sådant.

Hänsyn till den personliga integriteten måste vara vägledande vid allt politiskt beslutsfattande. Integritetskonsekvensanalys ska göras inför varje politiskt beslut.

Implementeringen av EUs datalgringsdirektiv upphävs.

IPRED ska upphävas

FRA-lagen avskaffas. FRAs spaning på civil kabeltrafik läggs ner.

Kameraövervakning av offentliga rum ska bara få användas i särskilda undantagsfall.

Ingen ska kunna tvingas till godtyckliga drogtester.

Staten har ett ansvar att se till att medborgare kan ha kontakt med myndigheter och allmänna tjänster utan att detta spåras eller katalogiseras av andra än den berörda myndigheten.

Myndigheter ska inte använda sig av utländska aktörer för hantering av känslig information.

Fler poliser och nattvandrare på utsatta platser ger mer trygghet än övervakningskameror.

Videokameror ska inte få ersätta nattpersonal på äldreboenden.

 

Bilaga 1: Följande skrivningar finns idag i principprogrammet om integritet:

1.1.1

Möjligheten att vara anonym i det offentliga samtalet ska bevaras.

1.2.1

Demokrati är inte bara rätten att rösta. För att kunna göra ett välinformerat val måste man fritt kunna inhämta och sprida information och tala öppet eller anonymt om samhällsutvecklingen, utan att riskera repressalier. Det är därför ett direkt hot mot demokratin att makthavare på olika sätt försöker övervaka och begränsa människors kommunikation. Allmän och slentrianmässig övervakning och begränsningar gör inte skillnad mellan dem som faktiskt begått brott och oskyldiga människor. Det som motiveras som ett skydd mot terrorister eller brottslingar blir därför ofta i själva verket ett hot mot den egna integriteten och det öppna samhället.

I Sverige övervakas medborgarna allt mer. All digital information och kommunikation som passerar Sveriges geografiska gränser filtreras och kan plockas ut för noggrannare granskning. Då både internet och telefoni mellan två punkter i Sverige ofta tar omvägen via utlandet innebär det att i stort sett all telefoni och internetanvändning idag kan vara övervakad. Eftersom allt fler människor idag använder digital kommunikation till sådant som tidigare skedde via brev, på telefon och i samtal över cafébord innebär detta en övervakning av samma slag som om alla telefoner ständigt avlyssnades, alla brev när som helst kunde ångas upp och läsas och det dessutom satt mikrofoner under borden på alla caféer och restauranger.

Övervakningstrenden drivs dessutom vidare, inte minst på EU-nivå. Fler och fler inskränkningar i den personliga integriteten föreslås och röstas igenom. Vår privata kommunikation övervakas, inte ens information om var vi befinner oss, vilka tidningsartiklar vi läser, vilka resor vi bokar eller vem man dejtar är längre heligt. Sådana åtgärder innebär inte bara grova ingrepp i enskilda människors integritet. De hämmar också den fria spridningen av information. Exempelvis leder de till att journalister får svårt att garantera anonymitet åt sina källor, vilket begränsar deras förmåga att granska makthavare. Även möjligheten för privatpersoner att förbli anonyma när de diskuterar på internet skadas. Det innebär att många människor som på olika sätt sätt inte följer normen kan skrämmas till tystnad. Många viktiga röster riskerar därmed att aldrig bli hörda. Slentrianövervakning erbjuds allt oftare som ett sätt att behandla symptomen på samhällets problem istället för att man tar sig an de underliggande problemen. Vi erbjuds kameraövervakade gator och torg, istället för traditionellt polisarbete som är långt mer effektivt. Äldre människor erbjuds kameraövervakade sovrum som en ersättning för mänsklig hjälp och kontakt.

Piratpartiet anser att fri kommunikation och rätten till privatliv är viktiga grundpelare för demokratin och att varje människas integritet och privatliv måste värnas. Övervakning och andra intrång på den personliga integriteten ska bara få ske vid grundad misstanke om grova brott, och efter individuell prövning. System som människor använder i sin vardag (för exempelvis betalning och passering) ska utformas så att man undviker eller minimerar mängden bevarade elektroniska fotavtryck. Mänsklig social närvaro i samhällsservice ska inte ersättas med elektronisk övervakning.

1.3.1

Demokrati är inte bara rätten att rösta. För att kunna göra ett välinformerat val måste man fritt kunna inhämta och sprida information och tala öppet eller anonymt om samhällsutvecklingen, utan att riskera repressalier. Det är därför ett direkt hot mot demokratin att makthavare på olika sätt försöker övervaka och begränsa människors kommunikation. Allmän och slentrianmässig övervakning och begränsningar gör inte skillnad mellan dem som faktiskt begått brott och oskyldiga människor. Det som motiveras som ett skydd mot terrorister eller brottslingar blir därför ofta i själva verket ett hot mot den egna integriteten och det öppna samhället.

I Sverige övervakas medborgarna allt mer. All digital information och kommunikation som passerar Sveriges geografiska gränser filtreras och kan plockas ut för noggrannare granskning. Då både internet och telefoni mellan två punkter i Sverige ofta tar omvägen via utlandet innebär det att i stort sett all telefoni och internetanvändning idag kan vara övervakad. Eftersom allt fler människor idag använder digital kommunikation till sådant som tidigare skedde via brev, på telefon och i samtal över cafébord innebär detta en övervakning av samma slag som om alla telefoner ständigt avlyssnades, alla brev när som helst kunde ångas upp och läsas och det dessutom satt mikrofoner under borden på alla caféer och restauranger.

Övervakningstrenden drivs dessutom vidare, inte minst på EU-nivå. Fler och fler inskränkningar i den personliga integriteten föreslås och röstas igenom. Vår privata kommunikation övervakas, inte ens information om var vi befinner oss, vilka tidningsartiklar vi läser, vilka resor vi bokar eller vem man dejtar är längre heligt. Sådana åtgärder innebär inte bara grova ingrepp i enskilda människors integritet. De hämmar också den fria spridningen av information. Exempelvis leder de till att journalister får svårt att garantera anonymitet åt sina källor, vilket begränsar deras förmåga att granska makthavare. Även möjligheten för privatpersoner att förbli anonyma när de diskuterar på internet skadas. Det innebär att många människor som på olika sätt sätt inte följer normen kan skrämmas till tystnad. Många viktiga röster riskerar därmed att aldrig bli hörda. Slentrianövervakning erbjuds allt oftare som ett sätt att behandla symptomen på samhällets problem istället för att man tar sig an de underliggande problemen. Vi erbjuds kameraövervakade gator och torg, istället för traditionellt polisarbete som är långt mer effektivt. Äldre människor erbjuds kameraövervakade sovrum som en ersättning för mänsklig hjälp och kontakt.

Piratpartiet anser att fri kommunikation och rätten till privatliv är viktiga grundpelare för demokratin och att varje människas integritet och privatliv måste värnas. Övervakning och andra intrång på den personliga integriteten ska bara få ske vid grundad misstanke om grova brott, och efter individuell prövning. System som människor använder i sin vardag (för exempelvis betalning och passering) ska utformas så att man undviker eller minimerar mängden bevarade elektroniska fotavtryck. Mänsklig social närvaro i samhällsservice ska inte ersättas med elektronisk övervakning.

Bilaga 2: Det hittillsvarande partiprogrammets skrivningar

Den personliga integriteten är omistlig i ett öppet och demokratiskt samhälle. Alla människor måste ha rätt att själva bestämma vilka delar av sitt privatliv de vill lämna ut till andra. Alla människor måste ha rätt att söka och hämta information och att kommunicera med vänner och bekanta utan att övervakas.

Detta måste gälla dagisbarn likaväl som studenter, arbetande och pensionärer. Det måste gälla friska som sjuka, gamla som unga, arbetare som tjänstemän, arbetslösa som sysselsatta, män som kvinnor, HBTQ-are som straighta, utlandsfödda som infödda och ateister som troende. Piratpartiet vill helt enkelt värna den personliga integriteten för alla. Hänsyn till den personliga integriteten måste bli vägledande vid allt politiskt beslutsfattande.

2.1 Samma rätt till privatliv på nätet som utanför

Under senare tid har rädsla för terrorister och piratkopierare fått lagstiftare världen över att tumma allt mer på den personliga integriteten. Framför allt har den monterats ner för elektronisk kommunikation. Men man har samma rätt att slippa få sitt brev tjuvläst av polis och säkerhetstjänst när man skickar det med mail som när man stoppar det i ett kuvert i en postlåda. Man har samma rätt att inte bli avlyssnad när man pratar via skype som på en vanlig telefon eller över ett cafébord.

Piratpartiet vänder sig därför mot varje form av avlyssning och övervakning så länge det inte finns en konkret misstanke mot den övervakade om grovt brott. All generell övervakning av människors kommunikation ska avskaffas. Grundlagen ska omarbetas så den skyddar mot massövervakning utan konkret brottsmisstanke mot den övervakade. FRA-lagen ska avskaffas och FRAs spaning på civil kabeltrafik läggas ner. Implementeringen av datalagringsdirektivet ska rivas upp.

Vi vill att samma regler ska gälla för övervakning av e-post och annan elektronisk kommunikation, som för avlyssningsutrustning på caféer, telefonavlyssning och öppnande av privata brev. Brevhemligheten ska utvidgas till en allmän rätt till kommunikationshemlighet oavsett vilken teknik som används.

Den som blivit övervakad, utan att man kunnat visa brott, ska meddelas om saken och ha rätt till skadestånd. Information från övervakning ska inte kunna användas i åtal för småbrott, som inte i sig själva hade motiverat övervakningen.

Även företag och andra aktörer som kartlägger enskilda människor på internet och samlar in personuppgifter utgör ett stort hot mot den personliga integriteten. Piratpartiet tycker att det är självklart att varje individ ska ha den yttersta makten över uppgifter om hennes person, och att sådana bara ska få sparas och användas efter ett aktivt, informerat samtycke. Denna princip måste upprätthållas inte bara i Sverige utan även på EU-nivå och i andra internationella fora.

2.2 Integritet i det offentliga rummet

Även utanför internet har dagens övervakningshysteri gått alldeles för långt. Ingen ska kunna tvingas till godtyckliga drogtester. Vi tycker att kameraövervakning av offentliga rum bara ska få användas i särskilda undantagsfall. Samma regler för tillståndsgivning som gäller för fungerande övervakningskameror i det offentliga rummet också bör gälla för attrapper. Säkerhetskontroller vid flygresor ska vara proportionerliga i förhållande till hotbilden.

Det ska vara möjligt att leva ett normalt liv och röra sig fritt i samhället utan att ständigt lämna efter sig elektroniska fotavtryck. System för betalning av varor, bussbiljetter, trängselskatter mm måste därför utformas så att de inte lämnar bestående elektroniska avtryck som kan användas för att kartlägga en människas rörelser. Samma sak måste gälla låssystem till människors bostäder – oavsett om man är medelålders, gammal, ung eller funktionshindrad. Det måste vara möjligt att resa anonymt på bussar och tåg.

Integritet handlar också om möjligheten att vara anonym, både i vardagen och i det politiska samtalet. Avvikande röster försvinner och den demokratiska debatten utarmas om man inte har möjlighet att delta anonymt i exempelvis diskussioner på nätet och demonstrationer. Det handlar inte om att dölja huliganism och dåligt uppförande. Det handlar om möjligheten för dem med åsikter eller livsstilar utanför normerna att över huvud taget våga göra sig hörda.

2.3 Trygghet istället för övervakning

Makthavare försöker ofta använda övervakning för att lösa problem som egentligen handlar om brist på mänsklig närvaro. Vi vill att elektronisk övervakning aldrig ska få ersätta mänsklig närvaro och trygghet.

Till exempel ska videokameror inte få ersätta nattpersonal på äldreboenden och inom sjukvård. Fler poliser och nattvandrare på utsatta platser ger mer trygghet än övervakningskameror.

Istället för övervakning kan kommuner förebygga brott genom områdessatsningar med grönområden, god belysning, skadegörelsebekämpning, konstinstallationer, och bakgrundsmusik i exempelvis parkeringsgarage och stationsbyggnader.

2.4 En offentlighet som är varsam med information om människor

Staten har ett ansvar att se till att medborgare kan ha kontakt med myndigheter och allmänna tjänster utan att detta spåras eller katalogiseras av andra än den berörda myndigheten. Myndigheter ska inte använda sig av utländska aktörer för hantering av känslig information.

Stat, landsting, kommuner och företag måste vara mycket aktsamma med den information de samlar in om enskilda människor. Den ska bara få användas till det ändamål som angavs som syfte när informationen samlades in, så att exempelvis uppgifter från vägavgiftsstationer inte hamnar hos polis eller säkerhetstjänst. Så att data om patienter inte används för att spåra papperslösa flyktingar.

Anonymitet och integritet måste värnas för dem som ställer upp som försökspersoner i forskning. Prover i biobanker (som PKU-registret) ska bara få användas till den forskning som angetts för givarna,och inte lämnas ut till rättsväsendet. Försök att identifiera personerna bakom anonymiserat material i biobanker och databaser bör kriminaliseras. Löften om anonymitet för forskningsobjekt ska väga högre än offentlighetsprincipen.

Uppgifter ur brottsregistret ska inte få lämnas ut till arbetsgivare, med undantag för särskilt känsliga yrken där lagen ska ange vilka uppgifter som ska kunna lämnas ut för det enskilda yrket.

Bilaga 3: Tidigare ställningstaganden:

EUs datalagringsdirektiv ska upphävas. Om så icke sker ska det inte implementeras i Sverige.

IPRED ska upphävas och IPRED2 inte genomföras.

EUs forskningsmedel ska inte få användas för att utveckla nya tekniker för övervakning av medborgare. INDECT-projektet ska omedelbart avbrytas.

SWIFT-data, passagerardata och annan medborgardata ska aldrig lämnas ut av EU till land utanför EU utan konkret brottsmisstanke, och då endast efter formell begäran grundad på misstanke om gärning som är straffbar inom EU.

Ett starkt skydd för persondata och privata data på europeisk nivå är både uppnåeligt och önskvärt, och partiet ska verka för att EU också i framtiden ligger i framkant med utvecklingen av starka rättsliga skydd för individens dataautonomi.

Samma regler för tillståndsgivning som gäller för fungerande övervakningskameror i det offentliga rummet också bör gälla för attrapper.

Regler för kontantfakturor inte ska innebära att en privatperson som är kund måste ange namn och adress.

Vi motsätter oss alla försök att införa ny immaterialrättslig lagstiftning via handelsavtal som förhandlats fram utan demokratisk insyn.

Ingen avlyssning eller annan övervakning utan konkret misstanke mot den övervakade om grovt brott. All generell övervakning av kommunikation mellan människor – som de som tillåts enligt FRA-lagen och datalagringsdirektivet – avskaffas.

Överskottsinformation från övervakning eller husrannsakan ska inte få användas för att lagföra annat brott, vars allvarlighetsgrad inte skulle motiverat åtgärden

De som blivit övervakade men där brott inte kunnat styrkas ska meddelas om detta och ha rätt till skadestånd. Det ska även vara möjligt att i efterhand överklaga ett beslut om övervakning.

Brevhemligheten utvidgas till bli en allmän rätt till kommunikationshemlighet oavsett vilken teknik som används. Samma regler ska gälla för övervakning av e-post eller annan elektronisk kommunikation, som för avlyssningsutrustning på caféer, telefonavlyssning och öppnande av privata brev

Rätt till anonymitet i vardagen och i det politiska samtalet. I Sverige ska man kunna resa anonymt med kollektivtrafik och delta anonymt i sådant som demonstrationer och diskussioner på nätet.

Det ska vara möjligt att leva ett normalt liv och röra sig fritt i samhället utan att efterlämna elektroniska fotavtryck. Detta innebär att exempelvis system för betalning av varor, bussbiljetter, trängselskatter samt lås till hyreslägenheter måste utformas så att de inte lämnar bestående elektroniska avtryck som kan användas för att kartlägga en människas liv och rörelser.

FRA-lagen avskaffas. FRAs spaning på civil kabeltrafik läggs ner utan att ersättas av andra övervakningssystem.

Säkerhetskontroller vid flygresor ska vara proportionerliga i förhållande till hotbilden.

Kameraövervakning av offentliga rum ska bara få användas i särskilda undantagsfall.

Ingen ska kunna tvingas till godtyckliga drogtester.

Garantera anonymitet och integritet för dem som ställer upp som forskningsobjekt. Prover från biobanker (inklusive PKU-registret) ska inte få lämnas ut till rättsväsendet, utan bara användas till forskning av det slag givarna gett samtycke till. Kriminalisera försök att identifiera personerna bakom anonymiserat material i biobanker, forskningsdatabaser etc. Löften om anonymitet för forskningsobjekt ska väga högre än offentlighetsprincipen.

Information som stat, myndigheter och företag samlar in om personer får bara användas för det ändamål som angetts som syfte vid insamlingen, så att exempelvis uppgifter från vägavgifts-betalstationer inte får hamna hos säkerhetspolisen, uppgifter i PKU-registret inte får användas vid brottsutredningar osv.

Hänsyn till den personliga integriteten måste vara vägledande vid allt politiskt beslutsfattande.

Arbetsgivare ska som regel inte kunna begära utdrag ur brottsregistret, utom då det i lag fastslagits att yrket är av en sådan känslig art att vissa delar av brottsregisternoteringarna kan ligga i allmänhetens intresse att arbetsgivaren känner till innan anställningen. Detta regelverk måste utformas på ett sådant sätt att arbetssökanden inte kan manipuleras att frånsäga sig sin rätt till privatliv och integritet, till exempel genom att arbetsgivaren utnyttjar sin väsentligt starkare ställning för att begära att arbetssökanden via sin medborgerliga rätt att få sitt eget personliga registerutdrag i hand således förringar sin personliga sfär.

Elektronisk övervakning kan inte ersätta mänsklig närvaro och trygghet.

Fler poliser och nattvandrare på utsatta platser ger mer trygghet än övervakningskameror.

Videokameror ska inte få ersätta nattpersonal på äldreboenden.

Företag och andra aktörer som kartlägger enskilda människor på internet och samlar in personuppgifter utgör ett stort hot mot den personliga integriteten. Piratpartiet tycker det är självklart att varje individ ska ha den yttersta makten över uppgifter om hennes person, och att sådana bara ska få sparas och användas efter ett aktivt, informerat samtycke. Denna princip måste drivas och upprätthållas inte bara i Sverige utan även på EU-nivå och i andra internationella fora. Starka myndigheter måste skapas för att övervaka reglerna

Massövervakning av individer utan brottsmisstanke ska förbjudas genom att grundlagen omarbetas så den tydligt förbjuder massövervakning av individer utan konkret brottsmistanke.

Staten har ett ansvar att se till att medborgare kan ha kontakt med myndigheter och allmänna tjänster utan att detta spåras eller katalogiseras av andra än den berörda myndigheten.

Myndigheter ska inte använda sig av utländska aktörer för hantering av känslig information.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | Lämna en kommentar

En obehaglig pamflett mot Aleksijevitjs författarskap

c4c7cc4d9a86a2Jag fick just en svensk översättning av en liten skrift av den amerikanske slavisten Vladimir Golstein, som påstås vara en kritisk läsning av Svetlana Aleksijevitjs verk. Det lät spännande, så jag kastade mig över den. Han började med att hylla Nobelpristagaren för det som inte går att komma förbi: att hon ger gripande röst åt många, många människors berättelser om de olika svåra prövningar, som drabbat de sovjetiska folken.

Men det räcker inte för att Aleksijevitj ska vara en värdig Nobelpristagare i Golsteins ögon.

För det första ger hon inte läsarna hela bilden. Verket påstås inte alls som Aleksijevitj och alla andra säger vara polyfont, utan ger bara ena sidans historia.  Och vi får  av henne varken veta att det var USA som lurade Sovjetunionen att invadera Afghanistan, eller att NATO-länder startat en massa krig efter unionens sammanbrott. (Vad det nu har med hennes verk att göra.)

För det andra kritiseras Aleksijevitj för att i uttalanden och intervjuer – vid sidan om sina litterära verk – ha en alldeles för kritisk bild av makten. Att kalla Lukasjenko för diktator är enligt Golstein onyanserat, och att nämna Putins försvarsminister Shoigu och Stalins inrikesminister Berija i samma mening skrattretande.

För det tredje anklagas Aleksijevitj för att förakta och förråda det folk, vars lidande hon beskriver:

Men betraktat i rätt perspektiv kan detta ständiga upprivande av sår, alla dessa avslöjanden och detta tvångsmässiga behov av att stirra på ondskan och få också andra att göra det också, ses som småaktigt, simpelt och ofta egoistiskt, eftersom avslöjandet och utnyttjandet av de egna landsmännens smärta blir en lönsam affärsverksamhet som belönas med framgång och erkännande.

I skriftens allra smutsigaste passage blir Aleksijevitj på något sätt själv indirekt medskyldig både till det lidande hon skildrar, och till kriget i Ukraina:

För länge sedan skämtade en rysk cyniker (…) om att Sovjet måste döda alla stora ryska poeter för att Brodsky skulle vinna sitt Nobelpris i litteratur. Utan någon önskan att tvista om Brodskys meriter kan jag säga att tusentals oskyldiga måste dö i hela den forna Sovjetunionen, från Afghanistan till Tjernobyl, från Donbas till Odessa, för att Aleksijevitj skulle få sitt Nobelpris.

Sedan slutar skriften med ett hårt angrepp på den ryska liberala intelligentian, som visserligen skildrar folkets lidande, men inte delar det, och som exploaterar det i sina egna egoistiska syften. Vilket leder till en enda stor lögn. Som svenska akademin nu Nobelprisbelönat.

Jag läste texten med stigande obehag, och undrade till en början hur en erfaren slavist kunde missa så fundamentala inslag i Aleksijevitjs texter. Hur han kunnat undgå att upptäcka hur hon lyckas krypa in under huden inte bara på kommunismens offer, utan också på dess anhängare. Inte sett hur hon mer finstämt än någon annan jag läst fångar de gamla troende kommunisternas sätt att förklara sina val, försvara Sovjetunionen och beklaga dess fall. Att hon inte alls sätter sig till doms över den ”sovjetmänniska” hon skildrar, utan tvärt om uttryckligen identifierar sig med denna, och att hennes verk kan läsas som hennes egen närkamp med ”sovjetmänniskan” i henne själv.

Men sedan insåg jag att det inte alls är fråga om någon oförmåga att läsa och förstå. Ty plötsligt dök Bulgakovs ”mästare” upp i mitt huvud, sittande i sin lilla källarvåning i trettiotalets Moskva, läsande en lång rad artiklar med precis denna slags anklagelser mot den bok han förgäves försökt få publicerad.

Det är helt enkelt så här man skriver litteraturkritik när man tjänar herren i Kreml. Tekniken är väl beprövad.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | Lämna en kommentar

”Hur ska man lösa det rent praktiskt?”

Nu har jag för hundrafemtioelfte gången hamnat i en Fb-diskussion där man frågar ”men hur ska man göra rent praktiskt om man ska ta emot alla som kommer”? Och för i alla fall tionde gången var jag på väg att skriva ett långt seriöst svar, för frågan är verkligen befogad. Men så såg jag framför mig det svaret liksom alla andra jag skrivit bara sjunka ner i Fb-s bottenlösa träsk av trådar man aldrig hittar tillbaka till. Så jag skriver här istället.

1. Var ska flyktingarna placeras här och nu?

Har jag fattat rätt har man dammsugit rätt ordentligt efter hus som är tomma, som man kan göra om till boenden. Ska vi kunna ordna plats till dem som nu flyr betyder det att man måste börja använda hus där det redan pågår saker, som kan trängas ihop eller ställas in eftersom det inte är nödvändigt.

Jag har ännu inte hört talas om en enda kurs, konferens eller ”kick off” som blivit inställd eftersom konferensgården behövts som flyktingförläggning. Jag har inte hört talas om en enda skola där bockhoppning i gympasalen bytts till jogging och aerobics i parker i närheten, för att flyktingar sover i gympasalen. I vart fall i tennishallarna halvvägs längs cykelvägen från mitt hem till centrum spelas idag tennis, inga flyktingar sover där. Man har knappt börjat undersöka hur många svenskar som frivilligt skulle kunna tänka sig hyra ut ett rum eller två – och då föreställer jag mig att det finns få bättre sätt att börja integration än att bo tillsammans med människor som bott här länge och kan landet.

Min mentala gräns går ungefär bortom dessa exempel. Den dag all ”icke-nödvändig” verksamhet skjutits upp eller makat på sig, och inga frivilliga finns kvar som vill avvara/hyra ut några rum i sin bostad, då kommer jag nog att ställa upp på beskrivningar som att ”det är fullt” och ”vi har inte plats”. Men i mina ögon är det långt kvar dit.

2. Hur ska alla som kommer få bostad på sikt?

Här vill jag göra ett viktigt påpekande. Även utan anstormningen av flyktingar har bostadsmarknaden havererat, och bostadsbristen är skriande, särskilt för dem som inte har möjlighet att skaffa bostadsrätt. Men bostadspolitiken sitter fast i gamla ideologiska låsningar, där högern föredrar att fortsätta skattesubventionera reparationer av befintliga hus istället för att subventionera byggande av nya hyresrätter, och vänstern vägrar inse att man måste göra något åt de inlåsningsproblem och orimliga kedjor av andra-tredje-fjärde-femtehandsuthyrningar, som hyresregleringarna skapat.

Detta kan näppeligen lösas med mindre än en stor kohandel där högern accepterar att skattepengar går till att subventionera byggande av hyresrätter och vänstern accepterar friare hyressättning. Tyvärr har den bostadsbrist vi hittills haft inte varit tillräckligt stor för att skapa ett tillräckligt krismedvetande för att någondera sidan skulle våga sig på något sådant. Förhoppningsvis kan dagens migration förändra den saken. Det skulle i så fall inte bara lösa frågan om bostäder för migranter, utan också för väldigt många infödda, särskilt unga.

Sedan måste naturligtvis ett sådant handslag kombineras med snabba reformer av regelverken kring boende, så att byggandet på nya områden kan starta väldigt mycket snabbare än idag. Jag älskar i och för sig möjligheten att överklaga och obstruera okänsligt stadsplanerande. Och i ett läge utan bostadsbrist, och med planerat byggande som motsvarar behoven, skulle jag försvara våra utdragna processer. Men nu behöver byggande på en helt annan nivå än dagens komma igång snabbt.

Även om man gör så kommer det att fortsätta vara bostadsbrist och trångbott en handfull år. I ett par år kommer det att bli ännu värre. Men jag ser ingen annan utväg än ett sådant handslag. Tittar vi på vad som hände runt valutakrisen i början av 1990-talet ser vi också att yttre kriser kan göra det möjligt att fatta beslut som skulle vara mycket svåra för partierna att få intern acceptans för under normalare omständigheter. En sådan kompromiss måste därför isf göras nu, när trycket fortfarande är stort, och det finns en stark känsla av ”urgency”.

3. Skola till mängder av unga migranter

Det sägs att det tar fem år att bygga en ny skola. Sant, men inte att sätta upp baracker utanför skolor som redan finns, eller på helt nya ställen. Jag undervisade i flera år på en högskola, som bestod av en liten stad av baracker, plus en gammal nedlagd fabrikslokal. Det tar lång tid att utbilda nya lärare, men inte att fortbilda redan utbildade lärare i svenska för invandrare, och svenska som andra språk. Det finns mängder av pensionerade lärare som är intresserade av att hoppa in och göra en insats nu. Om de är så många att de ger ett stort eller litet bidrag till att lösa situationen kan man inte veta förrän man undersökt saken. Det sägs att antalet barn vi kan vänta oss om migrationsströmmarna fortsätter i nuvarande takt är lika många som en hel årskurs. Dvs 1/9 så många som redan går i skolan. Skulle man inte få fram fler lärare motsvarar det alltså drygt tre ytterligare elever i varje klass. Eller att var tionde lektion blev lärarlös. Det blev ungefär just var tionde lektion under ett år när det skulle sparas när jag gick i gymnasiet. Det var naturligtvis inte lika bra som om vi hade haft lärare på de lektionerna. Men inte var det kris, katastrof och skolsystemets undergång.

4. Massor av nyanlända som ska komma ut på arbetsmarknaden.

Här är grundläget detsamma som med bostäder. Vi har redan ett verkligt och allvarligt problem alldeles oaktat det stora antalet flyktingar som nu kommer. Den gymnasieelev som inte orkar med skolan har idag ingen chans att få ett vettigt jobb. Inte ens något i stil med min ungdoms ”ungdomslag” finns, där man kunde få prova på att jobba med en ersättning som var i alla fall en liten bit på väg mot avtalsenlig lön. Det man kallar trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden är helt enkelt enorma.

Sådär i princip och i ”normalare situationer” är jag en varm anhängare av både höga ingångslöner, LAS och det mesta annat arbetsgivare vill avskaffa för att göra det billigare och lättare att anställa. Men när verkligheten förändras kan ens prioriteringar mellan olika mål förändras. Idag behöver det bli lättare än det är både för unga svenskar och nykomna invandrare som inte har någon arbetslivserfarenhet i Sverige att komma in på arbetsmarknaden. Mycket lättare. Det måste göras på ett sätt som är stabilt över tiden, och inte ändras varje gång vi byter riksdagsmajoritet (om några sådana nu finns …)  Det behövs helt enkelt ett handslag mellan bägge de politiska blocken och arbetsmarknadernas parter, en kohandel, där man tar och ger över den politiska mittlinjen, där både subventioner för jobb till arbetslösa, ingångslöner, anställningsskydd och annat ligger på bordet. Precis som med bostadspolitiken är chanserna för en sådan uppgörelse som störst så länge det fortfarande finns en föreställning om ”kris”

x   x   x

Det här är naturligtvis inte alla de praktiska problem som måste hanteras och lösas. Men det är några av de största, och några av dem som oftast förs fram i debatten. Det här är så långt jag lyckats tänka om dem. Jag är övertygad om att det finns ytterligare många bra idéer och tänkbara dellösningar, som jag inte kommit på eller inte hört talas om eller missat att få med. Men det som ryms i sammanställningen räcker för att jag ska känna att det är borde vara möjligt att klara av att ta emot betydligt fler än dem som kommit hittills, och att jag är beredd att göra de uppoffringar och de kompromisser med åsikter som annars är mig kära, som behövs för att vi ska kunna fortsätta ta emot och ge asyl till dem som flyr krig och förtryck.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | 5 kommentarer

Stadgerevision i Piratpartiet

Så drar det åter ihop sig till medlemsmöte för Piratpartiet. Eftersom jag fått förtroendet att vara mötesordförande ska jag försöka hålla mig borta från de flesta diskussioner i sak på mötet. Men eftersom jag samtidigt haft många fingrar med i arbetet med att ta fram de förslag till förändrade stadgar, som nu läggs fram till mötet, tänkte jag ge min syn på varför förslagen ser ut som de gör.

Om stadgerevisionen

Vi börjar med lite metafrågor.

Varför en stor stadgeförändering, och varför nu? Under de senaste åren har en rad frågor rests och diskuterats om grunderna för hur PP fungerar. Borde vi inte ha möten AFK? Ska vi ha ett ombudssystem istället för direkt demokrati? Ska vi ha separat styrelse och ledning, eller borde de slås ihop? Hur stor ska styrelsen vara? Hur långa ska dess mandatperioder vara? Och så vidare. Inför valen 2014 var vi många som sade: ”Inte nu, låt oss koncentrera oss på valrörelserna med den ofullkomliga organisation vi är vana vid, och låt oss ta en ordentlig diskussion efter valen, där vi tittar på alla frågorna på en gång.” Ty många av frågorna hänger ihop, och tjänar på att lösas i ett sammanhang. Och de förtjänar en ordentlig diskussion, som inte ska behöva trängas med att planera och genomföra valrörelse. Samtidigt tar det tid för många förändringar att slå genom (eftersom vi har långa mandatperioder), så för att en ny organisation ska vara på plats och folk vara vana vid den inför nästa val behövs beslut ungefär nu.

Har medlemmar fått möjlighet att påverka förslaget? Styrelsen utsåg i höstas en stadgerevisionsgrupp där jag ingått. I januari gjorde vi en skiss över vilka förändringar vi såg borde göras, och ungefär hur vi tyckte de kunde lösas. Vi publicerade det på partiets forum, och fick synpunkter både från styrelsen, och ett antal engagerade medlemmar. Sedan frågade vi oss INTE i första hand hur vi personligen allra helst skulle vilja att det blev, utan hur det verkade som att en majoritet av medlemmarna ville ha det, och hur man skulle kunna formulera förslag som ändrade saker i den riktningen, som rent praktiskt och tekniskt skulle fungera, och ha chans att samla en bred majoritet. Utifrån detta skrev vi ihop ett förslag, som vi överlämnade till styrelsen, som blev offentligt samtidigt som styrelsen publicerade det bland sina möteshandlingar, så att medlemmar kunnat kontakta styrelsen med sina synpunkter.

Varför så många propositioner? När vi i gruppen hade ett förslag till nya stadgar vi var nöjda med kliade vi oss i huvudet och undrade: Hur ska förslaget läggas fram? Läggs det som en klump kommer det att bli en fullständigt oöverskådlig härva av yrkanden, som behöver ställas mot varandra i fruktansvärt komplicerade propositionsordningar, och där risken finns att helheten i slutänden avslås därför att det finns en del av det, där mer än 25% är riktigt missnöjda. Så vi gick genom hela förslaget och plockade sönder det till ett antal självständiga saker vi ville uppnå, som var oberoende av varandra. Så att de olika propositionerna kunde avslås och bifallas i nästan vilken kombination som helst, utan att det skulle göra stadgarna  oanvändbara eller konstiga.  Det har gjort att somliga av propositionerna handlar om väldigt viktiga principfrågor, medan andra handlar om ganska okontroversiella teknikaliteter.

De riktigt stora förändringar som föreslås

I mina ögon föreslås fem riktigt betydelsefulla förändringar i sättet vi arbetar och fattar beslut.

Avskaffad ledning och medlemsmötesvald PL, VPL och PS som del av styrelsen:  Hittills har vi enligt stadgarna haft en styrelse och en ledning, separerade från varandra, enligt ungefär samma praxis som råder i aktiebolag som separerar styrelse och VD+ledningsgrupp. Stadgerevisionskommittén och styrelsen föreslår istället den ordning som finns i de flesta partier där partiledaren väljs av medlemsmöte/kongress som den främste i partiets styrelse. Vidare föreslås att även vice partiledaren (VPL) och partisekreteraren (PS) utses på samma sätt. När dessa väljs på egna mandat till styrelsen ges partisekreteraren också eget ansvar för det organisatoriska arbetet, och detta föreslås inte som hittills gå genom partiledaren. Den dag partiet får större inkomster innebär det en betydande maktposition, och därför anser jag det vara viktigt att även den posten är medlemsvald. Detta sker genom en rad konkreta förslag till förändringar på många olika ställen i stadgarna i propositionerna  P03: Ledningsfunktionens existens och P04: Medlemsvalda partiledare, vice pl och partisekreterare, samt mandatperioder.

Öppning för möten AFK och i hybridformer: Krav har länge rests för att mötena ska hållas AFK eller som hybrider mellan elektroniska och AFK-möten. Idag har vi näppeligen råd med möten AFK ifall partiet ska subventionera resor och logi för de medlemmar som vill vara med och fatta beslut men inte har råd att betala sådant själva, men dels kan sådant förändras och dels utvecklas teknik så snabbt att det snart skulle kunna vara möjligt att för rimlig kostnad hålla mötena AFK med möjlighet för dem som inte kan resa till att delta elektroniskt. Därför tyckte stadgerevisionsgruppen och styrelsen att det var olyckligt att genom stadgarna låsa fast den fysiska formen för medlemsmöten, och föreslår att styrelsen från fall till fall ska kunna fastställa formen för möten, men att den liksom nu ska vara förpliktad att ta hänsyn till alla medlemmars möjlighet att delta. Detta föreslås åstadkommas med en liten förändring av en paragraf i stadgarna. P09: Alternativ till elektroniska möten.

Förenkling och decentraliserad makt kring lokala föreningar: Regelverket kring lokala föreningar har ända sedan det för fyra år sedan infördes upplevts som bökigt och svåröverskådligt, och många har önskat att lokala föreningar ska få ökad makt över sina egna stadgar. Därför föreslås nu att den reglering vi hittills haft rivs upp och ersätts av en avdelning i stadgarna som tydligt talar om vilka krav partiet ställer på lokala föreningar och deras stadgar, och sedan låter föreningarna inom de ramarna bestämma själva. P18: Centrala regler för lokala föreningar, och möjlighet för dessa att anta egna stadgar.

Stadgereglering av hur listor till riksdag och EU-parlament ska fastställas: Trots att fastställande av listor till EU-parlament och riksdag hör till de viktigaste beslut partiet ska fatta har stadgarna hittills inte sagt något om hur de ska gå till, utan beslut har fattats från gång till gång, vilket öppnat för misstankar att folk argumenterat i frågan om hur utifrån vad som skulle gynna sin egen eller kompis kandidatur. Därför tror jag det är angeläget att vi slår fast i stadgan hur det ska gå till, och jag tror det vore bra om processen är densamma både till EU- och eventuella centrala riksdagslistor. Här föreslås att region- och landstingsföreningars medlemsmöten ska ha rätt att skapa regionala listor till riksdag, att beslut om centrala listor ska fattas på partiets medlemsmöten, med omröstningar enligt den metod som vanligen tillämpas i svenskt föreningsliv. Alla har varit mycket medvetna om att det finns en stark opinion i partiet för att istället använda Schulze-metoden, och förslagen är lagda så att man om det är majoritetens önskan enkelt kan ändra korta formuleringar och få detta system istället. P19: Fastställande av listor till riksdags- och EU-val.

Majoritet för att fatta sakpolitiska beslut: En annan viktig uppgift i ett politiskt parti är att mejsla ut den politik partiet ska driva. Där hade vi fram till för knappt fyra år sedan en ordning där partiets politiska linje slogs fast i principprogrammet som bara kunde antas med 75% majoritet, och där styrelsen kunde konkretisera denna politik, vilket bland annat skedde i en rad valplattformar. Därtill fanns enstaka beslut från medlemsmöte utanför principprogrammet. Medlemsmötet beslöt därför under 2011/12 att annullera alla politiska beslut vid sidan om principprogrammet, utarbetade ett nytt principprogram och beslöt att sakpolitiska beslut skulle kunna tas vid sidan om principprogrammet, och sedan av styrelsen redigeras ihop till sakpolitiska program i olika ämnen, allt eftersom ämnena blev mogna för det. Det ledde till ett mycket stort antal sakpolitiska ställningstaganden, som många tyckt blivit mycket spretiga, och gått utanför vad partiet borde ägna sig åt. Därför föreslog en majoritet av stadgerevisionsgruppen och styrelsen att framtida sakpolitiska ställningstaganden bara ska kunna tas med 75% majoritet, och styrelsen lade dessutom till att befintliga sakpolitiska ställningstaganden ska kunna fogas in i principprogrammet med 50% majoritet. (Eftersom jag hörde till den minoritet i gruppen som inte önskade detta tillägg kan jag tyvärr inte förklara tanken bättre än så här, men om någon av dem som är för förslaget kan ge en bättre kort  förklaring om tankarna, så lovar jag att klistra in den här.) P02: Om relationen mellan principprogram och sakpolitiska ställningstaganden samt majoriteskraven för att anta och ändra dessa.

Några andra inte obetydliga förändringsförslag

Sedan föreslås en rad förändringar som är substantiella, men i mina ögon inte lika revolutionerande:

Justering av skrivningar om partiets politiska syfte. Tidigare har skrivningarna begränsat partiets syfte till att driva informationspolitiska och medborgarrättsliga frågor i enlighet med vårt principprogram. I förlaget talas istället om att driva politiska frågor i enlighet med principprogrammet. P01: Stadgarnas skrivningar om partiets syfte

Arbetsutskott i styrelsen. Förslag om att det ska finnas ett litet arbetsutskott inom styrelsen, som ska samordna det löpande arbetet och se till att styrelsens beslut genomförs. P05: Om ett arbetsutskott.

Regler om jäv. Reglerna om jäv har tidigare bara gällt för partistyrelsen, och haft innebörden att om någon misstänker att hen är jävig ska styrelsen rösta om saken. Här föreslås istället att reglerna ska gälla alla instanser i partiet, och att den som är jävig själv ska jäva ut sig (hen kan naturligtvis fråga gruppen om råd men fattar beslutet själv) och bara om någon inte jävat ur sig kan gruppen lägga sig i saken. P07: Regler om jäv.

Motionsrätt för lokala föreningar. För att stärka de lokala föreningarnas roll i organisationen ges deras medlemsmöte och styrelsemöte rätt att motionera i partiet. P10: Motionsrätt för föreningars medlemsmöten och styrelser.

Färre olika sorters ärenden på ett möte. För att göra mötena enklare och mer överskådliga föreslås en renodling av ärenden mellan höst- och vårmöten, där höstmöten förrättar val och diskuterar kommande års verksamhet, medan vårmöten utvärderar tidigare styrelses arbete och diskuterar och beslutar om politik. P11: Uppdelning mellan vår- och höstmöten.

Partiledaren kallar till styrelsemöten, som bara behöver vara fyra per år. Med medlemsvald partiledare föreslås att det ska vara partiledaren som sammankallar till styrelsemöten, och samtidigt sänks kravet på antal styrelsemöten per år från sex till fyra. P14: Justering av kraven om styrelsens sammanträdande.

Mindre och redaktionella förändringar

Slutligen finns förändringar som i mina ögon är små: kodifieringar av hur saker redan är, småförbättringar och närmast redaktionella justeringar:

  • Kodifiera i stadgarna att partiets kandidater i allmänna val ska följa de riktlinjer som medlemsmötet fastställer. P06
  • Tydliggöra att presidiet har ansvar för utskick av möteshandlingar. P08
  • Förtydligande om att försent inkomna motioner som ej ska behandlas inte behöver skickas med möteshandlingar. P12
  • Förtydligande för att se till att extra medlemsmöte handlar om det som föranledde dess inkallande. P13
  • Kodifiering i stadgarna av styrelsens rätt att utse talespersoner. P15 (Även om styrelsens förslag inte innebär någon stor förändring mot idag är detta naturligtvis inte en obetydlig punkt för dem som anser att någon annan än styrelsen bör utse talespersoner.)
  • Kodifiering i stadgarna av styrelsens ansvar för att dokumentera partiets politik. P16
  • Valberedningen ges rätt att nominera även sig själva till olika poster, dock ej styrelse. P17
  • Redaktionellt motiverad flyttning av befintliga stadganden om revision (för att stadgarna ska få en logisk struktur). P20

Naturligtvis kan man göra andra bedömningar än jag om vilka förändringar som är mer eller mindre viktiga. Jag hoppas ändå att denna sammanställning ska göra det enklare att orientera sig i de många stadgepropositioner som lagts.

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | Lämna en kommentar

Har Piratpartiet en ideologi?

pirates-on-pirate-ship

Åter börjar en ideologisk diskussion ta fart i Piratpartiet. Det gäller då för oss som deltar att hålla tungan rätt i munnen, och förstå vad det är vi diskuterar.

Diskuterar vi vad vi ska sätta för stämpel, för namn, på den uppsättning åsikter och värderingar vi redan har? Då är frågan närmast kommunikativ: Vilket ord eller uttryck klarar på en och samma gång av att beskriva vad det är frågan om, samtidigt som den uppfattas som positivt värdeladdad av många av dem dem vi vill nå, samtidigt som den inte stöter bort för många? En rad förslag har kastats fram, men inget har riktigt fastnat så att alla uppfattar det som självklart: liberalism, humanism, frihetlighet, frihetlig humanism, piratism. Alla har sina fördelar, och sina nackdelar. Det avgörande problemet med dem alla är att inget av dem är så självklart att det omedelbart plockats upp av oss och börjat användas. Tvärt om har en del av förslagen lanserats i motioner till medlemsmöte, utan att nå den uppslutning som behövts för att föra in uttrycket på en priviligierad plats i vårt principprogram.

I mina ögon beror vår svårighet på att finna ett namn för vår ideologi på att vi helt enkelt inte riktigt är färdiga med diskussionen om vad den innehåller. Många delar finns där, vilket är uppenbart om man läser vårt principprogram. Där finns en tydlig analys av samhällsutvecklingen, om hur vi utvecklas från ett industri- till ett informationssamhälle, och hur den informationstekniska revolutionen öppnar möjligheter för en radikal omfördelning av makt och möjligheter i världen från olika former av eliter till vanliga människor och grupper av vanliga människor. Kanske behöver det skrivas ut ännu tydligare, och inte bara vara implicit, att det betyder att det som nu sker innebär att makt i samhället förskjuts från dem som kontrollerar prylar till dem som kontrollerar information. Och att det i sin tur betyder att vår kamp för alla människors makt över sina privata integritetskänsliga data, och för allas rätt att utnyttja övrig information som människor frivilligt släpper ifrån sig, kommer att stå i centrum för de viktigaste striderna i samhället under 2000-talet. Och att det därför är vi pirater, som med våra idéer och analyser, ger de humanistiska och frihetliga svaren på 2000-talets frågor, medan liberaler, socialister och konservativa grottar ner sig det tidiga 1900-talets frågor.

Likaså finns en gemensam människosyn, och syn på människans relation till samhället, och den tårtbiten av ideologin tror jag de flesta av oss inte tvekar att kalla frihetligt humanistisk. Både den, och vår syn på informationens och informationsteknikens befriande kraft, hänger sedan intimt samman med vår kompromisslösa syn på varje människas rätt att själv välja och definiera vad och hur hon ska vara. Något jag tidigare pratat om som identitetspolitik – men jag ser allt mer att det ordet används så mycket av människor med en helt annan agenda kring frågorna än vår (dela in människor i grupper, istället för att förneka legitimiteten i gränserna mellan grupper) att jag börjar tveka inför ordet. Allt detta är tydligt beskrivet och definierat i principprogrammet, utan att det leder fram till ett sammanfattande ord för det hela.

Samtidigt finns ett antal viktiga ideologiska diskussioner i och runt partiet, som jag inte tycker är riktigt i hamn.

  • Det finns till exempel vad jag förstått en strömning som varit stark bland tidiga nätaktivister som beskrivs som ”information want to be free”, där man menar att det är fel, poänglöst och omöjligt att reglera information och informationsteknik. Sedan finns andra debattörer (till exempel en av våra tidigare EU-parlamentariker) som upprepar att utmaningen är att hitta sätt att reglera tekniken kring information på ett sätt som gör att informationen blir så fri som möjligt, och att valet inte står mellan reglering – icke-reglering, utan mellan bra och dålig reglering. För mig är det lite oklart i vilken utsträckning detta är en fundamental djupgående ideologisk skillnad, och en fråga som kräver en smärtsam diskussion innan vi når klarhet, eller om det bara är en fråga om ord och ords betydelse, som vi löser på ett par dagar om vi sätter oss och pratar om den.
  • Vidare finns en spänning mellan integritet och transparens, som jag tror vi behöver gå till botten med. Den aktualiserades av Lexbase-fallet, och att vi haft lite olika åsikter i den konkreta frågan antyder att vi inte är helt på det klara med hur vi vill väga de två principerna mot varandra. Å ena sidan tror jag de flesta partiaktiva tycker att det är två viktiga principer man måste hitta en rimlig kompromiss mellan, där man är lite oense om det exakta läget för balanspunkten. Å andra sidan finns både röster i partiet som hävdar att vi borde upphöja total transparens till högsta princip, även när det inkräktar djupt på integritet. Och röster som menar att delar av offentlighetsprincipen helt ska avskaffas. Jag tror vi har mycket att vinna på att ta den diskussionen ordentligt och på allvar. Oavsett exakt var vi kommer att hamna tror jag vi som parti kommer ut starkare och klokare än vi är nu.
  • Därtill finns frågan om direkt kontra indirekt demokrati, som vi återkommande hamnar i bakvägen (ofta i kölvattnet av diskussion om hur någon intern oenighet hanterats) men som aldrig riktigt får den stora principiella debatt frågan är värd.
  • Slutligen finns naturligtvis spänningen mellan dem som framför allt bryr sig om integritet vad gäller information, och dem som vill att vi ska stå för ett bredare integritetsbegrepp, som omfattar hela kroppen, inklusive rätten att sälja och köpa kroppsliga tjänster, och rätten att stoppa in vadhellst man själv önskar i sin kropp. Denna sista diskussion har i och för sig gått hundrafemtioelva varv kring konkreta sakfrågor, men de fastnar då ofta i olika åsikter om olika vetenskapliga studier av olika insatsers konkreta effekter eller olika drogers relativa farlighet, och om taktiska synpunkter om lämpligheten i att driva den ena eller andra frågan. Men diskussionen har sällan landat i själva den ideologiska grundfrågan. De som är för obegränsad kroppslig integritet har frejdigt slagit fast principen, vi som varit tveksamma har duckat principdebatten, och i stället fokuserat diskussionen på annat. Men jag tror vi behöver diskutera den frågan i botten om vi ska komma vidare, oavsett om det vi sedan väljer är att av ideologiska skäl bejaka kroppslig integritet fullt ut, eller att låta frågekomplexet bero och sy ihop kompromisslösningar i enskilda frågor.

Så: Piratpartiet har en ideologi. Eller i vart fall ett tydligt och starkt skelett till en ideologi, som de flesta av oss är rörande ense om. (I vart fall så länge vi inte ger oss in i frågan om vad den ska kallas, och om man ska kalla det ideologi eller ej. ) Jag skulle vilja säga att vår ideologi, eller skelettet till vår ideologi, befinner sig i samma utvecklingsstadium som konservatism och liberalism i början av 1800-talet, och socialismen några årtionden senare. Ideologin finns, men den är inte färdig.

Men arbetet med att bygga och forma politiska ideologier blir aldrig färdigt (för andra än fundamentalister). Alla levande ideologier utvecklas med samhället, och med idéutvecklingen runtom dem. Därför är det inte att underkänna det ideologibygge som redan skett i piratrörelsen att säga att vi måste fortsätta den ideologiska diskussionen.

Och vet ni vad? Jag tror att när vi kommit ett par varv till med bland annat de frågor jag skissat ovan, så kommer vi inte att ha något problem att hitta ett namn för det hela, som vi alla entusiastiskt ställer upp på!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | 10 kommentarer

Ansa och komplettera Piratpartiets sakpolitik

Det har i en del Facebookgrupper kring Piratpartiet dykt upp en diskussion om hur man kan beskära och hyfsa partiets sakpolitik. En del argumenterar för att vi måste göra en stor utrensning, att breddningen släpat in en massa stinkande bråte som nu måste ut. Själv tycker jag att de flesta av våra sakpolitiska ställningstaganden har en god förankring i partiets grundläggande tankar om informationens ökade betydelse, integritet, öppenhet, rättssäkerhet och varje människas rätt till värdighet och makt att själv definiera vem och hur hon vill vara. Sedan finns en del ställningstaganden som har svag sådan koppling, men behövs för att vi inte ska stå helt svarslösa i frågor som är centrala i valkampanjerna. Bara en liten andel av ställningstagandena tycker jag kan och bör skäras bort. Samtidigt upplever jag att det fortfarande finns ett par viktiga hål, där vi behöver utveckla och fördjupa vår politik.

Efter det vårmöte som just avslutats har jag sammanställt en uppdaterad version av listan över de sakpolitiska ställningstaganden mötet antagit. Den kan man hitta här! De ställningstagandena är själva grundbultarna i partiets åsiktsbyggen, de är vad medlemsmötet bestämt att partiet ska tycka. Men eftersom de inte sällan blivit överlappande och lite klunsigt formulerade har styrelsen sammanställt de flesta av ställningstagandena till sakpolitiska program, som förts ihop med principprogrammet till en liten skrift, som vi kallar för Partiprogram, och som hade strykande åtgång under valrörelserna.

I en av Fb-trådarna skrev jag en längre sammanfattning om hur jag ser på de olika politikområdena, och vilka grupper av ställningstaganden jag tror skulle må bra av att ses över. För att den texten inte bara ska försvinna ner i det bottenlösa träsket av gamla Fb-trådar kopierar jag in det jag skrivit här också. Jag kommenterar politikområdena i den ordning och den indelning de finns i listan över sakpolitiska ställningstaganden.

x  x  x

Ställningstagandena om integritet tycker jag kan vara kvar allihopa. Möjligen har jag blivit tveksam till formuleringen om videokameror i äldrevården. Digital infrastruktur begriper jag inte väl nog för att ifrågasätta den kollektiva visdomen bakom besluten hos vår kunniga och engagerade medlemskår. Vad gäller immaterialrätt likaså, bortsett från att jag tror det vore bra att återgå till vår tidigare linje om fem års skyddstid, inte den nya med ett års. Möjligen skulle en del detaljpilllande i patentsystemet kunna tas bort nu när vi vill avskaffa det helt. Några ställningstaganden om informationspolitik överlappar visserligen varandra på ett irriterande sätt och skulle därför i princip må bra av att skrivas om till något färre ställningstaganden. Men vi har fått ihop skrivningar i programmen som fungerar, och min erfarenhet är att varje försök att rensa i råttboet av ställningstaganden i sådana här situationer i slutänden bara leder till att man får ännu fler överlappande ställningstaganden att förhålla sig till.

Om styrelseskick vore det snyggt om vi kunde minska omfånget och detaljnivån i de ställningstaganden som omvärlden uppfattar som partiegoistisiska, dvs de som handlar om pengar och mandat till små partier. Vi skulle kunna slå fast ett par principer om rättvisa, istället för att ha ett separat utförligt ställningstagande om var och en av de orättvisor vi mött. På ett liknande sätt ger detaljnivån i våra åsikter om hur misstänkta brottslingar ska behandlas – särskilt när det jämförs med bristen på detaljnivå i våra åsikter om barnomsorg – lätt intrycket att vi är den politiska grenen av yrkesbrottslingarnas riksförbund. Vi kan ha tydliga principer och konkreta exempel om en rättsäker och human rätts- och kriminalpolitik utan att ge intryck av att alla våra aktiva har stor erfarenhet av att bli illa behandlade av rättssystemet.

I delar av bibliotekspolitiken har vi en härva av ställningstaganden, som inte varit helt lätt att smidigt förena med varandra när man skrev ihop sakpolitiskt program. (Förenklat kräver vi lite för många olika sätt samtidigt att garantera alla tillgång till allt, vilka inte alltid är så lätta att på en och samma gång förena med varandra och med verkligheten.) Området skulle därför må bra av en lätt upprensning, men samtidigt vet jag att det här finns många ömma tår och starka viljor som är engagerade i frågan, så jag fruktar även här att varje försök att avskaffa och förenkla ställningstaganden leder till en ännu värre härva än den vi redan har. I övrigt tycker jag att kulturpolitiken är bra, även om jag inser att de som har en nyliberal grundhållning eller en smal syn på vad som är vår kärna ogillar principen om samhälleligt ansvar för en kulturell infrastruktur, som ska garantera att det fortsatt kommer att finnas produktioner att spela in och dela.

Vad gäller mångfald och migration säger en halva av mig att det inte skulle vara så tokigt om man kunde minska detaljnivån i många ställningstaganden, men den andra halvan påpekar att det i dessa frågor tydligare än i många andra är just i de konkreta detaljerna djävulen sitter. Så jag är skeptisk till att man kan få något som inte bara är en samling välvilliga plattityder utan att vara ungefär så konkreta som vi idag är.

Avsnitten om utbildning och forskning tar tydligt sin avsats i vår syn på kunskap, ”rättsäkerhet”, upphovsrätt och våra insikter om ITs frigörande kraft. Både här och i vårddelen finns ställningstaganden som bygger på en modern vetenskaplig syn på psyket, där man avvisar den gamla platonska och religiösa uppdelningen i kropp och själ, och ser psykiska problem som likvärdiga med andra kroppsliga åkommor som tandvärk och allergier. I mina ögon är det ett självklart uttryck för vårt bejakande av kunskap och vetenskap, men jag vet att det finns partimedlemmar som tycker annorlunda.

Vad gäller vård tar vi både ställning för offentligt finansierad vård och för valfrihet och en mångfald av vårdgivare. Här har vi tagit ställning i en fråga där vår egen ideologi inte ger tydlig vägledning, och vi har gjort det genom att inta en ”lagom”-position i relation till andra partier. Jag tror inte vi kommer undan svar på de frågorna i valrörelser, och eftersom vår ideologi inte ger självklara svar är det klokt att välja svar som inte retar upp folk i onödan. I övrigt tar våra ställningstaganden avsats i vår syn på vetenskaplighet, integritet, transparens och värdighet åt den enskilde. Vad gäller äldrevård och funktionshinder har medlemsmötet tagit en lång rad ställningstaganden, som inte bygger så mycket på den specifikt piratiga synen på information, utan på social ömhet, alternativt en helig vrede över att äldre och funktionshindrades värdighet inte beaktas tillräckligt i vården. Här finns alltså saker att rensa ut för dem som tycker det är viktigt att man ska kunna se en direkt koppling mellan en gammal kärnfråga och ett sakpolitiskt ställningstagande. Såvida inte vi fördjupar vår diskussion om begreppet integritet för äldre och funktionshindrade, och låter den få en bredare innebörd än vi hittills gett den. Själv tror jag bilden av partiet i längden mår bra av att ställningstagandena finns kvar. (Väl medveten om att det bara betyder att jag tycker det är bra om partiet fortsätter attrahera dem som tycker ungefär som jag om de sakerna, och om avvägningen mellan skattenivåer och människans eget ansvar för sådant.)

Innovation och arbete tycker jag på ett mycket bra sätt ger förslag om hur man som kunskapsparti ser på de utmaningar samhället står inför. Jag tycker också att de partivänner har rätt som menar att PP ska ta som sin uppgift att företräda den unga generation som mycket mer sällan än sina föräldrar får fasta jobb i ungdomen, utan istället hoppar mellan projektanställningar, bemanningsföretag, egna firmor och korta vikariat, och upptäcker att de flesta samhällssystem är riggade för den verklighet de andra, de fast anställda, lever i.

Energi och miljö kan man naturligtvis fundera om Piratpartiets grundvärderingar över huvud taget har något att säga om. Jag tror personligen att vi är rökta i varje valrörelse om vi inte har svar på väljarnas frågor där, och de svaren ligger hyfsat nära det miljöromantiska konsensus, som utvecklats i svenskt samhällsliv. Trots det försökte jag för några år sedan föreslå att vi skulle ta som våran nisch just vetenskaplighet, att vi ska försöka stå emot vad som för tillfället ordas och stormas mycket om medialt, och titta på vilka miljöproblem vetenskapen pekar ut som de allvarligaste, och vilka metoder vetenskapen pekar på som möjliga för att lösa dem. Det projektet kraschade dock, bland annat eftersom det inte fanns konsensus i partiet om vad vetenskapen egentligen har att säga i klimatfrågan, och för att det riskerade leda till synpunkter om privatbilism som var oacceptabla för partivänner i glesbygdslän. Det gör att partiets miljöpolitik idag i hög grad är präglad av att man tycker en del av det som är allmängods att tycka idag. Det räckte för att vi i de frågorna skulle komma helskinnade genom valrörelserna, men det här är en fråga där jag tror vi skulle kunna göra betydligt bättre ifrån oss med en omstart, där vi börjar med att ena oss om några principer att bygga från.

Vår ekonomiska politik består av tre delar. (1) En där vi passar om skatternas och socialförsökringssystemens nivåer, och istället menar att det viktiga är att systemen görs mer enhetliga, förutsägbara, överblickbara och rättssäkra. Vi kan leva både med små höjningar och små sänkningar, om vi får genom strukturreformer, som gör systemen rättvisa. Och så ska budgeten vara balanserad över konjunkturcykler. Det tror jag är en bra avvägning som gör att vi har något väsentligt att säga när vi får frågor om skatter och socialförsäkringar, samtidigt som det vi säger tar sats i våra grundläggande värderingar att individer står över systemen, och vår förståelse av att alla människor inte längre har samma fasta jobb nästan hela sitt vuxna liv. (2) En del där vi tar ställning för frihandel, fri konkurrens och mot olika uttryck för det många kallar korporativism. Den delen ser jag som central och självklar för partiet (även om jag ogillar det sättet att använda ordet korporativism). (3) En del som emmanerar ur en grupp medlemmars djupa intresse för penning- och finanspolitik, där jag tror att tanken är att sättet banker idag fungerar gör dem till en maktkloss, som behöver förses med koppel för att grundtankarna bakom (2) ska upprätthållas. Jag tycker dock att kopplingen mellan våra detaljerade förslag och eventuella sådana tankar måste bli betydligt tydligare och mer övertygande för att vi ska ha kvar det hela. Här kan jag alltså tänka mig att rensa.

Bostadspolitik har inte världens starkaste koppling till våra kärnfrågor, men är ett betydande problem för många i de grupper där vi har våra kärnväljare. Av rent taktisk anledning tror jag därför vi ska vässa vår bostadspolitik, inte kasta ut den, och se till att vi till nästa val har en tillräckligt vass politik för att ha den i partiprogram och eventuellt också valmanifest.

Utrikes- och försvarspolitiken är hyfsat väl förankrad i våra grundvärderingar, och jag tror inte vi ska bygga ut den annat än möjligen – om det finns enighet om saken – tydligt markera mot ett NATO-medlemskap, men utan antiamerikansk retorik. Möjligen skulle man kunna minska antalet ställningstaganden som anger olika mål på olika nivåer för vårt försvar – dagens program blir lite löjligt med en lång hierarki av målsättningar följt av väldigt lite om hur de målen ska uppnås.

I konsumentpolitiken är vi rätt nära den punkt där man kan skriva ihop ställningsstagandena till ett sammanhängande program, som skulle ha tydligt fäste i partiets kärnfrågor och grundläggande värderingar. Möjligen skulle detaljnivån kunna minskas lite här och där.

Vad gäller rymdpolitiken tycker jag personligen att den kunde utgå, men det inser jag att jag aldrig kommer att få stöd för. Här går min personliga skepsis mot rymdromantiken på tvärs med delar av partiets själ, och jag vet hur viktigt det är för en rörelse att få vårda sina heliga reliker. Hela avsnittet om föreningsbidrag kom sig av en i mina ögon barnslig aversion mot att religiösa organisationer precis som en massa andra grupper av organisationer fick specialriktade bidrag. Jag blir gladast om hela uppsättningen ställningstaganden skrotas i klump. Djurskydd är inget jag personligen tycker är centralt, men jag inser att om vi gjorde mina personliga åsikter i frågan till partiets skulle stora delar av den unga generationen lämna partiet.

x  x  x

För säkerhets skull vill jag också påpeka att vad jag tycker i sak inte på något sätt påverkar hur jag hanterar dem på medlemsmötet. Varje plikttrogen mötesordförande klubbar mängder med beslut hen ogillar.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | Lämna en kommentar