En trefaldig tragedi

Händelserna kring Omar Mustafas korta inhopp i den socialdemokratiska partistyrelsen är en trefaldig tragedi.

För det första är det en tragedi för Mustafa Omar personligen. Ingen bör bli behandlad så som han har blivit av det parti man tjänat och arbetat för.

För det andra är det en tragedi för socialdemokraterna, som kommer att få arbeta hårt för att åter bygga upp ett förtroende hos landets muslimska befolkning.

För det tredje, och viktigast, är det en tragedi för Sverige, och för tanken att kristna, ateister, muslimer, buddister, judar och människor med andra livsåskådningar ska kunna leva tillsammans i ett och samma land, och arbeta tillsammans i ett och samma politiska system. Nu sprids istället bland stora grupper med muslimsk tro en bild av att man inte kan vara aktiv i de etablerade politiska partierna samtidigt som man är aktiv i den dominerande rörelsen för troende muslimer i Sverige.

Därifrån är steget inte långt till tanken att man inte kan vara aktiv i de etablerade partierna samtidigt som man är troende muslim. Och fäster sig den bilden är vi illa ute. Islam är landets näst största religion. Den känsla som nu sprider sig kan i sin förlängning att leda till en uppdelning i politiska partier efter religiösa gränser.

x   x   x

Hur kunde det gå så illa? När man tittar på historien framträder tre totala haverier.

Tar vi dem i tidsordning börjar det med ett  haveri för socialdemokraternas valberedningsarbete. På den tid jag var aktiv socialdemokrat fanns ett icke-transparent system som fungerade: Det levererade både effektivitet och demokrati. Men idag levererar systemet den ena katastrofen för partiet efter den andra. I detta fall ett förslag till partistyrelse, med en kandidat som aldrig tidigare varit uppe till diskussion, som lades så kort tid före omröstningen, att ingen hann eller orkade kolla upp om det fanns några frågetecken kring den nye kandidaten. Samtidigt som det partidistrikt som i sista minuten föreslagit kandidaten visste att det fanns frågetecken, men knep käft, i glädje över att ha hittat ett smart sätt att få in en till av sina egna i styrelsen. (Jag har deltagit i fraktionsstrider på samma sida som dem som nu leder Stockholms stads partidistrikt. De reagerar som pavlovska hundar inför ”en plats till i styrelsen”.)

Det fortsätter med ett totalt haveri för massmedia. Först kommer uppgifter fram om inbjudna föreläsare med tvivelaktiga åsikter. Men inte någonstans hittar man ett försök från massmedia att ställa den fullständigt självklara frågan: Har dessa homofoba och antisionistiska/antisemitiska talare varit de enda som inbjudits till mötena och konferenserna, eller har det varit frågan om tillställningar där deras åsikter brytits mot andra, och diskuterats? I det första fallet är det illa, i det andra fallet har det varit frågan om en berömvärd folkbildningsgärning. Men vilket det varit har media aldrig orkat reda ut för oss.

Sedan kommer uppgifterna, som förmedlas i alla kanaler, om att Islamiska förbundets stadga slår fast att olika lagar ska gälla för kvinnor och män. Vilket alla som följt diskussionen nu vet är en ren osanning: Bland en massa andra översatta dokument, i ett speciellt dokumentarkiv på sin hemsida, har man haft en översatt text med detta innehåll, där översättningen av dokumentets namn innehållit ordet stadga. Ett minimum av basal faktakoll hade hindrat denna förödande desinformation att spridas och förvandlas till en sanning.

Slutligen kommer det totala sammanbrottet för svensk journalistik. TT intervjuar socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven,  som säger

Det går inte att vara förtroendevald i Socialdemokraterna om man inte fullt upp kan stå upp för partiets värderingar om människors lika värde och jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är värderingar som vi bygger hela vår politik på. Det är okränkbart.

Detta lägger både SvD och DN ihop med det icke kontrollerade påståendet

… Omar Mustafa, som är ordförande för en organisation som i sina stadgar anser att män och kvinnor ska ha olika status inför lagen.

för att sedan dra den i sina ögon logiska slutsatsen, som bägge tidningarna för säkerhets skull placerar högst upp i artikeln, här i SvDs version:

S-ledaren Stefan Löfven sade i dag tydligt ifrån att Mustafa inte kan vara ordförande i Islamiska förbundet och samtidigt sitta i Socialdemokraternas partistyrelse.

Varpå följer ett fullständigt haveri för socialdemokraternas krishantering.

Partiledaren har alltså inte offentligt krävt Omar Mustafas avgång, bara konstaterat självklarheten att att om de ”nyheter” som vi nu vet är osanna hade varit sanna, så kan han inte sitta på bägge posterna samtidigt. Därtill har han sagt att det är upp till Stockholms stads partidistrikt (som ju är de som vet något om Omar Mustafa och föreslagit honom) att reda ut saken.

Veronika Palm som är ordförande i Stockholm stads partidistrikt (och som jag känner som en mycket behaglig och trevlig människa) sätter sig i krismöte med Omar Mustafa, som alltså är en nyvald, för partiet mycket värdefull partistyrelseledamot, som hamnat i ett mediadrev. Ett drev där de sanna anklagelserna alltså är lättviktiga, och både Veronica och Omar vet att de allvarliga anklagelserna är osanna.

Ändå slutar mötet med att Omar Mustafa upplever sig tvingad att avsäga sig platsen i partistyrelsen. Varpå Veronica Palm ger en intervju där hon säger att ”situationen blev ohållbar” och ”så som situationen har utvecklats i efterhand har vi gjort en annan bedömning”. Varefter ingen i partiet kommenterar någonting.

Det sista kan i och för sig förklaras med att man sent omsider lyssnat på Staffan Burestam-Linders gamla visdomsord: ”Har man satt ner foten i klaveret ska man låta den sitta kvar, för det låter lika mycket när man drar upp den.” Men man kan undra om det inte hade varit bättre om de börjat följa den maximen några dagar tidigare.

x   x   x

Det är något ödesmättat över konstaterandet att vi varit med om ett trefaldigt haveri, som lett till en tredubbel tragedi. Som kan få förödande konsekvenser för den framtida sammanhållningen i landet.

Annons