Upp till kamp för dataskyddsförordningen

Nere i Bryssel pågår just nu, lite i skymundan, en strid, som snudd på är lika viktig som striden om FRA-lagen och datalagringsdirektivet tillsammans. Men rolluppsättningen är inte riktigt den vi är vana vid. För nu strider vi pirater tillsammans med EU-kommissionen. Mot lobbyister för de företag som vill göra våra privatliv till en handelsvara.

Den grundläggande tanken kring integritet är ju att det är man själv som ska få bestämma över informationen om sig själv. Var den ska finnas. Vem som ska få se den. Vad den ska få användas till. Och så vidare.

Idag hotas den integriteten inte bara av stater, som ger säkerhetstjänster och polis allt större möjligheter att övervaka vår datatrafik.  Den hotas lika mycket av  privata företag, som registrerar våra inköp, kartlägger vårt agerande på sociala medier, arkiverar våra aktiviteter i sökmotorer, och så vidare. För att utvinna information om var och en av oss, som ska gå att sälja för pengar. Till exempel för att kunna specialrikta reklam.

I Sverige har många av oss trott att detta hot hållits i schack av vår kraftfulla personuppgiftslag och relativt ambitiösa datainspektion. Problemet är bara att många av de företag som samlar uppgifter om oss inte bor i Sverige, utan i andra länder.

Detta är alltså ett typiskt sådant område, där vi pirater kan och bör tycka  att EU har en uppgift.

EU har visserligen sedan mitten av 1990-talet haft ett personuppgiftsdirektiv, som varje land ska anpassa sin lagstiftning efter. Men det direktivet kräver inte alls lika långtgående regler som i den svenska personuppgiftslagen. Dessutom har de flesta länder inte alls lika taggade och resursstarka myndigheter som vår datainspektion för att se till att reglerna följs. Resultatet har blivit att företag kunnat komma undan med lite vad som helst. Om de bara sett till att registrera sig i något land med avslappnade regler och svag eller korrumperad tillsynsmyndighet.

Men hör nu och häpna: EU-kommissionen har i ett antal forskningsprojekt tagit reda på att vanliga människor i Europa oroar sig för hur företag samlar på sig information om dem. Sedan har den utgått från denna oro, när den skrivit ett helt nytt förslag till en dataskyddsförordning. Dvs ett regelverk som det är tänkt att EU ska klubba, och som sedan ska gälla rakt av. Utan några möjligheter för enskilda länder att skapa hemmasnickrade lösningar för att glida förbi en del av kraven.

När vår EU-parlamentariker Amelia Andersdotter gått genom detta förslag har hon visserligen hittat några detaljer hon önskar vore annorlunda. Men hon säger att helheten är sådan att om EU antog förslaget rakt av skulle det vara ett stort steg framåt. Det slår nämligen fast och försvarar över hela EU den grundläggande  principen att en människas personuppgifter är hennes egna, och bara ska få användas så som hon själv godkänner.

Detta tycker naturligtvis inte de företag om, som idag tjänar pengar på att handla med miljontals människors personuppgifter och privatliv. Och som ser framtida storvinster i allt mer sofistikerade algoritmer för att krama ut allt mer detaljerade uppgifter om våra privatliv ur allt större mängder data. De ser, föga förvånande, förslaget som ett allvarligt hot mot sina intressen.

Således uppvaktas både EU-parlamentariker, och de regeringar som i ministerrådet ska fatta beslut om saken, av horder av lobbyister. Som med alla möjliga och omöjliga argument försöker få stöd för olika förslag som på olika sätt trasar sönder förslaget till förordning. Och som dessutom – för säkerhets skull – fått amerikanska diplomater att framföra diskreta hot om handelskrig ifall beslutsmaskineriet inte lyssnar tillräckligt noga på lobbyisternas råd.

I parlamentet lär nu finnas bortåt tusen förslag till förändringar av förordningen. Där lobbyisterna trummat ihop stöd för åtskilliga, som helt skulle smula sönder det skydd kommissionens förslag hade gett. Man ger sig på definitionen av personuppgifter, så att många människor inte kommer att omfattas av något skydd alls. Man vill ge företag rätt att själva avgöra om det sätt de använder personuppgifterna på är skäligt, och i så fall varken behöva be om lov eller tala om i efterhand vad man gjort.

Går de förslag till förändringar genom, som nu föreslås av den dominerande konservativa-liberala partigruppen skulle det bli nästan omöjligt att ingripa mot företag som missbrukar personuppgifter de skaffat sig: Bara om någon råkar upptäcka att ett företag använt uppgifter om dem, klagar, får rätt, företaget inte bryr sig, någon upptäcker det igen, klagar, och även denna person får rätt, bara då ska man kunna ingripa mot företaget.

Jag ska erkänna att när Amelia och några andra i partiet för två månader sedan började driva denna fråga förstod jag inte hur viktig den var. Jag uppfattade den bara som en i raden av många, många sakfrågor. Först nu har jag orkat sätta mig in i den i vart fall lite grann. Och jag är skakad. Förfärad. Chockad.

Vi måste ta sats och skrika så det hörs både genom väggarna till Rosenbad, in i Beatrice Asks arbetsrum, och hela vägen ner till EU-parlamentet: Skydda allas vår rätt till våra egna personuppgifter! Rör inte kommissionens dataskyddsförordning!