Jag fick just en svensk översättning av en liten skrift av den amerikanske slavisten Vladimir Golstein, som påstås vara en kritisk läsning av Svetlana Aleksijevitjs verk. Det lät spännande, så jag kastade mig över den. Han började med att hylla Nobelpristagaren för det som inte går att komma förbi: att hon ger gripande röst åt många, många människors berättelser om de olika svåra prövningar, som drabbat de sovjetiska folken.
Men det räcker inte för att Aleksijevitj ska vara en värdig Nobelpristagare i Golsteins ögon.
För det första ger hon inte läsarna hela bilden. Verket påstås inte alls som Aleksijevitj och alla andra säger vara polyfont, utan ger bara ena sidans historia. Och vi får av henne varken veta att det var USA som lurade Sovjetunionen att invadera Afghanistan, eller att NATO-länder startat en massa krig efter unionens sammanbrott. (Vad det nu har med hennes verk att göra.)
För det andra kritiseras Aleksijevitj för att i uttalanden och intervjuer – vid sidan om sina litterära verk – ha en alldeles för kritisk bild av makten. Att kalla Lukasjenko för diktator är enligt Golstein onyanserat, och att nämna Putins försvarsminister Shoigu och Stalins inrikesminister Berija i samma mening skrattretande.
För det tredje anklagas Aleksijevitj för att förakta och förråda det folk, vars lidande hon beskriver:
Men betraktat i rätt perspektiv kan detta ständiga upprivande av sår, alla dessa avslöjanden och detta tvångsmässiga behov av att stirra på ondskan och få också andra att göra det också, ses som småaktigt, simpelt och ofta egoistiskt, eftersom avslöjandet och utnyttjandet av de egna landsmännens smärta blir en lönsam affärsverksamhet som belönas med framgång och erkännande.
I skriftens allra smutsigaste passage blir Aleksijevitj på något sätt själv indirekt medskyldig både till det lidande hon skildrar, och till kriget i Ukraina:
För länge sedan skämtade en rysk cyniker (…) om att Sovjet måste döda alla stora ryska poeter för att Brodsky skulle vinna sitt Nobelpris i litteratur. Utan någon önskan att tvista om Brodskys meriter kan jag säga att tusentals oskyldiga måste dö i hela den forna Sovjetunionen, från Afghanistan till Tjernobyl, från Donbas till Odessa, för att Aleksijevitj skulle få sitt Nobelpris.
Sedan slutar skriften med ett hårt angrepp på den ryska liberala intelligentian, som visserligen skildrar folkets lidande, men inte delar det, och som exploaterar det i sina egna egoistiska syften. Vilket leder till en enda stor lögn. Som svenska akademin nu Nobelprisbelönat.
Jag läste texten med stigande obehag, och undrade till en början hur en erfaren slavist kunde missa så fundamentala inslag i Aleksijevitjs texter. Hur han kunnat undgå att upptäcka hur hon lyckas krypa in under huden inte bara på kommunismens offer, utan också på dess anhängare. Inte sett hur hon mer finstämt än någon annan jag läst fångar de gamla troende kommunisternas sätt att förklara sina val, försvara Sovjetunionen och beklaga dess fall. Att hon inte alls sätter sig till doms över den ”sovjetmänniska” hon skildrar, utan tvärt om uttryckligen identifierar sig med denna, och att hennes verk kan läsas som hennes egen närkamp med ”sovjetmänniskan” i henne själv.
Men sedan insåg jag att det inte alls är fråga om någon oförmåga att läsa och förstå. Ty plötsligt dök Bulgakovs ”mästare” upp i mitt huvud, sittande i sin lilla källarvåning i trettiotalets Moskva, läsande en lång rad artiklar med precis denna slags anklagelser mot den bok han förgäves försökt få publicerad.
Det är helt enkelt så här man skriver litteraturkritik när man tjänar herren i Kreml. Tekniken är väl beprövad.
Henrik B 