”Hur ska man lösa det rent praktiskt?”

Nu har jag för hundrafemtioelfte gången hamnat i en Fb-diskussion där man frågar ”men hur ska man göra rent praktiskt om man ska ta emot alla som kommer”? Och för i alla fall tionde gången var jag på väg att skriva ett långt seriöst svar, för frågan är verkligen befogad. Men så såg jag framför mig det svaret liksom alla andra jag skrivit bara sjunka ner i Fb-s bottenlösa träsk av trådar man aldrig hittar tillbaka till. Så jag skriver här istället.

1. Var ska flyktingarna placeras här och nu?

Har jag fattat rätt har man dammsugit rätt ordentligt efter hus som är tomma, som man kan göra om till boenden. Ska vi kunna ordna plats till dem som nu flyr betyder det att man måste börja använda hus där det redan pågår saker, som kan trängas ihop eller ställas in eftersom det inte är nödvändigt.

Jag har ännu inte hört talas om en enda kurs, konferens eller ”kick off” som blivit inställd eftersom konferensgården behövts som flyktingförläggning. Jag har inte hört talas om en enda skola där bockhoppning i gympasalen bytts till jogging och aerobics i parker i närheten, för att flyktingar sover i gympasalen. I vart fall i tennishallarna halvvägs längs cykelvägen från mitt hem till centrum spelas idag tennis, inga flyktingar sover där. Man har knappt börjat undersöka hur många svenskar som frivilligt skulle kunna tänka sig hyra ut ett rum eller två – och då föreställer jag mig att det finns få bättre sätt att börja integration än att bo tillsammans med människor som bott här länge och kan landet.

Min mentala gräns går ungefär bortom dessa exempel. Den dag all ”icke-nödvändig” verksamhet skjutits upp eller makat på sig, och inga frivilliga finns kvar som vill avvara/hyra ut några rum i sin bostad, då kommer jag nog att ställa upp på beskrivningar som att ”det är fullt” och ”vi har inte plats”. Men i mina ögon är det långt kvar dit.

2. Hur ska alla som kommer få bostad på sikt?

Här vill jag göra ett viktigt påpekande. Även utan anstormningen av flyktingar har bostadsmarknaden havererat, och bostadsbristen är skriande, särskilt för dem som inte har möjlighet att skaffa bostadsrätt. Men bostadspolitiken sitter fast i gamla ideologiska låsningar, där högern föredrar att fortsätta skattesubventionera reparationer av befintliga hus istället för att subventionera byggande av nya hyresrätter, och vänstern vägrar inse att man måste göra något åt de inlåsningsproblem och orimliga kedjor av andra-tredje-fjärde-femtehandsuthyrningar, som hyresregleringarna skapat.

Detta kan näppeligen lösas med mindre än en stor kohandel där högern accepterar att skattepengar går till att subventionera byggande av hyresrätter och vänstern accepterar friare hyressättning. Tyvärr har den bostadsbrist vi hittills haft inte varit tillräckligt stor för att skapa ett tillräckligt krismedvetande för att någondera sidan skulle våga sig på något sådant. Förhoppningsvis kan dagens migration förändra den saken. Det skulle i så fall inte bara lösa frågan om bostäder för migranter, utan också för väldigt många infödda, särskilt unga.

Sedan måste naturligtvis ett sådant handslag kombineras med snabba reformer av regelverken kring boende, så att byggandet på nya områden kan starta väldigt mycket snabbare än idag. Jag älskar i och för sig möjligheten att överklaga och obstruera okänsligt stadsplanerande. Och i ett läge utan bostadsbrist, och med planerat byggande som motsvarar behoven, skulle jag försvara våra utdragna processer. Men nu behöver byggande på en helt annan nivå än dagens komma igång snabbt.

Även om man gör så kommer det att fortsätta vara bostadsbrist och trångbott en handfull år. I ett par år kommer det att bli ännu värre. Men jag ser ingen annan utväg än ett sådant handslag. Tittar vi på vad som hände runt valutakrisen i början av 1990-talet ser vi också att yttre kriser kan göra det möjligt att fatta beslut som skulle vara mycket svåra för partierna att få intern acceptans för under normalare omständigheter. En sådan kompromiss måste därför isf göras nu, när trycket fortfarande är stort, och det finns en stark känsla av ”urgency”.

3. Skola till mängder av unga migranter

Det sägs att det tar fem år att bygga en ny skola. Sant, men inte att sätta upp baracker utanför skolor som redan finns, eller på helt nya ställen. Jag undervisade i flera år på en högskola, som bestod av en liten stad av baracker, plus en gammal nedlagd fabrikslokal. Det tar lång tid att utbilda nya lärare, men inte att fortbilda redan utbildade lärare i svenska för invandrare, och svenska som andra språk. Det finns mängder av pensionerade lärare som är intresserade av att hoppa in och göra en insats nu. Om de är så många att de ger ett stort eller litet bidrag till att lösa situationen kan man inte veta förrän man undersökt saken. Det sägs att antalet barn vi kan vänta oss om migrationsströmmarna fortsätter i nuvarande takt är lika många som en hel årskurs. Dvs 1/9 så många som redan går i skolan. Skulle man inte få fram fler lärare motsvarar det alltså drygt tre ytterligare elever i varje klass. Eller att var tionde lektion blev lärarlös. Det blev ungefär just var tionde lektion under ett år när det skulle sparas när jag gick i gymnasiet. Det var naturligtvis inte lika bra som om vi hade haft lärare på de lektionerna. Men inte var det kris, katastrof och skolsystemets undergång.

4. Massor av nyanlända som ska komma ut på arbetsmarknaden.

Här är grundläget detsamma som med bostäder. Vi har redan ett verkligt och allvarligt problem alldeles oaktat det stora antalet flyktingar som nu kommer. Den gymnasieelev som inte orkar med skolan har idag ingen chans att få ett vettigt jobb. Inte ens något i stil med min ungdoms ”ungdomslag” finns, där man kunde få prova på att jobba med en ersättning som var i alla fall en liten bit på väg mot avtalsenlig lön. Det man kallar trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden är helt enkelt enorma.

Sådär i princip och i ”normalare situationer” är jag en varm anhängare av både höga ingångslöner, LAS och det mesta annat arbetsgivare vill avskaffa för att göra det billigare och lättare att anställa. Men när verkligheten förändras kan ens prioriteringar mellan olika mål förändras. Idag behöver det bli lättare än det är både för unga svenskar och nykomna invandrare som inte har någon arbetslivserfarenhet i Sverige att komma in på arbetsmarknaden. Mycket lättare. Det måste göras på ett sätt som är stabilt över tiden, och inte ändras varje gång vi byter riksdagsmajoritet (om några sådana nu finns …)  Det behövs helt enkelt ett handslag mellan bägge de politiska blocken och arbetsmarknadernas parter, en kohandel, där man tar och ger över den politiska mittlinjen, där både subventioner för jobb till arbetslösa, ingångslöner, anställningsskydd och annat ligger på bordet. Precis som med bostadspolitiken är chanserna för en sådan uppgörelse som störst så länge det fortfarande finns en föreställning om ”kris”

x   x   x

Det här är naturligtvis inte alla de praktiska problem som måste hanteras och lösas. Men det är några av de största, och några av dem som oftast förs fram i debatten. Det här är så långt jag lyckats tänka om dem. Jag är övertygad om att det finns ytterligare många bra idéer och tänkbara dellösningar, som jag inte kommit på eller inte hört talas om eller missat att få med. Men det som ryms i sammanställningen räcker för att jag ska känna att det är borde vara möjligt att klara av att ta emot betydligt fler än dem som kommit hittills, och att jag är beredd att göra de uppoffringar och de kompromisser med åsikter som annars är mig kära, som behövs för att vi ska kunna fortsätta ta emot och ge asyl till dem som flyr krig och förtryck.

Annonser

Om Henrik B

Molekylärbiolog. Science writer. Piratpartist.
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till ”Hur ska man lösa det rent praktiskt?”

  1. Björn Axén skriver:

    Det är bra saker som du tar upp men jag skulle säga att situationen är lite svårare än du beskriver – i alla fall för skolan. Men det beror så klart på vad man anser är godtagbara konsekvenser. Men som jag ser som det riktigt stora problemet är att vi såg problem redan innan sommaren när prognosen var 70 000 per år. Nu räknar vi med 160 000 men minst 170 000 om politiken inte ändras. De prognoser som Migrationsverket gjort bygger på att politiken ändras men handlar ändå om betydligt högre volymer än tidigare. Ja vi klarar kanske det det de som kommit nu men hela systemet är överbelastat.

  2. Mikael Nilsson skriver:

    Bra text! Det är viktigt att ha klart för sig att det måste bli effekter och anpassningar. Jag tror att frågan i rubriken egentligen lyder ”hur ska vi lösa det rent praktiskt samtidigt som allt är som vanligt?” och det går ju inte. Självklart går vi in i någon form av samhällskris, men det är ju inte samma sak som samhällskollaps.

  3. Kristofer Pettersson skriver:

    Bra!

  4. Henrik B skriver:

    Precis Mikael. Jag tycker inte vi varit i kris under början av hösten, men vi är nog på väg mot ett läge där det ordet passar. Sedan är jag dels övertygad om att det inte blir kollaps, dels att en massa andra människor har en massa ytterligare kreativa idéer jag inte kommit på.

    Björn, Jag kan mycket väl tänka mig att skolan är en av de ställen där det är mest pressat, rimligen också socialtjänstens omhändertagande av ensamkommande barn. Där är det ju så att man inte kan vänta ett eller två år på att man bygger ett nytt hus, utan folk måste in i skolan så snabbt det bara går, och få meningsfull undervisning pronto, fastän det inte finns något hav av arbetslösa lärare för invandrare att snabbt rekrytera ur. Jag tror det finns goda möjligheter att få ordning på situationen i skolorna på något års sikt, det finns säkert många invandrade med ämneskunskaper och fallenhet för att undervisa som skulle kunna rekryteras, och sättas in i klasser med nykomna, men sådant görs ju inte på en månad eller två, utan tar ett halvår eller år att få på plats, och kräver att man vet att man har finansiering på sikt. Så ja, det blir säkert stökigt och knöligt för skolsystemet en tid. Påfrestning – definitivt. Kris – kanske. systemkollaps – knappast.

  5. Lisa skriver:

    Mycket bra artikel, jag ska lägga namnet Brändén på minnet. Du har helt rätt i att svenskar saknar perspektiv, eftersom vi att för länge har levt i en skyddad socialdemokratisk verkstad.

    Som tur är har vi redan stora befolkningsgrupper med utomeuropeisk bakgrund, som är födda och uppväxta i Sverige. De talar redan arabiska och olika afrikanska språk, och kan därför underlätta de nyanländas integration, och fungera som en brygga in i den svenska gemenskapen. Inte minst som lärare, det finns oerhörda mängder kompetens där, inte minst inom modersmål och religionsundervisning.

    Det är faktiskt fler personer med icke-svensk bakgrund än med svensk bakgrund om man bara tittar på barn under 18 år i Sverige! Så dom som tror att de nya flyktingarna förändrar landet är nog bara rasister som inte har förstått hur det nya moderna Sverige ser ut. Det här är utmaningar som måste lösas, inte problem.

    Om Sverige blir lite mindre Jantelag, och öppnar upp för en mer flexibel syn på välfärd, kan vi ta emot många miljoner flyktingar och ändå erbjuda människor ett bättre liv än de skulle ha i krigets Syrien. Innan vi har blivit som mellanöstern eller nordafrika kan man faktiskt inte tala om någon ”flyktingkris” utan det är bara bortskämda svenskar som fortfarande har outnyttjat välstånd som de inte vill dela med sig av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s