Att hålla två tankar i huvudet samtidigt

charlie2015originalJag har de senaste dagarna gång på gång hävdat att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Både när jag diskuterat med människor som förfasas över att det är fritt fram att sprida bilder som hädar och trampar på redan förtryckta. Och när jag diskuterar med människor som fruktar försök att relativisera yttrandefriheten. Jag tycker att den bild som pryder förstasidan på det nya numret av Charlie Hebdo sätter fingret på det jag försökt säga. För säkerhets skull tar jag det igen, och när jag nu inte lånar andras kommentarsfält tillåter jag mig vara utförlig:

(1) Yttrande- och pressfrihet är grundläggande för ett demokratiskt samhälle. Det radikala med dessa friheter är att de även gäller åsikter och yttranden man själv inte håller med om, yttranden och åsikter man tycker är förfärliga, smaklösa, oanständiga och sårande.  Inskränkningarna ska därför vara få, och gäller i Sverige främst förtal och hets mot folkgrupp. Lackmustestet på om någon verkligen stödjer yttrandefriheten är att man stöder den även för sådant man själv tycker väldigt illa om.

(2) Med varje frihet följer också ett moraliskt ansvar. Det är inte en inskränkning av friheten, utan en konsekvens av den. Att ha friheten att säga och trycka vad man vill betyder därför inte att man alltid bör använda den friheten. Situationen för en tidningsredaktion som fått en elak skämtteckning är i grunden densamma som situationen för mig när jag står bredvid en medmänniska med en stor och i mina ögon mycket ful näsa: Ska jag säga det eller inte? Det finns situationer där det är befogat. Men också situationer där det är onödigt, där en enkel konsekvensanalys säger att den smärta man åsamkar inte på något sätt vägs upp av de tänkbara fördelarna med att få det sagt.

Själva poängen med yttrande- och pressfrihet är att avgörandet ligger i de enskilda människornas och de enskilda redaktionernas händer, inte i statens. Vi är fria att själva bestämma vad vi vill yttra och publicera. Vi måste därför tåla en diskussion om det kloka och moraliska i våra beslut.

x   x   x

I något kommentarsfält på Facebook skrevs häromdagen att det blir tokfel om man konstruerar meningar som börjar ”Visst är jag för yttrandefrihet, men …”  Jag höll med, ty sådana konstruktioner blir omedelbart tvetydiga, och kommer att läsas som att man egentligen vill inskränka den. Däremot, skrev jag, måste man kunna sätta punkt efter ordet yttrandefrihet, börja ett nytt stycke, och presentera ytterligare en tanke. Ungefär som jag gjort ovan. Kan man inte göra det, då hamnar man i samma slags fundamentalism, som när ingen tanke ska få samexistera med att man inte bör häda.

Jag försökte säga det här redan för en handfull år sedan, när det diskuterades Jyllandspost och rondellhundar. Lars Vilks har ovillkorlig rätt att rita sina rondellhundar, och försöka få dem utställda. Gallerister har ovillkorlig rätt att ställa ut dem. Det är djupt moraliskt fel att försöka hindra Vilks att ställa ut bilderna, och ännu värre att försöka mörda honom. Jag betalar gladeligen skatt för att skydda både Vilks och hans gallerister mot galningars attentatsförsök.

Samtidigt tycker jag det varit omdömeslöst och moraliskt fel av Lars Vilks att rita bilderna, och försöka få dem utställda. Och jag tycker det var festligt att en del av yttrandefrihetens rustningsklädda riddare inte såg det paradoxala i att de ropade att det var fel av mig att säga vad jag tyckte om Vilks bilder för att mina yttranden skulle kunna störa kampen för yttrandefrihet, samtidigt som de tyckte det var jättebra att Vilks bilder publicerades överallt, oavsett vilka konsekvenser de publiceringarna fick.

Det är uppenbarligen inte alltid lätt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

x   x   x

Nu pryds det nya numret av Charlie Hebdo av en karikatyr av profeten Muhammed, som med en tår i ögonvrån håller skylten ”Je suis Charlie Hebdo”. Bakom honom står ”Allt är förlåtet”. Som alla intelligenta teckningar är den tvetydig. Är det profeten som gör avbön, och redaktionen som förlåter honom? Eller är det redaktionen som vänt sig till profeten, och här berättar att de fått hans förlåtelse?

Charlie Hebdo och andra redaktioner har ovillkorlig rätt att publicera den bilden. De har rätt att göra det utan att straffas av vare sig stat, medborgargarden eller terrorister. Att attackera tecknaren, det som är kvar av redaktionen, eller dem som hjälper redaktionen att publicera bilderna skulle vara ett vedervärdigt brott, och i förlängningen hota yttrandefriheten.

Ändå är frågan komplicerad om det varit klokt av redaktioner att publicera och sprida bilden. Jag kan se ett antal skäl att tveka:

  • Många muslimer tolkar sin religion så att det skulle vara förbjudet att publicera bilder av profeten. De upplever en sådan här bild som sårande.
  • Jag tror visserligen att bilden är ritad med en kärleksfull glimt i ögat, men likväl använder den ett stort antal fördomsfulla stereotyper. Har man sett de antisemitiska nidbilderna från förra sekelskiftet och 1930-talets Tyskland är det svårt att inte se slående stilistiska likheter. Bilden är även av den anledningen kränkande och sårande.
  • Det här är inte en satir som sparkar uppåt, från relativt maktlösa tecknare mot de rika och mäktiga i samhället. Det är en teckning som trampar nedåt, där människor i den relativt välbeställda och inflytelserika franska kultureliten hånar miljontals av Frankrikes fattigaste och mest marginaliserade invånare.

Mot detta står att man befinner sig i en utpressningssituation: Militanta terrorgrupper säger: ”Avstå från att publicera, annars mördar eller bombar vi.” Varken läsare, redaktioner eller terrorister kommer därför att kunna veta om en redaktion avstår från att publicera för att man viker sig för ett hot, eller om man avstår för att man inte tycker publiceringen i sig är motiverad. Bästa sättet att klargöra att man inte böjer sig för terrorn är att i vart fall en gång publicera det terroristerna vill att man ska låta bli. Av den anledningen pryder bilden toppen på denna bloggpost. Trots att jag som sagt egentligen tycker att bilden är osmaklig.

Jag försöker hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ni dömer hur jag lyckas med det.

x   x   x

Det både besvärliga och fina med yttrandefrihet är alltså att det varken är jag eller folkmajoriteten som bestämmer om den här bilden, andra Muhammedteckningar och andra nidbilder ska publiceras. Det bestäms av en massa redaktioner, publicister och bloggare. Var för sig. Som alla ska ha rätt att själva fatta sina beslut. Och där jag tänker försvara denna rätt, även de gånger jag tycker besluten är olyckliga.

För jag kan ju ha fel. Och i morgon kan det vara jag som har något viktigt att säga, som de flesta andra tycker är förolämpande och fel.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | 32 kommentarer

Ett varmare Piratparti

ljus2Jag har sagt det många gånger, senast i det blogginlägg där jag berättade att jag skulle kliva ner som partisekreterare. Vi måste göra något åt samtalsklimatet i Piratpartiet. Jag skulle vilja vara så drastisk som att säga att det är en ödesfråga för partiet. Vårt interna klimat dränerar oss på aktiva. Blir det ingen förändring riskerar partiet att sjunka ner i betydelselöshet. Därför måste vi alla rannsaka oss själva och vårt uppträdande.

Det hela har flera aspekter:

Att uppmuntra och kritisera
Vi är som parti beroende av att en massa människor arbetar ideellt för oss. För att man ska göra det brukar två saker krävas. Dels att man är motiverad för själva saken, och där har vi det rätt lätt. Våra frågor är så viktiga att många blir motiverade. Men det kräver också i längden att man tycker det är roligt, att man har kul. Och för att tycka att något är kul hjälper det om man får uppmuntran, och det stjälper om man ständigt möts av kritik. Och där har vi jätteproblem. För är det något man möts av när man försöker göra något i partiet, så är det kritik.

Hur många meter facebookstråd har till exempel ägnats åt brister i verktyget för medlemsmöten, jämfört med tacksamhet till dem som offrar dag och natt av fritiden till att sitta i presidiet för att organisera mötena? Hur mycket kraft ägnades i somras åt att kritisera kampanjmaterialet med katter, jämfört med hur mycket kraft som ägnades åt att berömma innehåll och formuleringar i valmanifest?

Jag säger inte att vi ska sluta kritisera det som är dåligt. Det måste vi göra. Men vi måste ändra proportionen mellan kritik och beröm. Jag tycker vi ska ta som tumregel att berömma (ärligt) minst tre gånger för varje gång vi kritiserar. För det är ju så med beröm och kritik, att ett nålstick känns mycket kraftigare än en uppmuntrande klapp på axeln. Så för att de aktiva i partiet ska uppleva lika mycket beröm, stöd och uppåtknuff som kritik och nedåtknuff, så måste vi alla ge många gånger mer beröm än kritik.

Att respektera olikheter
En av de allra viktigaste frågorna för Piratpartiet handlar om respekten för allas lika värde, och allas rätt att vara just sådana och det de är. ”Allas rätt att vara tönt sitt sätt”, som en klok partivän uttryckt saken. Däri ligger att man ska få vara datanörd och spelfantast, rullstolsbunden eller neuropsykiatriskt funktionshindrad, homosexuell eller transsexuell, ljushyad eller mörkhylt. Man ska kunna vara både man eller kvinna eller vadannat man själv uppfattar sig som. Utan att det ska göra skillnad. Man ska ha samma rättigheter och möjligheter. Man ska ha samma rätt att säga vad man tycker. Man sa ha samma rätt att bli lyssnad på. Inte bara av ”samhället” och ”politikerna” utanför partiet. Utan också av oss medlemmar och makthavare i partiet.

Och då duger det inte att folk kommer med glirningar om en partiväns sexualitet i en sakdiskussion om vår politik i mångfaldsfrågor. Då duger det inte om man bara orkar lyssna på de partivänner som har samma sociala koder inprogrammerade som vi själva. Då duger det inte att prata nedvärderande om kvinnor. Då duger det inte att vända ryggen till ”töntar” och fnissa när de inte hör. Och, då duger det inte att avfärda varje diskussion om ett konkret problem för en konkret grupp med att säga att vi inte ska prata om den konkreta gruppen, utan bara om allas lika rättigheter. För så länge det finns en massa olika grupper som inte har lika rättigheter och möjligheter, så kommer man aldrig att komma någon vart om man inte tar upp de konkreta problem som drabbar de olika grupperna, och funderar vad man ska göra åt just dem. Annars blir slutresultatet att man bara bryr sig om den lilla minoritet som utgörs av medelålders, välutbildade, vita, heterosexuella cis-män utan alltför synliga funktionshinder (dvs sådana som jag), som omständigheterna gjort det väldigt lätt för.

Så ska vi kunna behålla en mångfald av olika medlemmar måste vi helt enkelt undvika glirningar och skämt om annorlunda, och se till att lyssna på alla, även de som inte gör eller uppför sig riktigt som vi själva. Och vi måste säga ifrån när vi märker att våra vänner missar. Jag påstår inte att det är lätt. Jag påstår inte att jag själv lyckas. Men vi måste alla försöka.

Att förstå att man inte alltid själv har rätt
Ju mer man vet om en fråga, desto tydligare brukar det bli att frågan är komplex, och kan ses från många olika håll. Men i Piratpartiet är vi väldigt många, som har väldigt lätt att vara övertygade om att vi själva har rätt, och de andra har fel. Därför får vi inte sällan helt surrealistiska debatter, där folk kastar länkar till forskningsrapporter från olika forskningsparadigm i huvudet på varandra, utan att inse att vad de visar inte är att man själv har rätt och motparten fel, utan att det är en fråga forskningen ännu inte har något bra svar på. Dessutom har vi en hel del medlemmar som inte förstått att de ord som används både i vetenskaplig och vardaglig kommunikation är vaga, och glider över flera olika betydelser. Så att frågan om vem som är exempelvis sexist, homofob eller feminist i mycket hög utsträckning beror på exakt vad man lägger i ordet.

När jag var ung umgicks jag mycket med aktiva kommunister, moderater och socialdemokrater. De samtalen gick nästan aldrig ut på att bevisa att man själv hade rätt och de andra fel. De gick istället ut på att ta reda på varför vi tyckte olika. Oftast visade det sig handla om att vi såg samhället från olika håll och därför såg olika saker, utan att någon av oss såg i syne. Någon gång handlade det om olika grundvärderingar. Nästan aldrig om att en av oss grundade sin åsikt på något som var helt osant.

Så låt oss fundera över om den hetsiga diskussion vi håller på med egentligen bara beror på att vi menar olika saker med ett av orden vi använder. Om det kan vara så att det där faktumet vi bråkar så hårt om kanske inte är ett vetenskapligt utropstecken utan ett frågetecken. Eller om det kan vara så att vi ser samma sak från olika håll.

Dramatik och hetsighet:
Jag kommer från en socialdemokrati där det funnits intensiva och hårda politiska strider. Men aldrig har jag sett något som liknat den aggressivitet och teatralitet jag mött i Piratpartiet. Inte bara det att perifiera småfrågor (som korrekt avsändare av ett brev eller katters vara eller ickevara på en affisch) diskuterats i ett tonläge som gällde det liv eller död. När man är missnöjd med något deklareras det dessutom med största möjliga bokstäver på offentligast möjligast plats – ofta utan någon noggrannare faktakoll. När man lämnar sina uppdrag görs det under maximal dramatik. Jag får tyvärr konstatera att jag själv påverkats av den kulturen.

Jag är inte säker på att de traditionella partiernas vana att tysta ner konflikter och göra upp i slutna rum alla gånger är önskvärd att ta efter. Alla partier behöver öppen diskussion och ifrågasättande. Men ska vi överleva som parti måste vi göra det på ett varmare, mer inkännande sätt. Till exempel skulle man innan man postar ett inlägg kunna ställa sig följande fyra frågor:

  1. Har jag kollat att den jag är sur på har samma verklighetsbild som jag?
  2. Är det kanske ett bättre sätt att både reda ut saken och påverka, om jag skickar ett mail till någon i styrelsen, ledningen eller vilka det nu kan vara jag är sur på, och frågar hur de egentligen tänkte, och berätta vad jag själv tycker är konstigt. Och nöja mig med att posta offentligt de gånger det verkligen visar sig finnas en åsiktsskillnad, och inte bara ett missförstånd.
  3. Har jag uttryckt mig på ett lugnt och sansat sätt, och undvikit att förolämpa folk i onödan?
  4. Jag har väl inte ”gömt” en anklagelse mot en eller ett par enskilda personer genom att peka mot en grupp (”styrelse”, ”ledning”, ”anställda” ”PIFS-are”)? Gör man så kommer en massa gruppmedlemmarna att vara oskyldigt misstänkliggjorda, och det är synnerligen obehagligt.

x     x     x

Jag vill inte peka finger åt något håll. Den som är helt oskyldig må kasta första stenen – många torde rättfärdigt träffa mig. Men jag tror det är väldigt viktigt att vi alla tänker till, och funderar över hur vi uppför oss mot varandra i diskussionen i Piratpartiet. Lyckas vi med det, då tror jag att partiet kan gå en strålande framtid till mötes!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | 10 kommentarer

Pirate Bays Golgatavandring slut?

korsfastning-Jan_van_Eyck_-_Diptych_-_WGA07587_crop_of_the_crucified_JesusDiskussionens vågor gå höga efter stängningen av The Pirate Bay. Är det en förfärlig förlust? Eller tvärt om något som öppnar möjligheter för nya, bättre lösningar? Kring det är jag själv alldeles för oerfaren och okunnig i fildelningens praktik för att ha en egen åsikt.

Däremot är jag övertygad om att det som hänt är bra för oss som parti och rörelse. Ska man vara lite cynisk har man nämligen betydligt större nytta av döda helgon och martyrer, än av levande. Om de döda är det svårare för fienderna att vara elaka, och det är enklare för en själv att idealisera dem.

Dessutom slipper man risken att det fortfarande levande helgonet plötsligt kliver fram och förstör all good-will hen skapat, exempelvis genom att komma ut som rasist, sälja reklam för trista saker eller på andra sätt uppföra sig som en idiot. Den risken är mindre när helgonet väl är dött och begravet.

(Kanske är det därför Kristi återuppståndelse blev en kort historia? Det gällde kanske för anhängarna att få tillbaka honom ner i dödsriket, innan han fick tid att göra saker som gav dålig publicitet och skadade rörelsen.)

Liksom Kristi mänskliga gestalt var TPB inget som var tänkt att leva för alltid, utan något som kom till jorden för att visa vägen. Liksom Kristus har grundarna fällts i farsartade rättsförfaranden, och sedan offentligt fått göra sina Golgatavandringar. På ett sätt som nära påminner om Kristus fick TPB den föga behagliga rollen att nästan ensam bära skulden för mänsklighetens samlade fildelning.

Nu har TPB fått betala för allas vårt fildelande. Vägvisaren är död. Leve vägen!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | Lämna en kommentar

Jag lämnar partisekreterarposten vid årsskiftet

avskedsvink2Jag har bestämt mig för att inte stå till förfogande som partisekreterare eller någon annan post i Piratpartiets partiledning efter årsskiftet. Anledningarna till det är framför allt två.

Den första går att uttrycka kort: Jag har under de senaste åren lagt mer tid på partiarbetet än jag haft, och måste därför minska engagemanget. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att problemet inte i första hand är de rent konkreta arbetsuppgifter jag utfört, utan känslan av ansvar och att hela tiden behöva vara närvarande. Ska jag göra något åt den saken måste jag hoppa av ledningen, inte bara be om färre arbetsuppgifter.

Den andra anledningen tar lite fler ord att förklara:

Jag är övertygad om att Piratpartiet har en viktig roll att spela i svensk politik. Frågorna om makten över informationen blir allt viktigare, och är på väg att bli politikens viktigaste dimension, som de flesta politiska frågor kan sorteras efter. Piratpartiet är det enda parti som betraktar politiken utifrån det perspektivet, och som tar sig an frågorna om makten över informationen utifrån humanistiska och demokratiska värderingar: tankarna om alla människors lika värde, lika delaktighet i makten och lik rätt till integritet och privatliv, oavsett kön, härkomst, sexuell läggning, funktionshinder osv.

Jag är därför övertygad om att Piratpartiet för att nå valframgång och inflytande ska bygga vidare på en ideologi som tar fasta på frågorna om makten över informationen och kunskapen, och kombinerar dem med rätten att vara och utvecklas som just den man är, och forma sin egen, unika identitet. Utan att behöva anpassa sig efter andras förväntningar och fördomar.

Jag är vidare övertygad om att förutsättningen för att kunna vinna nästa val är att vi breddar vårt anslag, och inte bara pratar till tekniker och unga fildelande manliga elever och studenter. Att vi börjar attrahera kvinnor lika mycket som män, invandrade lika mycket som svenskar,  lite äldre lika mycket som yngre, och att vi får en miljö i partiet som är välkomnande och trevlig för alla. Och där vi undviker att skrämma bort folk genom att ta starkt kontroversiella ställningstaganden i frågor som inte har att göra med makt över informationen.

Jag har länge varit inställd på att i partiledningen fortsätta arbeta i den riktningen för en valseger 2018. Men så som diskussionen har gått internt i partiet sedan i somras känns det  som en mycket brant uppförsbacke att få partiet att utvecklas i den riktning jag tror är nödvändig.

  • Allt fler av dem som tar till orda om partiets ideologi tror att vi i grunden är ett liberalt parti, inte ett parti som bygger på tanken att makten över informationen ska tillhöra alla. Ett ”Piratparti” som skulle vara ett liberalt parti med lite fildelningspynt tror jag inte har någon framtid. Kommer vi behöva ägna en stor del av de närmaste åren till den debatten kommer vi – även om vi till slut hamnar rätt – inte ha någon större chans i nästa val.
  • Alldeles för ofta hör man – utan att någon säger emot – folk som klagar över att vi i ledningen ägnar oss för mycket åt mångfaldsfrågor och identitetspolitik. Felaktiga påståenden upprepas i det oändliga om att det bara skrivs debattartiklar och pressmeddelanden om hbtq-frågor, och att våra kärnfrågor skuffas undan. Eftersom många uppenbarligen tycker att det är alldeles för mycket att en liten bråkdel av våra pressmeddelanden och debattartiklar handlar om mångfaldsfrågor tycker tydligen en hel del partivänner att att vi inte borde ägna oss åt mångfaldsfrågorna nästan alls. Dessutom tycks som att ännu fler inte ser kopplingen mellan dem och våra traditionella kärnfrågor.
  • Själva sättet vår diskussion förts på har varit djupt deprimerande. Fortfarande förutsätts i många trådar att den som inte håller med är okunnig, korkad eller illasinnad. Diskussionen blir ofta aggressiv. Förakt mot meningsmotståndare märks alldeles för ofta. Inte ens internt kan vi hålla en rimligt klimat, utan vi har sett både grova personangrepp och spridanden av rena lögner. Det ses mellan fingrarna med sexism och homofobi. Ett bottenlöst förakt bland många aktiva mot allt som låter som feminism skrämmer bort många kvinnor från partiet.

Inget av detta har enskilt varit en ”stopper”. Allt är saker vi måste arbeta med, som jag tror det är möjligt att arbeta med, och som jag både varit och fortfarande är taggad att arbeta med. Det är bara en fråga om hur mycket arbete som behövs. Hur mycket tid och ork jag har. Och att jag måste kunna skydda min arbets- och fritid bättre från partiarbete än jag klarat under de senaste två åren. Jag tror helt enkelt inte längre att jag kommer att ha den tid och den ork, som jag skulle behöva, för att kunna använda ett uppdrag som partisekreterare till att vara med och driva partiet i den riktning jag tror behövs.

Därför lämnar jag uppdraget vid årsskiftet. Och börjar leta efter andra former att engagera mig för piratrörelsen och partiet.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | 31 kommentarer

Om Piratpartiet och ”den nya överklassen”

Piratpartiets partiledare Anna Troberg har skrivit en fantastisk artikel, som blivit omdebatterad internt i partiet. Några debattörer anklagar Anna för att skjuta mot de egna väljarna och medlemmarna. Det är en mycket besynnerlig anklagelse. Så här skriver nämligen Anna:

Låt oss tala om den nya överklassen. Den där klassen som koketterar med den tekniska kunskap som pöbeln inte har.

Alla Pirater vet att ”sharing is caring” när det gäller kunskap. De koketterar inte med sin kunskap och sätter sig inte på höga hästar. De hjälper dem som inte kan.

Den där klassen som är så fast i konservativa traditioner att kvinnor knappast göre sig besvär att försöka höja rösten i församlingen.

Piratpartister är allt annat än konservativa, och partiet är supertydligt när det gäller att kvinnor ska ha samma rätt som män att komma till tals.

Den där klassen som inte drar sig för med vilka medel som helst försvara sin upphöjda position. Låt oss tala om den. Nu.

Piratpartister vill inte att någon ska ha en upphöjd position, speciellt inte genom att ha unik tillgång till kunskap. De vill att alla ska få så lika rättigheter och möjligheter som möjligt.

Så när Anna pratar om den nya överklassen är det knappast dem som tror på Piratpartiets idéer och värderingar hon pratar om. Det är dem som agerar precis tvärs emot dem.

Sedan skriver hon:

Precis som i alla tider är medlemmarna i den nya överklassen ganska ointresserade av politik som inte gynnar dem själva. Det talas svepande om grundläggande principer och mänskliga rättigheter, men glömmer att människor som inte är precis som man själv är också är människor med rättigheter.

Just detta kan det naturligtvis hända att också några sympatisörer och medlemmar råkat göra. Det är lätt att glömma, jag har gjort det. Bra då att någon påminner.

Den nya överklassen skriker högt om integritet och datasäkerhet när politiker vill förbjuda kryptering eller när deras Bitcoin-börs hackas. Men, när det läcker nakenbilder av kvinnliga kändisar, så är det plötsligt inte ett integritetsproblem. Det är inte ens en anledning att ställa högre säkerhetskrav de företag som erbjuder lagring i molnet.

Nej, när det läcker nakenbilder av kvinnliga kändisar så är det mest runkfest. Man dillar om ”moralpanik” och om att ”information wants to be free”. Sedan kallar man offret för ”n00b”, och hävdar med emfas att hon får skylla sig själv för att hon är så korkad som sparat bilderna på fel ställe. Slutligen taggar man sitt oempatiska brölande med #unzip så att ingen ska gå miste om poängen. Hö, hö.

Tråkigt nog har jag ibland sett denna slags dubbla standard i våra diskussionsfora. Jag utgår från att det inte varit medlemmar som hållit på så, utan externa besökare. För övertygade pirater står naturligtvis upp för allas integritet på nätet, inte bara teknikintresserade grabbars.

Den nya överklassen hånar alla som är duktiga på annat än just det den själv behärskar. Är du inte tekniskt kunnig, så är du dum i huvudet och förtjänar varken medmänsklighet eller ens grundläggande rättigheter. Victimblaming 101.

Åter poängteras att det inte är partiets snälla och trevlig medlemmar som avses med ”den nya överklassen”. Utan dem som inte fattat det här med att kunskap ska delas – inte användas för att förtrycka.

Den nya överklassen ser ner på kvinnor. Är du en kvinna med teknik- eller gamingintresse, så är du ”fejk” och får faktiskt skylla dig själv om du får meddelanden om att du borde dö eller våldtas. Du borde ju ha vetat bättre. Det kostar att vara kvinna på nätet och ha ambitioner bortom att bara vara allmänt runkgodis. Misogyni 101.

Ingen som följt diskussionen om situationen för kvinnor i gamingvärlden kan ha missat detta. Det som förfärar mig är att flera av partiets debattörer tror att det är våra medlemmar och sympatisörer Anna skriver om. Vad tror de debattörerna om våra medlemmar egentligen?

Det är naturligtvis långt ifrån alla tekniskt bevandrade män som gör sig skyldiga till detta. Det finns många som gärna hjälper de som är mindre tekniskt bevandrade, ställer rätt politiska frågor om datasäkerhet och integritet och som behandlar kvinnor som fullvärdiga människor.

Det finns många som är pirater, helt enkelt.

Det finns stunder när jag vacklar i min annars bergfasta tro på att internet gör oss till bättre människor. Kanske förtjänar mänskligheten inte det fantastiska verktyg internet skulle kunna vara. Kanske är internet som i Karen Blixens bok Babettes gästabud – ett bord dukat med delikatesser som gästerna inte har vett att uppskatta. Pärlor för svin.

De där stunderna finns, men de är korta. Nätet är också fullt av kloka människor av alla kön som inte gör skillnad på sina egna och andras rättigheter. Vi är inte lika högljudda som de som satt hån och hat i system, men det är viktigt att vi hittar varandra. Tillsammans kan vi återta nätet och göra det bättre för alla.

Och här uttrycks så den bergfasta övertygelsen att så länge vi pirater hittar varandra och står upp för våra grundläggande värderingar om frihet och integritet, och kräver att de ska gälla alla, och inte bara några, så kommer vi att lyckas återta internet och göra det till en befriande och utvecklande kraft åt oss alla.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | 4 kommentarer

Nu går vi vidare mot 2018

kampanjanadeppsalaB2Under den valkampanj som tog slut igår har mängder av piratpartister gjort ett fantastiskt jobb. Hundratals kämpar har sett till att våra valsedlar nått vallokalerna för bortåt 98% av väljarna. Lika många har spridit material i brevlådor, affischerat, stått i valstugor, delat ut flygblad, spridit vårt budskap i sociala medier, skrivit insändare och övertygat vänner, bekanta och arbetskamrater om att rösta pirat. Andra har hjälpt till mer bakom kulisserna, med att utforma kampanjmaterial, få ordning på hemsidan, skriva presentationer av vår politik, svara på mängder av frågor från väljare, svara på enkäter, svara i telefon, jaga valsedelsutdelare och inte minst hålla kontakt med en massa människor och hålla ihop alla de olika sakerna så att de hakat i varandra smidigt. Det finns många jag skulle vilja nämna. Men det skulle fylla all plats för det här blogginlägget, och ändå skulle jag då missa massor av partivänner som gjort minst lika fantastiska insatser, fast på ställen där mina ögon inte varit. Så till er alla som jobbat och kämpat, oavsett om jag sett er eller ej: Jättemycket tack!

Men fast så många arbetat så mycket och så hårt har det inte räckt hela vägen fram. När jag skriver detta ser det ut som om vi inte tar oss in i någon kommunfullmäktigeförsamling, och vi tycks inte komma över den hela procent i riksdagsvalet, som skulle gjort att vi sluppit arbetet med att köra ut valsedlar i nästa val.  Det är naturligtvis en stor besvikelse. Våra frågor är ju så viktiga, och de etablerade partierna bryr sig så lite om dem, att Sverige verkligen hade behövt pirater runt om i  beslutande församlingar, som värnat informationsfriheten, integriteten och rätten att vara den man är. Men Feministskt Initativ lyckades i detta val rycka åt sig rollen som den huvudsakliga utmanaren mot etablissemanget. De vågade där vi tvekade göra antirasism och allas lika rättigheter till en huvudfråga, och ryckte därmed åt sig en stor del av våra tidigare kärntrupper bland gymnasieelever och studenter.

Vi måste nu använda de fyra år som återstår till valet 2018 för att utveckla vår politik och vår organisation, så att vi i nästa val kan ta oss in i riksdag, landsting och kommuner.

Den politiska utveckling som startat måste fortsätta. Istället för att stirra oss blinda på en handfull sakfrågor som var heta för åtta-tio år sedan måste vi ta sats i och bli bättre på att formulera vår ideologi, och konsekvenserna av den. I ett informationssamhälle handlar de viktiga frågorna om makten över informationen. Med vår människosyn är det självklart att vi vill att den makten ska ligga hos alla de vanliga människorna. Vår uppgift är därför att mejsla ut tydliga svar på var den makten ska ligga i en digitaliserad värld, och vad det konkret betyder för kulturen, på skolorna, i sjukvården, för bilverkstäder, på arbetsplatser, i företag – ja överallt. Breddningen av vår politik  ska fortsätta ta sats i våra politiska kärnfrågor, och handla om hur vi på alla håll i samhället och alla delar av människans liv ska försvara varje människas rätt att vara och vara stolt över den hon är, att själv ha kontroll över informationen om henne själv, och samtidigt ha samma rätt som andra att att använda den information som andra delat med sig av.

Ett ekosystem av helt och delvis sympatiserande organisationer. Under de fyra år som gått sedan jag gick med i partiet (strax innan förra riksdagsvalet) har partiets organisation blivit ojämförligt mycket starkare och stabilare. Men det räcker inte. Vi står alltför ensamma. Man behöver kompisar att spela med för att göra avtryck – det inser alla som funderat över anledningen till socialdemokratins och arbetarrörelsen starka ställning i samhället:  Intresseorganisationer som kräver ungefär samma sak som partiet. Tankesmedjor som skriver rapporter som partiet kan ta inspiration och hämta stöd från. Och så vidare. Somliga mycket närstående, andra med bara en del åsikter och värderingar gemensamt. Under de senaste åren har vi börjat det arbetet och etablerat kontakter med bibliotekariernas organisationer och RFSL. Men vi behöver många kompisar, inte bara några få. Så under åren som kommer bör vi välkomna och stödja bildandet av organisationer, nätverk, folkhögskolor, tankesmedjor mm, som vill verka i ungefär samma riktning som vi. Och vi måste fortsätta närma oss stora existerande organisationer, t ex för yrkesgrupper som förstår vårt arbete med informationsfrihet och upphovsrätt, och för andra grupper som delar vårt engagemang för allas rätt att få vara och respekteras som dem de är. Exempelvis kanske lärarorganisationer och psykosocialt funktionshindrades föreningar.

Erövra fler yrkesgrupper. Många av dem som var första generationens infödda på internet är dag vuxna. De var unga då partiet bildades, och unga vuxna när vi skördade våra första framgångar. Men idag är många av dem vuxna. Vi måste därför vända oss inte bara mot unga elever och studenter, utan även mot dem, som redan är etablerade på arbetsmarknaden. Vi har redan arbetat upp ett stort stöd bland IT-tekniker och bibliotekarer i alla åldrar. Vi behöver nu gå vidare och få fler yrkesgrupper att förstå att vi har svaren på viktiga frågor de möter: lärare, museifolk, människor i vården osv. Personligen misstänker jag att lärare kan vara rätt lågt hängande frukt: De märker varje dag i sitt arbete hur trasig upphovsrätten är, och många av dem delar vår kunskapssyn. Pirater är inte längre mest tonårspojkar. Pirater finns nu i alla åldrar, överallt i samhället. Här måste partiet hänga med.

Skaffa egna kanaler. För fyra och fem år sedan hade vi fantastiska möjligheter att nå ut med våra idéer genom att blogga, pinga de tidningsartiklar vi länkade, och vara aktiva i kommentarsfält. Men idag är kommentarsfälten stängda, tidningarna listar inte längre som förut blogginlägg med länkar till en artikel, och på webben 2.0 bildas bubblor av likasinnade, så att mycket av vår aktivitet på nätet inte uppfattas av andra än oss själva.  Därför behöver vi en alternativ kanal som når utanför våra egna cirklar, och som fortsätter sätta våra frågor på dagordningen även när etablerade media ignorerar dem. Kanske en egen tidning, en egen webbtidning, eller något liknande. En sådan behöver vara igång i god tid innan valrörelsen 2018 startar. Ska det lyckas måste arbetet sättas igång mycket snart.

Ett mjukare samtal och träffar afk. Vi lider i partiet av ett extremt tufft samtalsklimat, som under årens lopp skrämt bort väldigt många duktiga människor från att vara aktiva. Det måste vi göra något åt om partiet ska kunna bli framgångsrikt. Jag tror en viktig anledning till det tuffa klimatet är att vi har nästan allt vårt umgänge med varandra online, och när man chattar i text är ”bandbredden” i kommunikationen mycket lägre än när man sitter ansikte mot ansikte och pratar. Man missförstår varandra lättare, och missförstånden eskalerar oftare till gräl istf att redas ut. Därför behöver vi träffas oftare afk. Under det senaste året har vi organiserat ett antal kurser och en EU-valupptakt, som samlat pirater från hela landet. Under åren som kommer behöver vi  satsa betydligt mer än hittills på träffar där pirater från hela landet kan prata ansikte mot ansikte. Som ett första steg  den riktningen kommer partiet att ordna en afk-träff för pirater från hela landet i Uppsala lördagen 18 oktober för att kunna prata öga mot öga om de frågor som då diskuteras på vårt digitala medlemsmöte.

Fyra år kan tyckas vara en evighet, men det är kort tid för att hinna allt som behöver göras. Naturligtvis måste alla partiaktiva nu tillåta sig att pusta ut och vila ett par dagar. Men om några veckor är vi  full gång med att bygga det bättre och starkare parti, som ska stå väl rustat inför riksdagsvalet 2018 .

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | 3 kommentarer

Hur ska författarna få betalt?

Vi piratpartister möter ofta frågan hur musiker, författare och filmare ska få betalt ifall det blir tillåtet att dela kultur, och skyddstiderna i upphovsrätten kortas. Och hur vi tror att ny kultur skulle kunna skapas om vår politik blir verklighet. Det är två mycket egendomliga frågor.

boye250För det första skapas den riktigt viktiga konsten nästan aldrig för ekonomisk vinning, utan ur en inre nödvändighet. Man skapar för att man har något man vill dela med sig av. För att man vill att andra ska lyssna, läsa och se. Och ju fler som delar och kopierar ens verk, desto fler når man fram till.

För det andra är svaret på själva frågan mycket enkelt: På samma sätt som de flesta kulturskapare alltid fått betalt. Det har nämligen aldrig varit mer än en liten elit av författare, musiker och filmare förunnat, att kunna leva på de inkomster de får från royalties. För de allra flesta har de bara varit ett mindre tillskott i kassan. Till och med berömdheter som August Strindberg och Karin Boye levde huvudsakligen på brödskrivande: artiklar, beställningsskrivande, recensioner, föredrag mm.

Faktum är att för många kulturskapare kommer en värld med fri kulturdelning att ge ökade möjligheter att tjäna pengar, inte minskade. Mängder av undersökningar visar nämligen att folk inte spenderar mindre pengar på kultur för att de fildelar. Ju mindre pengar bok- och musikälskaren behöver betala till förlagen, desto mer kan de därför spendera på annat. Inte minst på sådant, där författaren och artisten kan göra anspråk på en betydligt större del av kakan.

När kulturskapare börjar inse detta förändras långsamt deras syn på fildelarna, som övergår från att vara tjuvar, som stjäl ens levebröd, till att bli ens viktigaste marknadsförare, som hjälper ens bästa melodier och texter att spridas. Så att fler börjar efterfråga det man kan tjäna pengar på! När de insett detta har flera författare och musiker gått med i Piratpartiet, och många stödjer vår syn på upphovsrätt.

Men låt oss nu vara konkreta. Hur kan du som kulturskapare tjäna pengar om kulturdelningen släpps fri? Låt oss tänka oss att du är en författare, även om det mesta som sägs även gäller för musiker och filmare.

1. Ta betalt för din signatur!
Vad man än tycker om saken är den tid på väg ut, när man kan tjäna mer än småpengar på att sälja sådant som kan kopieras digitalt. Det man kommer att kunna tjäna pengar på är allt det som folk inte kan kopiera från en läsplatta till en annan med ett par knappryckningar.

Vad skulle det kunna vara? Låt oss börja med att snegla på bildkonstärerna. De har i århundraden lyckats övertyga sin publik om att ett signerat exemplar av en kort numrerad tryckt upplaga är värt hundra- eller tusenfalt mer än ett ordinarie tryck.

I samma ögonblick som människor har tillgång till alla texter de vill läsa nästan gratis i en läsplatta är jag övertygad om att de kommer att vara beredda att betala ordentligt för ett signerat, numrerat exemplar ur en kort upplaga av sin favoritbok – i vart fall om den är tryckt på bra papper och ordentligt inbunden, så den inte börjar ramla sönder så snart man öppnar den!

Ifall författaren kan tjäna någon tusenlapp på varje signerat exemplar som säljs på detta sätt räcker det med upplagor om tiotals eller några hundra exemplar, för att komma upp i samma inkomster som författare idag har från sina royalties.

Men ska någon förälska sig i din text måste hen naturligtvis först ha läst den. Och det händer  mycket lättare om hens kompisar fritt får dela med sig av den på nätet.

2. Ta betalt för att möta sin publik
Lek med tanken att Jan Guillou lägger ut hyfsat formgivna versioner av sin nästa bokserie på nätet, fritt för alla att ladda ner. Samtidigt ger han sig ut på en uppläsningsturné genom landet för varje ny bok, där han tar ett par hundralappar i inträde, och varje kväll läser ett kapitel och svarar på några frågor. Och passar på att sälja personligt signerade exemplar av en välbunden utgåva av pappersboken.

Kanske skulle det inte vara riktigt lika trångt med fans som då Bruce Springsteen uppträder på Scandinavium. Kanske skulle han inte tjäna riktigt lika mycket pengar på detta sätt, som då Coq Rouge-serien gavs ut mitt under pappersböckernas glansdagar. Men han skulle definitivt kunna leva på inkomsterna, och få en del över över att lägga undan.

Ty det är något mycket speciellt med det personliga mötet. Något som inte går att överföra vare sig med TV-kameror eller videochattande. Och som definitivt inte går att kopiera med en digital knapptryckning. Det personliga mötet är därför något man kommer att kunna ta betalt för, och något som författare kommer att ta betalt för, när det inte längre blir möjligt att ta få publiken att betala hundralappar för varje ny kopia som görs av den bokstravsrad man totat ihop.

Men för att folk ska vara intresserade av att möta dig måste de ha läst dina böcker, och börjat tycka om dem. Så ju fler som fildelar din bok, desto mer pengar kan du tjäna på en sådan turné.

3.  Brödskrivande
Alla författare kommer naturligtvis inte att kunna försörja sig på uppläsningsturnéer och böckernas motsvarighet till grafiska tryck. Precis som alla författare idag inte klarar av att försörja sig på royalties från sålda böcker.

Således kommer de flesta författare precis som idag att behöva andra inkosmtkällor. Det vill säga olika former av uppdragsskrivande. Till exempel artiklar, broschyrer och kunkapsöversikter för sakförfattaren. Och recensioner, översättningar och TV-seriemanus för den skönlitteräre.

Men ska man få sådana uppdrag så skadar det ju inte att de redaktörer, informatörer och projektledare som beställer sådana alster läst dig, och tyckt om det de läst. Och då skadar det inte att de kunnat ladda ner dina bästa texter gratis.

4.  Se digitala exemplar av dina viktiga texter som reklam för det du kan ta betalt för.
Därmed är vi framme vid den avgörande punkt, som fick mig att sluta oroa mig för min framtida försörjning i en upphovsrättsfri framtid.

De där texterna som varit riktigt viktiga för dig, som du ville att alla skulle läsa: Handen på hjärtat, du fick inte speciellt mycket i royalty för dem, eller hur? Men ändå har de antagligen varit väldigt viktiga för din karriär. De har gjort dig känd, de har givit dig ett ”varumärke”.

Så varför inte flytta dem från den mentala lådan ”texter som jag borde fått mycket mer betalt för” till den mentala lådan ”marknadsföring och varumärkesvård”?

Att marknadsföra sig själv, att sälja in sitt namn och sina texter, är ju något alla skrivande människor alltid gjort utan att tänka på att ta betalt: Uppvakta redaktörer, vifta med fingrarna på coctailpartyn, skriva illa betalda artiklar på prestigefyllda kultursidor, osv .

Men coctailmingel och understreckare i all ära: Vad är det som verkligen gör en författare känd och berömd? Jo att ha åstadkommit en bok, som många läst och tyckt varit bra!

Och när är chansen störst att många läser en nyutkommen bok ? Om den bara kan läsas efter att ha köpts inbunden på bokhandeln för 400 kr? Eller om det är fritt för alla som tycker om den att skicka en kopia till sina vänner?

Och därmed är vi framme vid det viktigaste budskapet i denna bloggpost:

5.  Älska dina fildelare, eftersom de marknadsför dig!
Sluta se fildelarna som tjuvar, som stjäl dina verk! Se dem som dina bästa marknadsförare, som hjälper ditt namn och rykte att spridas över världen!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | 1 kommentar

Medborgarlön är självklar piratpolitik

nyberggratisjobb

Piratpartiet går nu ut med att vi på tio års sikt vill se en basförsörjning eller medborgarlön. Det är jättebra.

Inte i första hand för att jag tror att det skulle vara lösningen på en hotande framtida massarbetslöshet. Den kan delvis vara en synvilla. När jag var arton, och flera tiotal procent av befolkningen fortfarande jobbade med att tillverka prylar, sades det att robotisering och datorisering skulle leda till massarbetslöshet om vi inte införde både sextimmarsdag och medborgarlön. Under de trettio år som gått har effektivisering, datorisering och robotisering och utlejning av produktion till Kina gått fortare än någon kunde ana. Ändå arbetar nästan alla svenskar ännu mer och hårdare än då. Vi är helt enkelt mästare på att uppfinna nya behov, som vi är beredda att betala varandra arbetstid för att fylla.

Medborgarlön behöver vi av en helt annan anledning: Internetrevolutionen och de allt billigare och tätare kontakterna människor emellan har gjort att allt mer av det människor skapar utanför professionella, monetära strukturer får allt bättre kvalitet och allt större värde, så att allt mer av det samhälleligt nyttiga värdeskapandet skapas utanför de monetära systemen och dagens arbetsmarknad. Antagligen för att det blivit så mycket lättare för dem som är hobbyexperter på olika saker att hamna i rätt kombinationer med varandra när de kan leta partners över hela världen och inte bara i den egna byn. DET är den situation som kravet på medborgarlön adresserar.

Med medborgarlön kan helt enkelt människor som har en bra idé om vad de vill göra för mänskligheten eller en del av den börja göra det utan att behöva förnedras av socialtjänst eller ljuga för a-kassan. De kan börja välja att ägna sig åt nyttiga saker, även om ingen just nu är beredd att betala monetära pengar för dem. Det nyttiga värdeskapandet i samhället kommer därför att öka, och mänskligheten bli rikare.

Naturligtvis kommer alltid att finnas några free-riders, som kommer utnyttja systemen för att sitta hemma och spela dataspel och dricka kola, Men de är redan rätt duktiga på att utnyttja och tweeka de system vi redan har, så den kostnaden bär vi redan som det är. Och flera av dem som gjorde det för några år sedan – de är idag framgångsrika dataspelsentreprenörer, som skapat sysselsättning åt tusentals människor. 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | 11 kommentarer