”Hur ska man lösa det rent praktiskt?”

Nu har jag för hundrafemtioelfte gången hamnat i en Fb-diskussion där man frågar ”men hur ska man göra rent praktiskt om man ska ta emot alla som kommer”? Och för i alla fall tionde gången var jag på väg att skriva ett långt seriöst svar, för frågan är verkligen befogad. Men så såg jag framför mig det svaret liksom alla andra jag skrivit bara sjunka ner i Fb-s bottenlösa träsk av trådar man aldrig hittar tillbaka till. Så jag skriver här istället.

1. Var ska flyktingarna placeras här och nu?

Har jag fattat rätt har man dammsugit rätt ordentligt efter hus som är tomma, som man kan göra om till boenden. Ska vi kunna ordna plats till dem som nu flyr betyder det att man måste börja använda hus där det redan pågår saker, som kan trängas ihop eller ställas in eftersom det inte är nödvändigt.

Jag har ännu inte hört talas om en enda kurs, konferens eller ”kick off” som blivit inställd eftersom konferensgården behövts som flyktingförläggning. Jag har inte hört talas om en enda skola där bockhoppning i gympasalen bytts till jogging och aerobics i parker i närheten, för att flyktingar sover i gympasalen. I vart fall i tennishallarna halvvägs längs cykelvägen från mitt hem till centrum spelas idag tennis, inga flyktingar sover där. Man har knappt börjat undersöka hur många svenskar som frivilligt skulle kunna tänka sig hyra ut ett rum eller två – och då föreställer jag mig att det finns få bättre sätt att börja integration än att bo tillsammans med människor som bott här länge och kan landet.

Min mentala gräns går ungefär bortom dessa exempel. Den dag all ”icke-nödvändig” verksamhet skjutits upp eller makat på sig, och inga frivilliga finns kvar som vill avvara/hyra ut några rum i sin bostad, då kommer jag nog att ställa upp på beskrivningar som att ”det är fullt” och ”vi har inte plats”. Men i mina ögon är det långt kvar dit.

2. Hur ska alla som kommer få bostad på sikt?

Här vill jag göra ett viktigt påpekande. Även utan anstormningen av flyktingar har bostadsmarknaden havererat, och bostadsbristen är skriande, särskilt för dem som inte har möjlighet att skaffa bostadsrätt. Men bostadspolitiken sitter fast i gamla ideologiska låsningar, där högern föredrar att fortsätta skattesubventionera reparationer av befintliga hus istället för att subventionera byggande av nya hyresrätter, och vänstern vägrar inse att man måste göra något åt de inlåsningsproblem och orimliga kedjor av andra-tredje-fjärde-femtehandsuthyrningar, som hyresregleringarna skapat.

Detta kan näppeligen lösas med mindre än en stor kohandel där högern accepterar att skattepengar går till att subventionera byggande av hyresrätter och vänstern accepterar friare hyressättning. Tyvärr har den bostadsbrist vi hittills haft inte varit tillräckligt stor för att skapa ett tillräckligt krismedvetande för att någondera sidan skulle våga sig på något sådant. Förhoppningsvis kan dagens migration förändra den saken. Det skulle i så fall inte bara lösa frågan om bostäder för migranter, utan också för väldigt många infödda, särskilt unga.

Sedan måste naturligtvis ett sådant handslag kombineras med snabba reformer av regelverken kring boende, så att byggandet på nya områden kan starta väldigt mycket snabbare än idag. Jag älskar i och för sig möjligheten att överklaga och obstruera okänsligt stadsplanerande. Och i ett läge utan bostadsbrist, och med planerat byggande som motsvarar behoven, skulle jag försvara våra utdragna processer. Men nu behöver byggande på en helt annan nivå än dagens komma igång snabbt.

Även om man gör så kommer det att fortsätta vara bostadsbrist och trångbott en handfull år. I ett par år kommer det att bli ännu värre. Men jag ser ingen annan utväg än ett sådant handslag. Tittar vi på vad som hände runt valutakrisen i början av 1990-talet ser vi också att yttre kriser kan göra det möjligt att fatta beslut som skulle vara mycket svåra för partierna att få intern acceptans för under normalare omständigheter. En sådan kompromiss måste därför isf göras nu, när trycket fortfarande är stort, och det finns en stark känsla av ”urgency”.

3. Skola till mängder av unga migranter

Det sägs att det tar fem år att bygga en ny skola. Sant, men inte att sätta upp baracker utanför skolor som redan finns, eller på helt nya ställen. Jag undervisade i flera år på en högskola, som bestod av en liten stad av baracker, plus en gammal nedlagd fabrikslokal. Det tar lång tid att utbilda nya lärare, men inte att fortbilda redan utbildade lärare i svenska för invandrare, och svenska som andra språk. Det finns mängder av pensionerade lärare som är intresserade av att hoppa in och göra en insats nu. Om de är så många att de ger ett stort eller litet bidrag till att lösa situationen kan man inte veta förrän man undersökt saken. Det sägs att antalet barn vi kan vänta oss om migrationsströmmarna fortsätter i nuvarande takt är lika många som en hel årskurs. Dvs 1/9 så många som redan går i skolan. Skulle man inte få fram fler lärare motsvarar det alltså drygt tre ytterligare elever i varje klass. Eller att var tionde lektion blev lärarlös. Det blev ungefär just var tionde lektion under ett år när det skulle sparas när jag gick i gymnasiet. Det var naturligtvis inte lika bra som om vi hade haft lärare på de lektionerna. Men inte var det kris, katastrof och skolsystemets undergång.

4. Massor av nyanlända som ska komma ut på arbetsmarknaden.

Här är grundläget detsamma som med bostäder. Vi har redan ett verkligt och allvarligt problem alldeles oaktat det stora antalet flyktingar som nu kommer. Den gymnasieelev som inte orkar med skolan har idag ingen chans att få ett vettigt jobb. Inte ens något i stil med min ungdoms ”ungdomslag” finns, där man kunde få prova på att jobba med en ersättning som var i alla fall en liten bit på väg mot avtalsenlig lön. Det man kallar trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden är helt enkelt enorma.

Sådär i princip och i ”normalare situationer” är jag en varm anhängare av både höga ingångslöner, LAS och det mesta annat arbetsgivare vill avskaffa för att göra det billigare och lättare att anställa. Men när verkligheten förändras kan ens prioriteringar mellan olika mål förändras. Idag behöver det bli lättare än det är både för unga svenskar och nykomna invandrare som inte har någon arbetslivserfarenhet i Sverige att komma in på arbetsmarknaden. Mycket lättare. Det måste göras på ett sätt som är stabilt över tiden, och inte ändras varje gång vi byter riksdagsmajoritet (om några sådana nu finns …)  Det behövs helt enkelt ett handslag mellan bägge de politiska blocken och arbetsmarknadernas parter, en kohandel, där man tar och ger över den politiska mittlinjen, där både subventioner för jobb till arbetslösa, ingångslöner, anställningsskydd och annat ligger på bordet. Precis som med bostadspolitiken är chanserna för en sådan uppgörelse som störst så länge det fortfarande finns en föreställning om ”kris”

x   x   x

Det här är naturligtvis inte alla de praktiska problem som måste hanteras och lösas. Men det är några av de största, och några av dem som oftast förs fram i debatten. Det här är så långt jag lyckats tänka om dem. Jag är övertygad om att det finns ytterligare många bra idéer och tänkbara dellösningar, som jag inte kommit på eller inte hört talas om eller missat att få med. Men det som ryms i sammanställningen räcker för att jag ska känna att det är borde vara möjligt att klara av att ta emot betydligt fler än dem som kommit hittills, och att jag är beredd att göra de uppoffringar och de kompromisser med åsikter som annars är mig kära, som behövs för att vi ska kunna fortsätta ta emot och ge asyl till dem som flyr krig och förtryck.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Märkt | 5 kommentarer

Stadgerevision i Piratpartiet

Så drar det åter ihop sig till medlemsmöte för Piratpartiet. Eftersom jag fått förtroendet att vara mötesordförande ska jag försöka hålla mig borta från de flesta diskussioner i sak på mötet. Men eftersom jag samtidigt haft många fingrar med i arbetet med att ta fram de förslag till förändrade stadgar, som nu läggs fram till mötet, tänkte jag ge min syn på varför förslagen ser ut som de gör.

Om stadgerevisionen

Vi börjar med lite metafrågor.

Varför en stor stadgeförändering, och varför nu? Under de senaste åren har en rad frågor rests och diskuterats om grunderna för hur PP fungerar. Borde vi inte ha möten AFK? Ska vi ha ett ombudssystem istället för direkt demokrati? Ska vi ha separat styrelse och ledning, eller borde de slås ihop? Hur stor ska styrelsen vara? Hur långa ska dess mandatperioder vara? Och så vidare. Inför valen 2014 var vi många som sade: ”Inte nu, låt oss koncentrera oss på valrörelserna med den ofullkomliga organisation vi är vana vid, och låt oss ta en ordentlig diskussion efter valen, där vi tittar på alla frågorna på en gång.” Ty många av frågorna hänger ihop, och tjänar på att lösas i ett sammanhang. Och de förtjänar en ordentlig diskussion, som inte ska behöva trängas med att planera och genomföra valrörelse. Samtidigt tar det tid för många förändringar att slå genom (eftersom vi har långa mandatperioder), så för att en ny organisation ska vara på plats och folk vara vana vid den inför nästa val behövs beslut ungefär nu.

Har medlemmar fått möjlighet att påverka förslaget? Styrelsen utsåg i höstas en stadgerevisionsgrupp där jag ingått. I januari gjorde vi en skiss över vilka förändringar vi såg borde göras, och ungefär hur vi tyckte de kunde lösas. Vi publicerade det på partiets forum, och fick synpunkter både från styrelsen, och ett antal engagerade medlemmar. Sedan frågade vi oss INTE i första hand hur vi personligen allra helst skulle vilja att det blev, utan hur det verkade som att en majoritet av medlemmarna ville ha det, och hur man skulle kunna formulera förslag som ändrade saker i den riktningen, som rent praktiskt och tekniskt skulle fungera, och ha chans att samla en bred majoritet. Utifrån detta skrev vi ihop ett förslag, som vi överlämnade till styrelsen, som blev offentligt samtidigt som styrelsen publicerade det bland sina möteshandlingar, så att medlemmar kunnat kontakta styrelsen med sina synpunkter.

Varför så många propositioner? När vi i gruppen hade ett förslag till nya stadgar vi var nöjda med kliade vi oss i huvudet och undrade: Hur ska förslaget läggas fram? Läggs det som en klump kommer det att bli en fullständigt oöverskådlig härva av yrkanden, som behöver ställas mot varandra i fruktansvärt komplicerade propositionsordningar, och där risken finns att helheten i slutänden avslås därför att det finns en del av det, där mer än 25% är riktigt missnöjda. Så vi gick genom hela förslaget och plockade sönder det till ett antal självständiga saker vi ville uppnå, som var oberoende av varandra. Så att de olika propositionerna kunde avslås och bifallas i nästan vilken kombination som helst, utan att det skulle göra stadgarna  oanvändbara eller konstiga.  Det har gjort att somliga av propositionerna handlar om väldigt viktiga principfrågor, medan andra handlar om ganska okontroversiella teknikaliteter.

De riktigt stora förändringar som föreslås

I mina ögon föreslås fem riktigt betydelsefulla förändringar i sättet vi arbetar och fattar beslut.

Avskaffad ledning och medlemsmötesvald PL, VPL och PS som del av styrelsen:  Hittills har vi enligt stadgarna haft en styrelse och en ledning, separerade från varandra, enligt ungefär samma praxis som råder i aktiebolag som separerar styrelse och VD+ledningsgrupp. Stadgerevisionskommittén och styrelsen föreslår istället den ordning som finns i de flesta partier där partiledaren väljs av medlemsmöte/kongress som den främste i partiets styrelse. Vidare föreslås att även vice partiledaren (VPL) och partisekreteraren (PS) utses på samma sätt. När dessa väljs på egna mandat till styrelsen ges partisekreteraren också eget ansvar för det organisatoriska arbetet, och detta föreslås inte som hittills gå genom partiledaren. Den dag partiet får större inkomster innebär det en betydande maktposition, och därför anser jag det vara viktigt att även den posten är medlemsvald. Detta sker genom en rad konkreta förslag till förändringar på många olika ställen i stadgarna i propositionerna  P03: Ledningsfunktionens existens och P04: Medlemsvalda partiledare, vice pl och partisekreterare, samt mandatperioder.

Öppning för möten AFK och i hybridformer: Krav har länge rests för att mötena ska hållas AFK eller som hybrider mellan elektroniska och AFK-möten. Idag har vi näppeligen råd med möten AFK ifall partiet ska subventionera resor och logi för de medlemmar som vill vara med och fatta beslut men inte har råd att betala sådant själva, men dels kan sådant förändras och dels utvecklas teknik så snabbt att det snart skulle kunna vara möjligt att för rimlig kostnad hålla mötena AFK med möjlighet för dem som inte kan resa till att delta elektroniskt. Därför tyckte stadgerevisionsgruppen och styrelsen att det var olyckligt att genom stadgarna låsa fast den fysiska formen för medlemsmöten, och föreslår att styrelsen från fall till fall ska kunna fastställa formen för möten, men att den liksom nu ska vara förpliktad att ta hänsyn till alla medlemmars möjlighet att delta. Detta föreslås åstadkommas med en liten förändring av en paragraf i stadgarna. P09: Alternativ till elektroniska möten.

Förenkling och decentraliserad makt kring lokala föreningar: Regelverket kring lokala föreningar har ända sedan det för fyra år sedan infördes upplevts som bökigt och svåröverskådligt, och många har önskat att lokala föreningar ska få ökad makt över sina egna stadgar. Därför föreslås nu att den reglering vi hittills haft rivs upp och ersätts av en avdelning i stadgarna som tydligt talar om vilka krav partiet ställer på lokala föreningar och deras stadgar, och sedan låter föreningarna inom de ramarna bestämma själva. P18: Centrala regler för lokala föreningar, och möjlighet för dessa att anta egna stadgar.

Stadgereglering av hur listor till riksdag och EU-parlament ska fastställas: Trots att fastställande av listor till EU-parlament och riksdag hör till de viktigaste beslut partiet ska fatta har stadgarna hittills inte sagt något om hur de ska gå till, utan beslut har fattats från gång till gång, vilket öppnat för misstankar att folk argumenterat i frågan om hur utifrån vad som skulle gynna sin egen eller kompis kandidatur. Därför tror jag det är angeläget att vi slår fast i stadgan hur det ska gå till, och jag tror det vore bra om processen är densamma både till EU- och eventuella centrala riksdagslistor. Här föreslås att region- och landstingsföreningars medlemsmöten ska ha rätt att skapa regionala listor till riksdag, att beslut om centrala listor ska fattas på partiets medlemsmöten, med omröstningar enligt den metod som vanligen tillämpas i svenskt föreningsliv. Alla har varit mycket medvetna om att det finns en stark opinion i partiet för att istället använda Schulze-metoden, och förslagen är lagda så att man om det är majoritetens önskan enkelt kan ändra korta formuleringar och få detta system istället. P19: Fastställande av listor till riksdags- och EU-val.

Majoritet för att fatta sakpolitiska beslut: En annan viktig uppgift i ett politiskt parti är att mejsla ut den politik partiet ska driva. Där hade vi fram till för knappt fyra år sedan en ordning där partiets politiska linje slogs fast i principprogrammet som bara kunde antas med 75% majoritet, och där styrelsen kunde konkretisera denna politik, vilket bland annat skedde i en rad valplattformar. Därtill fanns enstaka beslut från medlemsmöte utanför principprogrammet. Medlemsmötet beslöt därför under 2011/12 att annullera alla politiska beslut vid sidan om principprogrammet, utarbetade ett nytt principprogram och beslöt att sakpolitiska beslut skulle kunna tas vid sidan om principprogrammet, och sedan av styrelsen redigeras ihop till sakpolitiska program i olika ämnen, allt eftersom ämnena blev mogna för det. Det ledde till ett mycket stort antal sakpolitiska ställningstaganden, som många tyckt blivit mycket spretiga, och gått utanför vad partiet borde ägna sig åt. Därför föreslog en majoritet av stadgerevisionsgruppen och styrelsen att framtida sakpolitiska ställningstaganden bara ska kunna tas med 75% majoritet, och styrelsen lade dessutom till att befintliga sakpolitiska ställningstaganden ska kunna fogas in i principprogrammet med 50% majoritet. (Eftersom jag hörde till den minoritet i gruppen som inte önskade detta tillägg kan jag tyvärr inte förklara tanken bättre än så här, men om någon av dem som är för förslaget kan ge en bättre kort  förklaring om tankarna, så lovar jag att klistra in den här.) P02: Om relationen mellan principprogram och sakpolitiska ställningstaganden samt majoriteskraven för att anta och ändra dessa.

Några andra inte obetydliga förändringsförslag

Sedan föreslås en rad förändringar som är substantiella, men i mina ögon inte lika revolutionerande:

Justering av skrivningar om partiets politiska syfte. Tidigare har skrivningarna begränsat partiets syfte till att driva informationspolitiska och medborgarrättsliga frågor i enlighet med vårt principprogram. I förlaget talas istället om att driva politiska frågor i enlighet med principprogrammet. P01: Stadgarnas skrivningar om partiets syfte

Arbetsutskott i styrelsen. Förslag om att det ska finnas ett litet arbetsutskott inom styrelsen, som ska samordna det löpande arbetet och se till att styrelsens beslut genomförs. P05: Om ett arbetsutskott.

Regler om jäv. Reglerna om jäv har tidigare bara gällt för partistyrelsen, och haft innebörden att om någon misstänker att hen är jävig ska styrelsen rösta om saken. Här föreslås istället att reglerna ska gälla alla instanser i partiet, och att den som är jävig själv ska jäva ut sig (hen kan naturligtvis fråga gruppen om råd men fattar beslutet själv) och bara om någon inte jävat ur sig kan gruppen lägga sig i saken. P07: Regler om jäv.

Motionsrätt för lokala föreningar. För att stärka de lokala föreningarnas roll i organisationen ges deras medlemsmöte och styrelsemöte rätt att motionera i partiet. P10: Motionsrätt för föreningars medlemsmöten och styrelser.

Färre olika sorters ärenden på ett möte. För att göra mötena enklare och mer överskådliga föreslås en renodling av ärenden mellan höst- och vårmöten, där höstmöten förrättar val och diskuterar kommande års verksamhet, medan vårmöten utvärderar tidigare styrelses arbete och diskuterar och beslutar om politik. P11: Uppdelning mellan vår- och höstmöten.

Partiledaren kallar till styrelsemöten, som bara behöver vara fyra per år. Med medlemsvald partiledare föreslås att det ska vara partiledaren som sammankallar till styrelsemöten, och samtidigt sänks kravet på antal styrelsemöten per år från sex till fyra. P14: Justering av kraven om styrelsens sammanträdande.

Mindre och redaktionella förändringar

Slutligen finns förändringar som i mina ögon är små: kodifieringar av hur saker redan är, småförbättringar och närmast redaktionella justeringar:

  • Kodifiera i stadgarna att partiets kandidater i allmänna val ska följa de riktlinjer som medlemsmötet fastställer. P06
  • Tydliggöra att presidiet har ansvar för utskick av möteshandlingar. P08
  • Förtydligande om att försent inkomna motioner som ej ska behandlas inte behöver skickas med möteshandlingar. P12
  • Förtydligande för att se till att extra medlemsmöte handlar om det som föranledde dess inkallande. P13
  • Kodifiering i stadgarna av styrelsens rätt att utse talespersoner. P15 (Även om styrelsens förslag inte innebär någon stor förändring mot idag är detta naturligtvis inte en obetydlig punkt för dem som anser att någon annan än styrelsen bör utse talespersoner.)
  • Kodifiering i stadgarna av styrelsens ansvar för att dokumentera partiets politik. P16
  • Valberedningen ges rätt att nominera även sig själva till olika poster, dock ej styrelse. P17
  • Redaktionellt motiverad flyttning av befintliga stadganden om revision (för att stadgarna ska få en logisk struktur). P20

Naturligtvis kan man göra andra bedömningar än jag om vilka förändringar som är mer eller mindre viktiga. Jag hoppas ändå att denna sammanställning ska göra det enklare att orientera sig i de många stadgepropositioner som lagts.

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | Lämna en kommentar

Har Piratpartiet en ideologi?

pirates-on-pirate-ship

Åter börjar en ideologisk diskussion ta fart i Piratpartiet. Det gäller då för oss som deltar att hålla tungan rätt i munnen, och förstå vad det är vi diskuterar.

Diskuterar vi vad vi ska sätta för stämpel, för namn, på den uppsättning åsikter och värderingar vi redan har? Då är frågan närmast kommunikativ: Vilket ord eller uttryck klarar på en och samma gång av att beskriva vad det är frågan om, samtidigt som den uppfattas som positivt värdeladdad av många av dem dem vi vill nå, samtidigt som den inte stöter bort för många? En rad förslag har kastats fram, men inget har riktigt fastnat så att alla uppfattar det som självklart: liberalism, humanism, frihetlighet, frihetlig humanism, piratism. Alla har sina fördelar, och sina nackdelar. Det avgörande problemet med dem alla är att inget av dem är så självklart att det omedelbart plockats upp av oss och börjat användas. Tvärt om har en del av förslagen lanserats i motioner till medlemsmöte, utan att nå den uppslutning som behövts för att föra in uttrycket på en priviligierad plats i vårt principprogram.

I mina ögon beror vår svårighet på att finna ett namn för vår ideologi på att vi helt enkelt inte riktigt är färdiga med diskussionen om vad den innehåller. Många delar finns där, vilket är uppenbart om man läser vårt principprogram. Där finns en tydlig analys av samhällsutvecklingen, om hur vi utvecklas från ett industri- till ett informationssamhälle, och hur den informationstekniska revolutionen öppnar möjligheter för en radikal omfördelning av makt och möjligheter i världen från olika former av eliter till vanliga människor och grupper av vanliga människor. Kanske behöver det skrivas ut ännu tydligare, och inte bara vara implicit, att det betyder att det som nu sker innebär att makt i samhället förskjuts från dem som kontrollerar prylar till dem som kontrollerar information. Och att det i sin tur betyder att vår kamp för alla människors makt över sina privata integritetskänsliga data, och för allas rätt att utnyttja övrig information som människor frivilligt släpper ifrån sig, kommer att stå i centrum för de viktigaste striderna i samhället under 2000-talet. Och att det därför är vi pirater, som med våra idéer och analyser, ger de humanistiska och frihetliga svaren på 2000-talets frågor, medan liberaler, socialister och konservativa grottar ner sig det tidiga 1900-talets frågor.

Likaså finns en gemensam människosyn, och syn på människans relation till samhället, och den tårtbiten av ideologin tror jag de flesta av oss inte tvekar att kalla frihetligt humanistisk. Både den, och vår syn på informationens och informationsteknikens befriande kraft, hänger sedan intimt samman med vår kompromisslösa syn på varje människas rätt att själv välja och definiera vad och hur hon ska vara. Något jag tidigare pratat om som identitetspolitik – men jag ser allt mer att det ordet används så mycket av människor med en helt annan agenda kring frågorna än vår (dela in människor i grupper, istället för att förneka legitimiteten i gränserna mellan grupper) att jag börjar tveka inför ordet. Allt detta är tydligt beskrivet och definierat i principprogrammet, utan att det leder fram till ett sammanfattande ord för det hela.

Samtidigt finns ett antal viktiga ideologiska diskussioner i och runt partiet, som jag inte tycker är riktigt i hamn.

  • Det finns till exempel vad jag förstått en strömning som varit stark bland tidiga nätaktivister som beskrivs som ”information want to be free”, där man menar att det är fel, poänglöst och omöjligt att reglera information och informationsteknik. Sedan finns andra debattörer (till exempel en av våra tidigare EU-parlamentariker) som upprepar att utmaningen är att hitta sätt att reglera tekniken kring information på ett sätt som gör att informationen blir så fri som möjligt, och att valet inte står mellan reglering – icke-reglering, utan mellan bra och dålig reglering. För mig är det lite oklart i vilken utsträckning detta är en fundamental djupgående ideologisk skillnad, och en fråga som kräver en smärtsam diskussion innan vi når klarhet, eller om det bara är en fråga om ord och ords betydelse, som vi löser på ett par dagar om vi sätter oss och pratar om den.
  • Vidare finns en spänning mellan integritet och transparens, som jag tror vi behöver gå till botten med. Den aktualiserades av Lexbase-fallet, och att vi haft lite olika åsikter i den konkreta frågan antyder att vi inte är helt på det klara med hur vi vill väga de två principerna mot varandra. Å ena sidan tror jag de flesta partiaktiva tycker att det är två viktiga principer man måste hitta en rimlig kompromiss mellan, där man är lite oense om det exakta läget för balanspunkten. Å andra sidan finns både röster i partiet som hävdar att vi borde upphöja total transparens till högsta princip, även när det inkräktar djupt på integritet. Och röster som menar att delar av offentlighetsprincipen helt ska avskaffas. Jag tror vi har mycket att vinna på att ta den diskussionen ordentligt och på allvar. Oavsett exakt var vi kommer att hamna tror jag vi som parti kommer ut starkare och klokare än vi är nu.
  • Därtill finns frågan om direkt kontra indirekt demokrati, som vi återkommande hamnar i bakvägen (ofta i kölvattnet av diskussion om hur någon intern oenighet hanterats) men som aldrig riktigt får den stora principiella debatt frågan är värd.
  • Slutligen finns naturligtvis spänningen mellan dem som framför allt bryr sig om integritet vad gäller information, och dem som vill att vi ska stå för ett bredare integritetsbegrepp, som omfattar hela kroppen, inklusive rätten att sälja och köpa kroppsliga tjänster, och rätten att stoppa in vadhellst man själv önskar i sin kropp. Denna sista diskussion har i och för sig gått hundrafemtioelva varv kring konkreta sakfrågor, men de fastnar då ofta i olika åsikter om olika vetenskapliga studier av olika insatsers konkreta effekter eller olika drogers relativa farlighet, och om taktiska synpunkter om lämpligheten i att driva den ena eller andra frågan. Men diskussionen har sällan landat i själva den ideologiska grundfrågan. De som är för obegränsad kroppslig integritet har frejdigt slagit fast principen, vi som varit tveksamma har duckat principdebatten, och i stället fokuserat diskussionen på annat. Men jag tror vi behöver diskutera den frågan i botten om vi ska komma vidare, oavsett om det vi sedan väljer är att av ideologiska skäl bejaka kroppslig integritet fullt ut, eller att låta frågekomplexet bero och sy ihop kompromisslösningar i enskilda frågor.

Så: Piratpartiet har en ideologi. Eller i vart fall ett tydligt och starkt skelett till en ideologi, som de flesta av oss är rörande ense om. (I vart fall så länge vi inte ger oss in i frågan om vad den ska kallas, och om man ska kalla det ideologi eller ej. ) Jag skulle vilja säga att vår ideologi, eller skelettet till vår ideologi, befinner sig i samma utvecklingsstadium som konservatism och liberalism i början av 1800-talet, och socialismen några årtionden senare. Ideologin finns, men den är inte färdig.

Men arbetet med att bygga och forma politiska ideologier blir aldrig färdigt (för andra än fundamentalister). Alla levande ideologier utvecklas med samhället, och med idéutvecklingen runtom dem. Därför är det inte att underkänna det ideologibygge som redan skett i piratrörelsen att säga att vi måste fortsätta den ideologiska diskussionen.

Och vet ni vad? Jag tror att när vi kommit ett par varv till med bland annat de frågor jag skissat ovan, så kommer vi inte att ha något problem att hitta ett namn för det hela, som vi alla entusiastiskt ställer upp på!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | 10 kommentarer

Ansa och komplettera Piratpartiets sakpolitik

Det har i en del Facebookgrupper kring Piratpartiet dykt upp en diskussion om hur man kan beskära och hyfsa partiets sakpolitik. En del argumenterar för att vi måste göra en stor utrensning, att breddningen släpat in en massa stinkande bråte som nu måste ut. Själv tycker jag att de flesta av våra sakpolitiska ställningstaganden har en god förankring i partiets grundläggande tankar om informationens ökade betydelse, integritet, öppenhet, rättssäkerhet och varje människas rätt till värdighet och makt att själv definiera vem och hur hon vill vara. Sedan finns en del ställningstaganden som har svag sådan koppling, men behövs för att vi inte ska stå helt svarslösa i frågor som är centrala i valkampanjerna. Bara en liten andel av ställningstagandena tycker jag kan och bör skäras bort. Samtidigt upplever jag att det fortfarande finns ett par viktiga hål, där vi behöver utveckla och fördjupa vår politik.

Efter det vårmöte som just avslutats har jag sammanställt en uppdaterad version av listan över de sakpolitiska ställningstaganden mötet antagit. Den kan man hitta här! De ställningstagandena är själva grundbultarna i partiets åsiktsbyggen, de är vad medlemsmötet bestämt att partiet ska tycka. Men eftersom de inte sällan blivit överlappande och lite klunsigt formulerade har styrelsen sammanställt de flesta av ställningstagandena till sakpolitiska program, som förts ihop med principprogrammet till en liten skrift, som vi kallar för Partiprogram, och som hade strykande åtgång under valrörelserna.

I en av Fb-trådarna skrev jag en längre sammanfattning om hur jag ser på de olika politikområdena, och vilka grupper av ställningstaganden jag tror skulle må bra av att ses över. För att den texten inte bara ska försvinna ner i det bottenlösa träsket av gamla Fb-trådar kopierar jag in det jag skrivit här också. Jag kommenterar politikområdena i den ordning och den indelning de finns i listan över sakpolitiska ställningstaganden.

x  x  x

Ställningstagandena om integritet tycker jag kan vara kvar allihopa. Möjligen har jag blivit tveksam till formuleringen om videokameror i äldrevården. Digital infrastruktur begriper jag inte väl nog för att ifrågasätta den kollektiva visdomen bakom besluten hos vår kunniga och engagerade medlemskår. Vad gäller immaterialrätt likaså, bortsett från att jag tror det vore bra att återgå till vår tidigare linje om fem års skyddstid, inte den nya med ett års. Möjligen skulle en del detaljpilllande i patentsystemet kunna tas bort nu när vi vill avskaffa det helt. Några ställningstaganden om informationspolitik överlappar visserligen varandra på ett irriterande sätt och skulle därför i princip må bra av att skrivas om till något färre ställningstaganden. Men vi har fått ihop skrivningar i programmen som fungerar, och min erfarenhet är att varje försök att rensa i råttboet av ställningstaganden i sådana här situationer i slutänden bara leder till att man får ännu fler överlappande ställningstaganden att förhålla sig till.

Om styrelseskick vore det snyggt om vi kunde minska omfånget och detaljnivån i de ställningstaganden som omvärlden uppfattar som partiegoistisiska, dvs de som handlar om pengar och mandat till små partier. Vi skulle kunna slå fast ett par principer om rättvisa, istället för att ha ett separat utförligt ställningstagande om var och en av de orättvisor vi mött. På ett liknande sätt ger detaljnivån i våra åsikter om hur misstänkta brottslingar ska behandlas – särskilt när det jämförs med bristen på detaljnivå i våra åsikter om barnomsorg – lätt intrycket att vi är den politiska grenen av yrkesbrottslingarnas riksförbund. Vi kan ha tydliga principer och konkreta exempel om en rättsäker och human rätts- och kriminalpolitik utan att ge intryck av att alla våra aktiva har stor erfarenhet av att bli illa behandlade av rättssystemet.

I delar av bibliotekspolitiken har vi en härva av ställningstaganden, som inte varit helt lätt att smidigt förena med varandra när man skrev ihop sakpolitiskt program. (Förenklat kräver vi lite för många olika sätt samtidigt att garantera alla tillgång till allt, vilka inte alltid är så lätta att på en och samma gång förena med varandra och med verkligheten.) Området skulle därför må bra av en lätt upprensning, men samtidigt vet jag att det här finns många ömma tår och starka viljor som är engagerade i frågan, så jag fruktar även här att varje försök att avskaffa och förenkla ställningstaganden leder till en ännu värre härva än den vi redan har. I övrigt tycker jag att kulturpolitiken är bra, även om jag inser att de som har en nyliberal grundhållning eller en smal syn på vad som är vår kärna ogillar principen om samhälleligt ansvar för en kulturell infrastruktur, som ska garantera att det fortsatt kommer att finnas produktioner att spela in och dela.

Vad gäller mångfald och migration säger en halva av mig att det inte skulle vara så tokigt om man kunde minska detaljnivån i många ställningstaganden, men den andra halvan påpekar att det i dessa frågor tydligare än i många andra är just i de konkreta detaljerna djävulen sitter. Så jag är skeptisk till att man kan få något som inte bara är en samling välvilliga plattityder utan att vara ungefär så konkreta som vi idag är.

Avsnitten om utbildning och forskning tar tydligt sin avsats i vår syn på kunskap, ”rättsäkerhet”, upphovsrätt och våra insikter om ITs frigörande kraft. Både här och i vårddelen finns ställningstaganden som bygger på en modern vetenskaplig syn på psyket, där man avvisar den gamla platonska och religiösa uppdelningen i kropp och själ, och ser psykiska problem som likvärdiga med andra kroppsliga åkommor som tandvärk och allergier. I mina ögon är det ett självklart uttryck för vårt bejakande av kunskap och vetenskap, men jag vet att det finns partimedlemmar som tycker annorlunda.

Vad gäller vård tar vi både ställning för offentligt finansierad vård och för valfrihet och en mångfald av vårdgivare. Här har vi tagit ställning i en fråga där vår egen ideologi inte ger tydlig vägledning, och vi har gjort det genom att inta en ”lagom”-position i relation till andra partier. Jag tror inte vi kommer undan svar på de frågorna i valrörelser, och eftersom vår ideologi inte ger självklara svar är det klokt att välja svar som inte retar upp folk i onödan. I övrigt tar våra ställningstaganden avsats i vår syn på vetenskaplighet, integritet, transparens och värdighet åt den enskilde. Vad gäller äldrevård och funktionshinder har medlemsmötet tagit en lång rad ställningstaganden, som inte bygger så mycket på den specifikt piratiga synen på information, utan på social ömhet, alternativt en helig vrede över att äldre och funktionshindrades värdighet inte beaktas tillräckligt i vården. Här finns alltså saker att rensa ut för dem som tycker det är viktigt att man ska kunna se en direkt koppling mellan en gammal kärnfråga och ett sakpolitiskt ställningstagande. Såvida inte vi fördjupar vår diskussion om begreppet integritet för äldre och funktionshindrade, och låter den få en bredare innebörd än vi hittills gett den. Själv tror jag bilden av partiet i längden mår bra av att ställningstagandena finns kvar. (Väl medveten om att det bara betyder att jag tycker det är bra om partiet fortsätter attrahera dem som tycker ungefär som jag om de sakerna, och om avvägningen mellan skattenivåer och människans eget ansvar för sådant.)

Innovation och arbete tycker jag på ett mycket bra sätt ger förslag om hur man som kunskapsparti ser på de utmaningar samhället står inför. Jag tycker också att de partivänner har rätt som menar att PP ska ta som sin uppgift att företräda den unga generation som mycket mer sällan än sina föräldrar får fasta jobb i ungdomen, utan istället hoppar mellan projektanställningar, bemanningsföretag, egna firmor och korta vikariat, och upptäcker att de flesta samhällssystem är riggade för den verklighet de andra, de fast anställda, lever i.

Energi och miljö kan man naturligtvis fundera om Piratpartiets grundvärderingar över huvud taget har något att säga om. Jag tror personligen att vi är rökta i varje valrörelse om vi inte har svar på väljarnas frågor där, och de svaren ligger hyfsat nära det miljöromantiska konsensus, som utvecklats i svenskt samhällsliv. Trots det försökte jag för några år sedan föreslå att vi skulle ta som våran nisch just vetenskaplighet, att vi ska försöka stå emot vad som för tillfället ordas och stormas mycket om medialt, och titta på vilka miljöproblem vetenskapen pekar ut som de allvarligaste, och vilka metoder vetenskapen pekar på som möjliga för att lösa dem. Det projektet kraschade dock, bland annat eftersom det inte fanns konsensus i partiet om vad vetenskapen egentligen har att säga i klimatfrågan, och för att det riskerade leda till synpunkter om privatbilism som var oacceptabla för partivänner i glesbygdslän. Det gör att partiets miljöpolitik idag i hög grad är präglad av att man tycker en del av det som är allmängods att tycka idag. Det räckte för att vi i de frågorna skulle komma helskinnade genom valrörelserna, men det här är en fråga där jag tror vi skulle kunna göra betydligt bättre ifrån oss med en omstart, där vi börjar med att ena oss om några principer att bygga från.

Vår ekonomiska politik består av tre delar. (1) En där vi passar om skatternas och socialförsökringssystemens nivåer, och istället menar att det viktiga är att systemen görs mer enhetliga, förutsägbara, överblickbara och rättssäkra. Vi kan leva både med små höjningar och små sänkningar, om vi får genom strukturreformer, som gör systemen rättvisa. Och så ska budgeten vara balanserad över konjunkturcykler. Det tror jag är en bra avvägning som gör att vi har något väsentligt att säga när vi får frågor om skatter och socialförsäkringar, samtidigt som det vi säger tar sats i våra grundläggande värderingar att individer står över systemen, och vår förståelse av att alla människor inte längre har samma fasta jobb nästan hela sitt vuxna liv. (2) En del där vi tar ställning för frihandel, fri konkurrens och mot olika uttryck för det många kallar korporativism. Den delen ser jag som central och självklar för partiet (även om jag ogillar det sättet att använda ordet korporativism). (3) En del som emmanerar ur en grupp medlemmars djupa intresse för penning- och finanspolitik, där jag tror att tanken är att sättet banker idag fungerar gör dem till en maktkloss, som behöver förses med koppel för att grundtankarna bakom (2) ska upprätthållas. Jag tycker dock att kopplingen mellan våra detaljerade förslag och eventuella sådana tankar måste bli betydligt tydligare och mer övertygande för att vi ska ha kvar det hela. Här kan jag alltså tänka mig att rensa.

Bostadspolitik har inte världens starkaste koppling till våra kärnfrågor, men är ett betydande problem för många i de grupper där vi har våra kärnväljare. Av rent taktisk anledning tror jag därför vi ska vässa vår bostadspolitik, inte kasta ut den, och se till att vi till nästa val har en tillräckligt vass politik för att ha den i partiprogram och eventuellt också valmanifest.

Utrikes- och försvarspolitiken är hyfsat väl förankrad i våra grundvärderingar, och jag tror inte vi ska bygga ut den annat än möjligen – om det finns enighet om saken – tydligt markera mot ett NATO-medlemskap, men utan antiamerikansk retorik. Möjligen skulle man kunna minska antalet ställningstaganden som anger olika mål på olika nivåer för vårt försvar – dagens program blir lite löjligt med en lång hierarki av målsättningar följt av väldigt lite om hur de målen ska uppnås.

I konsumentpolitiken är vi rätt nära den punkt där man kan skriva ihop ställningsstagandena till ett sammanhängande program, som skulle ha tydligt fäste i partiets kärnfrågor och grundläggande värderingar. Möjligen skulle detaljnivån kunna minskas lite här och där.

Vad gäller rymdpolitiken tycker jag personligen att den kunde utgå, men det inser jag att jag aldrig kommer att få stöd för. Här går min personliga skepsis mot rymdromantiken på tvärs med delar av partiets själ, och jag vet hur viktigt det är för en rörelse att få vårda sina heliga reliker. Hela avsnittet om föreningsbidrag kom sig av en i mina ögon barnslig aversion mot att religiösa organisationer precis som en massa andra grupper av organisationer fick specialriktade bidrag. Jag blir gladast om hela uppsättningen ställningstaganden skrotas i klump. Djurskydd är inget jag personligen tycker är centralt, men jag inser att om vi gjorde mina personliga åsikter i frågan till partiets skulle stora delar av den unga generationen lämna partiet.

x  x  x

För säkerhets skull vill jag också påpeka att vad jag tycker i sak inte på något sätt påverkar hur jag hanterar dem på medlemsmötet. Varje plikttrogen mötesordförande klubbar mängder med beslut hen ogillar.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | Lämna en kommentar

Att hålla två tankar i huvudet samtidigt

charlie2015originalJag har de senaste dagarna gång på gång hävdat att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Både när jag diskuterat med människor som förfasas över att det är fritt fram att sprida bilder som hädar och trampar på redan förtryckta. Och när jag diskuterar med människor som fruktar försök att relativisera yttrandefriheten. Jag tycker att den bild som pryder förstasidan på det nya numret av Charlie Hebdo sätter fingret på det jag försökt säga. För säkerhets skull tar jag det igen, och när jag nu inte lånar andras kommentarsfält tillåter jag mig vara utförlig:

(1) Yttrande- och pressfrihet är grundläggande för ett demokratiskt samhälle. Det radikala med dessa friheter är att de även gäller åsikter och yttranden man själv inte håller med om, yttranden och åsikter man tycker är förfärliga, smaklösa, oanständiga och sårande.  Inskränkningarna ska därför vara få, och gäller i Sverige främst förtal och hets mot folkgrupp. Lackmustestet på om någon verkligen stödjer yttrandefriheten är att man stöder den även för sådant man själv tycker väldigt illa om.

(2) Med varje frihet följer också ett moraliskt ansvar. Det är inte en inskränkning av friheten, utan en konsekvens av den. Att ha friheten att säga och trycka vad man vill betyder därför inte att man alltid bör använda den friheten. Situationen för en tidningsredaktion som fått en elak skämtteckning är i grunden densamma som situationen för mig när jag står bredvid en medmänniska med en stor och i mina ögon mycket ful näsa: Ska jag säga det eller inte? Det finns situationer där det är befogat. Men också situationer där det är onödigt, där en enkel konsekvensanalys säger att den smärta man åsamkar inte på något sätt vägs upp av de tänkbara fördelarna med att få det sagt.

Själva poängen med yttrande- och pressfrihet är att avgörandet ligger i de enskilda människornas och de enskilda redaktionernas händer, inte i statens. Vi är fria att själva bestämma vad vi vill yttra och publicera. Vi måste därför tåla en diskussion om det kloka och moraliska i våra beslut.

x   x   x

I något kommentarsfält på Facebook skrevs häromdagen att det blir tokfel om man konstruerar meningar som börjar ”Visst är jag för yttrandefrihet, men …”  Jag höll med, ty sådana konstruktioner blir omedelbart tvetydiga, och kommer att läsas som att man egentligen vill inskränka den. Däremot, skrev jag, måste man kunna sätta punkt efter ordet yttrandefrihet, börja ett nytt stycke, och presentera ytterligare en tanke. Ungefär som jag gjort ovan. Kan man inte göra det, då hamnar man i samma slags fundamentalism, som när ingen tanke ska få samexistera med att man inte bör häda.

Jag försökte säga det här redan för en handfull år sedan, när det diskuterades Jyllandspost och rondellhundar. Lars Vilks har ovillkorlig rätt att rita sina rondellhundar, och försöka få dem utställda. Gallerister har ovillkorlig rätt att ställa ut dem. Det är djupt moraliskt fel att försöka hindra Vilks att ställa ut bilderna, och ännu värre att försöka mörda honom. Jag betalar gladeligen skatt för att skydda både Vilks och hans gallerister mot galningars attentatsförsök.

Samtidigt tycker jag det varit omdömeslöst och moraliskt fel av Lars Vilks att rita bilderna, och försöka få dem utställda. Och jag tycker det var festligt att en del av yttrandefrihetens rustningsklädda riddare inte såg det paradoxala i att de ropade att det var fel av mig att säga vad jag tyckte om Vilks bilder för att mina yttranden skulle kunna störa kampen för yttrandefrihet, samtidigt som de tyckte det var jättebra att Vilks bilder publicerades överallt, oavsett vilka konsekvenser de publiceringarna fick.

Det är uppenbarligen inte alltid lätt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

x   x   x

Nu pryds det nya numret av Charlie Hebdo av en karikatyr av profeten Muhammed, som med en tår i ögonvrån håller skylten ”Je suis Charlie Hebdo”. Bakom honom står ”Allt är förlåtet”. Som alla intelligenta teckningar är den tvetydig. Är det profeten som gör avbön, och redaktionen som förlåter honom? Eller är det redaktionen som vänt sig till profeten, och här berättar att de fått hans förlåtelse?

Charlie Hebdo och andra redaktioner har ovillkorlig rätt att publicera den bilden. De har rätt att göra det utan att straffas av vare sig stat, medborgargarden eller terrorister. Att attackera tecknaren, det som är kvar av redaktionen, eller dem som hjälper redaktionen att publicera bilderna skulle vara ett vedervärdigt brott, och i förlängningen hota yttrandefriheten.

Ändå är frågan komplicerad om det varit klokt av redaktioner att publicera och sprida bilden. Jag kan se ett antal skäl att tveka:

  • Många muslimer tolkar sin religion så att det skulle vara förbjudet att publicera bilder av profeten. De upplever en sådan här bild som sårande.
  • Jag tror visserligen att bilden är ritad med en kärleksfull glimt i ögat, men likväl använder den ett stort antal fördomsfulla stereotyper. Har man sett de antisemitiska nidbilderna från förra sekelskiftet och 1930-talets Tyskland är det svårt att inte se slående stilistiska likheter. Bilden är även av den anledningen kränkande och sårande.
  • Det här är inte en satir som sparkar uppåt, från relativt maktlösa tecknare mot de rika och mäktiga i samhället. Det är en teckning som trampar nedåt, där människor i den relativt välbeställda och inflytelserika franska kultureliten hånar miljontals av Frankrikes fattigaste och mest marginaliserade invånare.

Mot detta står att man befinner sig i en utpressningssituation: Militanta terrorgrupper säger: ”Avstå från att publicera, annars mördar eller bombar vi.” Varken läsare, redaktioner eller terrorister kommer därför att kunna veta om en redaktion avstår från att publicera för att man viker sig för ett hot, eller om man avstår för att man inte tycker publiceringen i sig är motiverad. Bästa sättet att klargöra att man inte böjer sig för terrorn är att i vart fall en gång publicera det terroristerna vill att man ska låta bli. Av den anledningen pryder bilden toppen på denna bloggpost. Trots att jag som sagt egentligen tycker att bilden är osmaklig.

Jag försöker hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ni dömer hur jag lyckas med det.

x   x   x

Det både besvärliga och fina med yttrandefrihet är alltså att det varken är jag eller folkmajoriteten som bestämmer om den här bilden, andra Muhammedteckningar och andra nidbilder ska publiceras. Det bestäms av en massa redaktioner, publicister och bloggare. Var för sig. Som alla ska ha rätt att själva fatta sina beslut. Och där jag tänker försvara denna rätt, även de gånger jag tycker besluten är olyckliga.

För jag kan ju ha fel. Och i morgon kan det vara jag som har något viktigt att säga, som de flesta andra tycker är förolämpande och fel.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | 32 kommentarer

Ett varmare Piratparti

ljus2Jag har sagt det många gånger, senast i det blogginlägg där jag berättade att jag skulle kliva ner som partisekreterare. Vi måste göra något åt samtalsklimatet i Piratpartiet. Jag skulle vilja vara så drastisk som att säga att det är en ödesfråga för partiet. Vårt interna klimat dränerar oss på aktiva. Blir det ingen förändring riskerar partiet att sjunka ner i betydelselöshet. Därför måste vi alla rannsaka oss själva och vårt uppträdande.

Det hela har flera aspekter:

Att uppmuntra och kritisera
Vi är som parti beroende av att en massa människor arbetar ideellt för oss. För att man ska göra det brukar två saker krävas. Dels att man är motiverad för själva saken, och där har vi det rätt lätt. Våra frågor är så viktiga att många blir motiverade. Men det kräver också i längden att man tycker det är roligt, att man har kul. Och för att tycka att något är kul hjälper det om man får uppmuntran, och det stjälper om man ständigt möts av kritik. Och där har vi jätteproblem. För är det något man möts av när man försöker göra något i partiet, så är det kritik.

Hur många meter facebookstråd har till exempel ägnats åt brister i verktyget för medlemsmöten, jämfört med tacksamhet till dem som offrar dag och natt av fritiden till att sitta i presidiet för att organisera mötena? Hur mycket kraft ägnades i somras åt att kritisera kampanjmaterialet med katter, jämfört med hur mycket kraft som ägnades åt att berömma innehåll och formuleringar i valmanifest?

Jag säger inte att vi ska sluta kritisera det som är dåligt. Det måste vi göra. Men vi måste ändra proportionen mellan kritik och beröm. Jag tycker vi ska ta som tumregel att berömma (ärligt) minst tre gånger för varje gång vi kritiserar. För det är ju så med beröm och kritik, att ett nålstick känns mycket kraftigare än en uppmuntrande klapp på axeln. Så för att de aktiva i partiet ska uppleva lika mycket beröm, stöd och uppåtknuff som kritik och nedåtknuff, så måste vi alla ge många gånger mer beröm än kritik.

Att respektera olikheter
En av de allra viktigaste frågorna för Piratpartiet handlar om respekten för allas lika värde, och allas rätt att vara just sådana och det de är. ”Allas rätt att vara tönt sitt sätt”, som en klok partivän uttryckt saken. Däri ligger att man ska få vara datanörd och spelfantast, rullstolsbunden eller neuropsykiatriskt funktionshindrad, homosexuell eller transsexuell, ljushyad eller mörkhylt. Man ska kunna vara både man eller kvinna eller vadannat man själv uppfattar sig som. Utan att det ska göra skillnad. Man ska ha samma rättigheter och möjligheter. Man ska ha samma rätt att säga vad man tycker. Man sa ha samma rätt att bli lyssnad på. Inte bara av ”samhället” och ”politikerna” utanför partiet. Utan också av oss medlemmar och makthavare i partiet.

Och då duger det inte att folk kommer med glirningar om en partiväns sexualitet i en sakdiskussion om vår politik i mångfaldsfrågor. Då duger det inte om man bara orkar lyssna på de partivänner som har samma sociala koder inprogrammerade som vi själva. Då duger det inte att prata nedvärderande om kvinnor. Då duger det inte att vända ryggen till ”töntar” och fnissa när de inte hör. Och, då duger det inte att avfärda varje diskussion om ett konkret problem för en konkret grupp med att säga att vi inte ska prata om den konkreta gruppen, utan bara om allas lika rättigheter. För så länge det finns en massa olika grupper som inte har lika rättigheter och möjligheter, så kommer man aldrig att komma någon vart om man inte tar upp de konkreta problem som drabbar de olika grupperna, och funderar vad man ska göra åt just dem. Annars blir slutresultatet att man bara bryr sig om den lilla minoritet som utgörs av medelålders, välutbildade, vita, heterosexuella cis-män utan alltför synliga funktionshinder (dvs sådana som jag), som omständigheterna gjort det väldigt lätt för.

Så ska vi kunna behålla en mångfald av olika medlemmar måste vi helt enkelt undvika glirningar och skämt om annorlunda, och se till att lyssna på alla, även de som inte gör eller uppför sig riktigt som vi själva. Och vi måste säga ifrån när vi märker att våra vänner missar. Jag påstår inte att det är lätt. Jag påstår inte att jag själv lyckas. Men vi måste alla försöka.

Att förstå att man inte alltid själv har rätt
Ju mer man vet om en fråga, desto tydligare brukar det bli att frågan är komplex, och kan ses från många olika håll. Men i Piratpartiet är vi väldigt många, som har väldigt lätt att vara övertygade om att vi själva har rätt, och de andra har fel. Därför får vi inte sällan helt surrealistiska debatter, där folk kastar länkar till forskningsrapporter från olika forskningsparadigm i huvudet på varandra, utan att inse att vad de visar inte är att man själv har rätt och motparten fel, utan att det är en fråga forskningen ännu inte har något bra svar på. Dessutom har vi en hel del medlemmar som inte förstått att de ord som används både i vetenskaplig och vardaglig kommunikation är vaga, och glider över flera olika betydelser. Så att frågan om vem som är exempelvis sexist, homofob eller feminist i mycket hög utsträckning beror på exakt vad man lägger i ordet.

När jag var ung umgicks jag mycket med aktiva kommunister, moderater och socialdemokrater. De samtalen gick nästan aldrig ut på att bevisa att man själv hade rätt och de andra fel. De gick istället ut på att ta reda på varför vi tyckte olika. Oftast visade det sig handla om att vi såg samhället från olika håll och därför såg olika saker, utan att någon av oss såg i syne. Någon gång handlade det om olika grundvärderingar. Nästan aldrig om att en av oss grundade sin åsikt på något som var helt osant.

Så låt oss fundera över om den hetsiga diskussion vi håller på med egentligen bara beror på att vi menar olika saker med ett av orden vi använder. Om det kan vara så att det där faktumet vi bråkar så hårt om kanske inte är ett vetenskapligt utropstecken utan ett frågetecken. Eller om det kan vara så att vi ser samma sak från olika håll.

Dramatik och hetsighet:
Jag kommer från en socialdemokrati där det funnits intensiva och hårda politiska strider. Men aldrig har jag sett något som liknat den aggressivitet och teatralitet jag mött i Piratpartiet. Inte bara det att perifiera småfrågor (som korrekt avsändare av ett brev eller katters vara eller ickevara på en affisch) diskuterats i ett tonläge som gällde det liv eller död. När man är missnöjd med något deklareras det dessutom med största möjliga bokstäver på offentligast möjligast plats – ofta utan någon noggrannare faktakoll. När man lämnar sina uppdrag görs det under maximal dramatik. Jag får tyvärr konstatera att jag själv påverkats av den kulturen.

Jag är inte säker på att de traditionella partiernas vana att tysta ner konflikter och göra upp i slutna rum alla gånger är önskvärd att ta efter. Alla partier behöver öppen diskussion och ifrågasättande. Men ska vi överleva som parti måste vi göra det på ett varmare, mer inkännande sätt. Till exempel skulle man innan man postar ett inlägg kunna ställa sig följande fyra frågor:

  1. Har jag kollat att den jag är sur på har samma verklighetsbild som jag?
  2. Är det kanske ett bättre sätt att både reda ut saken och påverka, om jag skickar ett mail till någon i styrelsen, ledningen eller vilka det nu kan vara jag är sur på, och frågar hur de egentligen tänkte, och berätta vad jag själv tycker är konstigt. Och nöja mig med att posta offentligt de gånger det verkligen visar sig finnas en åsiktsskillnad, och inte bara ett missförstånd.
  3. Har jag uttryckt mig på ett lugnt och sansat sätt, och undvikit att förolämpa folk i onödan?
  4. Jag har väl inte ”gömt” en anklagelse mot en eller ett par enskilda personer genom att peka mot en grupp (”styrelse”, ”ledning”, ”anställda” ”PIFS-are”)? Gör man så kommer en massa gruppmedlemmarna att vara oskyldigt misstänkliggjorda, och det är synnerligen obehagligt.

x     x     x

Jag vill inte peka finger åt något håll. Den som är helt oskyldig må kasta första stenen – många torde rättfärdigt träffa mig. Men jag tror det är väldigt viktigt att vi alla tänker till, och funderar över hur vi uppför oss mot varandra i diskussionen i Piratpartiet. Lyckas vi med det, då tror jag att partiet kan gå en strålande framtid till mötes!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | 10 kommentarer

Pirate Bays Golgatavandring slut?

korsfastning-Jan_van_Eyck_-_Diptych_-_WGA07587_crop_of_the_crucified_JesusDiskussionens vågor gå höga efter stängningen av The Pirate Bay. Är det en förfärlig förlust? Eller tvärt om något som öppnar möjligheter för nya, bättre lösningar? Kring det är jag själv alldeles för oerfaren och okunnig i fildelningens praktik för att ha en egen åsikt.

Däremot är jag övertygad om att det som hänt är bra för oss som parti och rörelse. Ska man vara lite cynisk har man nämligen betydligt större nytta av döda helgon och martyrer, än av levande. Om de döda är det svårare för fienderna att vara elaka, och det är enklare för en själv att idealisera dem.

Dessutom slipper man risken att det fortfarande levande helgonet plötsligt kliver fram och förstör all good-will hen skapat, exempelvis genom att komma ut som rasist, sälja reklam för trista saker eller på andra sätt uppföra sig som en idiot. Den risken är mindre när helgonet väl är dött och begravet.

(Kanske är det därför Kristi återuppståndelse blev en kort historia? Det gällde kanske för anhängarna att få tillbaka honom ner i dödsriket, innan han fick tid att göra saker som gav dålig publicitet och skadade rörelsen.)

Liksom Kristi mänskliga gestalt var TPB inget som var tänkt att leva för alltid, utan något som kom till jorden för att visa vägen. Liksom Kristus har grundarna fällts i farsartade rättsförfaranden, och sedan offentligt fått göra sina Golgatavandringar. På ett sätt som nära påminner om Kristus fick TPB den föga behagliga rollen att nästan ensam bära skulden för mänsklighetens samlade fildelning.

Nu har TPB fått betala för allas vårt fildelande. Vägvisaren är död. Leve vägen!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | Lämna en kommentar

Jag lämnar partisekreterarposten vid årsskiftet

avskedsvink2Jag har bestämt mig för att inte stå till förfogande som partisekreterare eller någon annan post i Piratpartiets partiledning efter årsskiftet. Anledningarna till det är framför allt två.

Den första går att uttrycka kort: Jag har under de senaste åren lagt mer tid på partiarbetet än jag haft, och måste därför minska engagemanget. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att problemet inte i första hand är de rent konkreta arbetsuppgifter jag utfört, utan känslan av ansvar och att hela tiden behöva vara närvarande. Ska jag göra något åt den saken måste jag hoppa av ledningen, inte bara be om färre arbetsuppgifter.

Den andra anledningen tar lite fler ord att förklara:

Jag är övertygad om att Piratpartiet har en viktig roll att spela i svensk politik. Frågorna om makten över informationen blir allt viktigare, och är på väg att bli politikens viktigaste dimension, som de flesta politiska frågor kan sorteras efter. Piratpartiet är det enda parti som betraktar politiken utifrån det perspektivet, och som tar sig an frågorna om makten över informationen utifrån humanistiska och demokratiska värderingar: tankarna om alla människors lika värde, lika delaktighet i makten och lik rätt till integritet och privatliv, oavsett kön, härkomst, sexuell läggning, funktionshinder osv.

Jag är därför övertygad om att Piratpartiet för att nå valframgång och inflytande ska bygga vidare på en ideologi som tar fasta på frågorna om makten över informationen och kunskapen, och kombinerar dem med rätten att vara och utvecklas som just den man är, och forma sin egen, unika identitet. Utan att behöva anpassa sig efter andras förväntningar och fördomar.

Jag är vidare övertygad om att förutsättningen för att kunna vinna nästa val är att vi breddar vårt anslag, och inte bara pratar till tekniker och unga fildelande manliga elever och studenter. Att vi börjar attrahera kvinnor lika mycket som män, invandrade lika mycket som svenskar,  lite äldre lika mycket som yngre, och att vi får en miljö i partiet som är välkomnande och trevlig för alla. Och där vi undviker att skrämma bort folk genom att ta starkt kontroversiella ställningstaganden i frågor som inte har att göra med makt över informationen.

Jag har länge varit inställd på att i partiledningen fortsätta arbeta i den riktningen för en valseger 2018. Men så som diskussionen har gått internt i partiet sedan i somras känns det  som en mycket brant uppförsbacke att få partiet att utvecklas i den riktning jag tror är nödvändig.

  • Allt fler av dem som tar till orda om partiets ideologi tror att vi i grunden är ett liberalt parti, inte ett parti som bygger på tanken att makten över informationen ska tillhöra alla. Ett ”Piratparti” som skulle vara ett liberalt parti med lite fildelningspynt tror jag inte har någon framtid. Kommer vi behöva ägna en stor del av de närmaste åren till den debatten kommer vi – även om vi till slut hamnar rätt – inte ha någon större chans i nästa val.
  • Alldeles för ofta hör man – utan att någon säger emot – folk som klagar över att vi i ledningen ägnar oss för mycket åt mångfaldsfrågor och identitetspolitik. Felaktiga påståenden upprepas i det oändliga om att det bara skrivs debattartiklar och pressmeddelanden om hbtq-frågor, och att våra kärnfrågor skuffas undan. Eftersom många uppenbarligen tycker att det är alldeles för mycket att en liten bråkdel av våra pressmeddelanden och debattartiklar handlar om mångfaldsfrågor tycker tydligen en hel del partivänner att att vi inte borde ägna oss åt mångfaldsfrågorna nästan alls. Dessutom tycks som att ännu fler inte ser kopplingen mellan dem och våra traditionella kärnfrågor.
  • Själva sättet vår diskussion förts på har varit djupt deprimerande. Fortfarande förutsätts i många trådar att den som inte håller med är okunnig, korkad eller illasinnad. Diskussionen blir ofta aggressiv. Förakt mot meningsmotståndare märks alldeles för ofta. Inte ens internt kan vi hålla en rimligt klimat, utan vi har sett både grova personangrepp och spridanden av rena lögner. Det ses mellan fingrarna med sexism och homofobi. Ett bottenlöst förakt bland många aktiva mot allt som låter som feminism skrämmer bort många kvinnor från partiet.

Inget av detta har enskilt varit en ”stopper”. Allt är saker vi måste arbeta med, som jag tror det är möjligt att arbeta med, och som jag både varit och fortfarande är taggad att arbeta med. Det är bara en fråga om hur mycket arbete som behövs. Hur mycket tid och ork jag har. Och att jag måste kunna skydda min arbets- och fritid bättre från partiarbete än jag klarat under de senaste två åren. Jag tror helt enkelt inte längre att jag kommer att ha den tid och den ork, som jag skulle behöva, för att kunna använda ett uppdrag som partisekreterare till att vara med och driva partiet i den riktning jag tror behövs.

Därför lämnar jag uppdraget vid årsskiftet. Och börjar leta efter andra former att engagera mig för piratrörelsen och partiet.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | 31 kommentarer