Freda alla biobanker från polisen!

Åter rapporteras att regeringen funderar på att ge polisen tillgång till PKU-registret, och åter höjs piratröster som ropar: Stopp! Men det är mer än så som står på spel. Hela regelverket om biobanker är nämligen uppe för utredning igen. Och idag räcker det inte med att kräva fortsatt skydd för just PKU-registret, vi måste kräva ett sådant skydd för alla biobanker. Samt bevaka principen att prover i biobanker bara används till sådan forskning givaren gett informerat samtycke för.

Vad är biobanker? Varje gång sjukvården tar ett blodprov eller vävnadsprov från mig tar de en del av mig, som man kan plocka ut en massa information ur. Analysera kemiskt. Ta ett genetiskt fingeravtryck. Eller numera helt sekvensbestämma. Saker som säger en hel del om mig. Saker som är integritetskänsliga.

Samtidigt är stora samlingar sådana prover guld för forskare. Särskilt om de vet saker om de personer som lämnat proverna. Då kan man undersöka om speciella kemikalier i blodet är kopplade till vissa sjukdomar. Om en viss genvariant ökar eller minskar risken för en annan sjukdom. Osv. De kan utveckla nya metoder att diagnosticera, att prognostisera. Man får kunskap som bidrar till pusslet om varför och hur sjukdomen uppkommer. Och det kan i förlängningen öppna för helt nya behandlingar och läkemedel.

Biobankslagen: Alltså vill forskare spara prover, och koppla ihop dem med databaser över deras givare, och deras journaler, och resultat av olika undersökningar. Sådana sparade samlingar av prover kallas biobanker. Till en början fanns en vilda västern-attityd hos forskare, som ville få samla ihop och använda sådana prover i stort sett som de ville. Efter en lång debatt kom en lag på plats som tydligt säger att prover från sådana biobanker bara får användas till det givaren gett aktivt informerat samtycke till.

Dags för modernisering: Den lagen har nu funnits på plats en tid, och under den tiden har den tekniska utvecklingen revolutionerat vad man kan göra med biobanker, och sättet forskning bedrivs och organiseras har förändrats radikalt, så att vad som förr var små lokala forskargrupper som arbetade med sina egna prover alltmer blivit stora transnationella konsortier av forskarnätverk. Regelverket behöver därför moderniseras och uppdateras, och samtidigt vill man rätta till ett antal små praktiska ofullkomligheter och kantigheter mot andra regelverk. Det är därför självklart och rätt att regeringen tillsatt en utredare för att se över hela regelverket.

Men det finns två risker i det arbetet:

Risk 1: Uppmjukning av de starka kraven på informerat samtycke: Det kommer att finnas ett starkt tryck från delar av forskarvärlden att mjuka upp de nu rätt hårda kraven på informerat samtycke. De reglerna gör livet för forskarna svårare. Så mycket svårare att en del i och för sig angelägen forskning inte blir av. Det är ett pris, men ett pris värt att betalas. Dels av rent principiella skäl: det är en del av min kropp, och det är jag som ska bestämma vad den ska användas till. Dels av pragmatiska, för forskningens långsiktiga skull: att folk känner förtroende för att de kan lita på vad vård och forskare säger är jätteviktigt för att folk i längden ska vara beredda att lämna prover till forskning.

Risk 2: Polisens tillgång till prover:  En mycket omdebatterad är frågan om polisen ska ha rätt att beslagta ett prov i en biobank i en polisutredning. Som det är nu har polisen den rätten vad gäller de vanliga biobanker som finns utspridda i hela den svenska sjukvården, men det har hittills inte varit så mycket värt för polisen, eftersom de inte vetat vilka personer som haft sina prover var. Det kommer med stor sannolikhet att ändras, allt eftersom dessa banker växer och byggs ihop med gemensamma register. Däremot har de inte haft den rätten med det sk PKU-registret, med små blodprov som i 40 år tagits av alla nyfödda. (Oklarhet kring vad som gällde gjorde dock att ett prov lämnades ut under utredningen av Anna Lindh-mordet)

En utredning för några år sedan hade som instruktion att lägga ett förslag som gav alla biobanker samma skydd som PKU-registret. Den föreslog skrivningar i rättegångsbalken, som skulle undanta biobanker från sådant polis och åklagare får beslagta i utredningar. Men förslaget väckte motstånd, och blev tyvärr liggande. Nu har utredningen i uppgift att förutsättningslöst se över hela frågan igen.

Jag tror det är mycket viktigt att det ursprungliga förslaget genomförs. Åter både av principiella och pragmatiska skäl: Ger man bort en del av sitt nyfödda barns kropp till forskning, då ska materialet inte sedan användas till annat. Särskilt inte annat, som kan vara till nackdel för det enskilda barnet. Och håller man inte strikt på den principen kommer en massa människor att vägra låta forskarna spara deras prover i biobanker. Vilket skulle bli ett stort problem för forskningen, eftersom bankerna blir värdefullare ju mer kompletta de är. Och där det är särskilt problematiskt ifall det blir systematiska bortfall, vilket riskerar bli fallet om dels politiskt medvetna frihetsälskare och dels de som misstänker att de kan komma i klammeri med rättvisan hoppar av.

Så piratvänner: Låt oss

• hålla koll på utredningen, vars direktiv finns här.
• Kraftigt försvara tanken om aktivt informerat samtycke för den forskning ens prover ska användas till
• Verka för den tidigare biobanksutredningens förslag att allt material från biobanker ska vara fredat från polis och åklagare.

Fördjupning:

Utredningsdirektivens avsnitt om biobanker och brottsbekämpning:

Frågan om vävnadsprover från PKU-biobanken ska få användas för brottsutredande ändamål har aktualiserats ett flertal gånger. Det har från vissa håll framförts att om proverna skulle få användas även för brottsutredande ändamål finns det en risk för att föräldrar skulle överväga att inte lämna sitt samtycke till att prover tas och bevaras från deras nyfödda barn. En annan farhåga är att föräldrar begär att deras barns prover ska tas ur biobanken eller att provgivarna i vuxen ålder begär samma sak. Detta skulle innebära negativa konsekvenser inte bara för barnet och föräldrarna utan också för forskningen. Samtidigt har de brottsbekämpande myndigheterna ett intresse av att få tillgång till effektiva medel för att utreda brott och vävnadsprover från PKU-biobanken kan ha avgörande betydelse för att lösa allvarliga brott.

Även andra vävnadsprover än de som bevaras i PKU-biobanken kan vara av intresse för brottsutredande verksamhet. I dag ingår brottsutredning inte bland de tillåtna ändamålen i biobankslagen, men enligt 1 kap 4 § biobankslagen har bestämmelser i annan lag företräde framför bestämmelserna i biobankslagen. Detta gäller dock inte för PKU-registret utan bestämmelserna om PKU-registret har företräde framför bestämmelser i annan lag.

Biobanksutredningen hade i uppdrag att utforma en lagstiftning som skulle säkerställa att vävnadsprover inte skulle få användas för brottsutredande ändamål. Utredningen föreslog att det skulle anges i rättegångsbalken att vävnadsprover som omfattas av biobankslagen inte får tas i beslag för utredning av brott.

Remissutfallet var delat. Några instanser var positiva till förslaget, medan andra ansåg att det i undantagsfall borde vara möjligt att ta vävnadsprover från biobanker i beslag. Några ansåg att förslaget borde bli föremål för en mer djupgående analys. Med beaktande av remissutfallet finns det skäl att mer förutsättningslöst på nytt utreda frågan.

Utredaren ska analysera och lämna förslag, med beaktande av den nya dataskyddsförordningen, om användningen av vävnadsprover från PKU-biobanken och andra biobanker ska vara tillåten för utredning av allvarliga brott. Utredaren ska analysera vilka fördelar och risker som finns med att göra PKU-biobanken och andra biobanker tillgängliga för brottsutredande ändamål. En annan fråga är om PKU-biobanken har en sådan särställning gentemot andra biobanker att möjligheten att lämna ut prover till brottsutredande verksamhet inte ska vara tillåten från PKU-biobanken, men väl från andra biobanker.

Annons