Åter börjar en ideologisk diskussion ta fart i Piratpartiet. Det gäller då för oss som deltar att hålla tungan rätt i munnen, och förstå vad det är vi diskuterar.
Diskuterar vi vad vi ska sätta för stämpel, för namn, på den uppsättning åsikter och värderingar vi redan har? Då är frågan närmast kommunikativ: Vilket ord eller uttryck klarar på en och samma gång av att beskriva vad det är frågan om, samtidigt som den uppfattas som positivt värdeladdad av många av dem dem vi vill nå, samtidigt som den inte stöter bort för många? En rad förslag har kastats fram, men inget har riktigt fastnat så att alla uppfattar det som självklart: liberalism, humanism, frihetlighet, frihetlig humanism, piratism. Alla har sina fördelar, och sina nackdelar. Det avgörande problemet med dem alla är att inget av dem är så självklart att det omedelbart plockats upp av oss och börjat användas. Tvärt om har en del av förslagen lanserats i motioner till medlemsmöte, utan att nå den uppslutning som behövts för att föra in uttrycket på en priviligierad plats i vårt principprogram.
I mina ögon beror vår svårighet på att finna ett namn för vår ideologi på att vi helt enkelt inte riktigt är färdiga med diskussionen om vad den innehåller. Många delar finns där, vilket är uppenbart om man läser vårt principprogram. Där finns en tydlig analys av samhällsutvecklingen, om hur vi utvecklas från ett industri- till ett informationssamhälle, och hur den informationstekniska revolutionen öppnar möjligheter för en radikal omfördelning av makt och möjligheter i världen från olika former av eliter till vanliga människor och grupper av vanliga människor. Kanske behöver det skrivas ut ännu tydligare, och inte bara vara implicit, att det betyder att det som nu sker innebär att makt i samhället förskjuts från dem som kontrollerar prylar till dem som kontrollerar information. Och att det i sin tur betyder att vår kamp för alla människors makt över sina privata integritetskänsliga data, och för allas rätt att utnyttja övrig information som människor frivilligt släpper ifrån sig, kommer att stå i centrum för de viktigaste striderna i samhället under 2000-talet. Och att det därför är vi pirater, som med våra idéer och analyser, ger de humanistiska och frihetliga svaren på 2000-talets frågor, medan liberaler, socialister och konservativa grottar ner sig det tidiga 1900-talets frågor.
Likaså finns en gemensam människosyn, och syn på människans relation till samhället, och den tårtbiten av ideologin tror jag de flesta av oss inte tvekar att kalla frihetligt humanistisk. Både den, och vår syn på informationens och informationsteknikens befriande kraft, hänger sedan intimt samman med vår kompromisslösa syn på varje människas rätt att själv välja och definiera vad och hur hon ska vara. Något jag tidigare pratat om som identitetspolitik – men jag ser allt mer att det ordet används så mycket av människor med en helt annan agenda kring frågorna än vår (dela in människor i grupper, istället för att förneka legitimiteten i gränserna mellan grupper) att jag börjar tveka inför ordet. Allt detta är tydligt beskrivet och definierat i principprogrammet, utan att det leder fram till ett sammanfattande ord för det hela.
Samtidigt finns ett antal viktiga ideologiska diskussioner i och runt partiet, som jag inte tycker är riktigt i hamn.
- Det finns till exempel vad jag förstått en strömning som varit stark bland tidiga nätaktivister som beskrivs som ”information want to be free”, där man menar att det är fel, poänglöst och omöjligt att reglera information och informationsteknik. Sedan finns andra debattörer (till exempel en av våra tidigare EU-parlamentariker) som upprepar att utmaningen är att hitta sätt att reglera tekniken kring information på ett sätt som gör att informationen blir så fri som möjligt, och att valet inte står mellan reglering – icke-reglering, utan mellan bra och dålig reglering. För mig är det lite oklart i vilken utsträckning detta är en fundamental djupgående ideologisk skillnad, och en fråga som kräver en smärtsam diskussion innan vi når klarhet, eller om det bara är en fråga om ord och ords betydelse, som vi löser på ett par dagar om vi sätter oss och pratar om den.
- Vidare finns en spänning mellan integritet och transparens, som jag tror vi behöver gå till botten med. Den aktualiserades av Lexbase-fallet, och att vi haft lite olika åsikter i den konkreta frågan antyder att vi inte är helt på det klara med hur vi vill väga de två principerna mot varandra. Å ena sidan tror jag de flesta partiaktiva tycker att det är två viktiga principer man måste hitta en rimlig kompromiss mellan, där man är lite oense om det exakta läget för balanspunkten. Å andra sidan finns både röster i partiet som hävdar att vi borde upphöja total transparens till högsta princip, även när det inkräktar djupt på integritet. Och röster som menar att delar av offentlighetsprincipen helt ska avskaffas. Jag tror vi har mycket att vinna på att ta den diskussionen ordentligt och på allvar. Oavsett exakt var vi kommer att hamna tror jag vi som parti kommer ut starkare och klokare än vi är nu.
- Därtill finns frågan om direkt kontra indirekt demokrati, som vi återkommande hamnar i bakvägen (ofta i kölvattnet av diskussion om hur någon intern oenighet hanterats) men som aldrig riktigt får den stora principiella debatt frågan är värd.
- Slutligen finns naturligtvis spänningen mellan dem som framför allt bryr sig om integritet vad gäller information, och dem som vill att vi ska stå för ett bredare integritetsbegrepp, som omfattar hela kroppen, inklusive rätten att sälja och köpa kroppsliga tjänster, och rätten att stoppa in vadhellst man själv önskar i sin kropp. Denna sista diskussion har i och för sig gått hundrafemtioelva varv kring konkreta sakfrågor, men de fastnar då ofta i olika åsikter om olika vetenskapliga studier av olika insatsers konkreta effekter eller olika drogers relativa farlighet, och om taktiska synpunkter om lämpligheten i att driva den ena eller andra frågan. Men diskussionen har sällan landat i själva den ideologiska grundfrågan. De som är för obegränsad kroppslig integritet har frejdigt slagit fast principen, vi som varit tveksamma har duckat principdebatten, och i stället fokuserat diskussionen på annat. Men jag tror vi behöver diskutera den frågan i botten om vi ska komma vidare, oavsett om det vi sedan väljer är att av ideologiska skäl bejaka kroppslig integritet fullt ut, eller att låta frågekomplexet bero och sy ihop kompromisslösningar i enskilda frågor.
Så: Piratpartiet har en ideologi. Eller i vart fall ett tydligt och starkt skelett till en ideologi, som de flesta av oss är rörande ense om. (I vart fall så länge vi inte ger oss in i frågan om vad den ska kallas, och om man ska kalla det ideologi eller ej. ) Jag skulle vilja säga att vår ideologi, eller skelettet till vår ideologi, befinner sig i samma utvecklingsstadium som konservatism och liberalism i början av 1800-talet, och socialismen några årtionden senare. Ideologin finns, men den är inte färdig.
Men arbetet med att bygga och forma politiska ideologier blir aldrig färdigt (för andra än fundamentalister). Alla levande ideologier utvecklas med samhället, och med idéutvecklingen runtom dem. Därför är det inte att underkänna det ideologibygge som redan skett i piratrörelsen att säga att vi måste fortsätta den ideologiska diskussionen.
Och vet ni vad? Jag tror att när vi kommit ett par varv till med bland annat de frågor jag skissat ovan, så kommer vi inte att ha något problem att hitta ett namn för det hela, som vi alla entusiastiskt ställer upp på!
Henrik B 
Bra sammanfattning. Jag håller med om det mesta men jag tycker också att frihetlig humanism är den fortsatt bästa benämningen. Tyvärr är det ett lite bökigt ordpar. Jag tror verkligen vi måste arbeta vidare med dessa frågor (och en del andra också). Det är en del av utformandet av en ny politisk rörelse och det görs inte i en handvändning.
Jag skulle också vilja lägga till att vi behöver formulera ett hot som vi vill mobilisera emot. Vi behöver en berättelse om vår rörelse som dels tar avstamp i detta hot men även den nya teknikens möjligheter.
Jag gillar att jämföra oss med MP. De är ett parti som fört in och gjort politik av just ett hot. Hotet mot miljön. De har en även en positiv bild av samhället och människor som jag kallar rousseausk. Dessutom har de ungefär samma väljargrupp som vi – utbildad (kvasi-) postmateriell medelklass.
Som jag ser det är vi en teknik- och framtidsoptimistisk rörelse i upplysningens anda som dock ser ett hot hur kontrollsamhället växer fram där såväl stat, företag men också tidsandan förespråkar kontroll på olika sätt vilket hotar grunden för det öppna samhället och demokratin.
Det är intressant att du tar upp identitetspolitiken för det är en stor del i det som hotar det öppna samhället. Det ska aldrig vara så att ens identitet går före individ eller argument.
Jag undrar om det inte är så att en stor konflikt saknas i din lista? Jag ska försöka förklara, och jag hoppas att du begrundar det jag skriver även om jag karvar lite i en helig ko.
Feminism och de politiskt korrekta brukar säga sig stå för allas lika värde, rätten att vara sig själv, o.s.v. med ungefär samma ord som du använder ovan. I praktiken försöker de uppnå det genom att krossa olika sorters normer, krossa patriarkatet, o.s.v. Nyckeln för att alla ska bli lika verkar vara att utradera vad som är ”normalt” så att ingen kan hävda att de är mer normala än någon annan. I sina värsta former vill också feminism förbjuda avvikande åsikter. Om jag har förstått det rätt är Fi delade mellan de som vill förbjuda porr och de som vill förbjuda porr – men förstår att det inte är praktiskt. Feministiska grupper i EU har föreslagit en censur på nätet av åsikter som motsäger feminism. Allt i jämställdhetens heliga namn.
Vetenskap förknippas inte lika typiskt med jämlikhet, men en obeveklig följd av vetenskapliga ideal är att man inte diskriminerar helt enkelt därför att det är ologiskt. Fokus är bra idéer och sanning – inte vem som framför dem. Det tankesättet går även igen i t.ex. gamervärlden och andra grupperingar på internet. Det är inte ens säkert att man vet vem det är man spelar eller kommunicerar med, så det är inte speciellt viktigt. Det som däremot är viktigt är hur duktig man är eller vad man tillför till gruppen. Konkurrens är ett sätt att sporra alla till att bli bättre och utföra stordåd. Att gå sin egen väg är accepterat; den här kulturen innehåller massor av berättelser om hur den som går sin egen väg till slut vinner över de onda genom att bli bättre än dem.
Jag är medveten om att det är en VÄLDIGT vinklad beskrivning, men tyvärr är jag nog inte kapabel att beskriva det på ett mer neutralt sätt. Jag anser att den ena gruppen är bättre än den andra, det erkänner jag villigt. Det är dock inte poängen här! Poängen är att båda grupperna är för ”jämlikhet”, men på väldigt olika sätt. Jag har svårt att se att båda de här inställningarna ska kunna samsas i samma parti.
Den här motsättningen har yttrat sig tidigare i partiet, kanske tydligast när Rick pratade om barnporr. Det är naturligtvis en yttring av ”information wants to be free”, men det är mer än så. Har du någonsin funderat på VARFÖR ”information wants to be free”? Jag skulle vilja säga att det handlar om mer än att det är fel och poänglöst. Det handlar om att ge alla samma möjligheter. Det handlar om att censur ALDRIG får användas, för det är det enda som kan döda sanning. Det är det som kan hindra individen från att hävda sin egen uppfattning om vad som är rätt eller fel mot majoritetens förtryck. Att få uttrycka sig fritt ÄR en del av att få vara sig själv, helt enkelt. Att ha tillgång till information är nödvändigt för att uppnå idealet att vara informerad och objektiv. Även om det skulle handla om barnporr.
Min bild är att det här är en konflikt som har gått djup i PP under lång tid. Den ena gruppen tycker att frihet i informationsspridning och i vad man får uttrycka är livsluft, den andra vill förbjuda ”fel” uttryck och information. Jag tror inte att det går att tiga ihjäl den konflikten, så därför är det nog en bra idé att diskutera den.
Björn, Jag delar i stort sett allt du skriver, men blir lite frågande när du säger att du saknar en hotbild. Jag tycker det är den vi pratat om så länge jag varit med i partiet – övervakningen, korporativismen, immaterialrättskramarna. Hela det andra avsnittet av principprogrammet handlar om hotbilden. Först möjligheterna som IT-revolutionen öppnar. Sedan hotet. Därefter att partiet bildats för att ta till vara möjligheterna, och kämpa mot hoten.
Patrik, förstår jag dig rätt vill du lyfta debatten om det är riktigt att som vi gör acceptera en handfull undantag från principen att det alltid ska vara tillåtet att inneha och sprida information, nämligen om informationen är djupt integritetskränkande, består av dokumentation av övergrepp av barn och skadlig för rikets säkerhet. Jag anser att de inskränkningarna är rimliga – jag tror inte det finns någon absolut princip i politiken, utan ett antal viktiga principer som måste vägas mot varandra.
Principfrågan om ”Privat” kontra ”Publikt” (som många meningsmotståndare inte förstår) är en annan aspekt av ”informationsintegritet” som ofta glöms bort.
Här vill jag framföra min egen tolkning i en förhoppning om att det så småningom leder någonstans. Grundproblemet kan sammanfattas i tre enkla regler, men som med alla enkla regler så kan de skapa kaos:
1. All information, när den skapas, är privat
2. Privat information kan alltid göras publik
3. Publik information kan aldrig göras privat
Naturligtvist skapar dessa regler ett antal svåra problem – vem skall ha rätt att göra privat information publik? Skall den rätten vara absolut, eller finns det undantag? Hur är det med information som sårar och kränker människor, medvetet eller omedvetet? Skall rätten till publicering även gälla företag?
Det är svåra frågor som kommer kräva några rundors diskussion innan man ens förstår vidden av problemet, men jag tror det är en av de viktigaste principerna PP måste lyckas formulera. Därför hoppas jag att diskussionen går vidare inom detta och andra viktiga områden.
Tack Per, det var en tänkvärd uppställning, som tydliggör både saker som vi tycker och har problem att förklara för andra, men också saker vi själva kanske inte diskuterat i botten.
Jag har ofta försökt förklara vår hållning som att det ska vara varje människas eget val ifall hen vill släppa ut information om henne själv och det hen skapat, men att alla sedan ska ha samma rätt att använda och vidareutveckla den information som någon släppt. Din uppställning tydliggör innebörden i den beskrivningen, men den den tydliggör också begränsningarna i den.
Jag gillar också att den sätter fingret på det oåterkalleliga i ett beslut att göra information allmän, något jag tycker att många anhängare av total transparens underskattar de potentiella konsekvenserna av. Något jag först reagerade på i debatten om att publicera sitt eget genom, där jag tyckte många varit blinda för kombinationen av att en sådan publicering också säger oerhört mycket om ens närståendes gener, och att vi inte har en aning om vad man i framtiden kommer att kunna utläsa ur en DNA-sekvens.
Ett ord: resursfördelning. Så snart Piratpartiet har en resursfördelningspolitik så kan vi börja slå fast ideologisk hemvist. Inte innan dess. Hur resurser fördelas är den stora vattendelaren för politiska ideologier. Alla ideologier är antingen för eller emot demokratisk resursfördelning.
Gustav, det revolutionerande nya med PP är att man inte sitter fast i 1800-talsideologiernas föreställningar om VILKA resurser man ska titta på och fördela (de fokuserar på varor och industrier), och istället fattar att de viktiga resursen inför framtiden är information. Och med information är det inte som med materiella resurser, att de är begränsade. Antingen äger du sågverket, eller så äger jag det. Antingen får du minkppälsen, eller så äger jag den. Information däremot kan, i synnerhet efter den digitala revolutionen, mångfaldigas och spridas till alla som vill ha den utan nämnvärd kostnad.
Det betyder att frågan om fördelning av resursen information ser ut på ett helt annat sätt än frågan om fördelningen av materiella resurser: Frågan är dels om vi som individer ska ha rätt att kontrollera informationen om oss själva, eller om den är något som företag och underrättelsetjänster ska få nalla från oss. Dels om företag och andra ska ha rätt att ta somliga bitar information och säge, den här har jag monopol på, den får du inte tillgång till, inte kopiera, inte vidareutveckla utan att betala mig. Dvs om somliga mäktiga aktörer ska få begränsa och ta betalt för tillgången på den information, som i sig själv inte kostar något att mångfaldiga.
Eftersom vi är övertygade om att information är den resurs som kommer att ha störst betydelse för var både makt och rikedom hamnar i framtiden intresserar vi oss alltså främst för fördelningen av resursen information. Och då säger vi: Den ska vara lika tillgänglig för alla, fattig som rik, europé som afrikan, riksdagsman som tiggare. Jag skulle kalla det för en sant demokratisk fördelning av den viktigaste av alla resurser vi har.
Med respekt, Henrik, man kan inte äta information – man kan inte bo i den eller klä sig i den heller. Jag tror att tiggarna i ditt exempel skulle vara mer intresserade av mat, bostad och kläder än rätten att ta del av information – vad säger ditt utkast av piratideologin om att de som äger industrierna vars robotar gjort industriarbetarna arbetslösa sitter på allt större högar med guld, när det överflöd av varor och tjänster som teknikutvecklingen fört med sig borde göra det rimligt att fördela välståndet bland befolkningen? Vad har piratideologin för svar på frågan vad som händer med offentliga finanser om 20 år när hälften av alla skatteinbringande förvärvsarbeten är borta (och nej, de kommer inte ersättas med nya). Ska vi ens ha offentliga finanser eller ska var och en finansiera vägar och IT själv efter bästa förmåga?
DEN typen av frågor måste en ideologi värd namnet ge svar på.
Med all respekt tillbaka, Gustav, sådär var det många som sade runt industrialiseringen också. Den spelade ingen roll, för man kunde inte äta räls, slippers och vävmaskiner.
Men om du tittar på vad som skapar värde i ekonomin idag, eller om vi tar den gamla marxistiska, mer precisa termen mervärde, så håller idag arbete och realkapital på att passeras av immateriella storheter. När man köper nya gympaskor betalas ofta mer för varumärke. än för råmaterial, arbetstid och maskiner. När företagen slåss om att sälja dyra sängar avgörs priset varken av nedlagd arbetstid, yrkesskicklighet eller material, utan av hur väl marknadsförarna lyckats kränga en bra berättelse om sängtillverkarens historia. De högst värderade företagens värde beror mycket lite på sunbstansvärdet av deras realkapital, utan huvudsakligen på värdet av deras högst immaterialla varumärke. Läkemedelsföretagens vinster och värde beror inte på deras uppsättning maskiner, utan på deras patent- och forskningsportföljer. Stora delar av prisskillnaden mellan en Skoda och en Audi beror på accelerationen, och den styrs inte lika mycket av skillnader i motorns utformning och fysiska prestanda, som av en liten programsnutt som hos de billiga märkena begränsar bensininsprutningen och därmed motorstyrkan långt under motorns egentliga tekniska kapacitet, varför bilföretagen bygger komplexa och dyra strukturer för att hindra oss att programmera om deras bilar. För att bara ta en handfull exempel. Precis som den relevanta frågan om fördelning i ett industrisamhälle handlar om fördelningen av realkapital, dvs ägandet av industrier, handlar den relavanta frågan om fördelning i informationssamhället om informationen. Och det är om den frågan Piratpartiets ideologi handlar.
För att ta tag i den fråga du kastar ut om fabriksägaren som sitter på en hög av guld när han ersatt sina arbetare med robotar: Det gör han bara om han har patentmonopol på den smarta robot, som ersatt arbetarna. I samma ögonblick som han inte har ett sådant monopol, och vi har en fungerande antitrustlagstiftning, kommer andra att skaffa samma robotar, och priserna de kan ta ut att sjunka, tills varan robotorna producerar blir enormt mycket billigare än den vara arbetarna tidigare skruvade ihop. Och bara den fabriksägare får en stor hög med guld, som kontrollerar det varumärke, som får folk att fortsätta betala mångdubbelt mer än produktionskostnaden för just hens mojäng. Men bara så länge vi har lika strikta regler för varumärkesskydd, som idag … Så om man inte har fokus på immaterialrätt och makten över informationen, ja då hamnar man lätt i de problem du beskriver.
Sedan finns naturligtvis inga lätta fixar som löser allt. Det pågår en livlig diskussion i PP om automatisering och robotisering och vad det betyder för framtidens arbetsliv, eventuell arbetstidsförkortning och medborgarlön.
Personligen konstaterar jag dock att jag hört samma sak i de 35 år jag varit politiskt medveten, att robotisering och datorisering kommer att ta bort mer än hälften av alla jobb. Under den tiden har både datoriseringen, robotiseringen och utlejandet av produktion till Asien gått snabbare än någon kunde föreställa sig. Ändå arbetar fler människor mer och längre idag än för 35 år sedan, och många av dem producerar varor och tjänster som ingen för 35 år sedan kunde föreställa sig att vare sig skulle finnas eller efterfrågas. Vi har helt enkelt en helt makalös förmåga att allt eftersom utvecklingen går framåt hitta nya behov, som vi känner att vi väldigt gärna vill tillfredsställa. När jag var barn fanns det ingen som kunde föreställa sig att en egen dator att bära med sig i väskan var något alla vuxna skulle uppleva sig behöva för att kunna leva ett anständigt liv. Skulle någon påstått att det skulle finnas en mojäng som bekvämt fick plats i fickan som samtidigt skulle ersätta telefon, radioapparat och kamera som dessutom skulle kunna innehålla fler böcker och mer musik än hela hemmets bibliotek och skivsamling, skulle man himlat med ögonen, och hade någon sagt att varje tioåring skulle anse det absolut självklart att man måste äga en sådan själv skulle vederbörande betraktats som vrickad. Hade någon sedan sagt att folk skulle vara beredda att betala mer för att sova en natt i en igloo utanför Kiruna och få ett järn vodka där, än det kostar att köpa en sådan mirakelmaskin, då skulle man betraktat personen som mogen för sinnessjukhus. Men vi är där. Det är inte de superrika industriägarna, utan vanliga välbetalda arbetare på de fabriker som snabbt robotiseras och datoriseras, som tycker de kan använda en del av sin lön till att betala flera tusen för en natt i ishotellet i Jukasjärvi. Och som därigenom skapar en massa jobb, som ingen människa ens i sin vildaste fantasi för 35 år sedan ens kunde föreställa sig skulle kunna efterfrågas.
(EDIT. Därmed inte sagt att jag inte tror att vi står inför stora utmaningar vad gäller framtidens arbetsmarknad. Men jag tror problemet snarare är att vi hamnar i en ”jämviktsarbetslöshet” över 10% och att det blir allt svårare för de som saknar lång utbildning att ta sig in på arbetsmarknaden, än att hälften av befolkningen riskerar att stå utan jobb.)
Ja, ja, kanske finns det ännu ett litet hopp för PP.
Jag tillhör gruppen av 100% integritetsfantaster. M.a.o. jag tror på den fulla rätt till min egen kropp och produkterna som jag producerar och pengarna som jag tjänar. Så därför gav jag upp mht. PP för cirka 1 år sedan då jag så vart diskussionen om narkotika, om basisinkomst, och uran-baserad atom energi var på väg hen. Det blev allt för mycket statslig inblandning till att jag kunna stödja ett sådant projekt.