Ett långt inlägg om Ukraina

Somliga som följer mig på Facebook kanske undrar vad som hänt. Borde jag inte bekymra mig mer över EU-valet, än för vad som händer i Ukraina?

Saken är att jag har släkt och många vänner i Ukraina, och därför inte kan låta bli att bry mig om vad som händer. Och jag kan inte låta bli att reagera på onyanserade påståenden, varken då folk faller in i västmedias hallelujastämning över revolutionen och vägrar se de bruna ränderna hos ukrainska nationalister, eller när antiamerikanism får folk att svälja de fräckaste ryska propagandalögner med hull och hår.

x   x   x

Jag träffade mina första ukrainska vänner åren runt Sovjetunionens sammanbrott. På en kursgård utanför Vilnius, bara ett par månader efter det röda armén skjutit ihjäl demonstrerande ungdomar som försvarade det litauiska parlamentet.  Vännerna kom från Lviv i västra Ukraina och var antikommunistiska ukrainska nationalister. De tyckte måttligt bra om ryssar. En av dem kom att spela en ledande roll i de protester och demonstrationer, som ledde fram till ukrainsk självständighet.

Åren efter självständigheten var jag mycket i Ukraina och blev nära vän med många ryskspråkiga ukrainare, som kom från östra delen av landet. Till skillnad från mina vänner från Lviv var de övertygade om att ryssarna var ett vänskapligt broderfolk, som befriat ukrainarna både från de polska godsägarnas piskor, och sedan från nazisternas tyranni.

x   x   x

Jag grävde lite, och insåg vilka djupa sår historien skapat i landets själ: Lite förenklat hörde västra delen av Ukraina historiskt först till Litauen, sedan Polen, sedan Österrike och sedan Polen igen, och kom inte under Moskvas styre förrän Polen delades mellan Hitler och Stalin 1939. Där pratas överallt till vardags ukrainska, och där har man under större delen av historien levt med en centraleuropeisk uppfattning om relationen mellan makt och rätt. Att i vart fall sådär i princip lyder makthavarna under lagen.

De östra delarna har däremot först behärskats av mongoler, sedan av det ryska tsardömet. Där har de flesta pratat ryska, och man har levt med en ordning där makten varit rätt. Vad som eventuellt stått i en lag har varit oväsentligt. Härskarens ord var lag.

I de områden som behärskats av det ortodoxa Ryssland marinerades folket i propaganda om hur illa de stackars ukrainska bönderna på andra sidan gränsen behandlades av de hemska katolska polackerna. På andra sidan marinerades man i motsvarande propaganda om hur folket plågades av de tyranniska ryssarna och de hemska bolsjevikerna.

Få territorier i Europa har haft en så utdraget blodig historia under 1900-talet som det område, som nu är Ukraina. Första världskriget böljade under fruktansvärt slaktande fram och åter över landets västra delar. Sedan kom ett utdraget, blodigt inbördeskrig där bolsjeviker, tsartrogna och olika grupper av ukrainska nationalister slogs mot varandra, och mot Polen, som till slut karvade åt sig en betydande del av området.

En svältkatastrof i början av 1920-talet tog många liv. Den stora svälten i samband med Sovjetunionens tvångskollektivisering av jordbruket tio år senare drabbade Ukraina värre än någon annan del av unionen, med många miljoner döda.

Några år senare svepte Wehrmacht fram över de ukrainska slätterna, och slaktade först soldater, sedan misstänkta motståndsmän.  Ingen del av Europa hade en så stor andel judar som det som idag är västra och centrala Ukraina, och i stort sett alla mördades under förintelsen. Inte sällan med entusiastisk hjälp av lokalbefolkning och ukrainska polisförband som organiserades av tyskarna. Dessa förband rekryterade många män i västra delen av landet, som före kriget varit aktiva i ett tyskvänligt, nationalistiskt och ideologiskt fascistiskt parti. Sovjetunionens återerövring av Ukraina blev fruktansvärt blodig. Fört efter fyra slag, med sammanlagt sådär en halv miljon män i förluster, var den stora industristaden Charkov befriat.

När krigslyckan vänt deserterade många lokala fascister ur den ukrainska polisstyrka som hjälpte tyskarna, och byggde upp en partisanrörelse, som vände vapnen  mot Röda armén, och under slutet av kriget och åren därpå kom att kontrollera marken i betydande delar av västra Ukraina. Stepan Bandera hette ledaren för denna rörelse. De gjorde processen kort med många av de judar som lyckats överleva tyskarnas styre, och genomförde en systematisk etnisk rensning mot områdets tidigare stora polska befolkning, där runt 200 000 mördades, och miljontals fördrevs västerut.

När Sovjetunionen väl vunnit kriget tog det flera års hårda strider innan partisanrörelsen var krossad. Bägge sidor mördade tiotusentals människor i urskiljningslös terror, för att övertyga bybor om att inte hjälpa den andra sidan.

Ukrainska akademiker med en bakgrund i rörelsen flydde västerut, togs emot med öppna armar i Nordamerika efter kriget, och lyckades där grundligt skriva om denna rörelses historia. Därigenom har en livskraftig propagandabild etablerats av rörelsen, där de är de goda grabbarna, som kämpade både mot Hitler och mot Stalin, för demokrati och självständighet. Den svenska historikern Per Anders Rudling har grundligt krossat den myten för dem som orkar läsa. Men bland de ryssofoba västvänliga intellektuella i Ukraina har den historiebilden omvandlats till sanning.

x   x   x

Det är därför inte egendomligt att känslorna är starka i dagens Ukraina. Många i de östra och centrala delarna i landet har föräldrar och farföräldrar som riskerade och offrade livet i Röda arméns kamp mot Hitlertyskland, och kommer aldrig att förlåta de fascister som sköt Röda armén i ryggen, rev sönder deras försörjningslinjer och skoningslöst mördade dem som skickades från östra Ukraina för att bygga upp skolor, polismakt och administration. Samtidigt är många i de västra delarna av landet barn och barnbarn till dem som tillhörde partisanrörelsen under dess glansperiod, och de kommer aldrig att förlåta bolsjevikerna från öster för summariska avrättningar och mord på dem som inte ville ange sina grannar och släktingar.

I det tal Putin idag höll för att försvara annekteringen av Krim nämnde han Stepan Bandera, och förklarade att man måste skydda ryssarna på halvön mot hans efterföljare. I västra Ukraina har man å andra sidan i flera år byggt minnesmärken över Bandera och hans kämpar. Redan förrförre presidenten, den orangea revolutionens misslyckade frontfigur Victor Jusjenko, beslöt att gamla partisaner från Banderas rörelse ska få samma status och privilegier som andra krigsveteraner.

x   x   x

Trots detta tror jag det är fel att se det som händer idag bara som en återspegling av den blodiga perioden under första halvan av 1900-talet. Det finns nämligen även en senare, mycket mer uppmuntrande historia.

Denna vinter har vi för tredje gången sedan jag börjat få vänner i Ukraina sett hur folk har gått ut på det stora torget i mitten av Kiev, krävt förändring, och fått det. Medan varje större folklig protest i Ryssland slutat i bitter besvikelse eller blodbad, har ukrainarnas erfarenheter blivit att det lönar sig att protestera.

I början av 1990-talet satte sig studenter från hela landet på torget, och krävde självständighet åt Ukraina. Det skedde när Sovjetunionen börjat knaka i fogarna, och de baltiska staterna redan förklarat sig (men inte blivit) självständiga. Studenterna fick folkligt stöd. Gruvarbetare bussades in från Donetsk för att demonstrera för Sovjeunionen, men deras entusiasm var så sval (en del av dem slog istället följe med studenterna på torget) att de snabbt bussades tillbaka igen. Konsekvensen blev att den lokala partiledningen började luta mot att förklara Ukraina självständigt, att ett gammalt garde i Kreml blev så oroade över den möjligheten att de genomförde en kupp och arresterade Gorbatjev, och att Sovjetunionen sedan snabbt föll samman. Och studenterna hade uppnått sitt mål. Ukraina blev självständigt, och i vart fall på pappret demokratiskt.

Tio år senare hade en grupp oligarkiska kleptokrater genom en massa smarta konstitutionella manövrar tagit nästan total kontroll över landet, och makten skulle, var det tänkt, överlämnas till en ny president som var föreslagen av landets och snudd på Europas vid den tiden rikaste person. Bägge med starka band till Ryssland. Men majoriteten av väljarna föredrog en annan kandidat, så det behövdes massivt valfusk för att den tilltänkte skulle väljas. Lite för massivt valfusk. Så snart resultatet presenterades strömmade folk ut på gatorna, och började protestera.

Protesterna var uppenbarligen väl förberedda, och förankrade hos myndigheter och stora företag. Och ledda av en aktivistorganisation, som utbildats av stiftelser stödda av George Soros. På nolltid byggdes en välorganiserad tältstad upp, utspisning fixades med en precision som antyder att militärens kompetens utnyttjades, och representanter för de stora banker som fram till några dagar tidigare stått på maktelitens sida, gav stora buntar dollarsedlar till dem som organiserade protesterna. Och efter några veckor krackelerade stödet i parlamentet för den utsedde efterträdaren, och ett strömavhopp följde till oppositionens partier, som nu skulle vara dem, som kunde fördela lukrativa poster och kontrakt. Korruption blev det ukrainska folket inte av med tack vare den orangea revolutionen. Men däremot valfusk. Efter dessa händelser har valfusket minskat dramatiskt i bägge riktningar, och blivit mindre och mindre för varje val.

Och nu, denna vinter, tolererade en stor del av folket inte att en president som valts på löftet att föra landet närmare EU istället skrev på ett avtal, som skulle binda landet vid och göra det beroende av Ryssland, på ett sätt som skulle omöjliggöra fortsatt närmande till EU. Så de gick ut på gatorna och protesterade. De protesterade ännu kraftigare när makten började skjuta på dem. (Jag syftar nu inte på snipers de sista dagarna innan Janukovitjs flykt, utan attackerna långt tidigare.) Och ännu kraftigare blev protesterna när man försökte avskaffa yttrandefriheten. Resultatet av detta blev att den mest korrupte av alla makthavare landet haft till slut flydde med svansen mellan benen, att man ändrat författningen så att all makt inte längre ligger hos presidenten, och att man ska hålla nytt presidentval.

Det ukrainska folkets erfarenheter av våga säga ifrån när man är missnöjd med makten har alltså blivit en helt annan än det ryska folkets. Och som ett resultat av det kan demonstrationer i Kiev när folk tycker det är viktigt samla hundratusentals människor som är övertygade om att de tillsammans kan påverka makten, medan de i Moskva på sin höjd samlar några tusen desillussionerade deltagare, som i alla fall vill protestera för principens skull, fastän de vet att det är meningslöst.

Hur mycket jag än kan ogilla Bandera-kramarna och fascisterna i Svoboda och huliganerna i högersektorn, och hur mycket jag än misstror den genomkorrumperade Julia Timosjenko och den intrigante Jatsenuk, förstår jag inte att en massa kloka och intelligenta människor i Piratpartiet låter sin misstro mot USA så färga omdömet, att man inte ser det djupt hoppingivande och positiva i att människorna i Ukraina genom erfarenhet efter erfarenhet lär sig att man kan åstadkomma förändring genom att gå ut tillsammans på gatorna och protestera. Det är ju trots allt det som är kärnan och drivkraften i vårt engagemang: Att ställa sig på folkets och de enskilda människornas sida mot korruption. övervakning och maktmissbruk. Jag får inte in i mitt huvud hur man kan få för sig att Putin och Janukovitj är mer genuina representanter för det ukrainska folket än de som stod på torget när kulorna ven. Inte heller hur man kan tycka att de är mer legitima att styra Ukraina än den regering som utsetts av det folkvalda parlamentet.

Annonser

Om Henrik B

Molekylärbiolog. Science writer. Piratpartist.
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Ett långt inlägg om Ukraina

  1. Björn Axén skriver:

    En mycket bra sammanfattning som jag delar fullt ut. Jag är själv både överraskad och oroad över många människors naiva bild av Ryssland som tror handlar om att man känner till mycket om USA, som man på många sätt inte gillar, men inte så mycket om Ryssland. Men det konstiga är ju att folk drar slutsatsen att stödja Ryssland när Ryssland gör just de saker man inte gillar att USA gör. Dessutom när Ryssland saknar USA:s goda kvaliteter.

  2. René Malmgren skriver:

    Riktigt bra post. Jag kommer kanske att göra en liknade vid tillfället. Måste rätte en detalj. Stefan Bandara, var en Abwehr agent från dag 1 av den tyska invasionen, och hans OUN-B var knappast partisaner till att börja med. Tvärt om de var nazister som drömde om ett etniskt rent Ukraina. De samarbetade med tyskarna om några av de absolut värsta illdåden under kriget.

    Men jag tror att du har rätt när du säger att man gräver delvis upp gamla skelett för att rättfärdiga dagens övergrepp, och att detta sker på båda sidorna.

    Som piratpartist så ser jag inte att vi skall behöva välja vilken av de onda ting vi vill stödja. Här tycker jag att EU gör helt fel. Man säger att Ryssarna är onda och därför så stödjer vi alla som är emot dem, inklusive numera alltså tvättäkta nynazister. Som piratpartister bör vi stödja moderata krafter som kämpar för ett öppet och transparent Ukraina, precis som vi bör stödja de krafter som arbetar för ett öppet och transparent Ryssland. Vi bör bekämpa krafter som vill provocera fram ett krig på vår kontinent. Vi bör arbeta på att riva gränser, inte flytta runt på dem.

    Men skall man åstadkomma något får måste man få respekt, och det får man aldrig som en del av hyckleriets karavan. Vill vi kritisera vad som händer på Krim, och det finns goda skäl för det, så måste vi först kritisera vad som hände i Kosovo.

  3. Henrik B skriver:

    Tusen tack, Rene. Man har inte plats att skriva allt; Jag skrev bland annat att Banderas rörelse kom från ett fascistiskt, tyskvänligt parti, att de deltog i förintelsen, att de utförde massmord av polacker. Jag kunde om jag velat göra texten ännu längre ha lagt till att partiet politiskt långt före kriget förklarade sig vara den ukrainska grenen av det träd som i Tyskland var nazister och i Italien fascister, och att de i sina ideologiska skrifter och sin propaganda ville rensa Ukraina från jude-bolsjeviksvinen. Jag tyckte att redan det jag skrev satte bilden rätt väl, men tydligen inte. Jag ser nu när jag kollar att du har rätt att han tom var värvad agent före anfallet på Sovjetunionen, men när tyskarna kom in i Ukraina var de inte riktigt lika intresserade av samarbete med OUN, som OUN hade hoppats på,- Flera i den Quislingregering de försökte sätta upp fängslades, och Bandera själv tillbringade sedan större delen av kriget på Spandau och i Sachsenhausen. Jag hade ingen avsikt att lägga en positiv värdering i ordet partisan – så många totalitära rörelser som som satt upp partisanarméer, tycker jag inte ordet har någon positiv laddning.

  4. Henrik B skriver:

    Och tusen tack Björn.

  5. Broder skriver:

    Bra, fler som du behövs! Fyll gärna på texten med lite namn här och där så är det lättare atthänga med även om man inte är superinsatt.

  6. manen skriver:

    Wow! Väldigt bra skrivet!

  7. Håkan Bylund skriver:

    Mycket läsvärt och tack. hur får jag tag på Rudlings skrift? Hans framtädande i SR har alltid varit nyanserade och fulla av insikt.

  8. SockerConny skriver:

    Ett väldigt bra och intressant inlägg.
    Visst säkert så ett det geopolitiskt är intressant om man ser till USA, EU kontra Ryssland. Visst Ryssland har ju sin politik men jag tror nog man ska vara väldigt försiktig om man målar ut dom som värsta busen som svensk (all västerlänsk) media gör! Ser man lite historiskt så har USA varit inblandad i väldigt mycket mer skit! Väldigt svårt att se bort från Irak tex och alla massförstörelsevapen som skulle finnas där. Libyen har förvandlats till en grushög. När det kom till Syrien så fick Ryssen nog och sa stopp. Alla dessa länder och fler därtill har körts ofta i syfte att dra åt snaran runt Ryssland eller för att länder inte gått i USA:s ledband. Tror personligen att USA är den största busen. Dom har kontroll på all media och styr vad vi ska läsa osv bara att kolla vad NSA håller på med.. Gräver man ännu mer kommer man till petrodollar, konspirationer och planer om en ny väldsordning mm. Det finns en agenda!

  9. Henrik B skriver:

    Håkan: I vart fall jag får hem hela hans artikel på https://www.academia.edu/1122859/The_OUN_the_UPA_and_the_Holocaust_A_Study_in_the_Manufacturing_of_Historical_Myths_The_Carl_Beck_Papers_in_Russian_and_East_European_Studies_2107_Pittsburgh_University_Center_for_Russian_and_East_European_Studies_2011_

    SockerConny: Tack för beröm. Jag tror att både Ryssland och USA har sina brister, men man ska inte blanda ihop vilket av länderna som senaste årtiondet varit mäktigast och haft störst möjligheter att ställa till med saker utanför sina gränser, med vilket land som har otrevligast politik. Jag känner många amerikaner som tycker illa om sitt lands politik, och ingen av dem fruktar för sin säkerhet för att de protesterar. Jag har mött många ryssar, som berättar att de numera är rädda att säga vad de tycker och tänker. I Ryssland fängslas folk och döms till långa fängelsestraff för att ha deltagit i fredliga protester. Så även om USA satt många av de rättigheter som borde varit givna ur spel i den inbillade kampen mot terrorismen, är läget betydligt värre i Ryssland. Där har invånarna över huvud taget aldrig haft många av de rättigheter, vi är så upprörda över att man inskränker i USA.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s