I dagens Morgonpass i P3 (42 minuter in om musiken är bortklippt) diskuterar programledarna innovationer och forskning med min kollega Peter Sylwan.
Vad säger han behövs för att man ska få mycket innovationer i ett samhälle? Satsningar på forskning, förstås. Så de nya upptäckter görs, som kan ligga till grund för uppfinningar, utveckling och innovationer. Om detta är i stort sett alla som diskuterar innovationer ense. Men till skillnad från vad regeringen tror är det allra viktigaste inte den slags tillämpade forskning, som ligger rätt nära produktutveckling. Den är naturligtvis meningsfull. Men den ger sällan upphov till verkliga, nya innovationer. Den gör att man utvecklar ungefär de saker man redan från början hade bestämt sig för att man skulle utveckla. Nyttigt. Men sällan sådant som gör att tekniken och utvecklingen tar stora hopp framåt.
Nej, den forskning som ger verkligt nyskapande utveckling, det är den forskning som drivs av ren nyfikenhet. Där man inte vet vad man ska komma på. Och där oväntade svar ibland öppnar helt nya avenyer för utvecklingen. Som då fysikernas försök att förstå materiens innersta väsen öppnade för kärnenergi. Då strävan att förstå vad liv och ärftlighet egentligen var beredde vägen för den moderna gen- och biotekniken. Sådan forskning där forskarna själva inte kan ge något vettigt svar på frågan vad man kan få för praktisk nytta av deras verksamhet. Om detta har jag skrivit utförligt på min professionella blogg (här, här och här).
Sedan tänker sig de flesta som diskuterar innovationer i Sverige att forskningsresultaten vandrar vidare till tillämpningar, innovationer och ekonomisk tillväxt genom små avknoppningsföretag. Mycket av de senaste 30 årens innovationspolitik har därför handlat om att skapa inkubatorer för sådana företag vid universiteten, olika fonder som ska investera i sådana företag, och om villkoren för detta företagande. Ändå vill det inte ta sig. Gång på gång upprepas i utredningar och debatt att svensk och europeisk forskning ger relativt lite utväxling i innovation och tillväxt. Somliga debattörer menar att det beror på att vi satsar för lite på själva forskningen. Andra på att villkoren inte är tillräckligt goda för småföretagen.
En helt annan förklaring kan anas i en mycket intressant artikel, som heter ”Staten sår och kapitalet skördar”, av Björn Elmbrant i senaste numret av papperstidskriften Respons. Han refererar bland annat Sussexforskaren Mariana Mazzucatis bok ”The entrepeneurial State. Debunking Public vs. Private Sector Myths”, som beskriver att många av de grundläggande innovationer (pekskärm, litiumbatterier, mikrochips, internet, GPS, röstaktivering) som gjorde det möjligt för Apple att plocka ihop sin iPhone åstadkommits genom storskaliga offentligt finansierade utvecklingsprogram, ofta i försvaret eller rymdforskningen.
Hon pekar på att till och med själva mobiltelefonkonceptet utvecklades av USAs försvar. De ville ha ett system för att kommunicera även om telekablar slagits ut av en kärnvapenattack, och bad därför både AT&T och IBM att utveckla ett sådant system. Bägge företagen avböjde (rädda för att de nya produkterna skulle konkurrera ut deras gamla). Så Pentagons forskare och tekniker tog fram dem själva.
En hel del av dessa satsningar bottnade i den rena kapprustningen. Mycket var spinn off-effekter från den stora rymdsatsningen. Efter Sovjetunionens lyckade satellituppskjutningar förklarade president Kennedy i början av 1960-talet att man inom tio år skulle placera en man på månen. Man lyckades, men de praktiska konsekvenserna just av att komma till månen var minimala. Vägen dit gav däremot som spinn off stora delar av dagens informationsteknik. Kort efter den första månlandningen lanserade president Nixon ”kriget mot cancern”. Enorma summor pumpades in i biomedicinsk forskning. Efter tio år begrep man i stort sett lika lite som tidigare om hur man skulle bekämpa cancer. Men man hade utvecklat en enorm redskapslåda, som sedan på bred front kom att användas för ett enormt antal olika gen- och biotekniska tekniker och tillämpningar.
I dessa satsningar kan de inblandade naturligtvis svara på frågan vad man ska få för nytta av verksamheten. Mineralbrytning på månen. Botemedel mot cancer. Men de svar som ges av de inblandade har inte så mycket att göra med vilken den verkliga nyttan sedan blir. Men ett riktigt eggande mål behövde formuleras för att man på vägen skulle våga och vilja spänna bågen och försöka lösa sådana problem, som man inte visste om de var möjliga att lösa.
Så kanske är en effektiv innovationspolitik inte en tvåstegs- utan en trestegsraket? (1) Nyfikenhetsdriven fri forskning om grundläggande frågor utan något nyttokrav. (2) En stor statlig satsning på något vadsomhelst, som inte kan uppnås bara med den teknik som redan finns, utan kräver även sådan som bara knappt kan föreställas. Med ett mål som är tillräckligt högprofilerat för att mobilisera ett starkt och uthålligt politiskt stöd. Men där det egentligen är oväsentligt om man når det eller ej. (3) Ett företagsklimat som gör det lätt för små företag att starta, börja exploatera olika spinn offs från detta, och växa sig större.
I Piratpartiets innovationspolitik finns redan det första och det tredje av dessa steg, men inte det andra steget. Såvida man inte tycker att de bitar rymdpolitik som antagits ska räknas som detta. Men verkligen? Det var på 1960-talet som ett försök att ta ett språng ut i rymden ledde till fantastiska innovationer här på jorden. Det är femtio år sedan. Ska vi verkligen köra på i så gamla hjulspår? Något lite modernare borde vi väl kunna komma på. En tidsmaskin eller en evighetsmaskin är kanske lite för häftigt? Automatisk omvandling av solenergi till ett rent bränsle kanske är lite för nära. Så vad ska vi vilja spänna bågen mot? Vad finns för häftig, nästan ouppnåelig, kittlande piratvision?
Henrik B 