Jag läser tidskriften ”Respons” senaste nummer. Peter Josephsson skriver om universitetens kris strax efter sekelskiftet 1800. IT-utvecklingen hade gått rasande fort: tryckkostnaderna hade sjunkit och allt mer lärostoff fanns nu i böcker. Detta hade skapat en kris för universitetslärarna. De hade i alla tider haft föreläsningar, där de högläst ur någon bok eller eget manus, där studenterna fått betala en liten slant för att få vara med. Men nu struntade de lymmelaktiga studenterna i att gå på föreläsningar. De satte sig på biblioteken och läste istället.
Vad skulle man göra åt saken?
Universitetslärarna försökte förstås övertyga studenterna om att man lärde sig mycket bättre genom att lyssna på just deras högläsningar, än genom att läsa den mest pedagogiska lärarens lärobok. Framgången var måttlig.
Uppenbarligen behövdes krafttag mot ofoget. Filologen Johann David Michaeles i Göttingen krävde till exempel att studenterna bara skulle ha rätt att tillbringa max två timmar om dagen i biblioteket.
Äldre lärare varnade yngre kollegor från att ge ut böcker i sina ämnen. De skulle aldrig kunna tjäna några pengar på sin undervisning, om de gav studenterna böcker att läsa istället.
Men förnuftet segrade.
Filosofen Johann Gottlieb Fichte förklarade för kollegor och myndigheter att bokens ankomst gjort de gamla högläsande föreläsningarna onödiga. Bort med dem. Istället in med undervisning om kunskap och kunskapens grund, dvs hur man kan veta det som står i böckerna. In med seminarier, där studenter och lärare tillsammans diskuterar böckerna. In med forskande lärare, som kan berätta om nya rön för studenterna, som ännu inte fogats in i böckerna.
Fichtes tankar togs sedan upp av språkforskaren och avdelningschefen vid preussiska inrikesministeriet Wilhelm von Humboldt, då han grundade det första universitet, där alla lärare förutsattes forska parallellt med att de undervisade. Det tog några årtionden. Men högläsningarna försvann från universiteten, och ersattes med verksamhet som effektiviserade undervisningen, samtidigt som den intellektuella stringensen skärptes.
Låt oss hoppas att dagens teknikskifte med tiden kommer att förvaltas lika väl.
Henrik B 
Det är intressant med synen på vetande i början av 1800. Det var precis i skarven mellan Encyclopedia Britannicas andra upplaga, i praktiken egenhändigt sammanställd av den bortglömde (siste encyklopedisten) James Tytler, delvis av kostnadsskäl och delvis därför att välrenommerade forskare såg ner på deltagande i uppslagsverk, och den tredje där man insåg det omöjliga i att en person skulle kunna skriva (nästan) allt och lyckades göra det ”inne” bland kända vetenskapsmän att skriva artiklar i encyklopedin. Efter det var det slut på ”universalsnillena” – utvecklingen gick för fort.
Billiga böcker avsåg alltså ganska säkert de encyklopedier som kommit då, förutom Britannica också den franska och ett par på tyska. De fick också utkämpa en upphovsrättsstrid mot dem som menade att de ”kopierat” allt de fört in i uppslagsverken.