Jag hittade häromdagen Ebba Witt-Brattströms omtalade biografi över Edith Södergran. Och plötsligt förstår jag vad det är den feministiska litteraturforskningen försöker rätta till.
x x x
Ingen som gått svenskt gymnasium samtidigt som jag kan hävda att man försökt gömma undan Södergran. Därtill är hennes storhet alldeles för uppenbar. Men den Edith man fick möta som gymnasist var en märklig figur. I det bortersta hörnet av den finska ödemarken, en lungsiktig flicka, till synes förläst på Nietsche. Och så väller det bara fram som en naturkraft, en diktning som förebådar och bryter väg för hela den svenskspråkiga modernismen. Med ett självförtroende som heter duga. ”Det anstår mig icke, att göra mig mindre än jag är.” Ett mirakel?
Icke, får jag nu veta. Den unga Edith växte inte upp på finsk landsbygd. Hon föddes och växte upp i den kulturellt blomstrande kejsarstaden S:t Petersburg. Hon gick i en av stadens främsta flickläroverk, där flickorna läste lyrik och litteratur på alla de stora europeiska kulturspråken: tyska, franska och ryska, och därtill något på engelska. Det visar sig till och med vara så att den avlägsna byn Raivola på Karelska näset (enligt svenskspråkiga uppslagsverk befinnande sig sjuttio kilometer bortanför Viborg) samtidigt ligger fem mil från S:t Petersburg. Även med dåtidens tåg bara någon timme bort.
Och så snart man slutar se Södergran mot fonden av det lilla trähuset i den avlägsna byn, och istället ser henne avtecknad mot Nesterovs och Roerichs målningar och balettdekorer, lyssnande till Stravinskijs nyskrivna musik, slukandes Alexander Bloks dikter och Andrej Bjelys romaner, andandes samma intellektuella ungdomsluft som sina jämnåriga Boris Pasternak, Anna Achmatova, Marina Tsvetajeva, Osip Mandelstam, Vladimir Majakovskij och Sergej Prokofiev – ja då blir det plötsligt inte alls särskilt konstigt att denna receptiva, polyglotta och talangfulla unga kvinna kunde bli den som bröt väg för den nya tidens tankar i det perifiera svenska språkområdet.
x x x
Och i samma ögonblick som jag insåg detta, såg jag också mönstret. Den svenska litteraturhistorien kunde naturligtvis inte heller komma ifrån Selma Lagerlöf. Men hon skildrades inte i mina läroböcker som bärare, förvaltare och introduktör i Sverige av nya moderna sätt att skriva romaner. Nej, hon beskrevs som någon slags kvinnlig naturkraft som reste sig ur de värmländska skogarna, och placerade sig nästan i jämnhöjd med sina bildade, traditionsbärande manliga kollegor. I min gymnasielärobok var hon en solitär – inga utvecklingstrådar ledde fram till henne, och inga ledde vidare från henne. Hon bara var. Ensam.
Och när jag tänkte vidare på saken har till och med Astrid Lindgren drabbats av samma öde. Sagotanten. Hon som från Bullerbyn och Lönneberga kliver in i de svenska hemmen, och berättar så fantastiskt vackra sagor för våra barn. Ett vansinnigt begåvat naturfenomen till berättare. Avklippt från varje förbindelse framåt och bakåt i litteraturhistorien. Hennes tidiga yrkesliv som redaktör på det stora förlaget tycks i den bild som målas av henne inte betytt något annat än att hon lärt sig skriva korrekt. Att hon i anslutning till det yrkeslivet skulle ha kunnat fånga upp internationella nymodigheter, som hon sedan introducerat i Sverige verkar inte föresväva någon av dem som nu utformar vårt kollektiva minne av vår stora sagotant.
De feministiska litteraturforskarna i Sverige försöker alltså inte bara leta reda på kvinnliga författare som blivit bortglömda och lagda åt sidan. Det försöker också ge en senkommen upprättelse åt de verkligt stora och nydanande bland svenska författare, som fråntagits äran av att ha brutit ny litterär mark genom att själva ha läst, bearbetat och intellektuellt vidareutvecklat sådant som skett i andra länder. Utan istället skildras som några som råkat få en litterär naturkraft i gåva, som sedan sprutat ur deras pennor. Medan det tillskrivits deras litterärt betydligt mindre framstående manliga kollegor att ha fört nya tankar och litterära stilar till landet.
x x x
Södergran visste nog väldigt väl vad hon skrev. ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”.
Henrik B 