Om vi är framgångsrika i riksdagsvalet 2014 kommer partiet att få helt andra ekonomiska resurser för att bygga en organisation än vi haft hittills. Därför gäller det att fundera ordentligt i förväg om vad de resurserna ska användas till. Men också att i god tid i förväg ha kommit överens om principerna för hur de ska användas. Så det inte blir som förra gången, att det uppstår en infekterad diskussion om saken mitt i valrörelsen.
Därför har styrelsen låtit mig och Stella Papasotiriou göra en utredning kring saken, som lades ut på hemsidan för några månader sedan för att styrelsen skulle få synpunkter. Tanken är sedan att styrelsen under sommaren ska fatta ett beslut, eller lägga fram ett förslag till proposition, om vilka principer som ska gälla för hur vi bygger upp ett kansli efter en valseger. Jag skulle dock gärna se att vi diskuterar de frågorna lite intensivare än som hittills skett i kommentarsfältet under utredningen. Här kommer därför en sammanfattning av utredningen med lite synpunkter.
Stöd till partier och riksdagsgrupper. Om ett parti precis kommer över 4%-spärren får man ett stöd till partiets riksorganisation på drygt tio miljoner kronor per år. Därtill får riksdagsgruppen runt fyra miljoner kronor i basstöd, och resurser till lika många politiska sekreterare som de har riksdagsledamöter, plus arbetsplats i riksdagen för riksdagsgruppskansliet. Om man tänker sig lönenivåer i höjd med funktionärer med motsvarande arbetsuppgifter i andra partier räcker detta (beroende på hur mycket av partistödet som används till annat än personal) till 4-8 anställda på ett partikansli och 3-5 seniora positioner på riksdagskansliet plus 14 politiska sekreterare. (Mer om reglerna här.)
1) Rågång mellan anställda och förtroendevalda i ett organisationsled? En tumregel som växt fram hos alla etablerade politiska partier är att hålla en rågång mellan att vara förtroendevald och arvoderad/anställd i ett organisationsled: Förtroendeposter i styrelse är helt obetalda, och styrelser ser till att organisera sitt arbete så att det kan ske på ledamöternas fritid. Den som är anställd i ett visst organisationsled i partiorganisationen kan inte sitta i den styrelse hen arbetar för. (Däremot kan man sitta i styrelser på högre eller lägre nivå.) Undantaget från denna tumregel är att partiledare och partisekreterare ppå riksnivå i etablerade partier har sina uppdrag som heltidsjobb. I utredningen konstaterar vi att denna tumregel är resultatet av en dyrköpt mångårig erfarenhet, och att vi gör klokt i att försöka följa den.
2) Gemensamt kansli för parti och riksdagsgrupp? Det är fullt möjligt att inte ha ett separat kansli för riksdagsgruppen utan låta anslaget för detta gå in i partiets centrala budget, och skapa ett gemensamt kansli för både parti- och riksdagsgrupp. Preliminära diskussioner i styrelsen pekade i riktning att det var önskvärt, och jag håller med. Inte minst torde en sådan ordning öka möjligheterna att låta en del av de politiska sekreterarna arbeta utlokaliserat i de valkretsar, som partiets riksdagsledamöter representerar. Och därigenom inte bara bidra till närmare kontakt mellan riksdagsman och väljare, utan också indirekt stödja partiets lokala organisationsbyggande.
3) Vad ska resurserna användas till? Även om de belopp som nämnts kan förefalla närmast oändliga jämfört med partiets hittillsvarande budget kommer vi dock snart att upptäcka att de inte räcker till allt vi skulle önska. Vi kommer därför knappast att få råd att förverkliga hela följande önskelista:
- partikongresser AFK
- regionala bemannade partikanslier
- professionalisering av partiets kommunikationskanaler
- utbyggd studieverksamhet på kursgårdar med mjuka sängar och lagad mat
- mer och bättre argumentations- och kampanjmaterial.
Här skulle jag vilja flagga för en privat åsikt, som jag inte har en aning om ifall den har stöd i styrelsen eller ej. Jag tror att de allra mest avgörande faktorerna för att partiet ska kunna växa och slå genom är att vi får en ordentlig lokal närvaro och lokala kanslier i hyfsade lägen, och studier som förvandlar medlemmar till aktiva och aktiva till vassa aktivister.
4) Vem ska vara chef och rekrytera? Det finns enligt min mening bara ett rimligt svar på den frågan: Har vi ett gemensamt kansli för parti och riksdagsgrupp ska partisekreteraren vara chef och besluta om anställningar. Det reser dock frågan om det i längden är rimligt att partisekreteraren utses så indirekt som idag. (Av PL, som utses av partistyrelsen, som utses av medlemsmötet.) Jag tror dock det vore olyckligt att peta i den saken nu före valet, eftersom det rimligen kommer en ordentlig diskussion om stadgar och organisation efter valet. Och det är mycket bättre att ta ett helhetsgrepp på alla frågor om stadgarna då, inte minst eftersom vi först då vet vilka resurser organisationen kan ha till sitt förfogande.
5) Ska rekrytering ske genom transparenta utlysningar eller headhunting? Även om det är självklart att partiet av ideologiska skäl föredrar öppna ansökningar efter tydligt formulerade kriterier är det naivt att tro att den metoden alltid fungerar. En massa duktiga människor kan helt enkelt inte offentliggöra att de letar ett annat jobb förrän de vet att de ska få det och kan räcka lång näsa till sin dittillsvarande arbetsgivare. Det gäller i synnerhet oss, där en massa beslutsfattare i näringslivet skyr oss som pesten medan en rad av deras högt kvalificerade anställda älskar oss. Fattar vi något annat beslut än att tillåta båda metoderna binder vi därför ett mycket skadligt ris åt vår egen rygg.
6) Lönenivåer. Frågan om lönenivåer för dem som arbetar för partiet orsakade mycket rabalder inför förra riksdagsvalet, då man satte lönenivåer för olika tjänster i det planerade kansliet som andelar av ett riksdagsarvode. Jag tror att vi ska ha ett ”konventionellt” lönesystem, dvs individuellt satta löner efter någon slags norm. Och jag tror att ”normen” ska vara medianlönen för dem med motsvarande arbetsuppgifter, ansvar, utbildning och erfarenhet i andra riksdagspartier och ideella organisationers centralorganisationer. Därigenom hindrar vi extrema löneexcesser. Samtidigt förvissar vi oss om att vi inte bara kan dra till oss unga studenter, utan även dem med lång och framgångsrik yrkeserfarenhet, som inte är så idealistiska att de har lust att byta till en mindre bostad och äldre bil för att få jobba åt oss.
Så tycker jag. Vad tycker ni?
Henrik B 
Regionala bemannade partikanslier kommer skapas av de lokala organisationerna när de kommer in lokalt. Ser ingen anledning att satsa riksdagens stödpengar på att bygga upp parallella kanslier. På riksdagsnivå så skall det vara gemensamt kansli men på lokal nivå så skall Piratpartiet ha ett eget kansli som konkurrerar med lokala organisationens kansli ? Det verkar konstigt.
Om lokala förningar landet över gör så bra val att de kommer in med så många mandat att de kan sätta upp egna kanslier med egen anställd personal som täcker hela riket är det jättebra, och då kan naturligtvis partiets centrala pengar användas bara centralt.
Om det finns viktiga befolkningscentra där vi misslyckats med att ställa upp eller komma in, eller vi kommer in med så få mandat att de lokala resurser inte ensamma räcker för att skapa ett nätverk av regionala/lokala kanslier kan jag föreställa mig att det bör vara mycket högt prioriterat av riksorganisationen att hjälpa till att se till att vi får ett någorlunda heltäckande nät av regionala/lokala kanslier., som kan stödja uppbyggnad av en sådan lokal verksamhet att man lyckas bättre nästa gång.
När du skriver om att låta en centralfigur, så som partisekreteraren, sköta alla anställningar på ett eventuellt gemensamt kansli, skulle det också inkludera riksdagsledamöternas politiska sekreterare?
När det gäller 1) så är det så att vi har missat en aspekt. En ledamot av en styrelse är ofta arvoderad på en lägre nivå och på sätt behöver denne inte ersättnings för själva styrelsenivå. Om vi inte kan åstadkomma detta genom att ha en fullt utbyggd organisation med ersättningar från alla nivåer på olika sätt, så tror jag det är dumt att skriva denna lösning i sten. Och om ett etablerat parti som centern väljer att inte följa tumregeln så kanske vi inte behöver kalla detta för en tumregel.
Citat från dagens text-tv:
Fakta: Partiernas ersättningar
Sverigedemokraterna:
Partiledaren Jimmie Åkesson får
65 procent av en riksdagsledamotslön
utöver sin ordinarie riksdagsledamots-
lön på 58.300 kr. Det ger ett extra
månadsarvode på närmare 38.000 kronor.
Partisekreteraren Björn Söder får
motsvarande 50 procent vilket ger ett
extra arvode på drygt 29.000 kronor.
Ledamöterna i verkställande utskottet
får 20 procent av en riksdsagsledamot-
lön. Det ger 11.660 kronor extra per
månad.
Moderaterna:
Partiledaren Fredrik Reinfeldt får
10.000 kronor i månaden av partiet.
Detta utöver hans statsrådslön på
148.000 kr/mån.
Partisekreteraren Kent Persson får
90.000 kr/mån av partiet. Han sitter
inte i riksdagen.
Det utgår inga särskilda arvoden för
att sitta i partiledningen.
Socialdemokraterna:
Partiledaren Stefan Löfven får två
riksdagsledamotsarvoden a 58.300
kronor i månaden av partiet. Han
sitter inte i riksdagen.
Partisekreteraren Karin Jämtins arvode
är närmare 114.000 kr/mån.
Inga ersättningar utgår till
Verkställande utskottet (VU).
Folkpartiet:
Partiledaren Jan Björklund för 20 pro-
cent av sin riksdagsledamotlön av sitt
parti. Det ger 11.660 kr/mån utöver
hans statsrådslön på 118.000 kr/mån.
Partisekreteraren Nina Larsson får
25 procent av sin riksdagsledamotslön
av partiet, vilket ger henne 14.500
kr/mån kr extra utöver riksdagsleda-
motslönen.
Det utgår ingen ersättning för att
sitta i partiledningen.
Miljöpartiet:
Språkrören Åsa Romson och Gustav
Fridolin får ingen ersättning utöver
riksdagsarvodet.
Partisekreteraren Anders Wallner får
80 procent av en riksdagsledamotslön.
Han sitter inte i riksdagen.
I MP:s arbetsutskott får samman-
kallande i partistyrelsen 40 proc av
en riksdagsledamotslön.
Vice sammankallande får 20 proc och
övriga arbetsutskottsledamöter får
8 procent.
Centerpartiet:
Partiledaren Annie Lööf för 10 pris
basbelopp (som för 2013 blir 445.000
kr) utöver sin statsrådslön. Det ger
ett månadsarvode på drygt 37.000
kr/mån.
Partisekreteraren Michael Arthursson
får ett månadsarvode på 100.000
kronor.
I VU för 1:a resp 2:a vice ordförande
ett arvode på fyra prisbasbelopp
vilket blir 178.000 kr på ett år.
Övriga medlemmar i VU får 89.000 kr
var om året, vilket motsvarar två
prisbasbelopp.
Kristdemokraterna:
Partiledaren Göran Hägglund får 12.000
kr/mån av partiet i partiledararvode.
Detta utöver hans statsrådslön.
Partisekreteraren Acko Ankarberg får
72.450 kr/mån av partiet.
Ledamöterna i VU får ersättning för
förlorad arbetsinkomst upp till 2.000
kr/dag. Ingen VU-ledamot har någonsin
tagit ut ersättning.
Vänsterpartiet
Partiledaren Jonas Sjöstedt får inget
av partiet utöver riksdagsarvodet.
Däremot måste han betala drygt 10.000
kronor till partiet varje månad i sk
partiskatt.
Partisekreteraren Aron Etzler får
motsvarande ett riksdagsarvode minus
partiskatt.
Det utgår ingen ersättning för
uppdraget i partiledningen/VU.
Fakta: SVT 2013 06 02
Nicholas: Riksdagsledamöterna har inga personliga politiska sekreterare. Vart parti får en resurs som partiet förfogar över som motsvarar en politisk sekreterare per riksdagsledamot, men det är mycket tydligt utsagt att det är partiets/partigruppens och inte ledamotens resurs.
CMB: Tack för en mycket talande faktasammanställning, som säger mig:
(a) att de flesta partier även centralt tillämpar principen att förtroendeuppdrag i partistyrelse/VU är ett ideellt uppdrag man gör oavlönat vid sidan om sitt ordinarie arbete (undantaget som sagt PL och partisekreterare).
(b) att det är nästan otäckt stora summor det är frågan om, och därför mycket lätt att trampa i ett klaver som kan göra det mycket svårt att behålla och återställa förtroendet för partiet,
Jag tror det är viktigt att så långt som möjligt behålla en dominans av människor som har jobb utanför politiken /studerar i våra styrelser på alla nivåer. Jag vill inte se en partistyrelse som nästan bara består av folk som har heltidsinkomst från politik – och där man fixar fram arvoden från partiet till dem av kompisarna som råkat bli utan kommunalråds- eller riksdagsledamotsplats. Då allienerar vi oss från våra väljare på fem röda minuter!
Jösses – vinn valet först. Tror det var den gamle bondeförbundsledare Gunnar Hedlund som sa: Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten.
cnab: Nä, men om man ger sig ut på älgjakt kan det vara praktiskt att ha tänkt genom i förväg hur man ska transportera hem älgen om man lyckas fälla den. Och tror man inte man ska ha någon jaktlycka, vad ska man då över huvud taget anstränga sig för?
Jag menar som en sidotes att offentliga partibidrag skall, upp till ett visst belopp, göras beroende av vad partierna själva lyckas dra in i form av gåvor.
Och det tänkte jag motionera om till PP:s höstmöte.
Om man skall se ”Jag vill inte se en partistyrelse som nästan bara består av folk som har heltidsinkomst från politik” som ett problem (vilket jag inte gör) så tror jag att man förlorar mer på att inte få förtroendet från väljarna när de ser att vi har folk som inte har haft ett normalt jobb. Det är viktigt att ha väljarnas förtroende men jag tror inte vi går bort oss genom att a) ha arvoderade (för vi provade på att ha en fullständigt arvoderad styrelse året efter det att jag satt i kårstyrelsen) eller b) att vi har unga utan arbetslivserfarenhet i styrelsen.
Det kan däremot slita sönder en styrelse om person 1 har full arvodering från sitt hemma distrikt och person 2 har ingen arvodering alls.
Däremot kan jag förstå om man vill ha ett tak så att arvoden från hemmadistriktet och från partistyrelsen kommer inte kommer att läggas på varandra.
Missar vi detta, så sitter vi kanske i en situation där styrelsen vill ha direkt makt över vilka som är i ledningen och/eller vilka som får assistentposterna till riksdagsledamöterna.
1) Även om vi kommer in i riskdagen finns inga assistentposter till riksdagsledamöter. Det kommer att finnas en grupp politiska sekreterare, som inte hör till riksdagsledamöterna, utan till riksdagsgruppen som kollektiv.
2) Det var tydligen att trampa på några väldigt ömma tår att tycka att det inte är en bra idé att styrelseledamöter arvoderas.
3) Jag förstår inte varför CMB förutsätter att nästan alla som ska sitta i partistyrelsen kommer att ha lokala eller regionala arvoderingar med sig. Jag hoppas innerligt att det inte blir så utan att vi kommer att ha många duktiga futurister, webbdesigners och andra som fortsätter ha ett civilt arbete medan de sitter i styrelsen även om vi gör ett gott val. Jag tror dessutom det finns en ordentlig överskattning i mångas föreställningsvärld av hur mycket resurser vi kommer att få lokalt även om vi gör ett mycket bra val.
4) Jag tror inte att vi ska titta på studentkårerna utan på de andra politiska partierna när vi försöker mejsla ut principer för hur vi ska organisera oss. Förtroendet för de rikspolitiska partierna är trots allt väldigt mycket större hos allmänheten än förtroendet för studentpolitiken är bland studenter. Och andra politiska partiers riksorganisation är en mycket rimligare jämförelsepunkt för oss än en studentkårs styrelse.
Tack for att du lyfter denna fraga. Jag haller med om att det ar viktigt att fokusera pa grasrotterna och spendera pa lokal niva.
Det jag personligen saknar ar ett tank internationellt med resurserna. I dagslaget finns ca 60 piratpartier i olika lander varav en sitter i deras riksdag (Island). Manga av fragorna som PP driver har internationell relevans och blir darmed mer effektiva om de stods av flera lander ex. ratten till ett privatliv. Far ett land igenom en sadan lag (ex. IMMI pa Island) kommer flera bli tvungna att folja eller se en migrering dit fran andra lander.
Darfor anser jag, om PPSE kommer in i riksdagen, att det ar viktigt att spendera en del av dessa pengar pa att hjalpa andra PiratPartier komma in i riksdagen i sina lander. Lyckas detta kommer PPSE fa tillbaka mer an de spenderat genom internationell samverkan och andra lander med budget intresserade av liknande fragor…
disclaimer: Jag jobbar som internationell kontaktperson for PPSE, forsoker inte saga att jag vill ha pengar men vill att de delas till folk aktiva internationellt med projekt.
Tack, Collentine för att du lyfter en jätteviktig fråga som pinsamt nog helt saknas i materialet!
När det gäller kommunala partistöd är det uttalat i förarbetena att de skall användas för det lokala partiarbetet. Jag tror visserligen inte att det statliga partistödet har liknande förbehåll (men jag måste förstås gräva ner mig i förarbetena före eventuellt motionerande), men jag ifrågasätter något det etiska i att använda partistödet till något annat än det så att säga är avsett för. Till exempel att skicka vidare till andra.
Att just börja se partistödet som ett självklart villkorslöst bidrag är en (av flera) negativa bieffekter som jag vill skall motverkas genom att koppla stödet till egen insamlingsförmåga. Det skall inte vara något pris efter att ha vunnit ett val! Och det är det olyckligtvis nu.
Vi heter Piratpartiet, men vi skall inte komma till Riksdagen som rövare, som fördelar bytet.
Nu tror jag inte någon föreställt sig att vi skulle dela ut bistånd till andra Piratpartiers organisationsbyggande (lika lite som vi nu har något sådant bistånd från våra relativt välmående tyska vänner) men det är inget tvivel om att partiet har mycket att vinna på att ha ett livaktigt utbyte och samarbete med piratpartier i andra delar av världen, liksom att det ofta vid sådant samarbete är de som har mest pengar som pytsar in mest till de kostnader som behöver täckas för att det ska bli något utbyte.
Jag var av den uppfattningen att PP rent generellt var emot partistöd, men har uppenbarligen fel. Tror att det är av större vikt om PP’s kärnbudskap sprids betydligt effektivare än vad det görs för närvarande och samlar folk till ett starkt parti inför 2014. Koncentrera resurserna på det, 110 procent och var inte ”översmarta” genom att inteckna pengar som inte finns. Övertyga fler presumtiva väljare om att PP’s kärnbudskap är viktiga för vår mänskliga framtid. Media negligerar PP idag kanske för att order om detta utgått men framför allt är nog skälet till PP’s mediaskugga att inga initiativ, utspel, demonstrationer eller annat väsen kring t.ex. vårt havererade rättssystem sker från PP’s sida. Och det är bråttom – ett och ett halvt år till valet! Ska PP också bli ett ”politiskt företag” som körs med skattemedel precis som de sju riksdagspartierna? Det kommer nog tid för att bekymra sig hur de smutsiga partistödspengarna ska fördelas internt – kanske.
cnab: Eftersom den här frågan skapade en massa konflikter som sabbade valrörelsen 2010 är min, ledningens och (tror jag) styrelsens ambition att de diskussioner som måste tas före valet ska tas nu, beslut fattas snart, och vi sedan kan fokusera på valrörelsen. Om opinionssiffrorna når upp mot 5% i slutet av valrörelsen är det naivt att tro att folk inte kommer att börja tänka kring dessa saker. Och då är det bättre att alla redan vet hur vi kommit överens om att göra, än att det startar ett kattrakande om detta mitt under valrörelsen.
Måhända rätt, men frågan om varför tystnaden runt PP och dess frågor, vad kan jag /vi göra för att det ska bli lite liv i luckan? I centrala positioner är det lätt att världen kretsar kring vad man själv och sina närmaste kompisar håller på med. I PP’s ledning i Sverige och i Bryssel. Men snart har alla de som ska rösta på PP 2014 glömt bort att partiet fortfarande exiterar. Våra antagonister är naturligtvis glada för det, men vadan denna tystnad??!! Ska PP t.ex. vara med i Almedalen i sommar? Och i sådana fall göra vadå?
Jo, det är lätt att bli halvblind av de saker man gör, och det är alltid risk att utveckla en ”bunkermentalitet” när man vet att ledningen producerar en tätare ström av debattartiklar i de ledande mediakanalerna, att aktivister får in fler insändare i lokalpressen än någonsin, och MEParna är med i TV-soffa efter TV-soffa, men man ändå hela tiden får höra att man inte syns.
Nu tror jag att upplevelsen att vi inte märks ändå är ganska riktig, trots att vi driver ett mycket framgångsrikt mediaarbete: Vi har helt enkelt inte längre den nyhetens och fräsch-hetens behag som gör att folk lägger märke till och börjar prata om oss bara för att vi nämns en gång eller två i media. Vår existens har liksom blivit en del av den normalitet som brusar förbi utan att folk lägger märke till oss fastän vi inte sällan förekommer i de stora medierna.
Några smakprov på vad vi gör för att synas mer:
1) Vi kommer att delta i Almedalen. Som vanligt har vi inte bråkdelen av de resurser andra aktörer har för att köpa sig utrymme där, så vi får lov att vara smarta istället. Där finns en plan, men den kan vi inte avslöja i förväg. Vi kan naturligtvis inte veta säkert att den kommer att flyga så högt som vi önskar. Men vi har gott hopp. Det gäller i hög utsträckning att nå ut runt den mediaelit som minglar runt i Almedalen och har rätt god koll på att vi lever och har hälsan, och istället nå fram direkt till deras publik runtom i landet – som de försöker lura i motsatsen.
2) Vi sjösätter samtidigt en ny kampanj med en stor serie nya affischer och flyers, som ska visa upp en mindre gnäll och mer positiv bild av partiet. Det hänger naturligtvis på alla aktivister runt om i landet att de affischerna kommer upp på anslagstavlor, studentrumsdörrar och elskåp runt om i landet och att flyerserna delas ut på gator, torg, skolor och universitet.
3) Vi har genomfört en central kurs i mediaarbete och mediaträning och planerar en likadan till hösten. Vi har förutom en grundläggande partiskola skapat en studiecirkel i utåtriktat arbete, och genomför om ett par veckor en kursledarutbildning för dessa. Vi har därför goda chanser att gå in i valrörelsen med betydligt mer kunskap och förmåga till utåtriktat arbete än tidigare.
Tack för att mina synpunkter blir tagna på allvar, Henrik. Jag är bekymrad över PP’s framtid och att PP’s kärnfrågor inte glöms bort. Att döma av artikeln i DN idag http://www.dn.se/ekonomi/google-bannlyser-porrapp och inte minst Per Ströms artikel Big Brother Bulletin 3 juni -13, Tre artiklar i denna utgåva (3 juni 2013): par@atomer.se
1. Kamera på tröjan tar bild varje minut – nu kommer lifelogging
2. Ladda upp ditt dagliga blodtryck till chefen? Egenmätning allt vanligare
3. Massobservation har blivit ett globalt fenomen
Här finns massor för PP att värva röster på inför 2014. Märkligt bara att de är så få människor som reagerar. Honungsfälla, vadå??! Programmet/appen jag laddat ned är ju bra, ju! Waze t.ex. en av de bästa navigeringsprogrammen som finns. Ursprungligen skapat av en underrättelsetjänst, ett program som nu Facebook vill betala miljarder för. Det är bara det att när man läser villkoren för att få använda Waze så står det i klartext att man som användare tillåter Waze att när som heslt utan din vetskap kan använda din mikrofon, kamera och kartlägga rubbet av vad du har i datorn/mobiltefonen. Utan att du har en susning om det. Enda möjligheten att få vara ifred är att du har en telefon med bortkopplingsbart batteri. (Bye, bye IPhone) Har PP engagerat sig i denna allt mer generella övervakning av allt och alla? Inte mig veterligt och i alla fall inte tillräckligt för att få ett väljarengagemang tillräckligt att PP ska få något inflytande efter valet 2014.
Visst är det förfärande att så få reagerar, och reagerar så svagt på de exempel du nämner.
Vi är ett litet parti som inte har riktigt tid och ork att göra allt samtidigt. Jag tror breddningen av vår politik var nödvändig – alltför många valarbetare mötte under valkampanjen ”Jättebra att ni finns och jag röstade på er i EU-valet, men i riksdagsvalet vill jag veta vad de jag röstar på tycker om skola och vård och …”.
Men breddningen har under det senaste året tagit mycket kraft och tid, som vi inte kunnat ägna åt att med skärpa bevaka vad som skett i våra traditionella profilfrågor. Därför tror jag det är mycket viktigt att vi nu lyfter upp dem och sätter dem i centrum av vår uppmärksamhet.
Där kan du och alla andra som har ögon och öron öppna bidra. Antingen genom att själv blogga, genom att skicka till breddningsbloggen, eller genom att lyfta diskussioner på Fb / Google+ och naturligtvis skriva motioner till höstmötet.
Den allra första artikeln i PP’s Breddningsblogg om balansen mellan statsmakterna är faktiskt skriven av mig. Dessvärre blev de grundläggande frågorna om vårt statsskick ingen större angelägenhet för PP i dess breddningsarbete, antagligen beroende på att PP och dess ledning då och idag, ser sig själva som tillhöriga de politiska delarna enligt maktdelningslärans definition, d.v.s. den lagstiftande och den verkställande delen. Och då är man i själ och hjärta inte särskilt road av att släppa frivilligt släppa makt till fristående jurister (den från politiskt inflytande helt fria Dömande statsmakten) och fristående journalister/publicister/media för att (den från politiskt inflytande helt fria Kontrollerande statsmakten) få ordning på grunderna i vårt statsskick. Allt enligt Montesqiues tankar vilka låg till grund för grundlagsfäderna i USA när de på sin tid skrev den amerikanska konstitutionenl. Vad står PP i frågan om behovet av konstitutionsdomstol t.ex.? Och att få de politiska delarna av statsmakten att begripa att om man ratificerar/skriver under internationella avtal så ska de också gälla som svensk lag i Sverige? FN’s Barnkonvention bl.a. gäller t.ex. fortfarande inte som lag i Sverige trots att vårt land lovade konventionen för 15-20 år sedan! Och att försöka få ordning på det havererade, befarat korrumperade rättssystemet många anser vi har idag och som är starkt oroade av att de politiska delarna (och frälset tjänstemän i departement och myndigheter som kan göra vad som helst utan ansvar) i maktapparaten har ambitioner att ta över ännu mer än redan gjorts (enl. Montesqiue) från den dömande statsmakten och från fria media, d.v.s. den statsmakt som ska kontrollera de övriga tre. Oj, har jag kommit något på spåret? Har vi i Sverige fem statsmakter, en till mer än de fyra Montesqiue definierade? Är tjänstemannakåren från kommunal nivå och uppåt vår femte statsmakt? Har PP synpunkter i den här grundläggande synen på hur en demokratisk stat bör fungera. Den sköna demokratifåtöljen måste ha fyra lika långa ben.
Men låt oss fortsätta lite från spåret, för diskussionen är kul! Jag är dålig på att minnas både riktiga namn och nicks, så jag var inte på det klara med att det var du som skrev det inlägget.
Jag tycker personligen inte om de system där Montesquieus maktdelningslära tillämpats rakt av, för jag tycker inte om att man lägger makt över vårt politiska system i icke-valda experters händer. Men jag tror trots min personliga tveksamhet att du kan se en hel del spår av det tänkande du är ute efter i den sakpolitik som tagits: Vi vill stärka och förtydliga alla domstolars rätt att överpröva lagar mot konstitutionen. Vi vill öka avståndet mellan utnämningsmakten av åklagare och domare och politiken. På flera ställen (t ex migration och miljö) påpekar vi vikten av att Sverige verkligen lever upp till sina förpliktelser enligt internationella avtal. Vi kräver att man skyndsamt införlivar barnkonventionen i svensk lag.
Vad gäller media finns många krav för att stärka medias möjlighet att granska och utkräva ansvar.
Så om du frågar dig ifall vi har vackra principdeklarationer om maktdelning så är svaret nej. Om du frågar om innehållet i de beslut vi tagit om styrelseskick ser du tydliga influenser av tänkandet.
Sedan ställer du en intressant fråga om tjänstemän ska anses vara ytterligare en femte makt, och där är nog mitt svar nej. Jag tror den rimliga beskrivningen är att inom såväl den lagstiftande som verkställande som dömande makten glider mer och mer makt från de folkvalda/utsedda, till de tjänstemän som i teorin bara ska serva dem. Och det är ju inte något nytt: En gång i världen skaffade sig kungen ett råd för att ge honom hjälp och råd, och till slut hade rådet uteslutit kungen ur sin egen krets och själva tagit makten över den första statsmakten … Men den utvecklingen har ju tydlig bäring på frågan om demokrati och förmåga att ställa till ansvars. Ingenstanns är det tydligare än i EU, och en av huvudpunkterna i den EU-politik vi tagit är just att bryta tjänstemännens och de indirekt utseddas makt i EU, och överföra makt till valda politiker med tydligt mandat och ansvar.