Jag vet. Jag är vit, professorsson, välutbildad och yrkesmässigt framgångsrik. Så jag borde knipa käft om det här. Jag har säkert inte satt min fot i de stadsdelar som berörs, annat än som socialturist. Så jag kan naturligtvis inget veta, och inget förstå. Eller?
Faktum är att jag bor mitt i Gottsunda. För några månader sedan brändes bilen bredvid vår på parkeringsplatsen. Det har brunnit flera gånger i vårt soprum. Jag har själv tillbringat min högstadietid på Gottsundaskolan.
Så jag vågar påstå att det som nu händer i Husby har många bottnar.
x x x
Det är möjligt att de ungdomar som bränner bilar och förstör skolor och affärer i Husby tror att de för en legitim kamp mot en svensk stat och ett svenskt samhälle som förringat och marginaliserat dem. Men det gör de inte. Ty det är inte det svenska samhället som drabbas av deras aktiviteter.
De drabbade är alla de andra som bor i Husby. Människor som ofta inte har råd med vagnsskadeförsäkring får sina bilar för alltid förstörda. Affärsägare får sina livsverk slagna i spillror. Ens egna föräldrar och grannar får bussarna indragna. Småsyskonens kompisar får sina skolböcker sönderbrända. Och det värsta av allt: Många av de boende i Husby är flyktingar undan krig, med starka, undanträngda minnen. För vilka brinnande däck, sirener och skott triggar kraftiga panikreaktioner.
Att utsätta grannar, kompisar och deras familjemedlemmar för sådant för inte att föra en legitim social kamp. Det är hänsynslös, oempatisk ligism.
x x x
Därmed inte sagt att det inte skulle finnas en legitim kamp att föra. Även om läget i Sverige är långtifrån lika illa som i andra europeiska länder har det allvarligt försämrats under de senaste åren. Jag hör själv hur tongångarna går när en del ungdomar pratar med varandra i bussen ut mot min förort. Att kunna få ett vettigt jobb upplevs som en avlägsen utopi. Att kunna förverkliga ens några av sina drömmar finns inte på kartan. Det hänger naturligtvis samman med den allt kärvare arbetsmarknaden, och de allt hårdare attityderna till dem som befinner sig utanför.
Fortfarande när jag var ung kunde den någorlunda arbetsföra ungdom som inte fått ett jobb efter gymnasiet räkna med ett beredskapsarbete, som gjorde att man kvalade in för A-kassa, och sedan kunde personen med en rimlig försörjning studsa omkring en kortare eller längre period mellan A-kassa, vettiga utbildningar och beredskapsjobb tills hen fick ett ”riktigt” jobb. Idag glider istället stora delar av de unga runt på skamligt låga ersättningar mellan praktikplatser, new age-inspirerade jobbcoachningprogram och en fullständigt meningslös och moraliskt nedbrytande massproduktion av ansökningshandlingar till jobb som man vet att man inte har minsta chans att få.
Budskapen från jobbcoacherna tycks också oftast vara ett och detsamma: Det är dig det hänger på! Får du inte jobb är det du som inte är tillräckligt framåt, tillräckligt initiativrik, tillräckligt bra. Ett samhälleligt problem görs till ett individuellt. Samhället skriker i dessa ungas ansikte: Vi tänker inte ta ansvar för dig! Det är ditt ansvar att du misslyckats! Diplomatiskt uttryckt tror jag inte det är bästa sättet att bygga ett samhälle där dessa unga upplever att samhället är solidariskt mot dem, och de har anledningar att vara solidariska tillbaka.
x x x
Det är således inte alls konstigt att det som nu händer sker i sådana bostadsområden, där en stor andel av de boende är arbetslösa. Men det är inte alla människor i dessa områden som ger sig ut för att bränna bilar och kasta sten på poliser och bussar. De som gör detta är huvudsakligen unga män. Andelen äldre kvinnor i dessa gäng tycks vara noll. Ja till och med unga kvinnor och medelålders män lyser med sin frånvaro.
Många svenska kultursidesestradörer verkar på fullt allvar tro att detta bara skulle bero på uppfostran och socialisation. Att män fostras att vara utåtagerande och aggressiva, medan kvinnor fostras att vända sin ängslan inåt och vara beskyddande. Men vi vet ju att somliga könshormoner påverkar aggressiviteten. Vi vet att den ålder då produktionen av dessa slås på som kraftigast sammanfaller med åldern hos de ungdomar som är aktivast i dessa gäng. Vi vet att det finns stora variationer mellan människor kring hur mycket produktionen slår på, och därmed också kring hur starka ens aggressiva impulser blir.
Biologer kan inte bara beskriva mekanismen bakom detta. De kan också ge en tänkbar evolutionär förklaring till varför vi män får detta påslag av aggressivitet i övre tonåren. Det är naturligtvis ingen slump att den kommer i anslutning till könsmognade. Att visa sig på styva linan var under en stor del av människans historia ett framgångsrikt sätt att imponera på unga kvinnor. Att försöka göra det man tror att gruppen av unga män vill ha gjort har var ett framgångsrikt sätt att vinna status i gruppen, och även status har imponerat på unga kvinnor.
x x x
Observera att jag här inte talat om vad vare sig unga kvinnor eller unga män efter medvetna överväganden vill göra och välja. Utan i vilken riktning biologisk mekanismer bortanför vilja och medvetande försöker knuffa en. Jag tror att de flesta män kan dra sig till minnes tillfällen i sin ungdom, då man fått starka impulser att göra något riktigt otäckt våldsamt och aggressivt. Jag tror att de flesta kvinnor kan dra sig till minnes något tillfälle då man känt ett kittlande intresse för en ”farlig” våldsbenägen man.
Vi har alltså biologiska mekanismer som gör att unga män är mer benägna än andra att slå ihop sig i gäng och agera våldsamt. Vi har en social utveckling, där allt fler av dessa unga män växer upp till en tillvaro där allt tycks meningslöst. Är det kanske något alldeles ofrånkomligt att sådana upplopp startar? Är det kanske ofrånkomligt att den unge man som växt upp med en känsla av utanförskap och hopplöshet ansluter sig till sådana gäng när de väl dyker upp? Är vi bara viljelösa robotar, som exekverar specifika biologiska program då vi hamnar i en viss miljö?
Nej, människan är mer komplicerad än så! Vi ser ju att många unga män, även bland dem med starka aggressiva impulser, och även i de miljöer som allra mest präglats av hopplöshet, istället valt att lägga sin energi på konstruktivt arbete. Skapa fritidssysselsättningar, ordna idrottsverksamhet, bygga organisationer. Även om vi idag inte kan peka ut ett exakt ställe i hjärnan där den fria viljan sitter, så är jag övertygad om att den finns. Och att vi därför har ett ansvar för våra val.
x x x
Biologin gör det alltså svårare för oss män att ta det ansvaret under somliga delar av vårt liv än under andra. Uppfostran och social situation kan göra vissa val lättare respektive svårare för olika människor. Men längst nere i botten har vi en frihet att välja, och ett ansvar för våra val.
Det gäller emellertid inte bara hormonstinna, frustrerade tonåringar i förorter där jobben är få, utan oss alla. Vi har också ett fritt val. Vi kan gå med ut och röra oss på gator och parker i bostadsområdena på kvällarna. Vi kan kräva av våra politiker att trygghetssystem och arbetsmarknadspolitik görs om, så att fler får chansen att tidigt komma in i dem. Vi kan kräva en politik som tar in dessa ungdomar i samhällsgemenskapen, istället för att stänga dem ute. Det som händer nu i Husby är allas vårt ansvar.
Henrik B 
Kloka ord. Det gäller också att ha förmånen att ha en förälder/föräldrar som inte blundar!
Min bror arbetade för några år sedan just i detta område med att aktivera barn och ungdomar, så att det inte skulle bildas grupperingar som hittar på dumheter. Det fungerade mycket bra under två somrar. Därefter tog pengarna slut. Kista Stadsdelsnämnd och ytterst Stockholms Stad var inte intresserad av en fortsättning.
Läs också den utmärkta artikeln: ”Vart tog ni vägen, alla ni föräldrar?
http://www.magasinetparagraf.se/kronikor/vart-tog-ni-vagen
”Ni som kom till skolan och kollade läget. Jag minns pappan som kom in i vår klass när ett gäng killar varit elaka mot hans dotter. Pappan var fullständigt vansinnig. Skällde ut allt och alla. Ingen sa halv sju. Hela klassen satt och stirrade ner i bänken. Den där flickan fick vara ifred sen.”
Du har så rätt. Det understryker egentligen bara min slutpoäng. Vi har alla ett ansvar. Sedan har vi olika förutsättningar och får följaktligen ta det på olika sätt.
Bra.
Hmmm… Jag måste säga att jag blir lite konfunderad över vad du egentligen vill säga med inlägget. Å ena sidan tar du upp ett socialt problem, att tillvaron för våra unga och situationen på arbetsmarknaden är undermålig och behöver åtgärdas.
Intressant, tänkte jag. Ett avbrott från inläggen som andas könskamp. Jag tycker personligen att medborgarlön är en visionär idé för att hantera morgondagens samhälle där jobblinjen har kollapsat helt; där vi har kommit över den moraliska hangupen där vi avundsjukt tycker att alla andra skall jobba och slita eftersom vi själva gör det. Där vi inser att alla inte BEHÖVER arbeta, och att det är något BRA. Där vi tar konsekvenserna av det, och formar samhället för att hantera det.
Utmaningarna är trots allt ganska många, och är i hög grad politiska. Du skriver att vi skall kräva en lösning som är bättre, och det är ju ett första steg – men VILKEN lösning skall vi kräva som är bättre? Jag tror som sagt på ett system där vi släpper idealet med full sysselsättning och inför en grundersättning som gäller för alla utan jobb. Dagens jakt på arbetslösa som tvingar dem att söka jobb som inte finns skapar ett överskott av arbetskraft, vilket leder till skit inte vara för de arbetslösa utan även för de som jobbar. Att i stället ha ett socialt system där alla har en grundersättning som inte påverkas av extraknäck, deltidsjobb och annat utan verkligen fungerar som en trygghet, det skulle minska tillgänglig arbetskraft och på så sätt sätta press för BÄTTRE förhållanden på arbetsmarknaden i stället för motsatsen.
Jag vet inte vad du själv har för tankar kring vad lösningen skulle kunna vara, och jag tror att dina läsare skulle uppskatta om du utvecklade resonemanget lite kring det. Vilka reformer tycker du är lämpliga för att vi skall få ett bättre samhälle på det här området? Vad bör vi göra för att förändra situationen i Husby?
…men sen drar du in kön i det hela, och jag förstår faktiskt inte vad meningen med det är? Om du bara ville säga att vi har ett ansvar att agera konstruktivt även när livet suger, då hade du ju kunnat göra det utan att ta upp att det just är män som gör det dåliga i det här fallet, eller hur? Jag antar att det finns något underliggande resonemang, men vad det skulle vara är väldigt otydligt. Dessutom är väl inte kön rätt faktor att knyta det här beteendet till; jag har snarare hört det knytas till etnicitet. Fast det förstås, den fördomen är ju inte lika politiskt korrekt att sprida…
Patrik, då ska jag försöka sammanfatta: Den här texten handlar om frågan om vår fria vilja och vårt ansvar för våra handlingar i ljuset av att det både finns sociala och biologiska faktorer som kraftigt påverkar de val vi gör. Det jag vill säga med inlägget är att vi trots dessa biologiska och sociala faktorer har en fri vilja och därmed ett ansvar. Men att det inte bara gäller dem som i dagarna tänt eld på bilar och kastat sten, utan att vi alla andra också har ett ansvar för händelserna.