Idag ser vi att det är via internet vitryssar får veta vad som händer i deras land. Och att det är via internet, som demokratikämpar kan hålla kontakt med varandra. Vi vet att ett internet bortom regeringarnas kontroll spelade en viktig roll för revolutionerna i Georgien, Ukraina och Serbien. Och vi vet att internet ger ovärderlig information och kommunikationsmöjligheter för kinesiska oppositionella. Många samhällsvetare menar att internet varit avgörande för att demokratin under det senaste decenniet brett ut sig, och att taket i kvarvarande diktaturer höjts.
Därför är det inte förvånande att diktaturer från höger till vänster gör sitt bästa för att hindra sina medborgare från att skaffa information, dela med sig av information och bygga kontakter, nätverk och organisationer på nätet. Vi läser om att Vitryssland skärper kontrollen över nätet. Hur den kinesiska regimen försöker blockera medborgarnas möjligheter att hitta misshagliga sidor. Att den egyptiska regimen slår ner på frispråkiga bloggare.
Det är i detta perspektiv man bör se de senaste veckornas uppståndelse kring Wikileaks.
Den fråga som ligger i botten är därför varken vad Julian Assange och två kvinnor egentligen gjort mellan lakanen under Julians vistelse i Sverige, eller ifall något dokument Wikileaks publicerat möjligen kan ytterligare öka risken för någon amerikansk eller svensk soldat i Afghanistan. Den grundläggande fråga som idag står på spel är något mycket viktigare än så: Ska de demokratiska länderna göra gemensam sak med de kvarvarande diktaturerna för att strypa möjligheterna att fritt sprida information på internet? Eller ska vi i väst även i praktiken stå upp för de värderingar om frihet, öppenhet och demokrati, i vars namn vi bekämpar fundamentalism, intolerans och terrorism?
Ty vad är Wikileaks? Jo, det är en webbsajt, som publicerar dokument, som olika ”läckor” lämnar ut till redaktionen. Just den typ av dokument som grävande journalister i etablerade media i alla tider nosat efter. Just den typ av läckor, som journalisterna på etablerade media alltid tagit emot hemliga dokument ifrån.
Wikileaks publicerar inte dokumenten direkt. Först görs ett omfattande arbete med att välja ut de dokument som har allmänintresse, och ta bort uppgifter som kan skada enskilda. Bara en bråkdel av de dokument som når wikileaks har därför hittills kunnat läggas ut. Men där de lagts ut har resultatet blivit att vi medborgare inte längre är utlämnade till journalistens urval och tolkning av det dokument han eller hon har läst. Vi kan läsa själva, välja själva vad vi tycker är viktigt, och själva dra våra egna slutsatser. För detta arbete fick organisationen bland mycket annat The Economist/Index of Censorship New Media Award 2008 och Amnesty Internationals Human Rights Reporting Award 2009.
Trots detta ser vi idag i Sverige en märklig, ohelig allians mellan den amerikanska säkerhetstjänsten, som vill stoppa och diskreditera Wikileaks, och många etablerade svenska journalister, som vill slå vakt om sin egen yrkesgrupps fortsatta privilegium att välja ut vilka fakta och missförhållanden medborgarna ska få kännedom om, och vilka vi mår bäst av att inte få veta. Där journalisterna inte verkar förstå att de genom att jamsa med i den amerikanska propagandan sågar av den gren de själva sitter på.
För det som offras om man skulle lyckas stoppa Wikileaks (och i förlängningen andra, liknande sajter) är inget annat än två omistliga delar av informationsfriheten: Möjligheten att lämna ut dokument som avslöjar missförhållanden, och rätten att föra vidare och sprida uppgifter. Även om de är besvärande för mäktiga stater.
Därför är det som sker i Sverige idag fullkomligt obegripligt för mig: Samtidigt som media fylls av intressanta och ofta också mycket viktiga avslöjanden, där materialet kommer via Wikileaks, reagerar det etablerade samhället bara med gäspningar åt att mäktiga krafter, uppenbarligen den amerikanska utrikes- och säkerhetstjänsten, gör sitt bästa för att krossa en misshaglig nyhetskanal.
- Någon har pressat de dominerande kanalerna för att överföra pengar att vägra förmedla betalningar till Wikileaks: Såväl Visa och Mastercard har förmåtts att sluta förmedla sådana betalningar. Likaså den dominerande betalfunktionen på internet (PayPal). Därtill stänger de australiensiska myndigheterna med mycket kort varsel det postkontor, där Wikileaks har ett postfack, dit bidragsgivare hittills kunnat skicka checkar.
- Tjänstemän vid amerikanska UD förklarar för universitetstudenter, att om de i framtiden vill ha bra jobb i statsförvaltningen gör de klokast i att inte diskutera Wikileaks på sina bloggar och twittrar.
- Den svenska server, där Wikileaks ligger, har utsatts för attacker av en sort som för att lyckas kräver en samordnad insats från tiotusentals nätaktivister, eller en mäktig stats alla muskler.
När jag läste att Visa och Mastercard samtidigt blockerat Wikileaks trodde jag att måttet var rågat. Att nu skulle svenska journalister och politiker inse att viktiga värden var hotade. Men dominerande svenska opinionsbildare sade inte pip. Ledande politiker förefaller betrakta det hela som nödvändigt eller oundvikligt. Dominerande opinionsbildare likaså. Och i det konsensusinriktade svenska samhället håller därför alla tyst, och de flesta förefaller tänka att eftersom alla politiker och opinionsbildare accepterar det hela kan det ju inte vara så farligt …
Och då går en iskall dejavu-upplevelse längs min ryggrad. Jag var inte med, men jag har läst och hört om det. Bosse Lindqvists lysande undersökningar om hur hela svenska folket kunde förmås att acceptera tvångssteriliseringarna. Gitte Serenys beskrivningar av hur det tyska folket gradvis förmåddes att acceptera urskiljandet och försvinnandet av grannar och bekanta med judiskt ursprung. Rudolf Höss förklaring till varför han samvetsgrant utförde sina åligganden som kommendant i Auschwitz. Någon auktoritet säger att det hela är nödvändigt, för att lösa eller undvika ett allvarligt problem. Man känner kanske lite olust. Men när andra auktoriteter stämmer in, eller mumlar medhållande, och inga andra auktoriteter säger att det är fel, litar man på dem. Tittar åt ett annat håll. Och försöker låtsas som att det hela inte händer.
Så låt oss öppna ögonen för att vad som pågår nu är en avgörande och viktig strid om principen om öppen och fri informationsspridning i den demokratiska delen av världen. Accepterar vi att USA stryper Wikileaks idag kommer det bara att vara en grad- och inte en principskillnad mellan västvärldens och Kinas sätt att behandla det fria informationsflödet på internet. Då accepterar vi principen att stater ska få bestämma vilken information vi ska få läsa, vilken vi ska få sprida, och därmed vad vi får säga till varandra. Inte bara i Vitryssland och Kina. Utan också i Sverige och USA!
En enda, ensam röst har från det politiska etablissemanget stått upp för informationsfriheten dessa dagar. Heder åt moderaten Karl Sigfrid!
(Ursprungligen utlagd på min molekylärbiologiska blogg.)
Henrik B 
det här var ett av dina sämre inlägg Henrik!
Rättigheterna på nätet är för visso viktiga men kvinnors rättigheter till människovärde och jämställdhet är en fråga med ännu större tyngd. Olika debattörers relativisering av ett tänkbart allvarligt sexuellt övergrepp för mig att må illa. Om nu Juliane Assange är så noga med att sanningen ska komma fram varför kommer han då inte frivilligt till Stockholm och förklarar sig?
Jämförelserna med Nazismen är helt absurda. Gör ett besök på yad vashems hemsida för att få bättre proportioner om nu dina historiska kunskaper inte räcker till.
För övrigt råder jag dig att vara lite försiktig med vad du säger om brottsoffren i detta mål, även om du inte är personligen bekant med den ena eller bägge, så har ni med största sannolikhet många gemensamma vänner. Detta eftersom ni varit aktiva i samma parti i samma stad. Det finns nog en ock annan som kan ta riktigt illa upp!
Pingback: Tweets that mention Den viktiga striden är här och nu! | Henrik Brändén -- Topsy.com
Torleif Malm:
Jag förstår inte varför du hänger upp dig på Julian Assange och vad han har/inte har gjort i samband med Henriks inlägg. Det Henrik skriver om är Wikileaks och dess arbete. Inte Julian Assanges privatliv. Henrik skriver inte ett ord om brottsoffrerna eller Julians förhavanden annat än att poängtera att hans inlägg handlar om Wikileaks och inte dom.
Du måste väl ändå förstå att grundläggande fri- och rättigheter som yttrandefrihet och insyn i vad makthavare gör är av tyngre vikt än t.om jämställdhetsarbete. Hur ska man kunna kämpa för jämlikhet utan yttrandefrihet? Hur ska man kunna kritisera orättvisor i samhället utan insyn?
Jämförelsen med nazismen har med att göra hur politiker och opinionsbildare står apatiskt och tittar på medan företag, politiker och även journalister försöker tysta ner ett så stort demokrativerktyg som Wikileaks.
Jag förslår att du läser vad Henrik skriver, inte vad du tror han skriver i fortsättningen så kanske du ser hur extremt viktigt det han skriver är och hur absurd tystnaden är.
Mycket bra skrivet Henrik!
Dock är det inte HELT sant att ingen från etablisemanget (för utom Karl Sigfrid) har sagt ett pip. Jag hittade ett gäng ledarskribenter, journalister och andra politiker som uttalat sig, huvudsakligen till stöd för Wikileaks. Jag bloggade om det här:
http://lakonism.blogspot.com/2010/12/lankdump-om-wikileaks.html
Exempel på politiker är Carl Schlyter (mp) och Magnus Andersson, CUF. Tyvärr kan jag hålla med om att genomslaget i medierna har varit allt för litet, men det är inte dessa personers fel…
@Henrik:
Hoppas du får en riktigt god jul och att du fortsätter skriva så här bra även nästa år.
@Torleif:
Är hotbilder är årets julklapp?
Hej Thorleif,
(1) Jag skriver gärna ett annat inlägg om den också mycket viktiga frågan om kvinnors rätt att slippa oinbjudet kladd och sex. Men det är inte vad detta inlägg handlar om, utan om yttrande- och informationsfriheten. (2)Jag har aldrig antytt att jag inte tror på kvinnorna, jag har aldrig antytt att jag inte tror på Assange. Vem av dem jag tror på är dessutom helt oväsentligt, ty det är inte en fråga för en bloggosfär-folkdomstol, utan för de rättsvårdande myndigheterna, och för de nämndemän som en dag eventuellt ställs inför frågan. Inget av det jag skriver i inlägget påverkas av frågan om han är skyldig eller ej till vad det nu är som åklagaren misstänker att han gjort. (3) En sak som vi alla däremot har både möjlighet och anledning att ha åsikter om är försöken att tysta en del av den fria spridningen av information, som väljarna i de demokratiska länderna har många skäl att begrunda när de ställer sina makthavare till ansvar. (4) Om du läser mitt inlägg ser du att de likheter jag ser inte är mellan Wikileaksjakten och nazismen, utan mellan etablissemangens och den allmänna opinionens attityder vid olika tillfällen, då olika auktoriteter förklarat saker för ”nödvändiga”, som går på tvärs mot de ideal man fram till nyligen samfällt hyllat.
@Anders; Ja hotbilder är säkert årets julklapp, särskilt för de många, många kvinnor för vilka julen kommer att innebära hugg, slag och övergrepp. Men jag förstår om ni pojkar vid tangentbordet tycker det är mindre viktigt, hackerkulturen har alltid varit extremt macho.
.
@Joachim; det är just den korta lakonism i början av Henriks blogg där han avfärdar Julians misstänkta övergrepp som mindre viktigt som gör mig upprörd. Jag tror knappast han varit lika förlåtande om någon av hans manliga vänner blivit misshandlad av detta ”näthelgon”.
.
För övrigt finns det ingen som skadat Wikileaks lika mycket som Julian Assange själv och det är också något han bör lastas för. Hans odemokratiska och självupptagna ledarstil håller på att spränga hans egen organisation. Jag hoppas Wikileaks får möjlighet att göra sig av med denna belastning eftersom deras arbete förvissa är väldigt viktigt. Samtidigt hoppas jag att Julian får tillbringa ett antal år i en ful och grå kåk i Sundsvall, sy postsäckar och samtidigt tänka över sina synder, det behöver han.
.
Putelj på er grevar och baroner!
Hej Thorleif: Jag försöker diskutera frågan om USA och andra stater ska få stoppa informationsspridning på internet. En principiell fråga, som du tydligen i en bisats i sitt senaste inlägg trots allt också tycker är viktig. Men du diskuterar bara Julian Assanges karaktär och utgår uppenbarligen från att han är skyldig, vilket av ditt skrivsätt förefaller bero på att du känner och litar på en av de anmälande kvinnorna. Jag har full respekt för den övertygelsen, jag har respekt för din rätt att ge utlopp för den, men det är inte vad detta inlägg handlar om, och jag tänker därför inte ge mig in i ytterligare diskussion om den saken.
Ok, men om man är man, vit, medelålders och välutbildad gäller det att hålla fingrarna i styr på tangentbordet. Dina rader kan lätt tolkas som att du förringar eller rent av förlöjligar Julians misstänkta övergrepp. ”mellan lakarna, va?” Vi gör alla våra prioriteringar men själv har jag svårt att se att nätets frihet skulle vara viktigare än kampen mot våld och sexuella övergrepp. Vi behöver inte ställa det ena mot det andra
Tack LAKE, för att du följer debatten bättre än jag! Tyvärr illustrerar ju det närmast obefintliga genomslaget för dessa avvikande röster bara min huvudpoäng, att tongivande i media + politik kommit fram till att inför detta ska man blunda och låtsas som att det regnar.
Torleif,
Jo, om man läser mitt inlägg så som en liten hornbeklädd varelse läser bibeln kan man naturligtvis tolka det jag skrivit så.
Strålande Henrik!
@Torleif Malm: Fast nu gör du ju precis samma misstag och extrema tankevurpa som de som likt Assanges mest rabiata försvarare inte kan hålla (minst) två parallella tankekedjor i huvudet samtidigt.
Kort och gott, WikiLeaks funktion och betydelse för demokratirörelsen ska givetivs inte sammankopplas med att dess huvudman är misstänkt för ett brott. Eller i annan tappning, att WikiLeaks står för något gott och välbehövligt har ingen som helst bäring vad gäller Assanges skuld/oskuld.
Jag ifrågasätter också starkt detta ditt påstående: ”Rättigheterna på nätet är för visso viktiga men kvinnors rättigheter till människovärde och jämställdhet är en fråga med ännu större tyngd”
Det där är rent utav trams och, baserat på hur du tolkar och formulerar dig, ett missförstånd från din sida. Jag får en känsla av att du lever kvar i det industriella paradigmet och ännu inte accepterat paradigmet informationseran, dvs att Internet inte är något perifert som man kan välja bort eller till när/om man så önskar. Internet är m.a.o. vardag och verklighet.
Konkretiserat:
1) WikiLeaks handlar inte alls om ”rättigheter på nätet”. WikiLeaks funktion rör våra fria öppna och demokratiska samhällen. Utan demokratin så hade vi, för att hålla oss vid jämlikhetsfrågor, varken haft allmän och lika rösträtt, barnbidrag eller pappaledighet. Demokratin är alltså grundförutsättningen och själva spelplanen för våra åsiktsyttringar, tankar och folkligt medbestämmande. Att jämföra demokrati med ex. jämlikhetsfrågan gör sig helt enkelt inte då demokrati är själva förutsättningen för ex. jämlikhetssträvanden.
2) Vad är det du hävdar att Henrik sagt om brottsoffren? På vilket sätt sammankopplar Henrik våldtäktsanklagelsen med sakfrågan, dvs WikiLeaks och dess betydelse?
3) Sammankopplingen med nazismens framgång under 30-talet är inte alls felaktig utan tvärtom klarsynt. Vi har dels parallellen med de små stegens diktatur, dvs gradvis nedmontering av det öppna samhället. Fundera lite kring hur du hade känt om du gick och lade dig ena dagen och den andra vaknade upp till ex. följande:
– FRA-lag.
– Ipred-lag.
– Datalagringsdirektiv.
– ACTA.
– SWIFT-avtalet.
– Förbud av tecknade bilder.
– Godtycklig och selektiv blockering av viktiga samhällsfunktioner à la VISA, Mastercard, PayPal etc utan laga dom.
– Tortyr…i demokratins namn (som i Guantanamo).
Etc, etc.
Hade du varit helt oberörd eller kanske t.o.m. börjat fundera på var man får tag i vapen? I det senare fallet, vad är det som gör att vår tredje statsmakt inte ens vågar ta ställning? Här kan man väva in ett antal mer eller mindre konspiratitiva teorier, om man är lagd åt det hållet, men jag nöjer mig med att påpeka att det kan vara så enkelt som att förändringarna skett gradvis och dess konsekvenser inte betraktas ur ett helhetsperspektiv.
Faktor nummer två som också anspelar på Nazityskland och dess likheter med dagens situation det klassiska ”det är de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad som är farlig”. Med allt som redan skett och alltjämt fortsätter ske så är det skrämmande tyst bland de stora opinionsbildarna. Var är chefredaktörerna för de stora drakarna som gör gemensam sak mot demokratihotet? Var är kulturprofilerna som gemensamt står upp för det som är själva grunden för deras verkande? Var är akademikerna och våra lärosäten som med sina professorer, lektorer och docenter gör gemensam sak för den intellektuella hederligheten och förnuftstankens skull? Hallå, är det någon där? Varför säger ni inget?
För i Nazityskland var det nämligen så att de första som rök inte var judar. De första som ”försvann” var intellektuella och oppositionella. Kanske är det så illa att den förtroendegrund som demokratin trots allt vilar på också gör att gräsrötterna blir både blinda och döva? Det finns alltså ingen anledning att rent fysiskt ta människor av dag eller deportera dem till straffinrättningar eller mentalsjukhus utan det räcker att helt enkelt vara nöjd med att de inte kommer till tals. Och, än en gång, nu hävdar jag inte att det finns en konspiration bland våra främsta opinionsbildare utan jag vill bara trycka på att det finns en gedigen svarsskuld hos dessa och en även en konsekvensmässig agerandeskuld.
Faktor nummer tre är helt enkelt att att vi nu accepterar nedmonteringar av demokratin som vi i ”den fria världen” skrikit oss båda hesa och blåa om i termer som ”historien får inte upprepa sig”. Vem minns inte uppståndelsen efter IB-avslöjandet? Bara några år efter den sista (senaste?) granskningen så upprepar vi långt värre typer av övervakning. I USA rapporterade Washington Post igår om att övervakningsmekanismen nått skrämmande proportioner. Inte nog med att brottslingar och misstänkta registeras och kontrolleras. Helt vanliga människor hamnar i övervakningsregister baserat på ”misstänkt uppträdande”. Artikeln redovisade ex. ett fall där en man som senare visade sig stå och vänta på sin familj och vänner under tiden hade fotograferat färjan han (och familjen) skulle åka med. Det hade uppmärksammats och registrerats.
Allt sker i ”det godas syfte” enligt den kolossala tankevurpan att det är personer/tillhörighet som avgör vad som är gott eller ont. Med den retoriken så vad kan vi kritisera Hitler för? Han definierade ont och gott enligt sin tro med känt resultat. M.a.o. det är handlingar som avgör vad som är ont eller gott. När vi tillåter oss att rucka på den heliga principen är vi inte bättre än de historien lärt oss förakta och hata.
Ett förtydligande: När jag skrev om en ohelig allians mellan svenska journalister och amerikansk säkerhetstjänst tänkte jag inte på skriverierna om anklagelserna mot Assange, utan på den uppenbara oviljan att för Wikileaks del försvara samma meddelarsskydd man för egen del tar för givet, det okritiska sätt man vidarebefordrat amerikanska uppgifter om den skada läckorna kan vålla, och att man gett mer uppmärksamhet åt betalningsföretagens upprördhet över att ha bilvit attackerade av nätaktivister, än åt människorättsaktivisters upprördhet över att möjligheten att stödja Wikileaks stryps, på uppenbar amerikansk order.
Nja,
Det nyöppnade Internet med den stormvåg av möjligheter och tankeutveckling som öppnade sig var i stort skyldigt till att jag övergav tankarna på en vidare forskarkarriär för femton år sedan. Jag blev helt uppslukad och tycker det fria valet av vad man kan hänge sig åt gör att betydelsen inte avtar. Ett rent paradigmskifte vad gäller informationsflöde eller mellanmänsklig kommunikation om jag nånsin upplevt något.
Men redan tidigt fanns ju avarter på ”information” man fick svälja i det fria ordets namn. Jag tänker förstås på porrsajter, hatsajter m.m. All yttrandefrihet är inte ämnad åt goda eller humanistiska ändamål.
Vad Wikileaks betyder, eller kommer att visa sig ha betytt, är fortfarande oklart. Hela idén baseras på den infrastruktur som tillhandahålls av privata aktörer och regler som upprätthållits av vissa (främst västerländskt orienterade) regimer. Att straffa läckan kommer att kräva en omfattande rättegång, att komma åt ”tillhandahållaren” Assange ett omfattande juridiskt arbete. I de länder som inte erbjuder ett fritt internet bryr man sig sällan om såna rättsliga ”petitesser” om man tycker sig ha problem med någon.
Det material som hittills presenterats riktar sig nästan uteslutande mot just såna regimer som varit förhållandevis tillåtande. Åtminstone ett par av de utvalda förmedlarna uppvisar en svårartat antisemitisk historik. Varför får vi inte alla bara välja och vraka? Varför måste det kanaliseras via selekterade gammelmedia?
Många av avslöjandena är grovt pinsamma och överraskande, säkert viktiga; men vad har vi fått veta om de inre processerna i Iran, Kina eller Zimbabwe? Om Nordkorea? Länder där demokratin VERKLIGEN har problem.
Infrastrukturen för trafik och betalningar drivs av företag som säkert fortsätter understödja tveksamma (eller kanske kriminella aktiviteter). Men Assange vet, likaväl som alla andra, att de inte ägnar sig åt välgörenhet och har rätt att välja sina kunder. Risker för minskad lönsamhet gör att de väljer bort kunder som honom.
Om han tänker göra allvar av planerna på att publicera viktiga fakta kring hemliga anläggningar runtom i världen kan de amerikanska påståendena om att ”liv hotas” visa sig bli verklighet.
Enligt Daniel Brooks på NYT har han redan låtit avslöja innehållet i de manualer trupper i Irak utnyttjar för att undgå att bli sprängda av vägbomber. Vem gynnar det? Empatiska demokrater? Och tror du inte att ganska många i världen kommer att tycka att amerikanska myndigheter har en viss poäng och han få en betydande opinion mot sig om han inte vet väldigt, väldigt mycket om de anläggningar han läckt?
Att jämställa detta med eutanasi och utrotningsläger leder dessvärre fram till antagandet att du fallit offer för Godwins lag (http://en.wikipedia.org/wiki/Godwin%27s_law)
Hej Jonas,
(1) Jag jämför inte kampanjen mot Wikileaks med vare sig tvångssteriliseringar eller folkmord; jag jämför processerna som formar den allmänna opinionen vid olika tillfällen då några ledande opinionsbildares påståenden om att något är nödvändigt i kombination med andras tystnad snabbt kan få stora grupper att acceptera sådant det fram till dess rått konsensus om att vore oacceptabelt. (2) Jag håller helt med om att just Wikileaks aktiviteter hittills främst inneburit att man spritt material som är komprometterande för förhållandevis demokratiska stater, och jag skulle själv inte valt en del av de samarbetspartners som Julian Assange valt. Liksom jag inte tycker det var särdeles klyftigt av Lars Vilks att rita rondellhundar och åstadkomma andra onödiga provokationer. Men liksom det vore hemskt om somliga grupper skulle kunna hindra svenska konstnärer att skapa fritt vore det hemskt om somliga regeringar skulle kunna stoppa nyhetsmedia för att de förmedlar information som de regerinarna helst såge förbli hemliga. Jag hör således inte till dem som ser just Wikileaks och Julian Assange som civilisationens räddare och helgon. Men jag tycker att deras kamp för att fritt få sprida information även om det misshagar USA är en och samma kamp som de kinesiska oppositionellas kamp för att fritt få leta och sprida information även om det misshagar den kinesiska regeringen. Vill vi stå upp för yttrande- och informationsfrihet måste det gälla även yttranden och information vi ogillar!
Nja,
Du kopplar inte fallet Wikileaks utan en ”opinionsprocess” till Auschwitz. Det skulle man ju kunna anföra till vad det än gällde, ta t.ex. skolan: införandet av fluortanter eller betyg. Några dikterar, andra är tysta. Papper vid terminsslut eller tandutvärderingar. Hur kommer Höss och planerat massmord mot adepterna in i det hela? Grovt och fördummande säger jag.
Problemet med såna inlägg, liksom med att någon högst enskild person skulle ha ”onödigt provocerat” genom att rita några (rätt fula) streck på ett papper – inte på regimens uppdrag, eller beroende på något riksdagsbeslut – är ju att då går snart ingenting att diskutera.
Det vore väl en helt annan sak om myndigheter eller ledande politiker uppmanat alla att rita fula rondellhundar varje fredag. DÅ skulle vi ha ett problem.
Att vi nu accepterar att en enskild person gjort det utan att speciellt officiellt framhäva det eller behöva fördömas för det (som Broderskaparna begärt) är väl snarast ett uttryck för– yttrandefrihet? Eller?
Hej Jonas. Got your point about Godwins law. Ska ha det i bakhuvudet framöver. Bara för tydlighetens skull: Jag menar att Vilks och alla andra ska ha rätt att rita rondellhundar, eller vad annat de önskar, hur ofta eller sällan de önskar. Oavsett hur klyftigt jag tycker det är. Hur klyftigt jag tycker det är att utnyttja yttrande- eller informationsfrihet på ett visst sätt ska över huvud taget inte påverka om en individ eller en mediaorganisation ska ha den rättigheten. Ty då är det inte längre frågan om en universell rättighet, utan något som någon ska fatta beslut om i varje enskilt fall.
Pingback: Den viktiga striden är här och nu! | Henrik Brändén