Proppen har gått ur (s)

Förundrad betraktar jag vad som sker i mitt gamla socialdemokratiska parti.

Att Stig-Björn Ljunggren och Lotta Gröning sitter i TV-rutor och kastar sarkasmer på varandra är inte så förvånande. De har alltid varit estradörer, och vi som (i mitt fall bara enstaka gånger) sett dem på Laboremus under 80/90-tal känner igen takterna. Både i det yviga uttrycket, och i deras makalösa förmåga att bli oense utan att komma fram till den pudelns kärna som ligger däri att den ene av dem tycker att socialdemokratin borde befinna sig ungefär där folkpartiet nyligen låg (innan Björklund flyttade det gud vet vart), medan den andra tycker den borde befinna sig betydligt längre vänsterut.

Mer förvånad blir jag över att Thomas Östros och Morgan Johansson när de nu bägge sitter i partiets högsta ledning går ut offentligt med sina konflikter om ekonomisk politik. Fastän de lyckades hålla exakt samma meningsmotsättningar interna både när de satt i samma regering, och under tiden i och kring det lilla socialdemokratiska studentförbundet. Även om Thomas (tornedalning) och Morgan (skåning)  har mycket olika temperament har de ju bägge varit skolade till det vi kallade rörelsekänsla. De är väl medvetna om hur stora problem som skapas för ett parti när konflikter utspelas inför öppen ridå, istället för att redas ut i en måhända frän men intern debatt. Som hålls bland partiets medlemmar, inte i tidningsintervjuer.

Att själva sakpolitiken diskuteras utanför partiet har hänt förut. Däremot är det något fullständigt unikt att partiledare och partisekreterare så dåligt förmår läsa stämningarna i partiet, eller har så liten auktoritet i organisationen, att det blir offentlig debatt och oenighet kring partiledningens tankar om tidpunkt för en extra kongress. Debatt kring detaljer i form- och procedurfrågor – det var sådant som hände hos Miljöpartiet under deras första stormiga år, och som tyvärr sker i Piratpartiet idag. Men det är inte vad man förväntar sig i det stabila socialdemokratiska partiet.

Vi var många som innan hon valdes tvivlade på att Sahlin var rätt person på partiledarposten. Men hon valdes enhälligt av en kongress, vars ombud utsetts i hemliga slutna val där alla partimedlemmar hade rösträtt! Alltid förut har socialdemokratin slutit upp bakom en partiledare när denna väl varit vald. Men så inte denna gång. Och nu, efter valet, tycks någon slags propp ha gått ur, så att partiaktiva på alla kanter börjar uppföra sig hur som helst.

Jag tycker det är sorgligt. Jag hoppas ju att socialdemokratin en dag besinnar sig när det gäller integritetsfrågorna, så jag kan återvända till det parti där jag tillbringat en så stor del av mitt liv. Och få vara med när det partiet och dess värderingar åter kan sätta sin prägel på den politik som förs i landet. Men så som många ledande uppträder idag tvivlar jag på att den dagen någonsin kommer. Med en sådan hönsgårdsmentalitet kommer ingen partiledare någonsin att kunna föra socialdemokratin tillbaka till makten.

Så snälla mina gamla partivänner. Idag måste jag tydligen rikta samma råd till er som jag den senaste tiden riktat till mina nya Piratpartivänner: För en diskussion om politikens innehåll, framtoning och presentation, och gör det med hänsynslös ärlighet i sak, men utan att gå till personangrepp! Diskutera gärna personfrågor, men gör det i klartext, och med en respektfull ton. Och dölj inte konflikter med substans i bråk om formaliteter och procedurer.

(Ursprungligen utlagd på min molekylärbiologiska blogg.)

Annons