Makten i världen på glid …

Läser i The Guardian Weekly (prasselversionen) om hur det gick till när en ny regeringskoalition kom på plats i Bagdad, strax efter de sista stridande amerikanska förbanden åkt hem. Efter att USA-diplomater i månader misslyckats med att skaka fram en koalition talade den iranska statsledningen om för en av nyckelpersonerna att det var dags att gå i koalition med en dittillsvarande fiende. Varefter diskussioner mellan Irans och Syriens presidenter ledde till att samma budskap nådde den tilltänkte koalitionspartnern.

Allt eftersom jag läste gick tankarna till en mycket god vän, på flykt från Irak sedan åttiotalet, som när USA angrep sade mig att det enda land som skulle vinna något på detta var Iran. Uppenbarligen får han rätt.  USAs långvariga och kostsamma engagemang i Irak tycks inte ha lett till något annat än att Irak hamnar i händerna på USAs främsta motståndare!

Men det är inte bara i Irak, som USA har problem. Demokraternas besvär inför kongressvalet om några dagar handlar inte bara om de problem det regerande partiet i USA alltid möter under mellanårsvalen. Demokraterna möter djupa känslor av oro och olust över federationens katastrofala finanser, och över dess vacklande internationella ställning. Två saker som har ett nära samband med varandra. Och som sannerligen inte är Obamas fel, utan något han fått i arv från George W Bush.

Kriget mot terroristerna förlorat
Det är nu nio år sedan Bush förklarade krig mot terrorismen, och pekade ut fienderna som ”ondskans axelmakter”. Vad har då kriget lett till?

I Irak har USA misslyckats med att skapa en fungerande demokrati med en vänligt inställd regering. Efter betydande kostnader i amerikanska soldaters hälsa och liv, stora kostnader för USAs ekonomi och enorma kostnader i irakiska liv och för irakiska människors trygghet lämnar USA nu landet åt sitt öde. Som uppenbarligen är att kontrolleras av Iran, en annan av ”ondskans axelmakter”. Som USA inte lyckats hindra från att fortsätta med sitt nukleära program, inte lyckats hindra från att hota Israel och inte lyckats hindra från att finansiera opposition mot västvänliga regeringar runt om i Mellanöstern.

Den tredje axelmakten, Nordkorea, fortsätter också med sitt nukleära program, och har sedan kriget proklamerades provsprängt sina första kärnvapen. Deras USA-fientliga regim sitter i orubbat bo, trots samstämmiga vittnesmål om att folket svälter. Från den fjärde av fienderna, Afghanistan, planerar nu USA att dra sig tillbaka. Vilket enligt de flesta analytiker kommer att leda till att talibanerna åter tar kontroll, alternativt att landet styckas upp mellan rovgiriga islamistiska krigsherrar.

För nio år sedan skickade alltså världens obestridliga härskare ut världens effektivaste och bäst rustade armé på ett ”korståg mot terrorismen”. Nu återvänder armen decimerad, demoraliserad och förnedrad. Utan att ha uppnått något av de mål som sattes upp för korståget. Och: Efter att kostnaderna för kriget gjort slut på USAs internationella maktposition.

Den ekonomiska makten pantsatt
Parallellt med ”korståget mot terrorismen” satte Bush igång med en rad ofinansierade skattesänkningar. Det sammanlagda resultatet av kraftigt minskade statsinkomster och kraftigt ökade militärutgifter blev att den budgetbalans Clinton med stor möda lyckats åstadkomma byttes mot de värsta budgetunderskotten i USAs historia. Budgetunderskott, som inte i första hand finansierats genom att man sugit upp köpkraft inom USA. Utan genom att trycka dollarsedlar, som man låtit andra länders centralbanker köpa. Och genom att låna pengar.

Under de senaste åtta åren har USAs budgetunderskott varit ungefär lika stort som deras underskott i bytesbalansen. Som i sin tur varit i samma storleksordning som kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan. Och det hela har finansierats genom att Kina och andra asiatiska länder med stora överskott köpt dollarsedlar. Och lånat ut pengar. Resultatet av detta är att Kina och en handfull andra länder nu har så mycket USA-dollar i sina kassavalv, att de när som helst kan knäcka USAs ekonomi genom att ta fram dem och börja sälja. Samtidigt som de kan få den amerikanska statsmakten på knä genom att sluta bevilja nya lån, och kräva att få de gamla återbetalade.

Detta är de fundamenta som ligger bakom att Kina högaktningsfullt skiter i USAs synpunkter på den kinesiska valutapolitiken. Att Kina och Indien just fått genom väsentliga justeringar av maktbalansen i institutioner som Världsbanken och Valutafonden. Och att Kina på fullt allvar börjat hota USA med ekonomiska sanktioner och teknikembargon om USA exporterar känslig militär utrustning till Taiwan.

Mot en multipolär värld
USA är fortfarande världens största ekonomi. Men den tid är på väg att ta slut, då USA kan leva över sina tillgångar, och komma undan genom att trycka och exportera dollarsedlar. Något som både kommer att påverka vanliga amerikaners levnadsstandard. Och USAs möjligheter att ha en stående krigsmakt överlägsen alla andra i världen.

Kommer då Kina att ta över? Det återstår att se: Kina är världens folkrikaste land, och har idag en sensationell takt på sin ekonomiska tillväxt. Men landet sitter samtidigt på en tickande demografisk bomb: Kombinationen av att medellivslängden skjuter i höjden och enbarnspolitiken har gjort att landet om några årtionden kommer att få mycket stora skaror pensionärer, som måste försörjas av en krympande befolkning i arbetsför ålder.

Därför tror många analytiker att Indien med tiden kommer att segla upp som en jämbördig medspelare: Visserligen är tillväxttakten där något lägre än i Kina, men den arbetsföra befolkningen kommer att fortsätta växa under överskådlig framtid. I så fall skulle världen hamna i en multipolär situation: Kina, Indien, EU och USA skulle vara de ekonomiskt och därmed politiskt starkaste makterna. En handfull ytterligare länder i stil med Japan, Brasilien, Iran och Ryssland skulle också vara betydelsefulla.

Bra eller dåligt?
Många av mina vänstervänner välkomnar säkert att USAs makt är på väg att minska, och kommer att balanseras av andra länders. Personligen är jag dock måttligt förtjust i denna framtidsutsikt. Dels för att jag faktiskt föredrar att se makt ligga i USAs händer framför Kinas och Indiens. Det är skillnad mellan utvecklade demokratier, mindre utvecklade och diktaturer! USA diskuterar sin politik öppet. De tvättar sin smutsiga byk offentligt. Deras politik påverkas av vad människor tycker om den – både inom och utom landet.

Dels därför att historien visar att situationer med en handfull ungefär jämnstarka stormakter som balanserar varandra men i grunden misstror varandra är utomordentligt farliga. Något vi erfor när första världskriget bröt ut. Europa dominerades av fem stormakter, som alla i grunden misstrodde och missaktade varandra, och därför inte klarade av att förstå varandras bevekelsegrunder och intentioner.

Under det kalla kriget fruktade vi på goda grunder att vi alla en dag skulle sprängas i luften i ett kärnvapenkrig. Vi tyckte avskräckningsdoktrinen var omoralisk och vedervärdig. Men sett i efterhand ska vi nog tacka vår lyckliga stjärna att det bara fanns två block, som tydligt stod mot varandra, där ledarna var uppvuxna och fostrade i samma av kristendom och upplysning präglade kultur och därmed någorlunda kunde förstå varandras bevekelsegrunder, och där ledarna stod i kontinuerlig kontakt med varandra.

Något liknande är bara för handen i några enstaka av de relationer som existerar mellan exempelvis Kina, Indien, EU, USA, Pakistan och Iran. Därför är jag lite orolig.

Förtydligande 28/10 14.05: Det jag i näst sista stycket menar vi ska vara lyckliga över  är att deras kulturer var samma, så att de förstod varandra. Inte vilken denna gemensamma kultur råkade vara.

(Ursprungligen utlagd på min molekylärbiologiska blogg.)

Annonser

Om Henrik B

Molekylärbiolog. Science writer. Piratpartist.
Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Makten i världen på glid …

  1. En viktig detalj: USA är inte världens största ekonomi, det är EU.

    Det är därför som det kommer att fungera att driva medborgarrätt inifrån ett EU-medlemsland; USA kan inte använda sanktioner mot EU.

  2. I övrigt delar jag helt din analys om att USA är bankrutt.

  3. Patrik skriver:

    > Men sett i efterhand ska vi nog tacka vår lyckliga stjärna att det bara fanns två block, som tydligt stod mot varandra, där ledarna var uppvuxna och fostrade i samma av kristendom och upplysning präglade kultur och därmed någorlunda kunde förstå varandras bevekelsegrunder, och där ledarna stod i kontinuerlig kontakt med varandra.

    Jag tycker att ovanstående är snudd på rasistiskt, och definitivt alldeles för förenklat. Kina har varit en stormakt under en stor del av kalla kriget, och jag tror inte att de på något sätt var varken mer eller mindre farliga än USA och Sovjetunionen. Om det finns någon som lekt med elden mer än andra i det sammanhanget så är det nog Kennedy under Kubakrisen – hur arrogant är det inte att vara villiga att starta krig för att man inte vill att motståndarna skall göra det som USA redan gjorde mot Sovjetunionen (placera ut kortdistansmissiler som hotade hemlandet)? Jag är också rätt så säker på att USA har kränkt Sovjetunionens territorium i mycket högre grad än vice versa, och på så sätt utmanat ödet. Om vi skall diskutera ”upplysta kristna” så kan vi ju också nämna att de ansvarade för att starta BÅDA världskrigen, så att tro att vi skulle vara bättre än andra än minst sagt förmätet.

    Nej, att terrorbalansen fungerade beror på att alla människor är rätt så lika. Även en diktator inser att ingen kan vinna ett globalt kärnvapenkrig, och även en diktator har självbevarelsedrift. Naturligtvis finns risken för misstag, men det är nog en ofrånkomlig följd av att kärnvapen existerar.

    Vad som händer när det INTE finns någon motpart som ser till att supermakterna besinnar sig har vi sett prov på framförallt under 00-talet när USA har varit ”världens enda supermakt”. Spelar det någon roll för de som blivit offer för amerikanska krigsbrott att USA är demokratiskt i teorin? Makt korrumperar, och när det inte finns någon som kan säga ”STOPP” så försvinner till slut alla hämningar. USA har under det senaste decenniet närmat sig en fascistisk diktatur med stormsteg, vilket kan jämföras med ett relativt statiskt läge under det knappa halvsekel som kalla kriget pågick. Tror du VERKLIGEN att det vore en bra idé att låta den situationen fortgå?

  4. Henrik skriver:

    Patrik: Man kan tydligen inte vara för tydlig. Poängen i mitt resonemang är att de var fostrade i SAMMA kultur, och eftersom många tror att kapitalism och kommunism är så långt från varandra man kan komma satte jag in kristendomen och upplysningen för att precisera vilka dessa gemensamma referenser var. Jag är väl medveten om att vår europeiska civilisation svarat för det mesta av ociviliserad krigföring världen har sett.

  5. Henrik skriver:

    Patrik: Sedan var min poäng just att risken för misstag påverkas av hur många relationer det finns där allvarliga missförstånd kan dyka upp. Mellan två varandra balanserande supermakter finns EN relation. Mellan fem stormakter finns summa TIO relationer. Alltså i storleksordningen tio gånger större risk att det går åt fanders om fem ungefär jämnstarka makter balanserar varandra än om två gör det.

  6. Henrik skriver:

    Och sedan håller jag helt med Patrik om att man kan vara nästan säker på att det går åt fanders om det bara finns en supermakt som inte balanseras av något annat. Vilket är vad hela bloggposten handlar om.

  7. Torleif Malm skriver:

    Det är ju dessutom ett faktum att det var mer tur än gemensamma kulturella referenser som gjorde att vi kom levande ur det kalla kriget. Hade överste Stanislav Petrov litat mer på sina regler än sin intitution natten mellan den 25 och 26 september 1983 så skulle vi inte sitta här och diskutera idag.

    Visst är risken för lokala och regionala krig större i dag men ingen av dessa konflikter hotar oss med den totala utplåningen. Världen är därför bättre idag som jag ser det.

  8. Henrik skriver:

    Nja, Petrov satt ju inte med fingret på knappen. Vi kommer väl lyckligtvis aldrig att få veta hur Andropov reagerat ifall han blivit väckt och fått rapporten, men den högsta statsledningen skulle ju möjligen också kunnat göra samma reflektion som nu redan Petrov gjorde, att de inkommande missilernas antal var misstänkt litet. Även om Andropov var gammal var han ju inte senil. Och den heta linjen fanns ju hela tiden mellan Kreml och Vita huset.

    Jag är som sagt ännu oroligare över en situation där både Israel och Iran, både Pakistan och Indien, både Indien och Kina, både Kina och Ryssland, både Ryssland och USA, både USA och Kina sitter med fingrar på knappar som när väl en tryckts ner kan leda till en kedjereaktion av att andra länder ställer upp för varandra som (likt 1914) näppeligen låter sig hejdas ens om alla dessa ledare installerat heta linjer till varandra.

  9. Torleif Malm skriver:

    om inte om vore, om krisen hade inträffat några år tidigare eller om Leonid Brezhnev hade levt några år längre, (han var i alla fall tydligt senil och kraftigt alkoholiserad). Om Överste Petrov hade haft influensa och varit hemma etc etc. Hur som så var det kritiska årtionden för mänskligheten där vi balanserade på en knivsegg mot undergången.

    Vad jag vet så är det bara USA och Ryssland som har tillgång till de farligaste vapnen, de strategiska missilerna med stridsspetsar på flera megaton. De vapnen finns kvar men de är inte längre riktade mot världens befolkningscentra och förvarningstiden är idag betydligt längre.

    De andra länderna du räknar upp har bara ett fåtal taktiska raketer avsedda för slagfältet. De är visserligen nog så otrevliga där de detonerar men de är varken tillräckligt många eller kraftiga för att försänka världen i en förödande atomvinter.

  10. Henrik skriver:

    Eller om det inträffat efter det att Tjernenko tagit över. Visst Torleif, du har en poäng! Det är inte så att jag är övertygad om att man är säker när bara två parter står mot varandra, jag var hela min ungdom övertygad om att det var större sannolikhet att jag skulle dö i den stora smällen än av naturliga orsaker. Men när jag i efterhand konsterar att vi faktiskt klarade oss, och samtidigt läser om upptakten till WW1, och samtidigt ser hur utvecklingen går mot en multipolär istället för bipolär värld blir jag orolig. Inte i första hand för att de vapen som finns idag där de är placerade idag skulle spränga oss i luften i morgon. Utan för den värld jag fruktar att vi kan hamna i om de makter jag skissar ovan spänner sina militärindustriella muskler mot varandra under några årtionden.

  11. Torleif Malm skriver:

    Ja var ska mänskligheten finna hopp? Utopierna är krossade i blod och kvar återstår bara den krassa verkligheten, stävan efter makt och rikedom, då, nu och framtiden. Det vi har framför oss är förmodligen en bitter strid om de sinande naturtillgångarna men det slutar antagligen inte med en smäll utan med ett långsamt avtagande av civilisationen. Om några generationer går förmodligen våra överlevande ättlingar bakom oxplogen igen och vår tid framstår då som en skimrande saga.

  12. Ping: Makten i världen på glid … | Henrik Brändén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s