Rädslan och hatet i oss

Så här ett par dagar efter det val där Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen diskuteras på bloggar och Facebook: Hur kunde detta hända? Människan förefaller så tvetydig! Å ena sidan har vi alla ett starkt rättvisepatos. Vi kräver att alla ska behandlas lika, vi reagerar starkt mot orättvisor och smitare, vi förklarar ofta och högt att alla människor har samma värde.

Å andra sidan droppar blod från de flesta sidor i våra historieböcker. Våra moral- och värdesystem är uppenbarligen bräckliga. Inte minst krigens historia visar hur lätt de har att krackelera. Hur i grunden hyggliga ryska pojkar misshandlade barn och våldtog kvinnor när de i krigets slutskede kom in i Tyskland. Hur även dagens skandinaver rationaliserar bort tanken på allas lika värde, när de möter fiender i Afghanistan. Och jag tror att vi alla om vi rannsakar våra samveten kan hitta tillfällen då vi låtit oss dras med i trakasserier mot en arbets- eller skolkamrat.

Hur ska vi kunna förstå denna klyfta mellan den omtänksamma, solidariska, och den grymma, hatiska människan? En delförklaring kommer faktiskt från biologer, som funderat över hur man ska kunna få ihop det faktum att människan är ett djur format av det naturliga urvalet, med det lika ovedersägliga faktum att människor i alla kulturer har moral- och normsystem där man tar hänsyn till varandra, och ibland sätter nästan före sig själv.

I grunden för frågan ligger det närmast självklara konstaterandet att den vars genvarianter får en att uppföra sig så att man får många överlevande avkommor kommer att få just det: Många överlevande avkommor. Sådana genvarianter kommer därför med tiden att bli vanligare än alternativa genvarianter, som inte ger lika stor utdelning. Hur kommer det sig då att inte de genvarianter som får oss att uppföra oss hänsynsfullt och solidariskt slås ut?

Svaret tycks ligga i att en människa inte överlever ensam. Människor måste för att klara sig samarbeta med varandra. I två mycket läsvärda böcker (Matt Ridley: Origins of Virtue och Nils Uddenberg: Arvsdygden) skildras hur en kombination av ren genforskning, spelteoretiska uträkningar och undersökningar av hur människor verkligen uppträder i olika spelliknande situationer övertygat flertalet biologer om att det naturliga urvalet programmerat människan till:

1. en mycket stark känsla för sanning och rättvisa,
2. att reagera med djup skam på att avslöjas med att bryta mot dessa normer,
3. att utgå från att andra människor följer dessa normer, och
4. att skoningslöst stöta ut dem ur gruppen som man upptäcker försöker luras eller ljuga för att vinna egna fördelar.

I vart fall min maggrop ropade när jag läste detta: Javisst! Ty det jag dittills haft svårast att intellektuellt förstå hos mina egna känslor var den enorma styrkan i vreden då någon lurat mig eller svikit ett förtroende, och djupet i den skam jag känt då jag oroat mig för om jag själv gjort samma sak.

Om man tänker efter inser man dock att denna programmering inte bara är ett recept för tilltro och samarbete inom en grupp, utan också för rivalitet och misstro mellan grupper. Ju mer förtroende man visar dem som tillhör den egna gruppen, och ju mer beroende man gör sig av den, desto viktigare blir ju att hålla reda på vilka som tillhör denna grupp, och vilka som inte gör det. Och desto starkare måste de mekanismer vara, som kan få hela gruppen att samfällt vända sig mot den man uppfattar som en fiende, en inkräktare, en svikare eller tjuv.

Mot denna bakgrund är det egendomliga egentligen inte att människor ibland sluter sig samman i fotbollssupporterklubbar som slår motståndarlagets supporters sönder och samman. Eller att grupper och nationer allt som oftast hamnar i krig med varandra. Utan att många samhällen lyckats utsträcka storleken på den grupp människor som är beredda att vara solidariska och lita på att medmänniskorna följer de uppsatta reglerna från tio- och hundratals individer till tiomiljontals.

Den utvecklingen har tagit tid, och processen har uppenbarligen varit ömtålig, eftersom den inte lyckats alls lika bra i många andra utvecklade länder som i Sverige. (Ty vad än somliga borgerliga debattörer säger då de argumenterar för sänkta ersättningsnivåer och skärpta kontroller i olika sociala ersättningssystem finns hos de flesta i Sverige förhållandevis starka sociala tabun mot att lura till sig mer än man har rätt till från sina medmänniskors skattepengar.)

Jag tror därför att den avgörande fråga vi står inför är om vi ska kunna fortsätta upprätthålla en sådan grundläggande känsla av samhörighet och solidaritet genom hela dagens svenska samhälle, eller om samhället är på väg att fragmenteras i olika mindre grupper som är solidariska inåt men hatiska eller föraktande utåt. Det ökade stödet för  radikala rörelser hos många invandrare är ett oroande tecken i tiden. Liksom att över fem procent röstat på ett parti som tydligt säger som SD om muslimer och invandrare. Och det etablerade samhällets attityd till dessa fem procent.

Den utmaning vi står inför är därför varken propagandistisk (att övertyga SD-väljare om att de har fel) eller att lappa på enstaka fel i integrationspolitiken. Utan att bestämma oss för om vi tror oss kunna sy ihop ett samhälle som håller på att falla i bitar. Där både invandrare och marginaliserade etniska svenskar känner sig delaktiga och solidariska. Eller om vi ska överge vår inkluderande, integrerade samhällsmodell för en mosaik, som fungerar även om olika grupper misstror och föraktar varandra. Jag hoppas fortfarande att det första ska vara möjligt!

(Ursprungligen utlagd på min molekylärbiologiska blogg.)

Annons