Bedrövligt, bedrövligt, bedrövligt!

Det var en tung valnatt! Vi pirater lyckades inte ens övertyga en procent av väljarna att slå vakt om sin rätt att prata och skicka meddelanden utan att övervakas och registreras. Det socialdemokratiska parti jag tillhört större delen av livet, och vars värderingar jag delar, gjorde sitt sämsta val sedan vi fick allmän rösträtt. Och värst av allt: I Sveriges riksdag kommer att finnas ett parti med människor som gör skillnad på folk och folk, mellan vi och dem.

Varför gjorde Piratpartiet ett så dåligt val? Det var sannerligen inget fel på entusiasmen och kampviljan bland partiets aktiva. Som gammal räv från SSU kände jag igen takterna från de allra bästa valrörelser jag tidigare varit med om. Däremot har partiet en hel del lärdomar att dra när det gäller sådant som beslutsprocesser, förankring och planering. Två yttre faktorer har säkert också bidragit:

  • Svenska massmedia är oförmögna att hantera mer än en utmanare mot de etablerade partierna åt gången, och med sina överlägsna ekonomiska resurser ryckte Sverigedemokraterna tidigt åt sig den rollen.
  • De stora partierna såg noga till att kratta bort alla laddade frågor om integritet från valrörelsen: Regeringen har duckat om datalagringsdirektivet under hela valrörelsen. Utredningen som ser över polisens rätt att använda DNA-prover från PKU-registret blev tillsagd att inte komma med sina förslag förrän efter valet. Signerandet av ACTA-avtalet kommer först senare i höst. Man lyckades till och med skjuta upp hovrättens behandling av Pirat Bay-rättegången till efter valet.

Men surfar man omkring på Pirataktivisters bloggar lever den entusiastiska utmanarens takter kvar: Det gick inte den här gången! Då spottar vi i nävarna inför nästa försök!

Katastrof för socialdemokratin: I framtidens historieböcker kommer detta val antagligen att gå till historien som det, där socialdemokratins unika ställning i svensk politik gick förlorad. Grundanledningen tror jag är att man i försöken att vinna medelklassen i storstäderna abdikerat från rollen som partiet för arbetare.

Medan man i stenhård konkurrens mot moderater och miljöpartister försökte triangulera sig fram mot välutbildade i Stockholms innerstad lämnade man sina traditionella kärntrupper utan försvar: Det riktigt uppseendeväckande med denna valkampanj är att moderaterna blivit tagna på allvar då de gått fram under devisen ”ett riktigt arbetareparti”! Och samtidigt som man tappat arbetare med fast jobb och god lön till moderaterna har man till Sverigedemokraterna förlorat många som oroar sig för att förlora (eller redan förlorat) jobbet av globaliseringen.

Xenofober i riksdagen! Mest uppmärksamhet får naturligtvis Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen. De har gått till val på ett program där de tvättat bort all den uttalade rasism, som var drivkraften för de ligistgäng partiet har sina rötter i. Men man behöver bara skrapa lite på ytan och prata med deras representanter på ett torgmöte för att inse att hos många ligger rena rasistiska föreställningar bakom talet om hur oförenlig den svenska kulturen är med de kulturer invandrarna tar med sig. Men i grunden är bägge föreställningarna lika otäcka: Det spelar ingen roll om SD ringaktar andra människor på grund av deras förmodade genkombinationer eller deras kultur. Det väsentliga är att de slirar i frågan om alla människor har lika värde!

Hur kunde det gå så här? Jag tror att den grundläggande anledningen är att en massa människor har inte hängt med utan blivit utslagna när ekonomin de senaste årtiondena globaliserats och fasta jobb allt mer bytts ut mot korta vikariat, projektanställningar eller frilansuppdrag. Samtidigt har samhällets omsorger om dem som slagits ut ur det allt mer hektiska arbetslivet krympt. Och bilden av den etablerade politiken har alltmer förflyttats från arbetskamraten med kommunalt uppdrag och ministern som förra året besökte bruket, till lirare som flyger specialchartrade plan mellan mötena i Stockholm och Bryssel. En massa människor har helt enkelt känt sig övergivna av det etablerade samhället. Och detta har skapat oro. Just den slags oro som historiskt många gånger kunnat kanaliseras till rädsla för det avvikande, för ”de andra”.

Det är faktiskt rätt lätt att se att det varken är invandringen i sig, eller de sociala problemen i områden som Rosengård, Angered eller Gottsunda, som skapat denna oro. Går man genom röstsiffrorna valdistrikt för valdistrikt ser man nämligen att Sverigedemokraterna inte har speciellt många röster bland oss etniska svenskar som bor i eller invid dessa områden. I vart fall i Uppsala ligger de valdistrikt där SD är starka istället ute på landet. Och i bostadsområden med få invandrare, liten andel akademiker men relativt höga priser på bostadsrätter/villor, och ganska långa köer till allmännyttan.  Sverigedemokraterna vinner alltså inte sina väljare hos oss som varje dag ser problemen med den svenska integritetspolitiken, och lever med de problemen inpå knutarna. Utan hos dem som bor några kilometer bort och egentligen bara hör ryktas om dem. Och som i grunden är oroliga för helt andra saker.  Saker som vi, som varit aktiva i de etablerade partierna i årtionden, inte lyckats lösa.

(Ursprungligen utlagd på min molekylärbiologiska blogg.)

Annonser

Om Henrik B

Molekylärbiolog. Science writer. Piratpartist.
Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Bedrövligt, bedrövligt, bedrövligt!

  1. Johan Lundmark skriver:

    Mycket läsvärt det du skriver och ligger ofta nära mina egna tankar och funderingar.

    Och gäller nedanstående citat även pp i uppsala så skulle jag se fram emot om du vill utveckla det..
    ”Däremot har partiet en hel del lärdomar att dra när det gäller sådant som beslutsprocesser, förankring och planering.”

    kommer du förresten på söndagens fika på värmlands?

  2. Henrik skriver:

    Kommer på söndag.
    Nej; vad man kan se såhär halvt utifrån har lokalt arbete fungerat bra, platta organisationer fungerar i en lokalavdelnings skala ofta oerhört väl inför konkreta utmaningar. Vad man måste se till att fungerar bättre nästa gång är sådant som att alla i god tid ska veta hur och vem som beslutar om valmanifest, hur riksdagskandidater, partiledning och lokal aktivism ska samordnas, och liknande saker där olika delar av en organisation måste fås att fungera ihop smidigt, kraftfullt och förtroendefullt. Och det hela är för komplext för att fås ihop genom att spontant crowdsoursa, samla ihop aktivister via sms och mail eller göra upp på mobilen.

  3. Johan Lundmark skriver:

    Instämmer där!

    Ja då ses vi på fikat :)

  4. Ping: Pirater – tag lärdom också från gamla organisationer! | Sagor från livbåten

  5. Ping: Bedrövligt, bedrövligt, bedrövligt! | Henrik Brändén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s