Efter upphovsrätten

Sedan jag igår berättade att jag tänker rösta på piratpartiet har många frågat mig: Hur ska film- och musikliv leva vidare utan ekonomisk upphovsrätt? Andra har frågat: Hur ska läroböcker bli skrivna? Och tills nyligen frågade jag mig själv: Hur ska jag kunna fortsätta skriva läromedel och populärvetenskap om jag inte kommer att kunna få några royaltyinkomster att tala om?

Det är bra frågor, viktiga frågor, som vi alla måste fundera över. Ty den ekonomiska upphovsrättens dagar är räknade, oavsett om vi tycker det är bra eller dåligt: När böcker, film och musik kan kopieras med manicker som ryms i en innerficka och kostar några hundralappar skulle inte ens en totalitär stats alla maktmedel att kunna hindra att människor kopierar det de vill ha. Istället för att försöka hitta nya sätt att jaga piratkopierare måste vi  som bryr oss om kultur och kunskap fundera över hur ett vitalt kulturliv ska kunna fungera i det nya tekniska landskapet.

Jag ser då följande möjligheter:

  • Man kommer även framöver att kunna tjäna pengar på sådant som liveframträdanden, föreläsningar, besök i TV-soffor, uppläsningar och visningar i bekväma biosalonger. Mycket tyder på att kulturintresserade kommer att lägga de pengar som sparas in genom att kopiera på att konsumera mer levande kultur. Vilket rimligtvis skulle betyda att pengarna sprids ut på fler kultur- och kunskapsarbetare än dagens extremt snedfördelade royaltyinkomster.
  • Böcker av mina favoritförfattare kommer jag inte bara att vilja ha på en läsplatta eller en slarvig utskrift från egen printer. De kommer jag att vilja ha i en snygg välbunden volym, och för de författare jag verkligen sätter värde på skulle jag säkert vara beredd att betala en hel del för att få ett numrerat exemplar av en begränsad upplaga med författarens egen signatur. Jag inbillar mig att film och musikälskare skulle göra motsvarande. Kan bildkonstnärer, så ska väl andra skapare också kunna slå mynt av samlarlusta!
  • De allra flesta som idag skriver, fotograferar, spelar musik och komponerar får huvuddelen av sina inkomster från beställningsjobb. Kanske några av dem som idag lever gott på stora royaltyinkomster åter tvingas till sådant kneg. Men det är högfärd (kommet ur romantikens myt om den ensamme, frie, geniale konstnären) att se ner på beställningsarbeten. I stort sett alla renässansens berömda målningar var beställda med detaljerade specifikationer. Dagermans lysande novell ”Att döda ett barn” var skriven på uppdrag.
  • Frivilliga bidrag i samband med att man laddar ner låtar, noveller, populärvetenskap, foton, teckningar … Inte så att jag tror att alla som försöker skapa blir rika på detta sätt. Men tycker många om det man gör kan många små bäckar rinna ihop till en lite större å. Man ska dessutom inte underskatta kraften i att sociala medier gör det möjligt för läsare eller lyssnare att bygga direkta relationer med författare och artister av slag som tidigare bara var förbehållet rika mecenater.  Jag har på ganska nära håll sett en vän få ett bidrag på över 60 000 kronor av en anonym givare som uppskattat vännens arbete.

Jaha, säger då den skeptiske. Var, när och hur ska då böckerna bli skrivna, musikalbumen gjorda? Ingen av dessa källor verkar ju finansiera dem. Nej, inte direkt. Men vad ska man spela på en konsert eller säga på en föreläsning om man inte först skapat musiken eller formulerat tankegången? Hur ska mina lyssnare veta att jag finns om jag inte skapat lyckade alster, som spridits runt och rekommenderats från mun till mun?

Jag upptäckte för ett knappt halvår sedan till min stora förvåning att det bara behövdes en lätt förskjutning av mitt tänkande för att förlika mig med och fungera i den nya digitala värld, där jag får räkna med att allt jag gör kan kopieras fritt: Jag övergick från att betrakta mitt fria skrivande som ett visserligen illa betalt men ändå slutmål för min verksamhet. Till att betrakta det som en insats för att marknadsföra föreläsningar, brödskrivande och annat jag kan få betalt för. För att ”bygga mitt varumärke”, som många idag skulle kalla det. En insikt som sakta kom vandrande efter en intressant debatt i kommentarsfältet till ett gästinlägg jag i våras gjorde på Livbåten.

Läs gärna också:
Lite annat jag skrivit om frågan: Låt upphovsrätten vila i frid, SvD Brännpunkt juni 2009 om varför samhället borde ge upp kampen mot piratkopiering. Efter upphovsrätten, Kritisk utbildningstidskrift, om vad som kan hända med läromedelsskrivande utan ekonomisk upphovsrätt.

Stort intryck gör den intellektuella vandring Anna Troberg gjorde i frågan för två och ett halvt år sedan, dokumenterad på hennes blogg. Läs gärna inläggen i rätt ordning: (1) Idag begraver jag upphovsrätten, en lysande antipirat-parafras på Antonius liktal över Ceasar  (2) Övertyga Rosetta … , en uppmaning till pirater att försöka övertyga henne att hon har fel.  (3) Rosetta läser, begrundar … (4) Hur ska kreatörer få betalt? (5) Vad händer om mitt arbete utnyttjas … (6) Risk för kulturell utarmning? (7) Upphovsrätt och fildelning olika frågor?

(Ursprungligen utlagd på min molekylärbiologiska blogg.)

Advertisements

Om Henrik B

Molekylärbiolog. Science writer. Piratpartist.
Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Efter upphovsrätten

  1. OlofB skriver:

    Underbart resonerat!

  2. Ping: Tweets that mention Efter upphovsrätten | Henrik Brändén -- Topsy.com

  3. ConnyT skriver:

    Mycket bra skrivet.

    Skulle vilja lägga till möjligheten att sälja ”mervärde” för fans (kanske täcks delvis av det du skrev). T.ex. att ha en ”fanclub” med liten medlemsavgift där man kan chatta med ”kreatören” någon gång ibland, kanske få lite ”inside info”, vara först med att få smakprov på nya saker etc etc. Bara fantasin sätter gränserna…

  4. Anders Andersson skriver:

    Jag har länge varit förvissad om att den ekonomiska upphovsrätten har en framtid också med en terabyte lagringsutrymme i var mans bostad, och kanske är jag det i någon mån fortfarande. Jag tycker dock inte att den frågan har någon större betydelse för mitt politiska ställningstagande. Vad som är möjligt att tjäna pengar på, och vilka näringsgrenar som kommer att blomstra, beror i väldigt liten grad på vilka lagar vi stiftar, men desto mer på de naturliga, sociala och tekniska förutsättningarna i samhället.

    Att i det läget försöka upprätthålla ett oförändrat intäktsflöde åt vissa redan etablerade företag skiljer sig inte nämnvärt från statligt stöd åt en varvs- eller tekoindustri på fallrepet, eller från ren planekonomi av sovjetisk modell där politiskt tillsatta verksamhetschefer snarare än rådande efterfrågan på marknaden får avgöra hur många ton sängar som skall produceras de närmaste fem åren.

    Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde argumentet ”ingen kommer att kunna köpa lastfartyg eller kläder om vi inte har en inhemsk industri för att tillgodose behoven” som försvar för de offentliga stödåtgärderna, utan motivet var rent nationalekonomiskt: Vi måste behålla arbetstillfällena i Sverige. Hotet utgjordes av konkurrensen från låglöneländer och av förändrade förutsättningar på världsmarknaden, inte av några svårigheter att föda och värma den egna befolkningen.

    Därför har jag svårt att ta till mig argumentet ”vem skall skriva låtar om inte kompositörerna kan få betalt”; det låter lika mycket gripet ur luften som ”vem skall bygga båtar om inte varvsarbetarna kan få betalt” även om jag är fullt medveten om de påtagliga skillnaderna mellan materiell och immateriell ”produktion”. Det är helt enkelt inte min roll eller uppgift att sörja för vare sig varvsarbetarnas eller kompositörernas intäkter genom att upprätthålla en artificiell efterfrågan på deras alster; jag kommer att fortsätta att åka båt vare sig båten är sjösatt i Göteborg eller i Taipei, och jag kommer att lyssna på musik vare sig den spelas i svensk radio eller kan laddas ned via Internet.

    Att jag som individ skulle förbjudas att gratis ladda ned och lyssna på en låt som artisten inte fått full ersättning för är för mig minst lika barockt som att jag skulle förbjudas att resa med en finlandsfärja som byggts i ett land utan fackliga rättigheter eller avtalsenliga löner för varvsarbetarna. Jag kan personligen ha etiska betänkligheter beträffande mitt agerande i de enskilda fallen, just på grund av det ekonomiska mellan produktion och konsumtion, men det är en bedömning som jag själv skall göra, inte något man lagstifta om.

    Därför vill jag inte heller acceptera argumentet att båda delarna av en transaktion mellan två parter, både ”uppladdning” och ”nedladdning”, nödvändigtvis måste vara lika lagliga (eller lika olagliga). Den som säljer en oauktoriserad kopia kan mycket väl befinnas ha begått intrång i upphovsrätt, samtidigt som den som köper sagda kopia inte har gjort sig skyldig ens till anstiftan till brott.

    Jag tror mig alltså ha starka argument för att medge en fredad zon, den privata kommunikationen, där några upphovsrättsliga anspråk inte kan göras gällande, och det är det enda jag anser att jag behöver argumentera för. Huruvida det sedan går att konstruera ett fungerande upphovsrättsligt regelverk för marknaden utanför denna fredade zon är strängt taget inte mitt problem. Man kan som du ge förslag på alternativa sätt att tjäna pengar på kultur än massiv försäljning av ”exemplar”, men dessa sätt får då bara ses som alternativ till att inte tjäna några pengar alls. Den eventuella frånvaron av sådana intäktskällor får inte ses som ett skäl att inkräkta också på den fredade zonen.

    Man kan jämföra med varumärkesrätten, som endast gäller den som faktiskt bedriver näringsverksamhet, inte enskilda konsumenter. Om denna begränsning inte hade förelegat, utan även enskilda hade förbjudits att utan rättsinnehavarnas medgivande omnämna deras produkter i negativa eller positiva ordalag, då hade vi visserligen också kunnat ha en i någon mening fungerande marknadsekonomi, men en som varit starkt beskuren av censur. Att i ett sådant samhälle förespråka varumärkesrättens begränsning hade säkerligen mötts av samma skeptiska invändningar: ”Men hur skall konsumenterna kunna lita på reklamen, om vem som helst kan sprida felaktiga påståenden om produkterna?”

    Många är dessvärre fast i ett tänkande som går ut på att de regler som gäller just nu är de enda tänkbara, eftersom varje förändring av regelverket skulle innebära att de rättigheter som någon har nu inte längre skulle erkännas, och den verksamhet de bedriver med stöd av dessa rättigheter därför skulle upphöra. Det råder en grasserade visionslöshet på det samhällsekonomiska området.

  5. Ping: Efter upphovsrätten | Henrik Brändén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s